..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

För bara 30 år sedan var Kina ett slutet land, jämförbart med dagens Nordkorea och dessutom illa medfaret efter 27 år (1949-1976) i Maos våld. Hans efterträdare, Deng Xiaoping som i praktiken tillträdde som Kinas nya ledare 1978, var desto mer positivt inställd till reformer, välfärd och tillväxt och förde ”den öppna dörrens politik” vilken ledde till ökad ekonomisk tillväxt och ökad kontakt med omvärlden, men han anses även bära störst ansvar för massakern på Himmelska fridens torg 1989 (den korrekta översättningen av 天安門廣場 [Tiān'ānmén Guǎngchǎng] är i själva verket ”Torget vid Himmelska fridens port”). Demonstranterna, de flesta av dem studenter, krävde mer demokrati och mindre korruption, krav som kan ses i ljuset av att den öppna dörrens politik ökade människors politiska medvetenhet. Sedan dess har Kina tagit nya tag och fortsatt arbeta för öppenhet och välfärd, men de har långt kvar: Kina är fortfarande en diktatur med enorma sociala klyftor, men samtidigt har landet bara under min livstid gjort stora och snabba framsteg. Kina är idag mer lättillgängligt och transparent än det någonsin varit och är dessutom världens snabbast växande ekonomi. Kinesiska företag investerar i västvärlden och västvärlden investerar i Kina: skor, kläder, mobiltelefoner, datorer, TV-apparater, bilar – det mesta är helt eller delvis ”Made in China” men trots detta är kunskaperna om landet små och myterna frodas. Kina enligt Cho ger en introduktion till landet och slår hål på de vanligaste myterna.

Den här boken riktar sig kanske främst till den som gör eller är på väg att göra affärer med kinesiska företag, men även vi andra har definitivt nytta av den. På ett lättsamt, tillgängligt och begripligt sätt förklaras Kinas historia, politik, näringsliv och ekonomi och läsaren introduceras landets företagskultur och vad man som västerlänning bör tänka på i kontakten med kinesiska företag. Frédéric Cho avhandlar även de problem och utmaningar som Kina står inför och som kan göra västerlänningar tveksamma, till exempel sociala klyftor, brott mot mänskliga rättigheter, censur, miljöproblem och korruption. Hur förhåller man sig till en diktatur som torterar och avrättar meningsmotståndare? Cho menar, men understryker att det är hans högst personliga åsikt (men jag håller med), att det är bättre att vara delaktig och påverka inifrån än att bojkotta helt: Utveckling tar tid och det måste det få göra – det tog 200 år för västvärlden att komma dit vi är idag.

Det jag saknar är en förklaring av vissa begrepp. Att en konvertibel valuta är ”fullt växlingsbar [och] fritt [kan] användas för betalningar ställda i annan valuta” läste mig till hos Nationalencyklopedin på nätet men det hade lika gärna kunnat framgå i en fotnot eller ordlista. Denna synpunkt ska dock sättas i förhållande till att jag inte tillhör målgruppen. I alla händelser säger jag ”tummen upp!” då jag nu känner mig betydligt mer påläst än jag var tidigare!

Frédéric Cho – fransk mor och koreansk far som föddes i nordöstra Kina – är i grunden humanist: 1982 bosatte han sig i Beijing för att läsa språk och kulturhistoria och sedan dess har han aldrig riktigt lämnat landet. 1985 påbörjades en doktorandutbildning i sinologi som dock avbröts 1986 när han erbjöds jobb som tolk för Astra. Idag arbetar med utvecklingen av Handelsbankens affärer med Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. Allt han vet om ekonomi har han lärt sig genom sina arbetsgivare. Kerstin Danasten är ekonomijournalist och kommunikationkonsult.

Kan du tänka dig ett halvår utan dator, TV och mobiltelefon? Inte jag heller, men Susan Maushart ansåg att hon och hennes tre tonåringar behövde en avgiftning. Detta experiment kan man läsa om i hennes bok Nedkopplad som jag recenserat för LitteraturMagazinet.

För snart två veckor sedan skrev Lisa Magnusson en krönika om Fråga Olle-dokumentären, i vilken hon menar att dokumentären är ”ett sorgligt sensationalistiskt sammelsurium av jagsvaga ungdomar och exhibitionistiska medelåldringar” och att ”det egentligen inte finns någon godtagbar ursäkt till varför det här programmet överhuvudtaget existerar”. Fråga Olle-dokumentären är ”på en och samma gång både privat och opersonligt” och när hon ville diskutera ”det sjuka i detta” på Twitter, menade folk att hon bara ”är pryd” och ”sjåpar” sig. Magnusson menar att Fråga Olle är sjukt därför att ”kommersialiseringen medför tillvänjning, det krävs hela tiden mer och mer för att skaka om oss” och som bevis anför hon bland annat det viktorianska England:

I de viktorianska kioskromanerna på 1800-talet hade blotta ögonkastet en oerhörd laddning, 1950-talets romantiska filmer kretsade kring en passionerad tungkyss. I 2010-talets popkultur betyder inte ens ett samlag särskilt mycket.

Jag menar alltså att det är bra att vi blir tillvanda. Det är bra att det blir alltmer accepterat att ha sex på olika sätt, det är bra att sex kan diskuteras på bra sändningstid och det är bra att vi i allmänhet (det finns ju undantag) inte längre blir omskakade för att någon väljer att knulla på något annat sätt än under täcket när lampan är släckt. När Lisa Magnusson romantiserar det viktorianska England eller det lite pryda 1950-talet glömmer hon bort de mindre trevliga sidorna, till exempel:

• 1800-talets tro att onani ledde till blindhet, epilepsi och sinnesslöhet, samt de många plågsamma anordningar som användes för att förhindra onani, erektion och nattliga utlösningar, till exempel den här, som ändå är ganska snäll jämfört med den här taggiga saken.
• 1895 års våg av antihomosexuella attityder i England med anledning av att Oscar Wilde dömts till straffarbete för homosexualitet.
• Att homosexualitet var kriminaliserat i Sverige fram till 1944 och att det därefter var sjukdomsklassat fram till 1979.

Det finns länder som fortfarande utdömer dödsstraff för homosexualitet (till exempel Iran, Saudiarabien och Jemen), kulturer i vilka det där ögonkastet eller den där tungkyssen kan kosta någon livet (nu senast Maria Baro; läs gärna Varför mördar man sin dotter? av Nima Dervish och Emre Güngör som intervjuat Pela Atroshis och Fadime Sahindals fäder) och så sent som i januari i år skrev jag, i recensionen av Female Chauvinist Pigs av Ariel Levy, om synen på sexualundervisning i USA. På samma ämne finns även The Abstinence Teacher av Tom Perrotta.

Tyvärr är det ju fortfarande så att många använder sina egna preferenser för att döma ut och klanka ner på andra människors val, till exempel Solveig i krönikans kommentarsfält:

Jag fick veta att det fanns för det var så obehagligt så jag tog ett djupt andetag och tittade. Om detta blir normaliserat eller kanske redan är så är vi illa ute. Det ”anonyma paret” med ”fist fucking–förtjusningen”. Vilken smärta har inte denna viljelösa kvinna utstått innan hennes kropp accepterat detta bara för hennes gubbe inte kan genomföra ett samlag till fullo. Att använda en knytnäve till att kontrollera den födande öppningen istället.

Jag har sett episoden med det anonyma paret minst tre gånger (femte säsongens tredje avsnitt av Fråga Olle-dokumentären) och kvinnan är allt annat än viljelös. Hon är den som pratar och förklarar mest och hon framstår i allra högsta grad som ett medvetet, villigt och agerande subjekt. Hon säger utryckligen att fisting är ”en liten krydda i vårat sexliv” (detta säger hon minst två gånger under reportaget), att ”det är skönt” och att det dessutom blir ännu skönare med tiden. Hon säger även att det inte gör ont, ”men, det kan göra ont om man inte gör det rikigt” – och detta är ju sant för i princip allt som på något sätt kan betraktas som sexuellt. Kvinnan har pratat och förklarat både länge och väl när hennes man kommer in i samtalet och påtalar vikten av ”rena, fina naglar och händer” och ”uppvärmning”, varpå kvinnan inflikar att man måste vara säker på och känna sin partner väldigt väl och ha en kommunikation. Vad gäller mannens påstådda oförmåga att genomföra ett samlag så berättar paret att de ofta har samlag efter fistingen, när hon har ”kommit ett par gånger”. Efter reklampausen, när paret förbereder sig för att visa hur fisting går till, talar kvinnan om att de kommer att använda ”mycket olja” och att det är ”glidmedel som gäller … och förspel” utöver ”bra hygien, bra nagelvård” och ”fina, rena  händer”. Under förspelet påtalar hon igen att man ”absolut inte [ska] snåla med glidmedel”. Paret kommunicerar under akten, de tar det väldigt lugnt och Malin Gramer, Olle Wallers reporter på fältet, förklarar hur mannen ”stegvis … mjukar upp … vulvan”. När de har kommit så långt att toppen på tummen är inne (den penetrerande parten håller handen som en anknäbb) styr kvinnan själv graden av penetration och såvitt jag kan höra tycker hon att det är skönt. Hon säger även just det, att det ”är skönt” och – igen – att ”man ska vara försiktig”. När de är klara konstaterar hon att ”ja, det var skönt” och att hon fick orgasm.

Vad folk gör i sina sovrum, eller huruvida Lisa Magnusson är pryd eller inte, ger jag ärligt talat blanka fan i, men kan vi snälla sluta använda våra egna preferenser som någon sorts allmängiltig måttstock och sluta betrakta andras preferenser genom starkt etnocentriska (van)föreställningar och filter?

Här vill jag även passa på att inflika att programledaren Olle Waller ofta, ofta i dokumentärerna påpekar vikten av försiktighet, kommunikation och samtycke.

Lisa Magnusson konstaterar att dokumentärerna inte är ”porr” men ”heller inte instruktionsfilmer” – och jag kan ju tycka att det är det som är grejen. Ja, att använda begreppet ”dokumentär” är kanske att ta i, men styrkan med Fråga Olle-dokumentären är just att tittaren får möta vanliga, mindre vanliga och ovanliga människor som ägnar sig åt vanligt, mindre vanligt och ovanligt sex – lite som en modern Kinseyrapport i visuellt format – utan att det blir alltför teoretiskt, akademiskt, djupanalyserat, moraliserande eller fnittrigt. Reportern Malin Gramer är visserligen lite fnittrig, men jag tycker att det är en av hennes styrkor – hon är vad amerikanarna skulle kalla the girl next door. Hon är naturlig, frågvis, lite lagom fnittrig och alldeles vanlig och lyckas på så vis förmedla programmets innehåll samtidigt som hon tillåter den likaledes vanliga tittaren att identifiera sig med henne, något som jag tror inte skulle vara lika möjligt om reportern i stället hade hetat till exempel Johanna Jussinniemi (mer känd under artistnamnet Puma Swede – vänligen notera att jag på intet sätt lägger någon värdering alls i Johannas utseende eller yrkesval utan bara konstaterar att gemene människa förmodligen kan identifiera sig lika lite med henne som med Carl XVI Gustaf).

Till syvende och sist tycker jag att allt som syftar till att neutralisera synen på sex och ta död på seglivade sexmyter är bra, vare sig det är akademiker eller ”kommersiella krafter” som ligger bakom.

Mitt fotbollsintresse är svalt – det tog fem år för mig att förstå vad offside innebär och jag härmar ibland TV-reklamen i vilken de ropar ”Messi, Messi, Messi!” – men herr Spetsig älskar fotboll, så jag har ju sett en och annan match och fotbollsmatcher på TV är en vanlig ljudfond här hemma. För att göra fotbollen begriplig när jag tittar på fotboll lite mer aktivt, har jag skapat ett system:

1. I första hand hejar jag på det fotbollslag som Lionel Messi spelar i.
2. Om Messi inte spelar, hejar jag på det lag som Kim Källström spelar i.
3. Om Källström inte spelar, hejar jag på FC Barcelona.
4. Är ingen av de ovanstående reglerna applicerbara, hejar jag på det lag som Zlatan spelar i.

Systemet har testats i flera års tid och har visat sig fungera helt okej, men för säkerhets skull har jag två reservregler som jag tar till om det skulle fallera:

1. Varm öl är kallare än god.
2. God öl är kallare än varm.

Jag dricker inte öl, så ”öl” kan i det här fallet betraktas som den generiska termen för kylda, kolsyrade drycker. Och glöm för tusan inte att glasen ska vara ölrena!

Just nu cirkulerar en enkät på nätet som bland annat ställer frågan om vad man gjorde för tio år sedan. Enligt O har lagt till några bokfrågor:

Jag erkänner: Jag brukar inte titta på Babel. Jag vill göra det, men det är det där programmet vars sändningstid man aldrig lär sig eller alltid missar för att man är upptagen just då o.s.v. Jag har sett enstaka avsnitt och, för det mesta, gillat det; om inte annat är det ett sådant program jag ska titta på – jag älskar ju böcker och tänker (för i helvete!) ägna resten av min yrkesgärning och mitt liv åt att pilla på dem.

Nu när Jessika Gedin tar över efter Daniel Sjölin måste jag ju bara börja titta. Så här säger hon i en intervju med Aftonbladet:

Jag älskar bibliotekarier. De har världens viktigaste jobb. De ger rätt bok till rätt person, och det kan vara livsavgörande. Att få veta att man inte är ensam till exempel.

Babel-säsongen börjar i mars; oklart vilket datum. Så nu vet jag det. Jag får inte glömma!

På bara några år har tekniken, medielandskapet och sättet vi brukar medier på förändrats fullkomligt: vi läser böcker på läsplattor, folkbiblioteket visar konst och teater, biografen visar opera, vi kan lyssna på musik i mobilen och titta på TV i datorn. Publiken är inte längre bunden till tid, rum eller ett visst medium och de producerar dessutom eget innehåll. Detta skapar nya förutsättningar och utmaningar för alla som är verksamma inom media och information och därför finns även behov av en branschöverskridande mötesplats med fokus på teknik, innehåll och möjligheter. MEG, som ska vara ett återkommande evenemang, är grunden till en sådan mötesplats, vars syfte är sammanföra branschens aktörer med varandra och med sin publik för affärsutveckling och kunskaps- och idéutbyte.

I min utbildning är teknikens framsteg och det föränderliga medie- och kulturlandskapet ständigt närvarande. Det är spännande att se hur biblioteken utvecklas och finner nya lösningar och det ska bli så roligt att bli en del av Bibliotek 2.0 – och 3.0!

MEG äger rum på Svenska Mässan i Göteborg och bakom evenemanget står Bok & Bibliotek, MedieAkademin och Tidningsutgivarna. Mer om MEG finns att läsa på deras webbplats.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Böcker har ofta en tendens att filmatiseras. Vilken karaktär i filmerna/tv-serierna har minst/mest motsvarat den bild som du har skapat av bokkaraktärerna?

Jag såg Niceville igår och tyckte att Aibileen och Minny porträtterades nästan på pricken som jag uppfattade dem i boken! Emma Stone var jättebra som Skeeter, trots att film-Skeeters utseende inte stämmer överens med bok-Skeeter: Emma Stone är genomsnittslång (168 cm) och Skeeter är ju kring 180 cm, men det Emma saknar i längd tar hon igen på andra sätt. De karaktärer som minst överensstämmer med boken är Celia Foote och Lulabelle. I boken är Celia för det mesta tyst, skygg och passiv; i filmen har hon blivit flamsig och högljudd. Lulabelle ser inte alls ut i filmen som hon gör i boken, men jag tänker inte gå närmare in på hur, eftersom just Lulabelle är en viktig pusselbit i bokens handling. Den film som minst stämmer överens med sin förlaga är Sofies värld, tror jag. Handlingen är skarvad och förenklad och filmkaraktärerna skaver mot den uppfattning jag har av bokens karaktärer. Om jag tänker ”ojdå” om diskrepanserna i Niceville, så tänker jag ”vad i helvete?!” om karaktärerna i Sofies värld. Jag har ju läst boken flera gånger och blev riktigt besviken när jag såg filmen. Och så Dyngkåt och hur helig som helst: jag bytte kanal när den gick på TV nyligen.

Jag har alltid hävdat att ett samhälles existens, vilket som helst, är beroende av att vissa befolkningsgrupper håller sig på mattan. Så ska det naturligtvis inte vara, men så är det. Som exempel brukar jag nämna studenter som ju, om de får studiemedel från CSN, bara får tjäna en viss summa pengar per termin (brutto, dessutom) och därmed måste hålla sig på mattan ekonomiskt. Som student får man inte ha det för bra – då blir man återbetalningsskyldig. Nu får jag medhåll av Mattias Svensson som kan sägas ta över stafettpinnen efter David Eberhards bok I trygghetsnarkomanernas land, men med ett annat perspektiv. Han använder inte studentexemplet men väl många andra liknande exempel. Han tar avstamp i ”dansbaneeländet” (uteställen måste fortfarande ha tillstånd för att deras gäster ska få dansa!) och visar på hur myndigheter, ”experter”, moralister och makarna Myrdal genom decennierna har försökt hålla vissa samhällsgrupper på mattan genom förbud och straffskatter. För enligt Mattias handlar det inte så mycket om det som förbjuds eller straffbeskattas som det handlar om vilka det är som brukar dessa varor och vanor: ungdomar (dans), arbetarklass (alkohol, TV, radio), kvinnor (cider, alkoläsk, lådvin). Syftet med och andemeningen är densamma i Glädjedödarna som i I trygghetsnarkomanernas land: Staten litar inte på befolkningens förmåga att fatta egna beslut utan tar till allsköns medel för att kontrollera och styra enskilda människor. Befolkningen ska skyddas mot minsta fara (Eberhard) och göra rätt val (Svensson), där rätt val inte sällan baseras på en enskild beslutsfattares eller experts uppfattning om rätt och fel och där det som ses som det enda rätta inte får kritiseras. Svensson visar att ofta förekommande medel för att styra befolkningen dit man vill är skräckpropaganda, ovanligt vida definitioner, fabricerade siffror och rena falsarier – som inte sällan är helt verkningslösa (exempel: under motbokstiden smugglades enorma mängder starksprit in i landet och alkoholförbud har visat sig leda till förhöjd alkoholdödlighet). Mattias Svensson lyfter även fram hur ”fritt val” ofta förväxlas med ”rätt val”. Han för intressanta resonemang underbyggda av noggranna källhänvisningar även om det här och var finns luckor och ett och annat tvärsäkert uttalande, men på det stora hela är det här en mycket bra liten bok som gör mig mycket arg.

På tisdag, den 1/3, kl. 22:00 visas den danska dokumentären Armadillo på SVT1 och det verkar dessutom som att SVT väljer att visa originalversionen (dansk TV visade en klippt entimmesversion först och sedan den oklippta versionen någon dag senare). Filmaren Janus Metz och kameramannen Lars Skree följer några danska ungdomar på ISAF-uppdrag i Afghanistan och det är tydlig att det inte är fråga om vare sig hjälp till lokalbefolkningen eller fredsbevarande insatser utan snarare krigföring med lokalbefolkningen i skottlinjen. En i allra högsta grad störande dokumentär som ändå bara visar en liten, liten del av allt det som inträffade under de sex månader som Metz och Skree befann sig i Afghanistan.

Bilden ovan ingår i filmens pressmaterial på Nordisk Film Movie Database och den är © Lars Skree.