..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Det är ingen hemlighet att jag har väldigt svårt för Björn Ranelid, och eftersom det då och då cirkulerar påståenden om att människor som har svårt för Ranelid, har det för att de är ”jante” och inte gillar människor som rör sig utanför sin sfär, ville jag ägna ett inlägg åt att dementera detta och förklara min ståndpunkt lite närmare.

Jag har inga som helst problem med att Ranelid – eller någon annan – gör sin grej och förflyttar sig mellan sfärer helt utan jantehänsyn. Några av de människor jag uppskattar och respekterar mest gör just detta. Däremot har jag problem med Ranelid. Punkt.

Ronnie Sandahl skrev förrgår en krönika som sätter fingret på varför:

När Björn Ranelid skriver att han bär sina barn som den sista droppen vatten, då antas läsaren förstå att han inte bär runt på sina barn i små dricksglas. [...] Därför är det förstås märkligt när just Ranelid, en man som i trettio år utmärkt sig just för sitt bildspråk, inte ens tycks kapabel att läsa den enklaste mening utan betydande missförstånd.

Häromveckan skämtade en musikskribent på Svenska Dagbladet om att Ranelids schlagerbidrag var kalkonartat nog för att kanske slutligen lyckas ta livet av hela Melodifestivalen. Inte ens en debil nioåring skulle tolka det som att musikskribenten verkligen anklagade Ranelid för att ha tagit upp en revolver och sedan skjutit ihjäl en människa vid namn Melodifestivalen. Ranelid skrev däremot ett öppet brev i Expressen om hur ledsen han var över att ha utpekats som mördare.

Det är här den första anledningen. Att han, å ena sidan, kommunicerar på ett språk men, å  andra sidan, använder en helt annan måttstock när han lyssnar på andra människor, bäddar för otrevliga missförstånd och samarbetssvårigheter.

Den andra anledningen, som delvis framgår i citatet ovan, är att människan är både grandios och lättkränkt – en kombination som i fel händer kan bli livsfarlig och som, i Ranelids fall, kompliceras ytterligare med tanke på språkförbistringen. Ett målande exempel på detta är fejden mellan Björn Ranelid och Peter Englund, som inleddes, i samband med Let’s Dance förra året, på Ranelids initiativ:

Alla svenska människor skulle våga sig på detta. Framför allt de som sitter i Svenska Akademien tror jag skulle behöva ta sig ut från kammaren och börja dansa.

Peter Englund svarar på sin blogg:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Lite giftigt, javisst, men med glimten i ögat och inte värre än Ranelids inledande kommentar – och ingenting mot vad som komma skulle:

Det han har gjort är ett riktigt övergrepp. Tryck upp honom mot väggen. Han är inte så stor så det är rätt lätt. Jag kan trycka upp honom med vänster arm för jag orkar det. Kryp inte för denne man … I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig. … Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?

Ett utspel med såväl hot om våld som personangrepp – som Ranelid dessutom avslutade med att kalla Englund för ”antiintellektuell” och humorbefriad.

Överlag tycker jag att herr Ranelid är obehagligt våldsfixerad: Peter Englund ska tryckas upp mot en vägg och ”vara 1,34 lång innan året är slut” och i Stjärnorna på slottet avslutade han en lång harang av personangrepp mot Linda Skugge med att ”imaginärt [knäcka] ryggraden” på henne och andra kulturpersonligheter – ett straff för hennes sågning av Kvinnan är första könet.

Med Ranelids våldsfixering landar jag i och knyter ihop påsen med anledning nummer tre till att jag har så svårt för Björn Ranelid: Denna människa som rasar mot ”sjuka människors hatiska lögner” ägnar sig själv åt att kasta hatiska och hotfulla kommentarer omkring sig tätt som oftast, inte bara mot Peter Englund och Linda Skugge – var och varannan kändis har väl med åren fått sig en släng av sleven. 2008 hoppade han på Fredrik Ljungberg med anledning av att han värvats till Seattle; här far han ut mot Kristina Lugn med anledning av ett tryckfel i Nationalencyklopedin; för några år sedan kastade han skit på Carolina Gynning med flera och i en krönika i Dagens Arbete, som även Ronnie Sandahl refererar till, kan man läsa följande:

… Magnus Hedman … har en tid på nåder varit reservmålvakt i det svenska landslaget i fotboll. Hustruns namn lär vara Magdalena Graaf och på vilket sätt hon blivit känd och berömd vet jag inte, men enligt källor har hon bland annat låtit operera in silikon i brösten och kallar sig artist.

… Magdalena Graaf har skrivit en ny bok och tidningen hade minsann ett utdrag från den. Mig veterligt har denna kvinna aldrig skrivit någon bok. Likväl anser Sveriges största tidning att hennes [bok] är av större vikt än alla andra böcker i Sverige just nu. Den handlingen av tidningen är namnet och diagnosen på en ytterst allvarlig sinnessjukdom.

Bottennapp. Ridå. Peter Englunds avslut på Let’s Dance-fejden sätter fingret på den springande punkten och sammanfattar det hela väldigt bra:

[Ranelid] bär sig åt som en typisk skolgårdsbuse, som drar runt och muckar gräl och tycker att han har rätt att smälla till vem han vill när han vill, men som sedan piper i högan sky när han själv åker på en vinge.

Björn Ranelid har naturligtvis rätt att tycka precis vad han vill, men den rätten tillhör inte endast honom. När han å ena sidan tycker att:

Magnus Hedman och Magdalena Graaf är två av alla dessa människor som tar för givet att deras namn och personer är av betydelse och vikt för allmänheten. Media borde tysta ned alla deras försök att synas och höras och förpassa dem till platsen där de hör hemma, nämligen bland parasiterna som livnär sig på dumheten, den andliga fattigdomen och bottenlösa enfalden.

… men å andra sidan tycker att Peter Englund begick ”ett riktigt övergrepp” och borde misshandlas för att han tyckte att ”[a]llt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas”, då tycker jag att det börjar bli riktigt obehagligt.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Jag vet att alla som är med i jerkan älskar att läsa böcker men jag är nyfiken på om ni även skriver själva?

Njae. Jag har en del idéer som jag skulle vilja få ner på papper (bland annat en barnbok) men så är det ju det där med tid – och att saker ofta låter så himla smarta i huvudet men desto dummare när man (jag!) öppnar munnen eller skriver ned dem. Jag gick ju en kurs i litterärt skapande förra året och då blev det ju en och annan kortnovell – som jag även fick fin kritik på – men sedan hann jag inte med fortsättningskursen och så rann det hela ut i sanden, så jag producerar tyvärr inte så mycket mer än blogginlägg och akademiska alster just nu. Jag tror inte jag skulle våga ge ut någon bok under eget namn heller. Vidare får jag då och då höra att jag ”kan skriva” (senast av min arbetsgivare) och att jag är rolig och bra och så, men jag har lite svårt att tro på det.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: När insåg du att läsning var din passion och en otroligt viktig del av ditt liv?

Jag har smygkikat på andra deltagares svar på veckans fråga och konstaterat att jag avviker från mönstret. De senaste sju åren har jag aktivt samlat på mig böcker och mängden böcker per år tycks öka exponentiellt: när jag var 20-21 klarade jag mig fortfarande med ett hyllutrymme motsvarande två BILLY-hyllor – som dessutom delades med allt annat jag ägde och hade – och idag har jag så många dubbla rader med pocketar att jag nog med lätthet skulle fylla två BILLY till utöver alla de hyllor jag redan har (som det numera bara står böcker i). Just det är kanske inte så konstigt. Jag kan även, i likhet med några andra bokbloggare, konstatera att bokintresset verkar ha hoppat över en generation – min farfar var typograf, men som jag konstaterade i blogginlägget om mäns läsning så läser inte pappa särskilt mycket böcker. Det som gör att jag ”avviker” är att jag först på senare år har insett att läsning är mitt stora intresse – näst efter böcker. Jag var 25 när jag hittade den utbildning som jag sedermera kom att ta examen i och det var först då som jag insåg att böcker faktiskt är något man kan jobba med, och det var i samband med det som jag började läsa mer och se läsningen som ett intresse. Innan dess var det lite si och så med läsningen. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt, vid 3,5 eller möjligen fyra års ålder, och sökte efter texter att läsa, men min omgivning var inte särskilt bra på att guida och förmedla. De böcker jag hade hemma och tyckte om läste jag om och om igen – Bertböckerna (Anders Jacobsson och Sören Olsson) och Sofies värld (Jostein Gaarder) – och jag vet att jag besökte biblioteket en hel del när jag var yngre, men i högstadiet slutade jag läsa och kan inte minnas att jag läste några böcker alls på några år (fast jag rimligen måste ha läst sådant som jag var nödd och tvungen att läsa). Anledningen till det var skolans försök till läsfrämjande åtgärder: Varje bok vi läste skulle plockas sönder i sina minsta beståndsdelar. Det skulle mindmappas och refereras och recenseras och läsloggas och bokloggas till förbannelse och utöver det bestämde sig min svensklärare för att de böcker jag läste på fritiden inte var fina nog och att allt jag gjorde var dåligt. Så jag slutade läsa, eftersom det inte var det minsta trevligt att läsa en bok när jag visste att jag efteråt var tvungen att analysera den och mitt läsande sönder och samman – bara för att få höra av min lärare att jag gjorde fel, tolkade boken fel (för hennes tolkning var den enda rätta) och hur dålig jag var. Den där olustkänslan satt kvar länge och jag vet att jag vid några tillfällen faktiskt sagt att ”jag hatar böcker” – fast jag menade det nog inte. Dock dröjde det tills jag var 20-någonting innan jag kom över den där olustkänslan och kunde börja läsa bara för min egen skull. Och nu bloggar jag ju till och med om böckerna jag läser – och jobbar med böcker, har en fil. kand. med böcker som huvudämne och ska bli bibliotekarie. Jag skulle vilja se min svensklärares min nu!

Skolan är ju på tapeten nu och jag kom häromdagen att tänka på mitt första skolår. Jag började 1991, vid 7,5 års ålder. Då kunde jag redan, sedan flera år, läsa, skriva och räkna, så hade jag fått välja hade jag gärna börjat 1990 i stället. I en vanlig klass. Jag hamnade nämligen i en Waldorfklass (den enda Waldorfklassen på den kommunala skola där jag tillbringade mina första sex skolår). Detta innebar att vi inte hade några läroböcker och i stället för pennor hade vi ”blockkritor” (fyrkantiga och klumpiga) och ”skrivkritor” (tjocka, trubbiga och klumpiga). Undervisningen gick extremt långsamt: en bokstav i taget som vi arbetade med i en vecka (minst), inga siffror över tio (”två är lika med ett plus ett, fyra är lika med två plus två”) och i största allmänhet en låg nivå på övriga ämnen, i den mån vi alls hade sådana.

Förödande för en driftig elev som verkligen hade längtat efter att få börja skolan. Hemma hade jag tack och lov fri tillgång på penna och papper, men det hjälper ju föga när man som elev själv ber om mer utmaningar och riktiga läroböcker men inte får det eftersom det är ”olämpligt” (eller vad nu min lärare hade för ursäkt för att trampa på en driftig, intelligent sjuåring).

Och ja, hon stal faktiskt mina pennor. Eftersom jag hade fri tillgång på sådana hemma hände det då och då att en penna hamnade i skolväskan eller kanske till och med på min plats i klassrummet. De brukade dock på något mystiskt vis försvinna för att sedan återfinnas, av mig, i närheten av lärarens arbetsbord, gärna lite undangömda. Pennor av alla sorter var verkligen, till varje pris, förbjudna i klassrummet (om det inte var läraren som använde dem).

Som tur var slutade denna ”pedagog” innan andra klass. Själv var jag skoltrött efter ett års tomgång.

Hos Annika hittade jag en enkät om skrivande!

1. Hur gammal var du när du lärde dig att skriva? Enligt mitt minne var jag 3,5 år, eller möjligen fyra. Det var i alla fall långt innan både skolan och förskolan/sexårsverksamheten började. Jag minns hur det gick till: jag lyckades skriva ”boll” och fick konstaterat av min äldre syster att det var rätt, och efter det kunde jag inte sluta sätta samman bokstäver till ord.
2. Tyckte du om att skriva uppsats i skolan? Kommer du ihåg något du skrev under skoltiden t.ex. en uppsats eller berättelse. Vad handlade den om? Uppsatsskrivande existerade inte under min grundskoletid, med undantag från ett större projekt i nionde klass (jag skrev om HIV). Det var däremot ganska vanligt när jag pluggade på Komvux i Helsingborg för där avslutades varje kurs med en uppsats (bl.a. presterade jag en uppsats om psykopati som avslutning på B-kursen i psykologi). På universitetet har jag skrivit om stress och utbrändhet (A-uppsats i psykologi), mäns attityder till sin egen ingrupp (B-uppsats i psykologi), flickor med ADHD (litteraturstudie i psykologi), samt fanfiction och graderingar av Harry Potter-fanfiction (B-uppsats i min nuvarande utbildning).
3. Hur kommunicerar du bäst – muntligt eller skriftligt? I skrift, alla gånger!
4. Har du skrivit dagbok någon gång? Berätta någonting om ditt dagboksskrivande. I omgångar när jag var yngre, mer eller mindre seriöst. De senaste tio åren bara i bloggform. Finns inte så mycket mer att säga egentligen.
5. Har du en “skrivförebild”? Vem? Det där med förebilder är inte riktigt min grej …
6. Vänster- eller högerhänt? Högerhänt.
7. Vad karakteriserar dig som skribent? Styrkor och svagheter? Jag är absolut allergisk mot stavfel, slarvfel och andra tramsiga fel, så jag kollar gärna efter sådant under tiden jag skriver och flera gånger när jag är klar. Tyvärr blir man ju hemmablind, så ofta smyger sig ofta minst ett fel i varje längre text jag skriver och det är lika irriterande varje gång. Jag skriver fort och är bäst under press.
8. Vilken av dina texter som du har skrivit under årens lopp är du mest nöjd med? Min uppsats om psykopati, tror jag.
9. Har du upplevt ett riktigt skrivflow (dvs. när du har varit så inne i skrivandet att du glömt bort tid och rum) någon gång? Berätta! Nej, tyvärr inte.
10. Har du upplevt en rejäl skrivkramp? När? Hur kändes det? Ja, när jag läste litterärt skapande förra terminen fastnade jag totalt på en uppgift. Känslan är väl närmast jämförbar med förstoppning. Det löste sig den gången genom att jag helt enkelt skapade en karaktär med skrivkramp. Jag blev godkänd.
11. Har du någon gång läst en text som du önskar att du hade skrivit själv? Vilken? Varför? Ja, hela tiden! Allt från böcker till krönikor och debattinlägg.
12. Vilken typ av text tycker du bäst om att skriva (t.ex. novell, krönika, blogginlägg osv)? Blogg är verkligen min grej. Jag har annars svårt att upprätthålla någon sorts skrivande, men med bloggen ”måste” man liksom.
13. Minns du något som en responsgivare har tipsat dig om (vad gäller ditt skrivande). Har du fått respons som du aldrig kommer att glömma? Iaktta varsamhet i valet av tempus! Sen får jag ibland en del kritik för mitt bruk av annan interpunktion än punkt och komma, men det tar jag med ro eftersom jag har Svenska skrivregler på min sida.
14. Har du författardrömmar? Har du påbörjat (och kanske avslutat) en roman någon gång? Nu, i och med min utbildning, har jag börjat leka med tanken att kanske försöka ge ut en bok (före utbildningen hade jag inte en tanke på något dylikt). Någon roman blir det nog inte, men väl kanske en novellsamling eller något åt det självbiografiska hållet (ivrigt påhejad av min mor). Jag föredrar liksom att befinna mig bakom boken och författaren (på samma sätt som jag föredrar att befinna mig bakom kameran).
15. Har du varit med i en skrivtävling? Ja, faktiskt. I en poesitävling som jag tror att stadsbiblioteket höll i. Detta var i mitten av 90-talet.
16. Har du blivit publicerad? Räknas debattinlägg i tidningen? Annars nej.
17. Bloggar du? Vad tycker mest om att skriva om i din blogg – har du ett favorittema? Böcker naturligtvis! Och så skriver jag gärna om vår hund och så lite om heminredning.
18. Hur ser din handstil ut? Beskriv! Jag kan visa! Här!
19. Var hittar du inspiration till ditt skrivande? När blir du inspirerad att skriva? Pass. Viljan finns där, eller så gör den det inte. Finns den där så skriver jag, men ibland har jag ingen lust alls att ens befatta mig med det egna skrivandet så då låter jag bli och det är precis lika okej.
20. Vad tycker du är svårast med att skriva? Ingången. Och att bli nöjd.
21. Var sitter du helst när du skriver? Har du en favoritplats? Soffan, samma plats som jag läser på.
22. Har du några favoritord när du skriver, s.k. “darlings”? Allt som klingar akademiskt …
23. Är du en språkpolis? Brukar du reagera på andras skrivande? Har du några “allergier” när du läser andras texter? Vilka? Ja, verkligen! Jag är allergisk mot stavfel, faktafel, korrekturfel, syftningsfel, felaktig användning av ”fina ord”, etc. etc. etc.
24. Gemensamma skrivprojekt: är du duktig på att skriva tillsammans med andra, t.ex. grupparbeten, eller föredrar du att skriva själv? De flesta uppsatser på universitetet har jag ju skrivit i grupp och det har gått bra, nu senast var det riktigt trevligt, men jag föredrar nog att vara själv.
25. Vilket språk föredrar du att skriva på? Svenska. När jag var yngre föredrog jag engelska, men nyhetens behag, liksom.