..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Fredagen den 26:e april kl. 18:00 har vi bokbloggsträff på Italia Il Ristorante i Lund! Inbjudan finns på Facebook!

Feelgoodbibliotekarien funderar på det där med nätkärlek och efterlyser idéer på hur bokbloggare kan samarbeta med varandra och med förlag och bibliotek. Alla som är med deltar dessutom i utlottningen av ett bokpaket (utmaningen stänger 15:e mars).

1. Varifrån bloggar du? Jag bloggar från Lund!
2. Förslag på hur vi bokbloggare skulle kunna samarbeta mer och bättre med varandra? Jag har en förkärlek för e-postlistor och tänker att man skulle kunna skapa ett jättestort nätverk där vi skickar ut information som vi önskar att andra delade med sig av på sina bloggar, till exempel evenemang, tävlingar, utlottningar och så vidare. Jag hade gärna bloggat om sådant, men bloggsfären är stor, även om man avgränsar sig till bara bokbloggar.
3. Förslag på hur vi skulle kunna samarbeta med bibliotek och/eller förlag? Jag utbildar mig ju till bibliotekarie just nu (biblioteks- och informationsvetare) och en sak som jag tagit nämnt flera gånger under utbildningens gång är bibliotekens möjlighet att lyfta fram – och bli framlyfta av – lokala bokbloggare. Detsamma gäller naturligtvis även förlag.
4. Beskriv dig själv i form av en befintlig eller påhittad boktitel! På 1990-talet cirkulerade diverse inte alltför seriösa tester på nätet, såsom The Purity Test och The Un-Intelligence Test (det fanns hur många som helst), och i något av alla dessa test fanns frågan ”If you were to write an autobiography, what would it be called?” med tre svarsalternativ: a. A Touch of Class; b. A Touch of Ass; c. Don’t Touch my Stash. Jag svarade alltid ”A Touch of Ass”, så jag gör det nu också.
5. Vad vill du veta om mig och andra bokbloggare? Lägg till din egen fråga här och skicka utmaningen vidare till en bokbloggare som du är nyfiken på. Jag undrar vad Feelgoodbibliotekarien är intresserad av utöver böcker och så är jag nyfiken på undrar jag hur storläsare som till exempel Bokbabbel och Pocketlover bär sig åt för att hinna läsa så himla mycket (andra som tar åt sig av epitetet ”storläsare” får naturligtvis också svara!).

Nyårsafton firade vi med nyårslounge på Grand Hotel. Kvällen var perfekt: trerättersmenyn var underbar, festen rockades av ett gäng hipsters och kryddades av otaliga dödsblickar från tjejer och ett styck snubbe som gjorde ”fiskegesten”. Mycket smickrande, men jag hoppas nämnda snubbe aldrig får ligga igen för det borde man inte få göra om man är så töntig.

Jag gör inte nyårskrönikor eller topplistor, men här kommer – illustrerat av mig iklädd nattens outfit (och de här skorna till) – lite statistik från det gångna året (2011 års siffror inom parentes):

Lästa böcker: 52 (48).
Författare av kvinnligt kön: 34 (25).
Författare av manligt kön: 26 (21).
Böcker på engelska: 3 (6).
Omläsningar: 0 (2).
Noveller: 0 (2).

Jag kan bara konstatera att jag är missnöjd med antalet lästa böcker. Siffran är visserligen snyggare än förra årets men slår inte rekordåret 2010 (64 lästa böcker). 2012 var lässvackornas år – det började redan i januari med Adonis (Jens Liljestrand). Mitt årsprojekt är inte heller klart, uppskattningsvis är det ungefär hundra böcker som ännu inte är katalogiserade, vilket nog främst beror på att jag ägnat mycket tid åt att flytta på böcker, ställa böcker i dubbla rader, ställa böcker i nyinköpt bokhylla och så vidare.

Och jag gör inte nyårslöften heller, så tyvärr kan jag inte lova att jag ska läsa mer under 2013 (men jag hoppas att jag gör det).

Det var ett tag sedan vi bokbloggare drog ihop något, men igår, med bara några dagars varsel, träffades vi några stycken på restaurang Gattostretto på Kattesund i centrala Lund. Trots att det var snabbt påkommet blev vi ändå några stycken: Boktycke, Schitzo-Cookie, Unga böcker, Juliadagbok (ny), Bokföring enligt Monika (äntligen!) och Västmanländskan (ny). Samtalet kom att handla om fula bokomslag, hur man får med sig 90 böcker (eller egentligen drygt 70, några gick ju med post) från Göteborg till Lund och så den stora bristen på event för bokbloggare i södra Sverige.

Nästa gång tänkte vi försöka arrangera något mot slutet av november, så om vi flaggar lite redan nu kanske vi blir fler?

Ella, en karaktär som baseras på författarens dagböcker från gymnasietiden, bor i lilla Laholm men går på gymnasiet, på en teaterlinje, i Halmstad. Hon drömmer om att bli skådespelare, är hemligt kär i Jonas Malmsjö och har Henrik Berggren (Broder Daniel) och Courtney Love som förebilder. I bokens inledning lovar hon sig själv att bli ”en söt pojkes flickvän” och sluta ”vara så jävla tonårsdeppig”, men inget av det går särskilt bra. Efter första pojkvännen Olof följer ett mängd killar som inte alls är särskilt intresserade av Ella (och vissa av dem är Ella inte heller intresserad av – egentligen), även om de inledningsvis ger sken av motsatsen (det är detta som titeln anspelar på), och Ella har svårt att komma underfund med sig själv – å ena sidan glad och sprudlande, å andra sidan tonårsdeppig; å ena sidan fri och självständig, å andra sidan behövande och sökande efter bekräftelse; å ena sidan en fot kvar i ungdomen, å andra sidan en vilja att framstå som vuxen – vilket leder till konflikter med familj och vänner.

När Söta pojkar är bara på låtsas kom ut och jag läste om den, tolkade jag den som ytterligare ett uttryck för föreställningen att tjejer visst får knulla men att de inte ska tro att de kan göra det ostraffat. Jag blev glad när jag insåg att jag haft fel. Det är sant att Ella kanske egentligen söker något annat än bara sex medan killarna hon träffar bara vill ha sex, men det är inte sådär problematiskt som det kan vara ibland. Ella tillåts vara sexig och testa gränser. Det gillar jag. I det stora hela har jag dock svårt att se mitt eget tonårsjag i Ella, eftersom mitt liv som 17-åring såg helt annorlunda ut än Ellas, men jag tror ändå att de allra flesta i någon utsträckning kan identifiera sig/sina tonårsjag i Ella. Boken är snabbläst och trovärdig men en aning spretig: många karaktärer, många händelser, mycket tankar. Trots detta är det ändå en fin skildring av tonårsliv.

Moa Eriksson Sandberg föddes i Växjö men växte upp i Rydöbruk och Laholm. Som 16-åring blev hon ungdomskrönikör i Hallandsposten och efter studenten pluggade hon kulturvetenskap i Lund, men idag bor hon i Stockholm. Söta pojkar är bara på låtsas var hennes debut och nu är hon aktuell med Den första flickan skogen möter. Moa bloggar här.

Under natten mot söndagen packade jag omsorgsfullt mina böcker och lyckades fördela dem på de tre väskor jag hade till mitt förfogande. Jag slapp med andra ord ta omvägen om postombudet på söndagsmorgonen, vilket innebar att jag kunde ta morgonens första tåg från Göteborg till Lund. Dock fick jag endast tre timmars sömn och kunde inte heller sova någon längre stund på tåget eftersom en medresenär bredde ut sig med både ben och armar så att det blev helt omöjligt att sitta bekvämt.

Igår var jag fortfarande hur trött som helst och hade bestämt mig för att gå och lägga mig tidigt. Riktigt tidigt. Men så hade ju böckerna som jag skickade till mig själv från Postens monter i fredags kommit och jag kunde inte motstå frestelsen att stapla upp dem, räkna dem och ta en bild. 90 stycken är det, vilket är ungefär dubbelt så många som jag trodde att det skulle vara. 16-17 stycken hade jag skickat per post från Postens monter, vilket innebär att jag lyckades med konststycket att släpa drygt 70 böcker från Göteborg till Lund.

Det råkade bli några dubbletter, så det blir kanske lite utlottningar framöver.

Då och då hör jag talas om böcker som intresserar mig men som inte längre finns tillgängliga via nätbokhandlarna och jag har inte riktigt tid att springa och leta på alla Lunds antikvariat (det finns minst sju stycken) – så jag handlar på internet och hittills har jag alltid hittat vad jag sökt efter. Det är inte rättvist att jag sitter och håller dessa guldgruvor för mig själv, så här följer mina favorittjänster för förmedling av begagnade böcker:

Antikvariat.net är en databas som samlar nästan två miljoner titlar så att man kan söka hos nästan 100 antikvariat samtidigt!

Bokbörsen.se är en marknadsplats på nätet där både företag och privatpersoner kan sälja begagnade böcker utan mellanhänder.

Inte sällan dyker det upp böcker på universitetets litteraturlistor som har gått ur tryck för länge sedan, eller kurslitteratur som visserligen finns hos nätbokhandlarna men med ett så högt nypris att jag hellre köper begagnat. Ibland hittar jag dessa böcker på Antikvariat.net eller Bokbörsen.se, men ofta är det enklare att vända sig till särskilda sidor för kurslitteratur:

Andrahandsbokhandeln.nu är en liten bokhandel i Lund som säljer begagnad kurslitteratur. De har även en filial i Göteborg, men om du inte bor i närheten av någon av städerna så kan de skicka boken till dig. Fördelen med Andrahandsbokhandeln är att de har lite koll på kurslitteraturlistor, främst i Lund men även en del i Malmö och Göteborg.

Begagnadeskolböcker.se låter studenter annonsera ut sin kurslitteratur kostnadsfritt.

Om du fortfarande inte hittar boken du söker så finns tjänsten Finndinbok.se som söker efter boken åt dig, dock har jag ännu inte behövt använda mig av den själv.

Engelskspråkiga böcker är i regel inte särskilt svåra att få tag på i Sverige, men har de några år på nacken kan det bli lite svårare. Amazon UK säljer både nytt och begagnat och är min första – och i regel enda – anhalt när jag söker lite äldre böcker på engelska. Vid ett tillfälle hittade jag via Amazon till och med en svensk bok som sedan länge slutat tryckas här – den hade gallrats från ett bibliotek i Nya Zeeland.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Har du bokat en resa någon gång bara för att själv få uppleva en miljö som du har läst om i en bok? Om inte, skulle du kunna tänka dig att göra det?

Nej, det har jag inte – men jag kan absolut tänka mig att göra det! Eftersom jag gillar böcker med verklighetsförankring ligger det närmast till hands att resa till Amsterdam för att där besöka Anne Frank Huis på Prinsengracht 263-267 och titta närmare på kvarteret på Merwedeplein där familjen Frank bodde i nio år, på nummer 37, innan de gick under jorden. Lägenheten är inte tillgänglig för allmänheten, utan används idag för att hysa författare som inte kan arbeta fritt i sina hemländer. På museets hemsida kan man se tidslinjer, bilder och videoklipp och göra en rundvandring i gårdshuset. Jag har tidigare konstaterat att jag vill se Oświęcim/Auschwitz, men även Warszawa, Lublin och Kraków samt stadsdelen Płaszów står högt upp på reseönskelistan.

Jag är inte alls lika intresserad av miljöer i fiktiva böcker. Visst var det lite roligt att läsa Adonis (Jens Liljestrand) och hela tiden ”se” de olika platserna i Lund eftersom jag älskar den här staden och kan navigera i den i sömnen, men det är mer igenkänning än intresse. På samma sätt är det i Ystad: trots att jag gillar staden och har läst flera av Henning Mankells romaner om kommissarie Kurt Wallander, vandrar jag omkring där med en axelryckning och skulle inte komma på tanken att delta i de Wallandervandringar som kommunen arrangerar.

I flera dagar har en hiskelig snöstorm rasat över Österlen och den lilla orten Tomelilla har snöat igen helt och hållet – Joel kan inte minnas att han någonsin har varit med om något värre oväder. Efter tjugo års bortavaro har han nu flyttat tillbaka, men han har inga som helst avsikter att återuppta kontakten med sin far Mårten, en misslyckad konstnär som under Joels uppväxt söp och misshandlade sin familj. Mårtens konstnärsgärning består främst av att, inspirerad av Lars Vilks och Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten, ha målat sin egen uppsättning karikatyrer och därigenom väckt människors vrede, även om hans målningar inte väckt lika stor uppmärksamhet som hans föregångares verk. Joel har, kort sagt, sin enda sanning beträffande sin far klar för sig när telefonen ringer mitt i natten. Det är Mårten som befaller Joel att komma över: ”Jag har inte lång tid på mig”, säger han. Joel beväpnar sig med hagelbössa och yxa och ger sig ut i ovädret till fots. Mårten bor egentligen inte så långt bort, men på grund av vädret blir vandringen mödosam och Joel hinner inte fram i tid: han hittar sin far död, hängande i en tvättlina. Joel svimmar av och vaknar upp igen och överraskas av att polisen dundrar in genom ytterdörren med dragna vapen – de kommer med anledning av att en anonym uppringare ringt upp larmcentralen och talat om ”Allahs hämnd” och efter en stund på platsen upptäcker en av poliserna, Fatima al-Husseini, att någon har skrivit ”Ghadab Allah”, Guds vrede, på väggen. Säpo plockar in den starkt religiösa Osama al-Din – även han starkt övertygad om att han sitter på den enda sanningen – och Fatima får hålla i förhören.

En enda sanning är en deckare med ett intressant grepp – under läsningen fann jag att jag egentligen inte brydde mig om vem som gjort vad, men i stället intresserade mig för karaktärerna: Joel brottas med insikten om att hans sanning om Mårten kanske inte delas av alla; Osama al-Din är övertygad om att han sitter på Allahs sanning; Fatima brottas med sina sanningar och även Säpo tycker sig ha sin sanning klar för sig. I denna stundvis mycket brutala deckare träffar vi på många tragiska livsöden, struliga relationer och småstadskufar – för det är just livsödena, relationerna och människorna, snarare än mordet i sig, som är romanens stora behållning, även om jag vid något tillfälle tycker att det blir lite väl mycket avstickare. Eftersom jag tillbringat en del tid på Österlen känner jag igen miljöerna och att Lönnaeus knyter samman händelserna i boken med verkliga händelser – som till exempel händelserna kring Jyllandsposten – lägger ytterligare en dimension till läsningen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och bevakar bland annat svensk politik. Han är född i Tomelilla men numera bosatt i Lund. Debutromanen Det som ska sonas kom 2009 och belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris och i Italien kallas hans verk för country noir.

Igår var jag på releasefest på Gleerups (numera Akademibokhandeln, men för lundaborna är det ”Gleerups”). Olle Lönnaeus, journalist och författare, pratade om boken En enda sanning som nyligen kom ut på Damm förlag, om sitt författarskap, om Tomelilla och om hur man kombinerar journalistiskt och skönlitterärt skrivande. Mycket trevligt och mycket intressant! Min recension av En enda sanning dyker upp under helgen.

Efter releasefesten avrundade jag kvällen i baren på Grand Hotel. De är riktigt duktiga på drinkar och bäst i stan på att göra Sex on the Beach, så jag kostade på mig två stycken (och därför har varit en aning bakis idag).