..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Det finns en uppsjö av böcker om skrivande men kan du tipsa om en bok om läsande?

The Late Age of Print av Ted Striphas handlar inte enbart om läsning utan behandlar även en del aspekter av bokbranschen i stort och placerar därmed läsningen i ett större sammanhang. Bland annat avhandlas hur Oprah Winfrey med sin Oprah’s Book Club fick USA att läsa och den kris som läsningen påstås genomgå till följd av tekniska framsteg. Just nu läser jag, med anledning av min masteruppsats, Misreading Masculinity (Thomas Newkirk) om pojkars litteracitet och skol- och biblioteksväsendets syn på den. Mycket intressant, liksom Författande fans av Christina Olin-Scheller och Patrik Wikström som handlar om hur ungdomar skriver egna berättelser baserade på befintliga narrativ och läser och kommunicerar kring sådana berättelser skrivna av andra ungdomar. Slutligen vill jag även slå ett slag för litteraturutredningen Läsandets kultur (SOU 2012:65) och forskningsantologin Läsarnas marknad, marknadens läsare (SOU 2012:10) som utgör en anknytning till forskningsfältet.

Amys far- och morföräldrar föddes i Kina, liksom hennes mor, men emigrerade till Filippinerna eftersom möjligheterna ansåg vara bättre där på den tiden (1920- och 30-talen). Amys föräldrar valde dock att så småningom emigrera till USA och där föddes Amy. Hon är gift med en amerikan av judisk börd – och fast besluten om att det kinesiska sättet är det bästa sättet att fostra barn på: västerländska föräldrar är alltför slapphänta och alldeles för oroliga för barnens självkänsla. Boken inleds med en lång lista över vad Amys barn, Sophia och Louisa, aldrig fick göra när de växte upp: gå hem till och leka eller sova över hos kompisar, vara med i skolpjäser eller klaga över att de inte fick vara med i skolpjäser, se på TV eller spela datorspel, själva välja sina fritidsaktiviteter eller vilka instrument de ville spela, spela något annat än piano eller fiol eller slippa spela piano eller fiol, samt få lägre betyg än A eller vara något annat än bäst i klassen (med undantag för drama och idrott). Denna metod att utöva sitt föräldraskap fungerade utmärkt på äldsta dottern Sophia, men desto sämre på Lulu som redan som litet barn bjöd på tufft motstånd.

I det stora hela är detta en ganska hemsk bok. Amy skyr inga medel för att fostra sina döttrar till att bli bäst: skrik, bråk, hot, tvång och nedvärderande kommentarer hörde till de nu vuxna flickornas vardag. Inte sällan säger hon dessutom emot sig själv i sin argumentation för barnuppfostran på kinesiskt vis. Mot slutet av boken får sig Amy flera tankeställare, men från mitt västerländska perspektiv är ju skadan redan skedd då (men flickorna verkar må bra och har en god kontakt med sina föräldrar). För den sakens skull är den rolig. Amy ironiserar och bjuder på sig själv och inser att hon mött sin överman i yngsta dottern Lulu – efter att ha drillats hårt för att bli en violinist i världsklass sade hon vid 13 års ålder stopp och belägg och gick sin egen väg och som läsare jublar jag nästan högt. Som betraktelse av västerländskt föräldraskap och i egenskap av svaret på frågan hur det kommer sig att så många underbarn har rötter i Asien är den definitivt värd sin läsning.

Som icke-förälder förespråkar jag helt och hållet att man som förälder ställer krav, men jag förespråkar även en frihet under ansvar, en tillåtande attityd gentemot barnens egna val. Och jag förespråkar definitivt betraktandet av barn som sina egna individer i stället för som en förlängning av sina föräldrar!

Amy Chua är, liksom maken Jed, juridikprofessor på Yale. Deras döttrar, Sophia och Louisa, är idag 20 respektive 17 år gamla. Amy har en hemsida här och syns även på Twitter. Även Sophia och Louisa twittrar och Sophia, som numera läser vid Harvard, har också en egen blogg som man hittar här.

Julfirandet hos Paul har blivit en tradition. Paul, Seppo, Bengt och Lars-Åke är på sätt och vis Rasmus och Benjamins nya familj – deras biologiska familjer har antingen fallit sönder eller förvisat dem. Fast Reine finns inte längre med dem – för honom gick det fort. Den hemska sjukdomen är inte längre något som sker ”där borta i USA”. Den har kommit hit. Den är en del av vardagen och den har även tagit sig in i familjen kring Paul: Reine är död, Lars-Åke är svårt sjuk, alla är rädda och innan 80-talet övergår i 90-tal kommer flera män i gruppen att ha fått HIV.

När tar man livet av sig? När man får diagnosen, eller när de första symtomen på AIDS kommer? Eller väljer man i stället, som Reine, att att tyna bort i skam och svåra plågor, isolerad på sjukhusets infektionsavdelning? Mediedrevet och hatet mot homosexuella och HIV-smittade är enormt. Var och varannan dag möts vännerna av krigsrubriker och en retorik värdig Nazityskland: Homosexuella män riskerar att smitta ”oskyldiga”; det finns homosexuella män som av vrede och hat medvetet försöker sprida smittan vidare; HIV-smittade ska tatueras och helst isoleras i särskilda kolonier; HIV är Guds straff …

I recensionen av del ett (Kärleken) liknade jag boken vid känslan när man dras uppför branten i en berg- och dalbana och snart ska kastas utför stupet. Och sådan är del två. Det finns ingen återvändo. Läsaren tippas över krönet och faller handlöst ned i avgrunden: om det fanns hopp och framtidstro i del ett präglas del två i stället av sorg och vrede. Mest vrede. Jag sträckläste boken och blev så jävla arg. Mitt i natten satt jag i min läsfåtölj och var så jävla arg! På Reines mor och styvfar, på Rasmus och Benjamins föräldrar, på Benjamins jävla församling, på alla jävla journalister och alla jävla människor som ska föreställa vårdpersonal! Jag förstår rädslan, men vart fan tog medmänskligheten vägen?

Det blir ju inte bättre av att så få verkar ha lärt sig av historien heller. Dels fortsätter kvällstidningarna med sina krigsrubriker och faktaförvrängningar i största allmänhet, dels är okunskapen kring HIV i synnerhet fortfarande stor – trots att det gått 30 år! I Skånskan läser jag att 23 procent av deltagarna i en stor, ännu opublicerad, studie trodde att HIV smittades via myggbett. Även Sveriges Radio har samtalat med forskaren bakom studien och i den intervjun framgår det att nästan en av fem skulle undvika nära kontakt med människor som har HIV och att hela åtta procent skulle kräva att en smittad kollega fick tillgång till en egen toalett. Skämmes ta mig fan! 30 ÅR! Det finns mängder av artiklar, böcker, filmer och webbsidor på alla nivåer från relativt lättläst till valfri avancerad akademisk utrikiska – och noll ursäkter!

Jag är född i början av 1984 och minns delar av medierapporteringen kring HIV/AIDS från sista tertialen 1986 och framåt. För 13 år sedan skrev jag ett omfattande skolarbete om HIV. Torka aldrig tårar utan handskar återuppväcker den arga och rebelliska 16-åringen i mig och jag får lust att gå ut och slå trilogin i huvudet på folk. ”Läs den!” vill jag vråla. Tredje och sista delen (Döden) kommer i höst. Jag räknar ned. Hur ska jag stå ut?

Det är tidigt 1980-tal. Efter studenten lämnar Rasmus den lilla värmländska orten Koppom för Stockholm. Han vill bort från den sömniga orten, bort från mobbarna, bort från en tillvaro han aldrig passat in i. Bort från en plats där det inte finns plats för homosexuella. I hela sitt liv har han dolt för alla vem han är, men i Stockholm, möjligheternas stad, ska han äntligen få vara sig själv! Nyinflyttad och vilsen gör han sitt bästa för att knyta nya kontakter i stadens gayvärld. I Stockholm finns även Benjamin som är djupt troende och aktiv i Jehovas Vittnen. I sekten finns hela hans identitet och han begraver sig i missionsarbete för att slippa ta tag i och hantera det faktum att han är homosexuell – en stor synd! Båda träffar på Paul – Rasmus på Klara norra kyrkogata och Benjamin när han knackar på hos Paul  i tjänsten – och bjuds in till dennes julfest. Så möts deras vägar och kärlek uppstår. Men i bakgrunden lurar något stort och hemskt. Från USA kommer rapporter om vissa ovanliga sjukdomar – bland annat Kaposis sarkom och Penumocystis – som helt plötsligt börjat drabba homosexuella män och rapporter om hur dessa män tynar bort och dör. I massor.

Jag väntade hur länge som helst med att läsa Torka aldrig tårar utan handskar (inköpt – och signerad – på Bokmässan) eftersom jag inväntade rätt tillfälle och rätt sinnesstämning, men igår tröttnade jag på att vänta och sträckläste boken, vilket visade sig vara ett helt korrekt beslut. Nu återstår bara frågan om hur man i en recension gör en sådan bok rättvisa? Jag tror inte att det går, eller: Jag finner inte orden att göra den här boken rättvisa.

Med referenser till och citat från tidens nyhetsrapportering ges historien liv och bakom orden och Gardells karaktäristiska stil lurar ilskan och sorgen, dock stundvis blandat med hopp och framtidstro. Hoppet och framtidstron innan HIV på allvar slog till, vill säga. Trilogin ger en möjlighet att fördjupa berättelsen: i den här första delen byggs persongalleriet upp – Rasmus och Benjamin får vi lära känna redan som barn – och läsaren introduceras till Stockholms gayvärld. Del ett är som ett crescendo, eller som känslan när man utan återvändo dras upp, upp, upp i en berg- och dalbana och snart ska kastas utför stupet.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vad är det som gör en svensk kriminalroman (om du inte läser kriminalromaner kan du naturligtvis adoptera frågan till vilken genre du vill) typiskt svensk för dig. En italiensk kriminalroman typisk italiensk. Amerikansk? Välj ett land och tala om för mig vad du tycker kännetecknar just det landets kriminalromaner.

Oj, det här är nog den svåraste bokbloggsjerkan hittills. Jag läser ju lite allt möjligt och tycker mig ha identifierat lite olika drag som ofta förekommer i böcker från vissa länder: I svenska deckare är huvudpersonen ofta en ensamstående, lätt alkoholiserad medelålders man. Franska romaner tycker jag präglas av ett visst tungsinne. Amerikanska ungdomsböcker har nästan alltid en karaktär av kvinnligt kön som trots ringa ålder (tonåring) slukar fin och svår litteratur, är jättesmart, väldigt påläst, extremt verbal och vars talspråk är helt fritt från ungdomliga uttryck och amerikanska akademiker använder sig gärna av mycket avancerad, akademisk engelska.

Innan jag påbörjar recensionen av Hello Kitty måste dö vill jag göra ett litet avslöjande: Mödomshinnan existerar inte. Just det. Fick du, liksom jag, i skolan (eller genom Kamratposten) lära dig att kvinnan har en mödomshinna som spricker när hon knullar första gången – eller när hon idrottar eller stoppar in en tampong – så har du blivit grundlurad. Den där så kallade hinnan som hela familjers heder kan stå eller falla med finns inte. Näpp. Det som finns är en slidkrans, vilket är precis vad det låter som: en slemhinnekrans. Hos vissa flickor kan den vara sammanväxt och i värsta fall behöva öppnas kirurgiskt, men det är extremt ovanligt. Ändå har dessa fåtal fall gett upphov till mödomshinnemyten som hela världen har gått på – så till den milda grad att man här och var i världen kräver nedblodade lakan på bröllopsnatten (och hårda straff för kvinnor som inte blöder). Här är dagens sanning: Blod betyder inget annat än att slemhinnor är ömtåliga saker och att det kanske var lite för torrt. Man kan blöda första gången och man kan blöda den hundrade gången – oavsett vilket så betyder det inte ett djävla skit.

Jag gillar inte heller begreppet ”oskuld” eftersom jag inte betraktar sex som skamligt, fult, äckligt eller något att känna skuld inför. Man har haft sex eller man har inte haft det, man har sex eller man har det inte, man har knullat med några få, några fler eller flera hundra – och inget är bättre än det andra.

Anledningen till att jag inleder recensionen med sexualundervisning är att Hello Kitty måste dö inleds med att bokens huvudperson, den 28-åriga juristen Fiona Yu, beslutar sig för att ta sin egen oskuld medelst en grov, lila dildo. För om hon tar sin egen oskuld så är hon sin egen, ett ställningstagande mot de traditionella, patriarkala traditioner och föreställningar hon är uppväxt i och mot hennes familj som inte kan sluta tjata om att det är dags för Fiona att gifta sig – helst med försoffade, mammiga söner till familjens bekanta som alla verkar inom en kultur där en gift kvinna ska sluta jobba för att i stället stå vid spisen och föda barn, något som inte alls lockar Fiona som är uppväxt i det fria USA och varken gillar barn eller kan laga mat. Hon har inte heller tid, eftersom hon jobbar 80 timmar i veckan och gärna tillbringar sin lediga tid på dyra uteställen eller i shoppinggallerian. Hello Kitty är symbolen för detta kvinnoideal och Fiona hatar Hello Kitty:

Jag hatar henne för att hon varken har mun eller vassa tänder, som riktiga katter. Hon kan inte äta, inte bita av någons bröstvårta eller finger, inte suga av någon, inte be någon dra åt helvete och inte slicka sig. Inte har hon några ögonbryn heller, så hon kan inte se arg ut. … Hon är mjäkig, viljelös och stum – och så den där skära rosetten ovanpå hennes fromma, intetsägande ansiktsuttryck.

Stackars Hello Kitty. Som tvingas gå omkring okliad, oslickad och osjälvständig. Som låter sig kuvas.

Som min mamma.

Dock upptäcker Fiona att hon inte har någon mödomshinna att spräcka, varför hon tar kontakt med en plastikkirurg som är specialiserad på att rekonstruera mödomshinnor. Det visar sig dock att plastikkirurgen, Sean Killroy, är en gammal barndomsvän som bytt efternamn. Sean övertalar Fiona att hoppa över rekonstruktionen och lär henne i stället hur man gör sig av med personer som är lite jobbiga – till exempel ovälkomna friare.

Om vi bortser från att det är en dålig idé att ta livet av alla som är lite jobbiga, så är Fiona Yu en härlig romanhjältinna som – när hon väl börjar ifrågasätta de invanda föreställningarna om vad som är rätt, fel, lämpligt, olämpligt, fint och fult och skaffar sig klor och tänder – vägrar be om vare sig tillåtelse eller ursäkt. Resultatet blir ett skruvat äventyr. Hello Kitty måste dö är tämligen morbid men samtidigt fantastiskt rolig!

Som läsare kan jag naturligtvis betrakta det som oerhört problematiskt att Fiona väljer att bo hemma hos sina föräldrar – en far som styr med järnhand och en mor som fortfarande måste be om tillåtelse för att få handla mat – trots att hon är nästan 30 år gammal och tjänar mer pengar än en annan någonsin kan drömma om, men jag kan också se det som ett resultat av starka, traditionella bojor. Frigörelse får ta den tid det tar helt enkelt, en sak i taget. Från det perspektivet blir det förståeligt att hon tar lärdom av Sean: som varande en vit man i 30-årsåldern betraktas han antagligen som friheten förkroppsligad. Det är också detta som gör Hello Kitty måste dö till var den är – en roman om att slå sig fri och få definiera sig själv:

Det enda man behöver göra är att kamma håret och klä sig i kostym så kan man vara hur galen som helst utan att det får några konsekvenser.

FBI:s gärningsmannaprofiler ser nästan alltid likadana ut: vit man, ålder tjugofem till fyrtio. Av USA:s alls seriemördare är bara åtta procent kvinnor. Och de är också vita.

Det är bara vita som får ha kul.

En enda gång skulle jag vilja höra: ”Den misstänkta är troligen en kvinna. Asiatisk. Ålder tjugofem till fyrtio.”

Angela S. Choi, som i december 2011 bytte namn till Kate Kamen, har mycket gemensamt med sin romankaraktär: hon har rötter i Kina, bor i San Francisco och har en juristexamen från Yale. Hon avslutade sin karriär som företagsjurist för att bli författare och utbildar sig nu till sjuksköterska. Följ hennes vardag och arbete på hennes hemsida, blogg eller på Twitter.

Sioma – eller Semyon som han heter egentligen – föddes 1926 i en cirkusfamilj. Hela världen var deras arbetsfält och det var en självklarhet att även barnen skulle läras upp och delta i föreställningarna. Enligt hans far, Boris, skulle Sioma bli akrobat – en rejäl missbedömning då Sioma var både ovig och höjdrädd, men däremot visade sig att han hade en dold talang som xylofonist och det var detta som kom att bli hans levebröd.  När de inte reste över hela världen bodde familjen i Berlin och ett tag såg det ut som om Sioma skulle få börja skolan trots allt – men så kom Hitler. Tyskland jäste, men Siomas familj undkom inledningsvis förföljelse: de såg inte ”judiska” ut (och var för den delen inte religiösa). För säkerhets skull lämnade de ändå Tyskland för Tjeckoslovakien 1933 och den blott åtta år unge Siomas karriär blomstrade, men snart fick de flytta igen: 1938 tecknades Münchenavtalet enligt vilket Tyskland kunde annektera Sudetenland, men ett halvår senare ockuperades hela Tjeckoslovakien i strid mot nämnda avtal. Endast en månad före ockupationen anlände familjen Zubicky till Schweiz där de fick arbetstillstånd, men endast sex månader senare flyttade de igen. Den här gången till Paris. Målet var USA – på grund av pappersarbete skulle de bli tvungna att stanna i Frankrike i en månad – men dagen efter deras ankomst gick Tyskland in i Polen och därmed blev den statslösa familjen fast i landet. I juni 1940 marscherade tyska soldater in i Paris. Inte heller den här gången förföljdes familjen: de passade inte in i mallen och nekade dessutom till att vara judar, men hölls under bevakning och kallades till ett flertal förhör. Trots detta fick de såväl uppehålls- som arbetstillstånd och anlitades till och med för att uppträda för soldaterna ute på fältet. Sioma och Boris gick med i den franska kommunistiska motståndsrörelsen (FTP) och det var den som blev deras fall. Sioma, hans mor Annie och hans lillebror Victor hämtades av Gestapo för ytterligare ett förhör och Annie, som inte kände till deras engagemang, försvarade dem enligt principen att erkänna ett mindre brott – att de var judar – för att undkomma straff för ett större: motståndsmän arkebuserades. Det hade hunnit bli juli 1943 och familjen, utom Boris som lyckats rymma från Gestapo dagen innan, fördes till det franska transitlägret Drancy för vidare transport till Auschwitz med fångtransport 59 som avgick från Paris i början av september. Drancy var knappast ett trevligt ställe – men ingenting mot det helvete på jorden som komma skulle. I drygt ett och ett halvt år fick nu Sioma, fånge 146021, genomlida förnedring, misshandel, svält och död – först i Auschwitz och sedan i Dachau.

Först och främst vill jag be om ursäkt ifall jag har avslöjat för mycket av handlingen, men å andra sidan så tänker jag att det här är en bok, en ungdomsbok som utkom första gången 1997 och nu har utgivits på nytt, att läsa för bildningen och inte för spänningen. Med ett rakt, ärligt och sakligt språk berättar Sioma om sina erfarenheter av Förintelsen i denna mycket korta men ändå så innehållsrika bok, men den är även ett debattinlägg: Frankrike kritiseras för sin flathet under kriget och den efterföljande myten om landets motstånd mot nazimen; Sverige kritiseras för att vi på olika sätt hjälpte Nazityskland, något som vi ännu inte har gjort upp med och Sioma säger ett sanningens ord om historierevisionism och uppmanar sina läsare att bli politiskt aktiva och kämpa för demokratin. Sioma engagerar och berör och det är nästan så att jag känner hans hungersmärtor och utmattning när han berättar om svälten, sömnbristen och det hårda arbete de utsattes för.

Sioma kom till Sverige 1947 och blev för första gången medborgare i ett land. Han träffade Nina, som han gifte sig med, men de upplevelser han hade i bagaget var alltför svåra att bära och de gick skilda vägar. En tid senare träffade han Inger, som han fortfarande lever med idag, och började läsa på Komvux för att därefter utbilda sig till journalist. Efter pensionen har han ägnat sig åt att resa runt i Sverige och berätta om sina upplevelser.

Den välmeriterade kirurgen Martin Roeykens har lämnat sitt trasiga äktenskap, sina två barn och ett konfliktfyllt arbetsliv i Sverige för att jobba som traumakirurg för Läkare Utan Gränser i Kenya. Där träffar han – och blir omåttligt intresserad av – antropologen Nadine, som bedriver forskning kring Turkanasjön. Kort efter att de träffats försvinner hon dock spårlöst, bara några dagar efter att en forskare i Paris som hon haft kontakt med dött under mystiska omständigheter, och Martin – som åter igen hamnat i konflikt med sin arbetsgivare och blivit avstängd från sitt arbete – ger sig ut för att hitta henne. Det visar sig att Nadine har kommit lite för nära uppgifter som USA vill hemlighålla och därför – ovetande om vilka anklagelser som egentligen riktas mot henne – arresterats och torterats. Martin inleder nu en lång och blodig kamp för att frigöra Nadine och ta reda på sanningen kring vad som egentligen hände i Turkana och vad det är som USA så gärna vill hemlighålla.

Christian Unge sparar inte på krutet i denna actionspäckade och fartfyllda thriller som är både grabbig och blodig. Martin Roeykens arbete är spännande – än mer så med tanke på att författaren själv arbetat för Läkare Utan Gränser – och intrigen är stundvis en riktig nagelbitare. Dock blir det lite väl detaljerat ibland: jag tänker särskilt på några riktigt blodiga och ganska äckliga partier, men även på att miljöer och personer ofta beskrivs mycket ingående, utan att dessa beskrivningar nödvändigtvis gör något för helheten. Av den anledningen blir boken en aning tungläst – med sina drygt 400 sidor hade den absolut vunnit på att trimmas ned en del – men det råder ingen tvekan om att Christian kan skriva. Vidare hade karaktärerna kunnat utvecklas lite: Vad händer med en människa som jobbar så långt hemifrån? Hur överlever man traumat efter att ha blivit torterad?

Christian Unge är till vardags biträdande överläkare på Karolinska Universitetssjukhuset och studierektor för sjukhusets AT-läkare; 2010 disputerade han på en avhandling om HIV-behandling i slumområdet Kibera i Kenya. För Läkare Utan Gränser har han tjänstgjort i Burundi och Kongo. Vill man läsa mer om Martin Roeykens finns nu uppföljaren Kongospår och en även en tredje bok planeras. Överskottet från försäljningen går till Läkare Utan Gränser och Christians författarskap kan man följa på hemsidan eller på Twitter.

Diana är en ung, rik, snygg och mycket känd arvtagerska till en internationell hotellkedja och Rio de Janeiros mest prestigefyllda hotell. Hon är dyrkad för sin stil och beundrad av falska vänner som egentligen inte känner henne utan endast bryr sig om hennes frisyr, kläder och dyra bil. Dianas dröm var att bli författare, men eftersom endast det bästa är gott nog valde hon i stället att bli advokat – när boken börjar har hon precis erbjudits jobb på de två bästa advokatfirmorna i hela staden – i stället för att riskera att inte bli något mer än en högst medelmåttig författare. När hennes mor avlider får Diana reda på att hon har en tvillingsyster – Maria – som hennes far försvann med när Diana och Maria bara var ett år gamla. I hela sitt liv har Diana trott att hennes far var död – hennes mor hade till och med låtit resa en gravsten. Nu måste Diana ge sig ut på jakt efter Maria – och det är bråttom, eftersom Maria har hotat att begå självmord om hon inte får tag på sin mor, som nu alltså är död. I sitt sökande träffar hon en synsk tiggare och en pretentiös gatukonstnär innan hon hastar iväg till Istanbul där hon måste lära sig tala med rosor.

Bokens budskap är fint – man ska hitta sin identitet i sig själv, vara sann mot sig själv och inte förlita sig på dyra, ytliga prylar och falsk beundran från människor som lockas av sådant – men utförandet är det desto värre ställt med: karaktärerna är stereotypa, överdrivet dramatiska och saknar nyanser; språket är styltigt och klyschigt och författaren litar inte på sin läsare överhuvudtaget. Bortsett från Dianas snobbiga attityd och emotionella vågspel och den pretentiösa gatukonstnärens tendens att överanalysera allt så händer det inte särskilt mycket: det är först efter halva boken som Diana skrider till handling och inte ens då förflyttar sig dramatiken från Dianas tankevärld till verkligheten. Slöseri med tid i pappersform – tur att den i alla fall gick snabbt att läsa.

Serdar Özkan kommer från Istanbul i Turkiet men har pluggat företagsadministration och psykologi i USA. Han är författare på heltid sedan 2002 och skriver romaner som handlar om att finna meningen med livet. Debutromanen Rosens röst har översatts till 43 språk, hamnat på topplistor över hela världen och liknats vid Alkemisten av Paulo Coelho.

För snart två veckor sedan skrev Lisa Magnusson en krönika om Fråga Olle-dokumentären, i vilken hon menar att dokumentären är ”ett sorgligt sensationalistiskt sammelsurium av jagsvaga ungdomar och exhibitionistiska medelåldringar” och att ”det egentligen inte finns någon godtagbar ursäkt till varför det här programmet överhuvudtaget existerar”. Fråga Olle-dokumentären är ”på en och samma gång både privat och opersonligt” och när hon ville diskutera ”det sjuka i detta” på Twitter, menade folk att hon bara ”är pryd” och ”sjåpar” sig. Magnusson menar att Fråga Olle är sjukt därför att ”kommersialiseringen medför tillvänjning, det krävs hela tiden mer och mer för att skaka om oss” och som bevis anför hon bland annat det viktorianska England:

I de viktorianska kioskromanerna på 1800-talet hade blotta ögonkastet en oerhörd laddning, 1950-talets romantiska filmer kretsade kring en passionerad tungkyss. I 2010-talets popkultur betyder inte ens ett samlag särskilt mycket.

Jag menar alltså att det är bra att vi blir tillvanda. Det är bra att det blir alltmer accepterat att ha sex på olika sätt, det är bra att sex kan diskuteras på bra sändningstid och det är bra att vi i allmänhet (det finns ju undantag) inte längre blir omskakade för att någon väljer att knulla på något annat sätt än under täcket när lampan är släckt. När Lisa Magnusson romantiserar det viktorianska England eller det lite pryda 1950-talet glömmer hon bort de mindre trevliga sidorna, till exempel:

• 1800-talets tro att onani ledde till blindhet, epilepsi och sinnesslöhet, samt de många plågsamma anordningar som användes för att förhindra onani, erektion och nattliga utlösningar, till exempel den här, som ändå är ganska snäll jämfört med den här taggiga saken.
• 1895 års våg av antihomosexuella attityder i England med anledning av att Oscar Wilde dömts till straffarbete för homosexualitet.
• Att homosexualitet var kriminaliserat i Sverige fram till 1944 och att det därefter var sjukdomsklassat fram till 1979.

Det finns länder som fortfarande utdömer dödsstraff för homosexualitet (till exempel Iran, Saudiarabien och Jemen), kulturer i vilka det där ögonkastet eller den där tungkyssen kan kosta någon livet (nu senast Maria Baro; läs gärna Varför mördar man sin dotter? av Nima Dervish och Emre Güngör som intervjuat Pela Atroshis och Fadime Sahindals fäder) och så sent som i januari i år skrev jag, i recensionen av Female Chauvinist Pigs av Ariel Levy, om synen på sexualundervisning i USA. På samma ämne finns även The Abstinence Teacher av Tom Perrotta.

Tyvärr är det ju fortfarande så att många använder sina egna preferenser för att döma ut och klanka ner på andra människors val, till exempel Solveig i krönikans kommentarsfält:

Jag fick veta att det fanns för det var så obehagligt så jag tog ett djupt andetag och tittade. Om detta blir normaliserat eller kanske redan är så är vi illa ute. Det ”anonyma paret” med ”fist fucking–förtjusningen”. Vilken smärta har inte denna viljelösa kvinna utstått innan hennes kropp accepterat detta bara för hennes gubbe inte kan genomföra ett samlag till fullo. Att använda en knytnäve till att kontrollera den födande öppningen istället.

Jag har sett episoden med det anonyma paret minst tre gånger (femte säsongens tredje avsnitt av Fråga Olle-dokumentären) och kvinnan är allt annat än viljelös. Hon är den som pratar och förklarar mest och hon framstår i allra högsta grad som ett medvetet, villigt och agerande subjekt. Hon säger utryckligen att fisting är ”en liten krydda i vårat sexliv” (detta säger hon minst två gånger under reportaget), att ”det är skönt” och att det dessutom blir ännu skönare med tiden. Hon säger även att det inte gör ont, ”men, det kan göra ont om man inte gör det rikigt” – och detta är ju sant för i princip allt som på något sätt kan betraktas som sexuellt. Kvinnan har pratat och förklarat både länge och väl när hennes man kommer in i samtalet och påtalar vikten av ”rena, fina naglar och händer” och ”uppvärmning”, varpå kvinnan inflikar att man måste vara säker på och känna sin partner väldigt väl och ha en kommunikation. Vad gäller mannens påstådda oförmåga att genomföra ett samlag så berättar paret att de ofta har samlag efter fistingen, när hon har ”kommit ett par gånger”. Efter reklampausen, när paret förbereder sig för att visa hur fisting går till, talar kvinnan om att de kommer att använda ”mycket olja” och att det är ”glidmedel som gäller … och förspel” utöver ”bra hygien, bra nagelvård” och ”fina, rena  händer”. Under förspelet påtalar hon igen att man ”absolut inte [ska] snåla med glidmedel”. Paret kommunicerar under akten, de tar det väldigt lugnt och Malin Gramer, Olle Wallers reporter på fältet, förklarar hur mannen ”stegvis … mjukar upp … vulvan”. När de har kommit så långt att toppen på tummen är inne (den penetrerande parten håller handen som en anknäbb) styr kvinnan själv graden av penetration och såvitt jag kan höra tycker hon att det är skönt. Hon säger även just det, att det ”är skönt” och – igen – att ”man ska vara försiktig”. När de är klara konstaterar hon att ”ja, det var skönt” och att hon fick orgasm.

Vad folk gör i sina sovrum, eller huruvida Lisa Magnusson är pryd eller inte, ger jag ärligt talat blanka fan i, men kan vi snälla sluta använda våra egna preferenser som någon sorts allmängiltig måttstock och sluta betrakta andras preferenser genom starkt etnocentriska (van)föreställningar och filter?

Här vill jag även passa på att inflika att programledaren Olle Waller ofta, ofta i dokumentärerna påpekar vikten av försiktighet, kommunikation och samtycke.

Lisa Magnusson konstaterar att dokumentärerna inte är ”porr” men ”heller inte instruktionsfilmer” – och jag kan ju tycka att det är det som är grejen. Ja, att använda begreppet ”dokumentär” är kanske att ta i, men styrkan med Fråga Olle-dokumentären är just att tittaren får möta vanliga, mindre vanliga och ovanliga människor som ägnar sig åt vanligt, mindre vanligt och ovanligt sex – lite som en modern Kinseyrapport i visuellt format – utan att det blir alltför teoretiskt, akademiskt, djupanalyserat, moraliserande eller fnittrigt. Reportern Malin Gramer är visserligen lite fnittrig, men jag tycker att det är en av hennes styrkor – hon är vad amerikanarna skulle kalla the girl next door. Hon är naturlig, frågvis, lite lagom fnittrig och alldeles vanlig och lyckas på så vis förmedla programmets innehåll samtidigt som hon tillåter den likaledes vanliga tittaren att identifiera sig med henne, något som jag tror inte skulle vara lika möjligt om reportern i stället hade hetat till exempel Johanna Jussinniemi (mer känd under artistnamnet Puma Swede – vänligen notera att jag på intet sätt lägger någon värdering alls i Johannas utseende eller yrkesval utan bara konstaterar att gemene människa förmodligen kan identifiera sig lika lite med henne som med Carl XVI Gustaf).

Till syvende och sist tycker jag att allt som syftar till att neutralisera synen på sex och ta död på seglivade sexmyter är bra, vare sig det är akademiker eller ”kommersiella krafter” som ligger bakom.