..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

För snart två veckor sedan skrev Lisa Magnusson en krönika om Fråga Olle-dokumentären, i vilken hon menar att dokumentären är ”ett sorgligt sensationalistiskt sammelsurium av jagsvaga ungdomar och exhibitionistiska medelåldringar” och att ”det egentligen inte finns någon godtagbar ursäkt till varför det här programmet överhuvudtaget existerar”. Fråga Olle-dokumentären är ”på en och samma gång både privat och opersonligt” och när hon ville diskutera ”det sjuka i detta” på Twitter, menade folk att hon bara ”är pryd” och ”sjåpar” sig. Magnusson menar att Fråga Olle är sjukt därför att ”kommersialiseringen medför tillvänjning, det krävs hela tiden mer och mer för att skaka om oss” och som bevis anför hon bland annat det viktorianska England:

I de viktorianska kioskromanerna på 1800-talet hade blotta ögonkastet en oerhörd laddning, 1950-talets romantiska filmer kretsade kring en passionerad tungkyss. I 2010-talets popkultur betyder inte ens ett samlag särskilt mycket.

Jag menar alltså att det är bra att vi blir tillvanda. Det är bra att det blir alltmer accepterat att ha sex på olika sätt, det är bra att sex kan diskuteras på bra sändningstid och det är bra att vi i allmänhet (det finns ju undantag) inte längre blir omskakade för att någon väljer att knulla på något annat sätt än under täcket när lampan är släckt. När Lisa Magnusson romantiserar det viktorianska England eller det lite pryda 1950-talet glömmer hon bort de mindre trevliga sidorna, till exempel:

• 1800-talets tro att onani ledde till blindhet, epilepsi och sinnesslöhet, samt de många plågsamma anordningar som användes för att förhindra onani, erektion och nattliga utlösningar, till exempel den här, som ändå är ganska snäll jämfört med den här taggiga saken.
• 1895 års våg av antihomosexuella attityder i England med anledning av att Oscar Wilde dömts till straffarbete för homosexualitet.
• Att homosexualitet var kriminaliserat i Sverige fram till 1944 och att det därefter var sjukdomsklassat fram till 1979.

Det finns länder som fortfarande utdömer dödsstraff för homosexualitet (till exempel Iran, Saudiarabien och Jemen), kulturer i vilka det där ögonkastet eller den där tungkyssen kan kosta någon livet (nu senast Maria Baro; läs gärna Varför mördar man sin dotter? av Nima Dervish och Emre Güngör som intervjuat Pela Atroshis och Fadime Sahindals fäder) och så sent som i januari i år skrev jag, i recensionen av Female Chauvinist Pigs av Ariel Levy, om synen på sexualundervisning i USA. På samma ämne finns även The Abstinence Teacher av Tom Perrotta.

Tyvärr är det ju fortfarande så att många använder sina egna preferenser för att döma ut och klanka ner på andra människors val, till exempel Solveig i krönikans kommentarsfält:

Jag fick veta att det fanns för det var så obehagligt så jag tog ett djupt andetag och tittade. Om detta blir normaliserat eller kanske redan är så är vi illa ute. Det ”anonyma paret” med ”fist fucking–förtjusningen”. Vilken smärta har inte denna viljelösa kvinna utstått innan hennes kropp accepterat detta bara för hennes gubbe inte kan genomföra ett samlag till fullo. Att använda en knytnäve till att kontrollera den födande öppningen istället.

Jag har sett episoden med det anonyma paret minst tre gånger (femte säsongens tredje avsnitt av Fråga Olle-dokumentären) och kvinnan är allt annat än viljelös. Hon är den som pratar och förklarar mest och hon framstår i allra högsta grad som ett medvetet, villigt och agerande subjekt. Hon säger utryckligen att fisting är ”en liten krydda i vårat sexliv” (detta säger hon minst två gånger under reportaget), att ”det är skönt” och att det dessutom blir ännu skönare med tiden. Hon säger även att det inte gör ont, ”men, det kan göra ont om man inte gör det rikigt” – och detta är ju sant för i princip allt som på något sätt kan betraktas som sexuellt. Kvinnan har pratat och förklarat både länge och väl när hennes man kommer in i samtalet och påtalar vikten av ”rena, fina naglar och händer” och ”uppvärmning”, varpå kvinnan inflikar att man måste vara säker på och känna sin partner väldigt väl och ha en kommunikation. Vad gäller mannens påstådda oförmåga att genomföra ett samlag så berättar paret att de ofta har samlag efter fistingen, när hon har ”kommit ett par gånger”. Efter reklampausen, när paret förbereder sig för att visa hur fisting går till, talar kvinnan om att de kommer att använda ”mycket olja” och att det är ”glidmedel som gäller … och förspel” utöver ”bra hygien, bra nagelvård” och ”fina, rena  händer”. Under förspelet påtalar hon igen att man ”absolut inte [ska] snåla med glidmedel”. Paret kommunicerar under akten, de tar det väldigt lugnt och Malin Gramer, Olle Wallers reporter på fältet, förklarar hur mannen ”stegvis … mjukar upp … vulvan”. När de har kommit så långt att toppen på tummen är inne (den penetrerande parten håller handen som en anknäbb) styr kvinnan själv graden av penetration och såvitt jag kan höra tycker hon att det är skönt. Hon säger även just det, att det ”är skönt” och – igen – att ”man ska vara försiktig”. När de är klara konstaterar hon att ”ja, det var skönt” och att hon fick orgasm.

Vad folk gör i sina sovrum, eller huruvida Lisa Magnusson är pryd eller inte, ger jag ärligt talat blanka fan i, men kan vi snälla sluta använda våra egna preferenser som någon sorts allmängiltig måttstock och sluta betrakta andras preferenser genom starkt etnocentriska (van)föreställningar och filter?

Här vill jag även passa på att inflika att programledaren Olle Waller ofta, ofta i dokumentärerna påpekar vikten av försiktighet, kommunikation och samtycke.

Lisa Magnusson konstaterar att dokumentärerna inte är ”porr” men ”heller inte instruktionsfilmer” – och jag kan ju tycka att det är det som är grejen. Ja, att använda begreppet ”dokumentär” är kanske att ta i, men styrkan med Fråga Olle-dokumentären är just att tittaren får möta vanliga, mindre vanliga och ovanliga människor som ägnar sig åt vanligt, mindre vanligt och ovanligt sex – lite som en modern Kinseyrapport i visuellt format – utan att det blir alltför teoretiskt, akademiskt, djupanalyserat, moraliserande eller fnittrigt. Reportern Malin Gramer är visserligen lite fnittrig, men jag tycker att det är en av hennes styrkor – hon är vad amerikanarna skulle kalla the girl next door. Hon är naturlig, frågvis, lite lagom fnittrig och alldeles vanlig och lyckas på så vis förmedla programmets innehåll samtidigt som hon tillåter den likaledes vanliga tittaren att identifiera sig med henne, något som jag tror inte skulle vara lika möjligt om reportern i stället hade hetat till exempel Johanna Jussinniemi (mer känd under artistnamnet Puma Swede – vänligen notera att jag på intet sätt lägger någon värdering alls i Johannas utseende eller yrkesval utan bara konstaterar att gemene människa förmodligen kan identifiera sig lika lite med henne som med Carl XVI Gustaf).

Till syvende och sist tycker jag att allt som syftar till att neutralisera synen på sex och ta död på seglivade sexmyter är bra, vare sig det är akademiker eller ”kommersiella krafter” som ligger bakom.

Venuspassager, när planeten Venus passerar mellan jorden och solen och Venus och jordens banplan skär varandra, inträffar alltid i par med åtta års mellanrum, men endast ungefär en gång varje århundrade. Nästa Venuspassage äger rum den sjätte juni i år, passagen innan den inträffade den åttonde juni 2004 – och de senaste passagerna dessförinnan syntes den sjätte december 1882 och den nionde december 1874. Efter den sjätte juni kommer det att dröja 105 år innan fenomenet kan ses igen. På 1700-talet trodde astronomerna att Venuspassagen kunde användas för att räkna ut hur stort solsystemet var och 1716 uppmanade astronomen Edmond Halley vetenskapsmän över hela världen att observera Venuspassagen 1761. Att bara observera passagen från Europa skulle inte vara tillräckligt, utan så många astronomer som möjligt skulle behöva observera passagen från så många olika platser på jorden som möjligt – endast så skulle man kunna räkna ut avståndet mellan jorden och solen och kanske lösa gåtan med solsystemets storlek.

Endast ett år före den första passagen anmodade den franska marinastronomen Joseph-Nicolas Delisle sina kollegor i den franska vetenskapsakademin att anta Halleys utmaning. Lite i senaste laget, skulle det visa sig, då flera resultat var oanvändbara: någon hann inte fram i tid, flera stördes av dåligt väder och de observationer som lyckats någorlunda komplicerades av den svarta droppfenomenet, en optisk effekt som förvränger planetens form och försvårar beräkningen av de exakta tidpunkterna för in- och utträde. Att de deltagande länderna dessutom befann sig i det Europeiska sjuårskriget var ytterligare en försvårande omständighet. Nu satte man sitt hopp till den Venuspassage som skulle inträffa åtta år senare, i juni år 1769. Med upplysningstidens ideal ökade makthavarnas vilja att gynna vetenskapen och när Sjuårskriget tog slut 1763 förändrades världskartan och det politiska klimatet, även om de tidigare stridande parterna fortfarande hade en ansträngd relation till varandra. Den här gången var det vetenskapliga samfundet ute i god tid och fast beslutet om att dra lärdom av de misstag som begåtts vid passagen 1761. De bästa instrumenten köptes in, observatorier byggdes och astronomer reste till jordens mest avlägsna platser. Några kom till och med att offra sina liv för vetenskapen.

Det är många namn och platser att hålla reda på, men Andrea Wulf har dykt djupt i arkiven och verkligen lyckats skriva en riktig spänningsroman – som dessutom är sann. Jakten på Venus är textintensiv men ändå pedagogiskt upplagd och berättelsen kompletteras med förklarande bilder varav flera av dem är samtida med 1700-talets Venuspassager. Som läsare får jag även en mycket intressant inblick i liv, politik och resande på 1700-talet. Drygt 90 sidor – lite mer än en fjärdedel av boken – utgörs av listor med namn på observatörer som deltog och på vilka platser de befann sig, källförteckningar och förslag på mer läsning. Här finns även en omfattande notapparat, men bortsett från några enstaka asterisker som får sin förklaring i fotnoter längst ned på sidorna, finns det inga noter utsatta i den löpande texten, vilket är lite synd.

Andrea Wulf föddes i Indien, växte upp i Tyskland och är idag bosatt i Storbritannien. Hon har en examen i designhistoria och är numera författare på heltid och verksam som föreläsare. Jakten på Venus är hennes fjärde bok, men den första som översatts till svenska (utgiven av Leopard förlag) och den har även översatts till flera andra språk inför 2012 års Venuspassage. På Andreas hemsida kan man följa hennes författarskap.

Det här är i lika delar en självbiografi och ett feministiskt manifest, som tar sin början i den 13-åriga Caitlins flykt från kvarterets pojkar. Hon är ensam, överviktig och mobbad. I 16 kapitel får vi följa hennes uppväxt och liv i nutid och varje kapitel behandlar även viktiga kvinnofrågor: vikt, sexism, kärlek, äktenskap, barn, abort och feminism i stort; varför Katie Price är en dålig förebild och Lady Gaga är en god dito; varför skor, kläder och handväskor är så viktigt – eller antas vara det (detta var en av de punkter vi inte är överens på) – för kvinnor. Alla kapitel tar sin utgångspunkt i någon aspekt av Caitlins eget liv som tonåring, journalist, vuxen kvinna, fru eller mamma. Hennes budskap är att vi alla bara borde komma överens, vara en del av ”gänget” och få vara de vi är. Hon menar att man kan komma långt med att vara trevlig och hövlig, varför frågor som ”är det artigt?” och ”måste killarna göra det?” kan vara bra ledord. Jag uppfattar Caitlin som en jordnära person som jag tror att många kan identifiera sig med. Jag vet i alla fall att jag hittade massor av gemensamma beröringspunkter och massor av saker som jag höll med om – och en och annan liten detalj som vi inte var överens om. I alla händelser är hon förbannat rolig och ibland lite arg. Och fyndig! I kapitel tre, på sidan 62, kommer hon in på vad man ska kalla fittan, något som ju även diskuteras här i Sverige:

I, personally, have a cunt. … Cunt is a proper, old, historic, strong word. I like that my fire escape also doubles up as the most potent swearword in the English language. … If I tell you what I’ve got down there, old ladies and clerics might faint. I like how shocked people are when you say ”cunt”. It’s like I have a nuclear bomb in my pants, or a mad tiger, or a gun.

… In a culture where nearly anything female is still seen as squeam-inducing, and/or weak …  I love that ”cunt” stands, on its own, as the supreme, unvanquishable word. It has almost mystic resonance. It is a cunt – we all know it’s a cunt – but we can’t call it a cunt. We can’t say the actual word. It’s too powerful.

Jag satt på tåget mellan Göteborg och Lund när jag läste det kapitlet och jublade tyst för mig själv, eftersom jag är en ihärdig försvarare av ordet ”fitta”. Det funkar inte i alla lägen, nej, men är ändå betydligt bättre än en del andra alternativ.

Hur som helst: Caitlins styrka, utöver det att hon är trevlig och hövlig – om än lite spetsig ibland, är att hon talar ett språk som alla kan förstå. Det är intelligent, men innehållande ett minimum av ”akademiska” och ”teoretiska” (dock tydlig brittisk engelska), utan att det för den sakens skull blir banalt eller dumt.

Caitlin Moran är i hemlandet Storbritannien känd som journalist, kolumnist och TV-personlighet. How To Be a Woman är hennes andra bok. Den första – The Chronicles of Narmo – gavs ut när hon bara var 16 år gammal. Caitlin har en hemsida här och syns även på Twitter.

Uppdatering: Hos Ett hem utan böcker läser jag att boken kommer i svensk översättning i höst, med titeln Konsten att vara kvinna.

Jag får hur många besökare som helst som har sökt på ”danskt band” och ”vad är danskt band?” så det vore ju idé att svara på det.

Danskt band är ett mjukband (alltså mjuka pärmar) med flikar, måtten kan variera, men danska band är i regel större än en vanlig pocket (eller A-pocket som det heter på fackspråk).

Apropå pocketformat så finns det tre stycken: A-pocket (vanlig pocket), B-pocket (vanligt i Storbritannien) och C-pocket (storpocket).