..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Nästa vecka börjar terminen. Till sommaren är jag färdig bibliotekarie, men innan dess ska jag lyckas prestera en masteruppsats. Först hade jag tänkt skriva om spelifiering (engelska: gamification) med fokus på folkbibliotek, men de senaste veckorna har jag känt mig alltmer omotiverad. Att fortsätta på det spåret hade helt enkelt varit att slösa bort både tid och möjlighet, så igår kväll skickade jag ett e-post till min handledare och bad om att få byta ämne. Mitt nya ämne är ”mäns läsvanor”, eller snarare ett försök att diskutera synen på läsning och vad som definieras som läsning. Vill du vara med? Här finns mer information!

Uppdatering 26/1: Efter att ha bollat idéer med min handledare verkar det som att uppsatsen inte kommer att ta den riktning jag från början var inställd på, varför jag i nuläget inte har behov av informanter.

Sju män sammanstrålar för en helg i en sliten sommarstuga. Det enda de egentligen har gemensamt är att de i mitten av 1990-talet studerade i Lund och sjöng i manskören Adonis; de hade spelningar överallt men så småningom tog karriären slut och de spreds för vinden. Två personer är inte närvarande – den ene är död, den andre är inte bjuden. Men helgen som var menad att bli en trevlig återträff blir i stället kaotisk: många gamla konflikter bubblar upp till ytan och en och annan familjehemlighet avslöjas. I ett kapitel var får körens medlemmar komma till tals: de berättar om återträffen och om händelser i det förflutna och de återkommer ständigt till den avlidne Gudjon och till professor Christian Castenskiold, CC kallad, och hans dotter Benedikte. Enligt baksidestexten ska återträffen ge sken av att vara en idyll, men det finns inget idylliskt med Adonis. Redan från början är berättelsen mörk, sjaskig och full av ångest och kroppsvätskor. Liljestrand kan från en mening till en annan hoppa från återblick till presens, vilket i kombination med det många karaktärerna gör att det ibland är svårt att hänga med. I övrigt är han välartikulerad, men känslan saknas och summan av delarna blir att boken är riktigt seg: bara stundvis känner jag att jag verkligen vill läsa vidare.

Adonis kan betraktas som en känga mot de homosociala kulturer som har en tendens att rota sig i anslutning till anrika frackuniversitet – till exempel Lunds Studentsångförening och Toddyspexarna – men jag vill inte tro att män i dessa homosociala kulturer – eller män i allmänhet för den delen – är sådana som Jens Liljestrand porträtterar dem.

Hanne-Vibeke Holsts mosters migrän slog till flera gånger i veckan och allra helst lagom till familjesammankomster. Den övriga släkten tyckte att det hela var en aning pinsamt och antydde att hon nog var lite lat; allra värst var det ju för hennes stackars kultiverade och matfobiske make, han som skulle göra karriär och därför behövde sin (hemma)fru som stöd. Denna migrän hade den stackars mostern i ett järngrepp i 32 års tid, från 1960 till 1992, tills mostern – som annars aldrig klagade eller blev arg – lämnade sin man. Sedan dess har hon inte haft migrän en enda gång. I stället har hon blommat upp: hon läser språk, volontärarbetar, gymnastiserar och umgås med folk. Denna moster var den första person Hanne-Vibeke Holst kom att tänka på när hon började arbeta med den bok som så småningom blev Min mosters migrän. Från början var avsikten att göra en intellektuell analys av kvinnans ställning i samhället, men först var hon tvungen att redogöra för sin personliga ståndpunkt – och så blev Min mosters migrän i stället självbiografisk.

Året är 1999 och Hanne-Vibeke Holst bestämmer sig för att intervjua sin mormor. Hon är 93 år gammal och har således upplevt nästan hela 1900-talet, varför Holst vill dokumentera detta kvinnoliv och ta reda på hur det har påverkat livet för de kvinnor som kommit efter henne. På två dagar hinner de med den intervju som inleder boken och efteråt passade Hanne-Vibeke även på att intervjua sin två år yngre lillasyster. Resultatet är nedslående: kvinnorna är missnöjda men förhåller sig passiva och någon revolution verkar inte vara nära förestående. Varför är det så? Hanne-Vibeke Holst söker efter svaret i sitt eget liv. På drygt 400 sidor får läsaren följa uppväxten i en släkt där kvinnor var i majoritet men män hade makten, det feministiska uppvaknandet, om kravet att hålla på sig för att inte betraktas som ett luder, om åren som diplomatfru och mamma och hur hon nu äntligen har landat i ett bra äktenskap.

Min mosters migrän är spretig, stundvis mycket pratig och innehåller lite väl mycket psykoanalys. Andemeningen verkar vara att Hanne-Vibeke Holsts liv helt och hållet styrs av hennes far (död sedan 1995) och det öde hon har tilldelats genom att födas in i familjen Holst, för trots att hon ville vara självständig och självförsörjande hamnar hon ständigt i skuggan av stora män. Mer än något annat sätter hon fingret på de punkter där kvinnorörelsen är oense: synen på sex och barnafödande och huruvida kvinnorna ska spela på männens planhalva eller på sin egen.

Ariel Levy var i 20-årsåldern när Britney Spears slog igenom, Charlies änglar låg på biotoppen och herrmagasinen började dyka upp i tidningshyllorna. Vid samma tid började kvinnor i alla åldrar klä sig alltmer utmanande och då ofta i kombination med bröstförstoringar, strippklubbsbesök och porrkonsumtion – de blev kvinnochauvinister: kvinnor med en dålig kvinnosyn som ser sig själva och andra kvinnor som objekt. Detta nya klimat, som anhängarna sade var rebelliskt och frigörande, kolliderade fullständigt med den miljö Ariel växt upp i: modern hade varit aktiv i 1960-talets radikala studentrörelser och hennes far hade varit rådgivare åt diverse organisationer som verkade för kvinnors rättigheter och rätten till abort. Ännu mer förvånad blev hon när hon tittade bakom kulisserna och upptäckte att inte sällan var kvinnor som arbetade där – och att de påstod att oanständighetskulturen var ett bevis för att det feministiska projektet redan blivit uppnått. För bara några decennier sedan hade kvinnorörelsen demonstrerat mot Playboy – idag skaffar kvinnor silikonbröst och bär Playboy-kaninen som ett tecken på frigörelse. ”Hur kunde kulturen förändras så radikalt på så kort tid?” undrar Ariel Levy och beslutar sig för att ta reda på svaret. Hon reser runt i USA och träffar alla möjliga människor som hon diskuterar sex, sexighet och oanständighetskultur med, bland annat produktionsteamet bakom Girls Gone Wild – en videoserie där unga, ofta onyktra, tjejer strippar framför kameran – och Christie Hefner, (numera före detta) VD och styrelseordförande för Playboy och en av många kvinnor som vid den här tiden (boken kom ut 2005) hade tunga positioner i företaget. Ariel gör även en del historiska tillbakablickar: lanseringen av porrskådespelerskan Jenna Jamesons självbiografi Att älska som en porrstjärna, Paris Hiltons sexvideo som dök upp på nätet 2003 och kvinnorörelsens historia i USA är några av nedslagen.

En kvinnochauvinist är, enligt Levy, en kvinna som vill vara som en man; hon är ”en av killarna” och finns till på deras villkor – hon blir hedersmannen eller det kvinnliga alibit: att konsumera porr och gå på strippklubb är bara en skenbar frihet; att kvinnor anammar oanständighetskulturen visar bara hur långt vi har kvar till jämställdhet, eftersom kvinnorna i själva verket bara spelar på männens villkor. Levy konsterar även att det råder ett glapp mellan ”sexighet” och ”sex”. Sexighet, menar Levy, är en etikett som kan klistras på vad som helst; ett skådespel som saknar innehåll – och inget av det har något att göra med sex, eftersom sex är just den passion och det engagemang som saknas i det vi kallar ”sexigt”. Hon knyter ihop säcken genom att gå till en av rötterna till problemet – skolan. Så här såg det ut i USA när boken skrevs: 86 procent av de allmänna skoldistrikt som erbjöd sexualundervisning krävde att utbildningen skulle framhålla avhållsamhet; 35 procent krävde att endast avhållsamhet skulle läras ut. 2005 förnekades alla sexualundervisningsprogram i allmänna skolor statsbidrag, utom de som enbart förespråkade avhållsamhet – detta trots att all forskning visar att sanningsenlig och vetenskapligt förankrad sexualundervisning lönar sig, till skillnad från undervisning som endast förespråkar avhållsamhet. När boken skrevs var tonårsgraviditeter mer än dubbelt så vanliga i USA jämfört med större delen av västra Europa (mer än 80 graviditeter av 1000, mot mindre än 40 av 1000), trots att ungdomar i USA är lika sexuellt aktiva som sina jämnåriga kamrater på den här sidan Atlanten.

USA är ett extremt land. Det är å ena sidan extremt konservativt, å andra sidan väldigt sexfixerat. Den så kallade oanständighetskulturen kan ses som ett resultat av kollisionen mellan dessa två ytterligheter. Den kan även ses som en reaktion på att ingen pratar om det som alla gör och tänker på – det är svårt att få ett sunt förhållande till något som hela samhället har en osund syn på.

Ariel Levy har skrivit en mycket intressant och tänkvärd bok. En del av hennes resonemang känner jag igen från Varat och varan (Kajsa Ekis Ekman), även om Levy för det mesta är betydligt mer nyanserad, men den sarkastiska och raljanta attityden mot kvinnor som kan betraktas som ”fallna” eller ”dåliga” syns ibland i Female Chauvinist Pigs också, vilket gör mig beklämd. Hur ska det kvinnliga kollektivet någonsin kunna röra sig framåt när det inom kollektivet finns individer som anser sig ha rätt att peka finger åt sina medsystrar?

Boken inleds med att Fanny Ambjörnsson intervjuar småbarnsföräldrar och här framkommer en tydlig paradox: föräldrarna vill helst inte klä sina döttrar i rosa, och att klä sönerna i rosa är fullkomligt otänkbart, men vill ändå att barnen ska ha kläder som är könsmarkerande, så att man ser deras könstillhörighet. Rosa är en färg som, till skillnad från de flesta andra färger, är späckad med fördomar och föreställningar: på flickor är rosa en färg som vi förhåller oss till och pratar om, även om vi inte alltid är så positivt inställda, medan rosa på pojkar betraktas som i det närmaste onämnbart och i alla händelser är lite skrattretande. Föreställningen sträcker sig dessutom bortom den rosa färgen till symboler och accessoarer som kan förknippas med flickor och att vara flicka. En ”rosa fas” är något alla flickor har och att lämna den är att bli stor: stora flickor och vuxna kvinnor har inte rosa eftersom färgen associeras med barndom och naivitet. Därefter går Fanny över till att undersöka män som bär rosa och konstaterar att en man i rosa utstrålar självständighet, självförtroende och mod, men att färgen även kan användas för att framstå som lite mjuk och på så sätt kunna erövra anseende, utrymme – och makt. Avslutningsvis undersöker Fanny feministiska grupperingar som på olika sätt använder sig av färgen rosa, till exempel femme-inister som använder sig av feminina attribut som de blandar med en kaxig attityd för att på så sätt rubba föreställningar om hur kvinnor ”ska vara”. Fanny varvar sina observationer och intervjuer med vad andra forskare kommit fram till och flikar då och då in scener från filmer, TV-serier och litteratur. Hon konstaterar att rosa är en färg man ska undvika om man, som kvinna, vill uppfattas som seriös, eftersom färgen är förknippad med kvinnligt kodade egenskaper som uppfattas som negativa, till exempel svaghet och trivialitet. I förlängningen leder detta till återskapande och cementering av en maktordning där det som är manligt är överordnat det som är kvinnligt. Fanny menar även att jämställdhet främst resoneras kring som om det vore ett kvinnligt projekt: det är flickornas roll som problematiseras och ska förändras och det är kvinnorna som driver frågorna; det är kvinnorna som ska ta sig in på manliga arenor och pojkar och män antas klara sig på egen hand enkom för att de är män och därför antas ha förutsättningarna med sig från början. I boken avhandlas även rosa som klassmarkör, heterosexualiseringen av barn och bögskräck.

När jag var yngre var mina favoritfärger blått och svart, men de senaste tio åren har lila varit min favoritfärg. På andra plats kommer rosa. Jag har helst lila kläder, men kan lika gärna ha rosa och som ni kan se så är min blogg rosa. Jag bor i Lund och här ser man ibland datateknikerna på Lunds tekniska högskola (LTH) i sina rosa overaller, till synes obrydda om färgens ”laddning”, och samma dag som jag läste om Rosa – den farliga färgen i Ordfront gick jag på restaurang och satt i samma lokal som fyra män i varierande åldrar som alla hade minst ett rosa plagg på sig. Bortsett från att jag favoriserar rosa i egenskap av att den är min favoritfärg nummer två och gärna ser att alla barn får tillgång till alla färger och att fler människor bär rosa – oavsett ålder och kön – finner jag att rosa, för mig personligen, saknar den där laddningen som den, enligt Fanny Ambjörnsson, har. Från mitt perspektiv tycker jag att Fanny Ambjörnsson lägger väl mycket betydelse i en färg. En färg! Men med det sagt så vet jag mycket väl att mitt perspektiv kan vara i minoritet. Om inte annat så märker jag ju av det genom mitt jobb med barnböcker och den omvärldsbevakning jag ägnar mig åt där. Ur vetenskaplig synvinkel anser jag att Fanny Ambjörnsson är alltför selektiv i sitt urval och för ett lite väl tillspetsat resonemang: de tvärsäkra slutsatserna är många – trots det tunna materialet – och ”tolkningarna” är många, varför Rosa – den farliga färgen snarare bör ses som ett debattinlägg eller diskussionsunderlag.

Helt apropå människors färgpreferenser så har jag diskuterat saken med människor i min omgivning och misstänker att färgseendet kan påverka vilka preferenser man har. Människor är trikromater, vilket innebär att vi ser färger med tre olika sorters tappar (trefärgsseende). Färgblindhet beror på att vissa tappar inte fungerar som de ska; fler män än kvinnor är färgblinda (dikromater) eftersom anlaget är recessivt och sitter på X-kromosomen. Forskaren Gabriele Jordan konstaterat att en del kvinnor är tetrakromater – dessa har fyra olika sorters tappar i stället för tre – vilket innebär att de kan se 100 miljoner färger i stället för ”bara” en miljon som trikromaterna. Hon antar även att endast kvinnor kan vara tetrakromater, eftersom fyrfärgsseende beror på en mutation i en av X-kromosomerna, som ju kvinnor har två av – samma mutation som gör män färgblinda, eftersom de endast har en X-kromosom.

Jag skickade ett paket till Bokfavoriter – som blev jätteglad så då blev jag också jätteglad! – och i paketet låg ett kort med en liten hälsning och några ledtrådar som förhoppningsvis skulle leda till mig. Alla ledtrådar var baserade på sådant jag nämnt i bloggen, även om några av dem var medvetet långsökta för att göra det lite extra klurigt – och klurigt blev det! Nu har jag hur som helst hållit ”Bokslukaren” på sträckbänken tillräckligt länge och tycker det är dags att ge mig till känna. Ledtrådarna jag skickade syns till vänster; facit följer nedan:

36 är det antal böcker jag köpte på Bokmässan.
KARLSTAD är namnet på en soffa som jag väldigt gärna vill ha.
Vågorna är en symbol för Vattumannens tecken.
Typograf var min farfars yrke.
Tecknet för Mars och en bok syftar på att jag är engagerad i och har skrivit lite om mäns läsning.
Purple Rain är en bra låt, men framför allt är lila min favoritfärg.
ABM är det jag studerar, med inriktning biblioteks- och informationsvetenskap (B).
BTD, TBBT, HIMYM är förkortningar för mina favoritserier: Bored to Death, The Big Bang Theory och How I Met Your Mother.
Lisbeth Salander är en karaktär i Millennium-trilogin (som jag inte har läst), men jag ska tydligen påminna mycket om henne.
Öl dricker jag inte, men jag har skrivit om hur man får ölrena glas.
WWII – andra världskriget – är mitt specialintresse.
Jordgubben står för att jag gillar saker med jordgubbssmak.
Paul Rudd är en skådespelare som dyker upp i flera av mina favoritfilmer.
”Kung” är ju det svenska betydelsen av Rex!
V är en spetsig bokstav; V för västgötaspets.
27 är min ålder.
Baglady är den smyckedesigner; ett BL-armband avbildas i min header.
Zätat längst ner ska föreställa den blixt som finns i Opels logotyp – mitt favoritbilmärke.

Naturligtvis ska jag till Bokmässan! På torsdag morgon bussas vi upp av skolan. Mitt mässprogram är fullbokat och dubbelbokat flera gånger om, så jag har fått sålla, men som synes nedan finns några schemakrockar fortarande kvar; jag får bestämma mig på plats vad jag känner för. Så här ser mina planer ut:

10:00-10:20 Genus i barnlitteraturen på Akademibokhandelns Unga Scen, Barnens Torg, A-hallen.

10:30-10:40 Folkbibliotekens framtid? på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

10:45-10:55 Bibliotekens tekniska infrastruktur på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

11:00-11:30 Litterär kvalitet i monter C03:02.

12:00-12:30 Var går gränsen mellan ungdoms- och vuxenlitteratur? i monter B07:74.

13:00-15:00 Inspelning av Babel i monter D01:24.

13:00-13:20 Litteraturutredningen i monter C03:02.

13:20-13:40 Vem får vara med? på Internationella Torgets scen, H-hallen.

13:25-13:40 Korruption som samhällsproblem på Forskartorgets scen, B05:72.

14:00-14:10 Utdelning Bengt Hjelmqvists pris, Greta Renborgs pris & Collijnpriset på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

14:45-14:55 Professionens död? Vad spelar bibliotekarien för roll? på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

15:05-15:35 Antiplugg-killar och rosa pedagogik på Forskartorgets scen, B05:72.

15:15-15:25 Skönlitteraturen – ett hot mot manligheten? på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

16:00-16:10 Biblioteksbloggar: Bibliotekariers förhållningssätt till användare på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

Just antipluggkultur och män som (inte) läser tillhör ju det som jag tänkte ägna min framtida yrkesgärning åt, så olägligare schemakrock får man leta efter. Hur långt sade du att vetenskapen hade kommit med mänsklig kloning? Det är nästan tur att jag inte har något seminariekort.

Svärmor semestrade i Stockholm och tog med sig ett nummer av Situation Stockholm. Jan Guillou intervjuas:

Det här har undersökts så det är inte jag som spekulerar när jag säger att [Camilla Läckbergs] läsekrets består i huvudsak av kvinnor under 35 års ålder med låg utbildning. Det vill säga, de kvinnor som normalt inte skulle läsa böcker alls. … Hon når ut till läsare som annars skulle vara förlorade. … När jag skrev [Ondskan] kunde jag aldrig föreställa mig den som ungdomsbok. Jag tyckte den var för filosofiskt avancerad. Men den blev det, alla får läsa den i plugget. Den riktar sig nu i synnerhet med många svensklärares hjälp till femtonåriga killar med bakvänd keps som anser att bokläsning är till för bögar och tjejer. Majen eller fröken brukar säga till grabbarna ”läs en bok, bara den här” för de vet att sedan har vi den jäveln. Samma insats som Läckberg gör på kvinnosidan har jag gjort på pojksidan med den här boken.

Jag ögnar senaste ULF (2006-2007) och konstaterar att han sannolikt har rätt: Andelen kvinnor med endast förgymnasial utbildning som ”under en 12-månadersperiod” läst skönlitteratur (där ingår detektivromaner och spänningslitteratur) ”mer än 5 gånger” uppgår till endast lite drygt 35 procent. Andelen kvinnor som läst skönlitteratur ”mer än 5 gånger” uppgår i till drygt 30 procent i åldrarna 16-24 år och till drygt 40 procent i åldrarna 25-34 år.

Det finns mängder av författare, förlag och litteratur som riktar sig till målgruppen ”kvinnor i åldrarna 16-35″. Anledningen till att män ”inte läser”, eller läser ”fel” saker när de väl läser, kan bero på att deras urval är betydligt mindre än det som motsvarande grupp av kvinnor har tillgång till. Man kan naturligtvis spekulera i vad mäns (o)intresse beror på – biologi eller sociala konstruktioner – eller så kan man konstatera att läget är som det är och agera därefter. Jag föredrar att göra det senare.

Människor söker efter identifikation och sammanhang. Vi vill läsa böcker som vi på något sätt kan relatera till. Det är med andra ord inte konstigt att Ondskan är en bok som uppskattas av pojkar och män och att Camilla Läckberg får lågutbildade kvinnor under 35 att läsa mer: Camilla Läckberg är själv kvinna och skriver för en publik av kvinnor och använder ett språk som är lätt att ta till sig. Och när alla böcker av Läckberg är lästa så finns det hur mycket som helst att välja på i samma segment, en valmöjlighet som män uppenbarligen inte har i lika stor utsträckning. I ULF kan jag däremot konstatera att män i alla åldrar och socioekonomiska skikt läser mer tidskrifter än kvinnor – och jag har ännu inte sett någon problematisera kvinnors bristande intresse för tidskrifter (eller däckbyten, gräsklippning och motorsport).

Därtill finns det drivor av undersökningar som visar att människor kommunicerar på olika sätt med pojkar och flickor och att flickor är bättre på språk än pojkar, vilket bland annat kan bero på just att vuxna pratar med flickor och pojkar på olika sätt. Då är det kanske inte så konstigt att läsvanorna är olika. Facklitteratur, tidskrifter – och Ondskan – har ett rakare språk än skönlitteratur i gemen. Är man van vid raka puckar så blir det sannolikt ganska tråkigt och jobbigt att försöka ta till sig ”finare” skönlitteratur som ju ofta svävar iväg och lämnar många lösa trådar efter sig och dessutom är skriven med ett språk som kan uppfattas som svårt. Ännu svårare och jobbigare blir det sannolikt om det inte finns någonting i den litteratur man läser att ta fasta på och identifiera sig med.

Jag är mycket skeptisk till existensen av den så kallade ”antipluggkultur” som anses råda bland killar i skolåldern. Jag är helt säker på att det ligger närmare sanningen att de pojkar som misslyckas i skolan gör så för att skolan misslyckas med att fånga upp dem och göra dem engagerade – att skylla på en antipluggkultur är bara att skylla ifrån sig; en ovilja att ta ansvar. Motivation och vilja kommer av intresse och engagemang som i sin tur grundar sig på identifikation. Om man inte förstår och därför pekas ut som ett problem blir man omotiverad och ovillig vilket leder till frustration som i sin tur ger sig uttryck i något som säkert kan kallas för ”antipluggkultur” (men som inte är det) – självuppfyllande profetia kallas det. Om man får höra att man gör fel och är ett problem, och sedan får höra att man gör fel när man försöker göra rätt – varför ska man då göra något alls? Gör man ingenting kan man i alla fall inte göra mer fel.

Jag har tidigare skrivit om skönlitteratur och ”annan läsning” och om synen på deckare och facklitteratur. Igår återkom Mats Olsson till ämnet i och med en artikel på DN. Det börjar redan i ingressen:

När män väljer läsning ska det gärna handla om brott, krig och framgångsrika män. Trots att läsintresset är uselt jämfört med kvinnors, finns det förlag som nischar sin utgivning för en manlig publik.

Personligen tycker jag ju att det finns betydligt bättre sätt att uttrycka sig på än med ord som ”uselt”. En bok eller en film kan vara usel; intressen är inte lika lämpliga att värdera på det sättet. Och det blir inte mycket bättre: Först konstateras det att män inte läser (”[n]ästan en fjärdedel av alla män läser aldrig böcker”), sedan att de, när de väl läser, läser ”fel” saker (”ointresse av skönlitteratur”) och när förlag ger ut böcker som kanske lockar män mer än kvinnor så är det också fel (”[t]rots att läsintresset är uselt … finns det förlag som nischar sin utgivning för en manlig publik”). På det sättet lockar man definitivt inte män (eller andra målgrupper vars läsintresse är ”uselt”) att läsa fler böcker med större variation: Hur de än gör är det ju redan åt helvete, alltså kan de lika gärna låta bli.

I stället för att vara så väldigt nedlåtande kan man ju, som artikelförfattare, faktiskt anlägga ett lite positivare perspektiv:

När män väljer läsning ska det gärna handla om kriminal- och krigshistoria och framgångsrika män – identifikationen är viktig för den som läser: kvinnor läser gärna om andra kvinnor, men inte gärna om manligt kodade ämnen. Det finns många förlag som tycks rikta sig till en publik av kvinnligt kön, men det finns även de som riktar sig till män.

Drygt 75 procent av alla män läser böcker ibland. Hela 28 procent läser varje vecka. Förlagen är i högsta grad medvetna om att män i regel är intresserade av annan litteratur än skönlitteratur, men ändå är det få förlag som nischar sig mot en publik av manligt kön – men de finns!

Och genast blev det lite positivare, lite mer jämställt och inte lika (ned)värderande. Visst är det bra att det finns förlag som nischar sig! Det hade ju varit väldigt tråkigt om det inte funnits några förlag som nischar sin utgivning för ”en manlig publik” (… en publik av barn, personer intresserade av matlagning etc.) – det hade ju inneburit att vi hade haft en bokmarknad bestående av enbart en viss typ av skönlitteratur, nämligen den som säljer mycket. Himmel så tråkigt …

Så här säger förresten artikelförfattaren Tove Leffler i Bokhoras måndagsmöte:

Jag läser ju mest kvinnliga författare faktiskt. Det är inte ett medvetet val, men det har blivit så. Kanske för att jag kan relatera till det.

Det är alltså helt okej för kvinnor att läsa sådant de kan relatera till, men när män gör det ska det problematiseras och ses ned på?

Sedan finns det naturligtvis anledning att titta närmare på den statistik som nämns. Vad innebär det ”att läsa”? Vad är det som räknas – och vad räknas bort? Hur mycket ska man läsa för att det ska räknas?

Själv blev jag eld och lågor över Ordfronts och Historiska Medias höstutgivning. Raoul Wallenberg i Budapest (Paul A. Levine) kommer nästa vecka, några av titlarna kommer i september (Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam och 1939 – nedräkning till andra världskriget av Richard Overy) – kanske i tid till Bokmässan – men Göring: Förhören 1945 (Niclas Sennerteg) kommer först i oktober.

Jag kan inte, hur jag än försöker, föreställa mig männen i min omgivning läsa böcker som Utrensning (Sofi Oksanen) och Purple Hibiscus (Chimamanda Ngozi Adichie). De läser andra saker (Jan Guillou, David Eberhard, Ann Heberlein) och de klarar sig bra ändå. Med undantag för Nationalencyklopedin kan jag inte minnas att jag någonsin sett min pappa läsa en bok – men han har skrivit en själv (den finns på två av Lunds universitets bibliotek!) och har läst oerhörda mängder texter i annan form än bokform och han jobbade framgångsrikt med något han älskade ända tills han gick i pension (och lite efteråt också). Och det är okej.

Efter att jag läst En shopaholics bekännelser ondgjorde jag mig över att ”sådan jävla skit prånglas ut”, att det är en ”förolämpning mot det kvinnliga könet att marknadsföra sådant skräp till dem, som om de inte hade högre krav än så” och så vidare. Jag lugnade mig snart och insåg att sådana böcker finns för att det finns en marknad och kanske viktigast av allt: jag tycker inte så egentligen.

En del människor har kanske inte högre krav än så, men vem är jag att sätta mig till doms över det? Om Sophie Kinsella är det enda andningshålet i en i övrigt mycket stressad och pressad vardag så vore det enbart omänskligt att göra så.

För egen del tycker jag att en sådan bok är något av en förolämpning mot mig, men i själva verket är ju ”hellre än bra” mitt honnörsord. Hellre Sophie Kinsella än ingen läsning alls. I ett större perspektiv anser jag att kultur ska ha högt i tak, låga trösklar och vida ramar. Ramarna bör rimligen stipuleras av lagen snarare än av marknaden och de ska absolut inte stipuleras av kulturfientliga element. Med andra ord: Hellre en och annan gränsöverskridare (t.ex. Anna Odell) och lättuggad författare än en uteslutande likriktad, snäll och förflackad kultur vars existensberättigande är lika med dess ekonomi. Jag tycker att kultur ska få kosta skattepengar. Så mycket skattepengar som krävs för att den lilla, smala, osynliga kulturen ska kunna leva kvar.

Att litteratur delas in i ”bättre” och ”sämre” har jag ingenting emot alls, men jag tycker att all läsning ska räknas och att en läsare inte nödvändigtvis behöver vara ”bättre” eller ”sämre” bara för att vederbörande väljer litteratur ur det ena eller det andra facket.

Därför blir jag ledsen i ögat när jag inser att all läsning inte alls räknas. Mats Olsson har varit inne på det här ämnet tidigare och det är något jag känner igen från min egen skoltid och från samtal jag haft med människor i min omgivning. Vissa saker räknas inte och dessa saker är i regel ”manligt kodade”.

Nina Hemmingsson, Liv Strömquist och Sara Granér figurerar i bokrecensioner, på bokbloggar och frontas i nätbokhandlar. Kalle Anka-pocketar och Fantomen gör det inte. Sophie Kinsella räknas, men inte fackböcker. Kitty – ja; Bert – nej. Och så heter det att ”pojkar inte läser”. Fast de läser ju visst – de läser bara andra saker och konsumerar berättelser i andra format. Och det går naturligtvis att applicera analyser på varför det är så och jag tror absolut på att uppmana och utmana pojkar (och flickor) att söka sig utanför sina egna ramar – och att läsa hellre än bra – men att vara nedlåtande och kritisk är fel väg att gå, men jag har förstått att det inte är ovanligt att en del vuxna reagerar just så inför barns och ungdomars läsande, trots att ansvaret för barns och yngre ungdomars läsande inte helt och hållet kan vila på dem själva. För den som behöver inspiration till ett bra bemötande: Enligt O berättar om hur hon utmanade en elev som vägrade läsa.

Men jag kan även se att det finns annan läsning som ”inte räknas”. Annika uppmärksammar att det finns en lite nedlåtande syn på deckare och barn- och ungdomslitteratur verkar inte vara helt okej att läsa om man är vuxen (Nilsson, Ulrika. [2010]. Vuxnas läsning av ungdomslitteratur: En påse med godis, en trettioårskris eller som vilken litteratur som helst? Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås). Faktion, som jag själv läser mycket, känns inte heller som ”läsning på riktigt”.

Dessa observationer bekräftas till viss del av att Statistiska centralbyrån som, enligt Kristina Ahlinder, definierar ”läsning” som ”läsning av skönlitteratur”. Jag sökte upp den senaste ULF-undersökningen och konstaterade att SCB räknar med alla sorters läsning men att de skiljer på skönlitteratur och annan litteratur (”skönlitteratur” och ”bokläsning”) och att den ”andra litteraturen” tillskrivs en allt mindre betydelse allteftersom redovisningen av undersökningsresultaten fortgår. Detta styrks av att ”annan litteratur” endast räknas om den lästs på fritiden och saknar relevans för yrkeslivet:

… det kan vara svårt att urskilja om den facklitteratur man läser på fritiden egentligen inte främst är arbetsrelaterad …

Men jag vill inte göra det här till en könsfråga. På ett närliggande tema kan jag nämligen konstatera att viss textproduktion inte räknas. Skönlitterära texter räknas, men inte bloggar. Att helt självständigt skapande uppmuntras och att fanfiction ses som plagiat och ”inte på riktigt” är en föreställning jag träffade på under arbetet med B- och C-uppsatsen. ”Män dominerar internet” hörde jag någon påstå en gång, vilket kanske är sant i vissa avseenden, men vilka är det som bloggar? En och annan man, ja, men mest tjejer och kvinnor. Fast det är ett helt annat blogginlägg …

Den där nedlåtande attityden som min svensklärare hade ledde så småningom, kombinerat med hennes föreställningar om att hennes tolkningar var de enda rätta, till att jag inte läste några böcker alls på flera år: jag gjorde ju bara fel ändå och det var ju inte fråga om att man kunde läsa för sin egen skull. Förhoppningsvis var det inte hennes avsikt, men det är så det kan bli om man far ovarsamt fram och anser att lärar-/föräldra-/vuxenrollen ska vara dömande snarare än vägledande. Den läsning jag ägnade mig åt innan min lärares framfart gjorde sannolikt betydligt mindre skada i längden än konsekvenserna av det hon gjorde och sade.