..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Jag började läsa Nina Hemmingssons nya album Det är svårt att vara Elvis i Uppsala i onsdags och bortsett från ett kapitel i en bok jag ska ha till min uppsats i vår, är det den enda bok jag läst mer än inledningskapitlet i sedan i början av november. Jag lider både av lässvacka och svårtartad motivationsförsvagning i största allmänhet – utöver det att jag den senaste tiden har drabbats av både det ena och det andra.

I mitten av november drabbades jag av en infektion i en tand och var tvungen att genomgå en akut rotfyllning. En sådan görs normalt i två steg fördelat på två sittningar, men efter min tredje sittning var vi fortfarande kvar på steg ett eftersom tandjäveln är ”komplicerad”.

Mellan andra och tredje sittningen passade jag på att bli rejält sjuk och efter att jag blivit frisk (eller i alla fall kunde andas någotsånär genom näsan) och suttit igenom min tredje omgång av segdragen rotfyllning – och bokat in en ny tid för fortsatt rotfyllning i slutet av december – passade även Rex på att bli sjuk. Inget allvarligt och han är på bättringsvägen, men det är aldrig roligt med sjuk hund (eller veterinärräkningen som följer därpå).

Den fjärde omgången i tandläkarstolen fick dessutom tidigareläggas eftersom jag i tisdags kväll drabbades av vad som verkar ha varit ytterligare en akut infektion. Fick akuttid först på onsdag kväll och levde på Treo fram tills dess. Tanden öppnades för fjärde gången, rensades och fylldes på nytt – och så en tiodagarskur med antibiotika på det. Som en bonus pallar inte magen antibiotikan, så nu har jag konstant halsbränna från helvetet i stället och måste stoppa i mig en massa Novaluzid. Rensningen och antibiotikan verkar dock hjälpa för smärtan dämpades direkt efter akutbesöket och var nästan helt borta dagen efter.

Men i förrgår gjorde jag en bra sak: Jag åkte in till mitt gamla jobb som jag varit tjänstledig från i långa perioder sedan januari 2010 och skrev på min uppsägning.

Jonas Gardell och hans nya bok Torka aldrig tårar utan handskar hade flera programpunkter under Bokmässan, bland annat ett framträdande på Litteraturscenen på fredagen och ett seminarium på lördagen. Jag närvarade vid båda dessa mycket starka framträdanden där Jonas öppenhjärtigt berättade om hur polis, journalister och hela samhället behandlade homosexuella och HIV-smittade på 1980-talet. Han inledde med att berätta att han inte grät en endaste liten tår under det flera år långa arbetet med romansviten, men desto mer när det var dags att börja prata om den. ”Som en dammlucka av sorg”, säger han och förvarnar om att han kommer att gråta under framträdandet också.

Och så berättade han om den där gången när han och Mark hade varit på IKEA och köpt en bokhylla, blev jagade med kniv och polisen tyckte att de skulle visa förståelse för att homosexuella par kunde uppfattas som ”provocerande”; om hantverkarna som sprejade ”bögjävlar” över en hel vägg i deras lägenhet och att de lät bli att anmäla för det var så det var och om den där gången när han var på restaurang och en annan besökare fimpade i hans mat.

Han berättade om den unge mannen som låg isolerad på infektionsavdelningen på Roslagstull sjukhus. På grund av skammen hade han dömt sig själv att dö i ensamhet och nu låg han apatisk i outhärdliga smärtor och grät. Ett ungt sjukvårdsbiträde – iklädd föreskriven skyddsutrustning: munskydd, handskar och skyddsrock – skulle byta handskar och utan att tänka sig för sträckte hon fram sin nakna hand och torkade bort tårar från den unge mannens kind. När hon kom ut från isoleringen fick hon en utskällning av den äldre sköterskan: ”Torka aldrig tårar utan handskar!”

Jonas grät, hela publiken grät. På lördagens seminarium grät och skrattade vi om vartannat.

Allt som står i böckerna är sant och ikväll kl. 21:00 på SVT1 sänds första delen av TV-serien.

För snart två veckor sedan skrev Lisa Magnusson en krönika om Fråga Olle-dokumentären, i vilken hon menar att dokumentären är ”ett sorgligt sensationalistiskt sammelsurium av jagsvaga ungdomar och exhibitionistiska medelåldringar” och att ”det egentligen inte finns någon godtagbar ursäkt till varför det här programmet överhuvudtaget existerar”. Fråga Olle-dokumentären är ”på en och samma gång både privat och opersonligt” och när hon ville diskutera ”det sjuka i detta” på Twitter, menade folk att hon bara ”är pryd” och ”sjåpar” sig. Magnusson menar att Fråga Olle är sjukt därför att ”kommersialiseringen medför tillvänjning, det krävs hela tiden mer och mer för att skaka om oss” och som bevis anför hon bland annat det viktorianska England:

I de viktorianska kioskromanerna på 1800-talet hade blotta ögonkastet en oerhörd laddning, 1950-talets romantiska filmer kretsade kring en passionerad tungkyss. I 2010-talets popkultur betyder inte ens ett samlag särskilt mycket.

Jag menar alltså att det är bra att vi blir tillvanda. Det är bra att det blir alltmer accepterat att ha sex på olika sätt, det är bra att sex kan diskuteras på bra sändningstid och det är bra att vi i allmänhet (det finns ju undantag) inte längre blir omskakade för att någon väljer att knulla på något annat sätt än under täcket när lampan är släckt. När Lisa Magnusson romantiserar det viktorianska England eller det lite pryda 1950-talet glömmer hon bort de mindre trevliga sidorna, till exempel:

• 1800-talets tro att onani ledde till blindhet, epilepsi och sinnesslöhet, samt de många plågsamma anordningar som användes för att förhindra onani, erektion och nattliga utlösningar, till exempel den här, som ändå är ganska snäll jämfört med den här taggiga saken.
• 1895 års våg av antihomosexuella attityder i England med anledning av att Oscar Wilde dömts till straffarbete för homosexualitet.
• Att homosexualitet var kriminaliserat i Sverige fram till 1944 och att det därefter var sjukdomsklassat fram till 1979.

Det finns länder som fortfarande utdömer dödsstraff för homosexualitet (till exempel Iran, Saudiarabien och Jemen), kulturer i vilka det där ögonkastet eller den där tungkyssen kan kosta någon livet (nu senast Maria Baro; läs gärna Varför mördar man sin dotter? av Nima Dervish och Emre Güngör som intervjuat Pela Atroshis och Fadime Sahindals fäder) och så sent som i januari i år skrev jag, i recensionen av Female Chauvinist Pigs av Ariel Levy, om synen på sexualundervisning i USA. På samma ämne finns även The Abstinence Teacher av Tom Perrotta.

Tyvärr är det ju fortfarande så att många använder sina egna preferenser för att döma ut och klanka ner på andra människors val, till exempel Solveig i krönikans kommentarsfält:

Jag fick veta att det fanns för det var så obehagligt så jag tog ett djupt andetag och tittade. Om detta blir normaliserat eller kanske redan är så är vi illa ute. Det ”anonyma paret” med ”fist fucking–förtjusningen”. Vilken smärta har inte denna viljelösa kvinna utstått innan hennes kropp accepterat detta bara för hennes gubbe inte kan genomföra ett samlag till fullo. Att använda en knytnäve till att kontrollera den födande öppningen istället.

Jag har sett episoden med det anonyma paret minst tre gånger (femte säsongens tredje avsnitt av Fråga Olle-dokumentären) och kvinnan är allt annat än viljelös. Hon är den som pratar och förklarar mest och hon framstår i allra högsta grad som ett medvetet, villigt och agerande subjekt. Hon säger utryckligen att fisting är ”en liten krydda i vårat sexliv” (detta säger hon minst två gånger under reportaget), att ”det är skönt” och att det dessutom blir ännu skönare med tiden. Hon säger även att det inte gör ont, ”men, det kan göra ont om man inte gör det rikigt” – och detta är ju sant för i princip allt som på något sätt kan betraktas som sexuellt. Kvinnan har pratat och förklarat både länge och väl när hennes man kommer in i samtalet och påtalar vikten av ”rena, fina naglar och händer” och ”uppvärmning”, varpå kvinnan inflikar att man måste vara säker på och känna sin partner väldigt väl och ha en kommunikation. Vad gäller mannens påstådda oförmåga att genomföra ett samlag så berättar paret att de ofta har samlag efter fistingen, när hon har ”kommit ett par gånger”. Efter reklampausen, när paret förbereder sig för att visa hur fisting går till, talar kvinnan om att de kommer att använda ”mycket olja” och att det är ”glidmedel som gäller … och förspel” utöver ”bra hygien, bra nagelvård” och ”fina, rena  händer”. Under förspelet påtalar hon igen att man ”absolut inte [ska] snåla med glidmedel”. Paret kommunicerar under akten, de tar det väldigt lugnt och Malin Gramer, Olle Wallers reporter på fältet, förklarar hur mannen ”stegvis … mjukar upp … vulvan”. När de har kommit så långt att toppen på tummen är inne (den penetrerande parten håller handen som en anknäbb) styr kvinnan själv graden av penetration och såvitt jag kan höra tycker hon att det är skönt. Hon säger även just det, att det ”är skönt” och – igen – att ”man ska vara försiktig”. När de är klara konstaterar hon att ”ja, det var skönt” och att hon fick orgasm.

Vad folk gör i sina sovrum, eller huruvida Lisa Magnusson är pryd eller inte, ger jag ärligt talat blanka fan i, men kan vi snälla sluta använda våra egna preferenser som någon sorts allmängiltig måttstock och sluta betrakta andras preferenser genom starkt etnocentriska (van)föreställningar och filter?

Här vill jag även passa på att inflika att programledaren Olle Waller ofta, ofta i dokumentärerna påpekar vikten av försiktighet, kommunikation och samtycke.

Lisa Magnusson konstaterar att dokumentärerna inte är ”porr” men ”heller inte instruktionsfilmer” – och jag kan ju tycka att det är det som är grejen. Ja, att använda begreppet ”dokumentär” är kanske att ta i, men styrkan med Fråga Olle-dokumentären är just att tittaren får möta vanliga, mindre vanliga och ovanliga människor som ägnar sig åt vanligt, mindre vanligt och ovanligt sex – lite som en modern Kinseyrapport i visuellt format – utan att det blir alltför teoretiskt, akademiskt, djupanalyserat, moraliserande eller fnittrigt. Reportern Malin Gramer är visserligen lite fnittrig, men jag tycker att det är en av hennes styrkor – hon är vad amerikanarna skulle kalla the girl next door. Hon är naturlig, frågvis, lite lagom fnittrig och alldeles vanlig och lyckas på så vis förmedla programmets innehåll samtidigt som hon tillåter den likaledes vanliga tittaren att identifiera sig med henne, något som jag tror inte skulle vara lika möjligt om reportern i stället hade hetat till exempel Johanna Jussinniemi (mer känd under artistnamnet Puma Swede – vänligen notera att jag på intet sätt lägger någon värdering alls i Johannas utseende eller yrkesval utan bara konstaterar att gemene människa förmodligen kan identifiera sig lika lite med henne som med Carl XVI Gustaf).

Till syvende och sist tycker jag att allt som syftar till att neutralisera synen på sex och ta död på seglivade sexmyter är bra, vare sig det är akademiker eller ”kommersiella krafter” som ligger bakom.

Margarethas tonårsrevolt bestod i att hon började gå i kyrkan, trots föräldrarnas ogillande, och fortsatte med det även efter att hon flyttat hemifrån. Hon läste på socialhögskolan i Lund, en plats som vid den tiden sjöd av vänsterradikala grupperingar, varför hon var ganska ensam om sin religionsutövning. Efter några år träffar hon Sven, en blivande civilingenjör från ett religiöst hem. De gifter sig och vill ge sina barn den trygga gudstro som Sven växte upp med och som Margaretha inte upplevde i sitt barndomshem; de vill ta sin tro på större allvar och därför går de med i en frikyrkoförsamling i Helsingborg. Efter en tid utvecklas församlingen åt ett håll som Margaretha och Sven inte riktigt tycker om, varför de bestämmer sig för att de ska gå ur om ingen förändring sker. Och förändringen kommer. Församlingen får kontakt med den Osbybaserade församlingen Sion och det bestäms att församlingarna ska gå samman och bilda Kristet Center Syd (numera Kingdom Center), med Sions pastor som ledare. Inledningsvis har församlingen över 300 medlemmar som jobbar hårt – ideellt – för att etablera sig i trakterna kring Höör, mitt i Skåne. Margaretha och Sven tycker att det är spännande att få vara med och skapa något nytt och de blir så uppslukade av arbetet att deras vänner utanför församlingen börjar fatta misstanke, vilket de slår i från sig.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Pastorn utger sig för att kunna se andar och demoner. Han bestämmer sig för att Margaretha är full av dem och att hon därför är ansvarig för allt som är dåligt och ont i församlingen, men ger inga svar på vad hon kan göra för att bli bättre. I stället utsätts hon för allt fler, allt längre och allt våldsammare demonutdrivningar. När som helst kan hon bli påhoppad och misshandlad och allt hon gör är fel. Hon beskriver hur hon hela tiden måste tänka på vad hon gör och säger, sin klädsel, var hon befinner sig o.s.v. för att inte anklagas för att försöka ta auktoriteten i församlingen. Till slut smyger hon längs väggarna och håller sig ur vägen så gott hon kan. Ingen får umgås eller samarbeta med henne heller, eftersom hon påstås vara full av demoner. Hennes man, Sven, arbetar borta i veckorna och vet inte vad som pågår. Margaretha berättar inte, för hon vill inte att Sven ska bli orolig eller att han ska försöka prata med pastorn, vilket ju kan leda till att Margaretha råkar ännu värre ut.

Sedan tidigare har Margaretha problem med ryggen och de våldsamma andeutdrivningarna – eller ”befrielseprocesser” som det heter i församlingen – gör bara saken värre. 2003 får hon en plats på ett smärtrehabiliteringsprogram där hon bland annat har kontakt med en kurator. Margaretha säger inget om hur hon har det utan försvarar församlingen och det jobb hon utför där, men kuratorn märker att Margaretha inte mår riktigt bra och erbjuder henne en fortsatt samtalskontakt även efter att rehabiliteringsprogrammet är slut. Det är kuratorn som ser till så att Margaretha kommer i kontakt med psykiatrin första gången och snart reagerar även hennes husläkare, men Margaretha berättar ingenting. I stället fortsätter hon att försvara församlingen och menar att det i själva verket är ryggsmärtorna som gör henne deprimerad. Margaretha mår så dåligt att hon flera gånger tillfogar sig själv allvarliga skador, med sjukhusvistelse som följd, och till slut ställer Sven ett ultimatum: Antingen lämnar Margaretha församlingen, eller så lämnar han henne. Det blir vändpunkten och början på den långa vägen tillbaka till ett normalt liv.

Ett och ett halvt år tillbringar Margaretha på en sluten psykiatrisk avdelning. I perioder bevakas hon överallt och dygnet runt för att hon är så självmords- och självskadebenägen. Hon lider av ständiga mardrömmar och flashbacks och är länge övertygad om att hon verkligen är full av demoner. Diagnosen blir posttraumatiskt stressyndrom. Att skriva Om det så skulle kosta mig livet är hennes sätt att bearbeta det hon varit med om. Kapitlen är korta, koncisa och mycket självutlämnande och Margaretha reflekterar över, resonerar kring och analyserar sina upplevelser och det märks på sättet att skriva hur förvirrad och slutkörd hon var.

Bland evenemangen på min långa lista närvarade jag endast vid två. De första missade jag (bilolycka på E6) och resterande, utom de jag närvarade vid, hoppade jag över för att hinna besöka så många förlagsmontrar som möjligt. Årets skörd blev: 36 böcker, en jättesnygg kasse från Sekwa (flera besökare frågade var jag hade fått tag på ”den snygga orangea”!) och – äntligen! – en Book Bag från Adlibris! Att välja sneakers och ryggsäck i stället för Converse och resväska på hjul var lyckat; det blev några kassar ändå, men skönt att kunna stoppa undan i ryggsäcken och jag har inte alls lika ont i fötterna nu som jag hade vid samma tidpunkt förra året.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken ”byggsten” tycker du är den absolut viktigaste i en bok: språket, intrigen, karaktärerna, en kombination, annat?

Intrigen och språket i kombination, tror jag. Läsning ska vara roligt och flyta på utan större ansträngningar och så är det i regel om intrigen är sammanhängande, trovärdig och bra skriven i största allmänhet. Om då författaren även är skicklig med sitt språk så kan jag nästan bli lite rörd. Ofta ser jag försök till att driva parallella intriger och göra ”kreativa” hopp i handlingen; ibland tar sig författaren vatten över huvudet och då blir det rörigt och svårläst, men när denne lyckas – vilket det krävs en mycket skicklig författare för att göra – kan det bli helt underbart bra. Skräckkombinationen är således en rörig, illa sammanhängande intrig med ett dåligt språk – risken är stor att en sådan bok inte blir utläst.

För flera år sedan hörde jag talas om ett skräckexempel (och just därför kommer jag ihåg det än) på illa påläst författare: en ungdomsbok med hästtema där hästen kräktes. Att ett så uppenbart faktafel har lyckats passera förlagsmaskineriet utan att det har rättats till är för mig obegripligt. Hästar kan nämligen inte kräkas. I stället drabbas de, om det vill sig illa, av kolik som kan vara mycket smärtsamt och leda till döden. Vi människor ska vara tacksamma för att vi kan kräkas.

Jag är duktig på att byta riktning mitt i en utläggning och avsluta någon helt annanstans än där jag började, men den här gången tar nog priset: från läsning till kräkning på drygt 200 ord. Skickligt!

Under eftermiddagen, när jag hade tittat på det jag ville titta på och köpt det jag ville köpa, drev jag omkring lite planlöst när plötsligt hörde Edward Bloms karaktäristiska stämma! Han var alldeles i slutet av sitt framförande, men jag hann ta en bild.

En intensiv dag är alldeles lagom. Jag kom hem med ett 20-tal böcker, bland annat Utrensning, Mäktig tussilago och En liten bok om ondska – signerade av sina respektive författare – samt Millenniumtrilogin. Nu är mina bokhyllor fyllda till bristningsgränsen på riktigt och jag måste börja ställa pocketböckerna i dubbla rader för att få plats, alternativt åka till IKEA väldigt snart.

Och nästa gång ska jag ha riktiga sneakers på fötterna – inte Converse. Jag har så ont i benen p.g.a. den stumma sulan!

Det här är en märklig bok och sannolikt den äckligaste jag någonsin har läst. Den utmålas som ett stort fuck you mot dagens botoxade och helvaxade samhälle, men jag vet inte om jag vill gå med på det. Visst är huvudkaraktären raka motsatsen till Linda Rosing, men berättelsen är lite tunn; därför är det lite svårt att diskutera den. Bokens huvudkaraktär, Helen, råkar skära sig illa när hon rakar sitt anus och hamnar därför på sjukhus. I brist på bättre sysselsättning redogör hon för sina ideologiska ställningstaganden, funderar på hur hon ska få sina föräldrar att bli ihop igen och försöker komma på ett sätt att slippa bli hemskickad från sjukhuset – allt blandat med horribla mängder äckliga saker. Sjukhuspersonalen upprepar ”stolgång” som ett mantra, och Helen, som vältrar sig i smärta, blir kär i en sin manliga sjuksköterska. Och massakrerar sitt redan svårt sargade anus med bromsen på en sjukhussäng.