..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Petra var tidigare verksam som självförsvarsinstruktör och aktiv inom olika delar av kvinnorörelsen, till exempel kvinnojourerna. I och med sitt instruktörsuppdrag kom hon i kontakt med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och misshandel av andra kvinnor, något som gick stick i stäv med de föreställningar om våld, och då främst mäns våld mot kvinnor, som var allenarådande inom dessa miljöer. Till en början negligerade hon den skillnad mellan teori och praktik som hon uppmärksammat och ibland fick hon dåligt samvete, men till slut gick det inte längre. Petra försökte diskutera kvinnors våld och samkönat partnervåld med ledarna inom kvinnojourerna och på seminarier och hon ifrågasatte även andra föreställningar om våld och pornografi som florerade inom de miljöer hon befann sig i, men utan gehör. Hon tyckte även att det var konstigt att alla tyckte och visste så mycket om prostitution, men att sexsäljarna sjävla aldrig fick komma till tals. Hennes funderingar kulminerade i en artikel som kom till efter att hon ombetts recensera en bok om mäns våld mot kvinnor. Artikeln väckte ett väldigt rabalder och resulterade i att Petra uteslöts ur gemenskapen – det gick till och med så långt att bekanta, kollegor och tidigare uppdragsgivare kontaktades och uppmanades avsluta bekantskapen med henne. I artikeln hade hon uttryckt sitt missnöje med att det kommit ut ytterligare en bok som ensidigt beskrev mäns våld mot kvinnor, men hon undrade även varför kvinnor som säljer sex aldrig fick uttala sig och varför det alltid ansågs som kontroversiellt att ha andra sorters sex än de som ansågs vara fina, bra och korrekta. I brist på svar tänkte hon försöka besvara frågorna själv och så kom Porr, horor och feminister till. Boken är uppdelad i två delar – pornografi och prostitution – och bygger på gedigen forskning: Petra gick tillbaka till universitetet och studerade socialantropologi och sexologi; hon undersökte tidigare rörelsers arbete och argument mot porr och prostitution och läste feministiska och sexualpolitiska texter från andra länder, samt att hon även träffade en del av författarna bakom dessa texter; hon nätverkade med människor i Sverige som har kunskap om de frågor som diskuterades, samt att hon studerade mängder med pornografi och intervjuade kvinnor som var eller hade varit aktiva prostituerade. Syftet med boken är att skapa förutsättningar för en nyanserad och djuplodande debatt om pornografi och prostitution, en debatt som idag, enligt Petra, är alltför styrd av känsloargument och slagord i stället för fakta och logiska resonemang. Som exempel på sådana argument citerar hon ur en pamflett från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) som lånar argument från Andrea Dworkin; de menar att pornografi är:

kvinnor … hängda från taklampan, torterade, stympade, blödande, med uppskurna magar dödade [och] saxar som riktas mot vagina eller saker som stuckits in i vagina

Som den aktiva porrmotståndare Petra varit sedan tonåren var det således ganska skrämmande att, för forskningens skull, börja titta på porr. Hon upptäckte dock att det fanns en väldigt stor diskrepans mellan porrmotståndarnas argument och det hon själv såg i porrfilmerna, något som hon fann både överraskande och upprörande. Hon fortsatte att undersöka porr och fann att utbudet, tvärtemot vad hon hade trott, var mycket varierat.

Petra anknyter genomgående till relevant forskning, bland annat till socialantropologen Gayle Rubins sexaxiom: tankemönster som sätter käppar i hjulet för möjligheterna att utveckla nya teorier och föra öppna diskussioner kring sex. Det är omöjligt att i denna recension redogöra för all tidigare forskning, men just sexaxiomen vill jag ta upp, därför att de ständigt återkommer i debatter och diskussioner om sex:

1. Sexnegativitet: Sex uppfattas alltid som något farligt och destruktivt som därför behandlas med misstänksamhet och betraktas som något dåligt tills motsatsen bevisats, samt att sexuella handlingar alltid bedöms utifrån värsta möjliga uttryck.
2. Sexualitetens överdrivna betydelse: Eftersom sex betraktas som något farligt och destruktivt innebär detta att sex alltid betraktas som ett specialfall och bedöms på helt andra premisser än annat mänskligt handlande.
3. Sexhierarki: Sexuella handlingar som befinner sig högt upp i hierarkin och de människor som utövar dessa handlingar beskyddas; handlingar som befinner sig långt ned bestraffas och fördöms, liksom personerna som utövar dessa handlingar.
4. Sexuell essentialism: Sexualitet betraktas som en inneboende, oföränderlig naturkraft som inte kan påverkas av till exempel egna erfarenheter.
5. Dominoteorin: Även ofarliga saker måste ibland förbjudas eftersom de eventuellt, kanske, möjligen kan leda till något farligt.
6. Sexnormen: Sex antas vara samma sak för alla människor och det finns en sexuell standard som alla antas följa; de egna sexuella preferenserna antas vara något som gäller för alla andra alltid.

När Petra så övergår till att titta närmare på prostitution finner hon att dessa axiom är ständigt närvarande. Hon intervjuar flera kvinnor som säljer eller har sålt sexuella tjänster i varierande utsträckning och finner då att ingen har varit särskilt intresserad av att lyssna på vad sexsäljarna har att säga tidigare. Dessa vittnar bland annat om hur illa de behandlas av samhället i stort och om sexköpslagens konsekvenser: den lag som politikerna påstod skulle hjälpa dem, men som de själva inte blev tillfrågade om, har i stället försvårat för dem. ”Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det väl även gälla en kvinna som säljer sex?” anser Petra. Därmed inte sagt att pornografi och prostitution aldrig är problematiskt, men det är heller inte enbart negativt. I sin bok har Petra valt att lyfta fram de sexsäljare som har upplevt prostitutionen som något positivt, eftersom de får komma till tals så sällan. Negativa erfarenheter finns redan dokumenterade, menar hon.

Petra Östergren utmanar sig själv och de egna föreställningarna och lämnar inga lösa trådar efter sig. Resultatet är en mycket intressant och tänkvärd bok, i vilken hon utmanar många allmänt vedertagna och djupt rotade föreställningar och sanningar. Med stor noggrannhet lutar hon sig mot relevant forskning och hon uppvisar ett imponerande lugn i en diskussionsmiljö som annars tenderar att bli hetsig och överdriven. Vidare visar hon även på inkonsekvenser i hur pornografi och sexarbete betraktas och diskuteras. Kritiker hävdar att Petra saknar maktanalys, när en sådan i själva verket är närvarande hela tiden och anknyts till tidigare forskning – dock drar hon andra slutsatser än kritikerna. Läsningen går stundvis lite segt på grund av korrekturfel och misstag i sättningen, men boken är absolut läsvärd!

Jag sitter för närvarande och skriver en artikel om Dewey Decimalklassifikation men tycker att det är dags för en paus. Annika vill veta hur jag är som läsare:

snabb långsam

läser alla ord skummar en del

gillar långa beskrivningar hoppar över det som inte för historien framåt

Jag läser varje ord därför att jag är rädd att jag annars ska missa något viktigt. Det gör att jag, i alla fall stundvis och särskilt när jag läser informationsspäckade böcker, läser ganska ”långsamt” (fast när jag jämför mig med andra visar det sig ofta att jag läser ganska fort ändå) – men jag kan läsa fort och det är så jag läser ”mindre viktiga” texter. Eftersom jag inte vill missa något viktigt hoppar jag inte heller över sådant som inte för historien framåt – men jag gillar inte nödvändigtvis sådana utsvävningar bara för att jag läser dem.

kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag

undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar

tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något

idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor

Jag för ofta anteckningar när jag läser, just för att kunna minnas detaljer i efterhand till exempel när jag ska blogga om boken. Vad gäller tjocklek har jag inget alls emot tegelstenar och kan ibland bli lite besviken (!) när jag har beställt böcker och de visar sig vara tunnare än jag trott. De behöver inte nödvändigtvis sakna något, mer än tyngd och massa. Vad gäller idealet så har jag kommit fram till att ca. 300-350 sidor är behändigt, bra och trevligt att läsa, men jag räds absolut inte böcker som är betydligt tjockare än så.

tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut

Jag inleder alltid en ny bok med att titta på sista sidan för att se hur många sidor den är på. Fast det kanske inte räknas som att tjuvkika på slutet?

väljer efter omslag skiter fullständigt i ytan

läser baksidetexter undviker baksidetexter

väljer boken efter rekommendation vill helst välja själv

Jag kan lockas att läsa en baksidestext på grund av omslaget, men det är baksidestexten som avgör om jag köper eller inte. Därtill köper jag oftast böcker som jag läser om på bokbloggar eller på andra sätt blir rekommenderad, men jag väljer även en hel del själv.

rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker

Jag bokbloggar …

hör det jag läser i huvudet hör aldrig det jag läser

gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker

Jag är formatkonservativ och gillar inte vare sig ljudböcker eller e-böcker. För egen del tycker jag inte att lyssna är att läsa, men observera att jag inte applicerar den värderingen på andras läsande/lyssnande. Jag tycker även att ljudböcker stör och förstör den röst och takt som jag har i huvudet när jag läser.

läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning

Jag tror jag har blivit bättre på att variera mig nu, men om jag inte aktivt går utanför mina favoritgenrer har jag en tendens att fastna.

läser alltid på svenska läser på flera språk

Då och då läser jag även böcker på engelska.

är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare

skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser

Att hålla reda på min läsning är den primära anledningen till att jag bokbloggar.

läser varje dag läser mer sällan

tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande

Om man med läsning menar fritidsläsning, läser jag inte varje dag, men om läsning innebär all läsning, så läser jag definitivt varje dag. Då blir det ju en hel del, i och med att jag både pluggar och jobbar på förlag.

Jag har tidigare skrivit om skönlitteratur och ”annan läsning” och om synen på deckare och facklitteratur. Igår återkom Mats Olsson till ämnet i och med en artikel på DN. Det börjar redan i ingressen:

När män väljer läsning ska det gärna handla om brott, krig och framgångsrika män. Trots att läsintresset är uselt jämfört med kvinnors, finns det förlag som nischar sin utgivning för en manlig publik.

Personligen tycker jag ju att det finns betydligt bättre sätt att uttrycka sig på än med ord som ”uselt”. En bok eller en film kan vara usel; intressen är inte lika lämpliga att värdera på det sättet. Och det blir inte mycket bättre: Först konstateras det att män inte läser (”[n]ästan en fjärdedel av alla män läser aldrig böcker”), sedan att de, när de väl läser, läser ”fel” saker (”ointresse av skönlitteratur”) och när förlag ger ut böcker som kanske lockar män mer än kvinnor så är det också fel (”[t]rots att läsintresset är uselt … finns det förlag som nischar sin utgivning för en manlig publik”). På det sättet lockar man definitivt inte män (eller andra målgrupper vars läsintresse är ”uselt”) att läsa fler böcker med större variation: Hur de än gör är det ju redan åt helvete, alltså kan de lika gärna låta bli.

I stället för att vara så väldigt nedlåtande kan man ju, som artikelförfattare, faktiskt anlägga ett lite positivare perspektiv:

När män väljer läsning ska det gärna handla om kriminal- och krigshistoria och framgångsrika män – identifikationen är viktig för den som läser: kvinnor läser gärna om andra kvinnor, men inte gärna om manligt kodade ämnen. Det finns många förlag som tycks rikta sig till en publik av kvinnligt kön, men det finns även de som riktar sig till män.

Drygt 75 procent av alla män läser böcker ibland. Hela 28 procent läser varje vecka. Förlagen är i högsta grad medvetna om att män i regel är intresserade av annan litteratur än skönlitteratur, men ändå är det få förlag som nischar sig mot en publik av manligt kön – men de finns!

Och genast blev det lite positivare, lite mer jämställt och inte lika (ned)värderande. Visst är det bra att det finns förlag som nischar sig! Det hade ju varit väldigt tråkigt om det inte funnits några förlag som nischar sin utgivning för ”en manlig publik” (… en publik av barn, personer intresserade av matlagning etc.) – det hade ju inneburit att vi hade haft en bokmarknad bestående av enbart en viss typ av skönlitteratur, nämligen den som säljer mycket. Himmel så tråkigt …

Så här säger förresten artikelförfattaren Tove Leffler i Bokhoras måndagsmöte:

Jag läser ju mest kvinnliga författare faktiskt. Det är inte ett medvetet val, men det har blivit så. Kanske för att jag kan relatera till det.

Det är alltså helt okej för kvinnor att läsa sådant de kan relatera till, men när män gör det ska det problematiseras och ses ned på?

Sedan finns det naturligtvis anledning att titta närmare på den statistik som nämns. Vad innebär det ”att läsa”? Vad är det som räknas – och vad räknas bort? Hur mycket ska man läsa för att det ska räknas?

Själv blev jag eld och lågor över Ordfronts och Historiska Medias höstutgivning. Raoul Wallenberg i Budapest (Paul A. Levine) kommer nästa vecka, några av titlarna kommer i september (Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam och 1939 – nedräkning till andra världskriget av Richard Overy) – kanske i tid till Bokmässan – men Göring: Förhören 1945 (Niclas Sennerteg) kommer först i oktober.

Jag kan inte, hur jag än försöker, föreställa mig männen i min omgivning läsa böcker som Utrensning (Sofi Oksanen) och Purple Hibiscus (Chimamanda Ngozi Adichie). De läser andra saker (Jan Guillou, David Eberhard, Ann Heberlein) och de klarar sig bra ändå. Med undantag för Nationalencyklopedin kan jag inte minnas att jag någonsin sett min pappa läsa en bok – men han har skrivit en själv (den finns på två av Lunds universitets bibliotek!) och har läst oerhörda mängder texter i annan form än bokform och han jobbade framgångsrikt med något han älskade ända tills han gick i pension (och lite efteråt också). Och det är okej.