Folkhemspopulismen – Markus Uvell och Erik Meier Carlsen
2010-09-10 kl. 21:37 i Aktuellt, Böcker, Recensioner
Den här boken är uppdelad i två lika delar: första halvan handlar om Sverige och den andra om Danmark. I den första delen betraktar författaren, Markus Uvell, Sverigedemokraterna från väljarnas perspektiv, en betraktelse som till större del är baserad på djupintervjuer. Han menar att få är egentliga rasister, även om SD kan betraktas som främlingsfientliga (men är att betrakta som ett mittenparti snarare än ett högerextremt), utan snarare utstötta medborgare som känner att de etablerade partierna inte bryr sig: de har råkat ut för arbetslöshet, nedläggningar och dålig ekonomi. Författaren är mycket saklig i sin diskussion om och kring Sverigedemokraterna och ägnar även deras övriga åsikter mycket uppmärksamhet, men det faktum att han är politiskt blå lyser igenom: då och då ger han vänsterrörelsen illa dolda tjuvnyp. I sin framställning visar han även på hur medier och politiker har svårt att verkligen bemöta SD och deras sakfrågor – oavsett om det är fråga om invandring eller miljöpolitik – och i stället ägnar sig åt personangrepp, osaklig argumentation och inte sällan rena hårklyverier: något som sannolikt inte verkar avskräckande på potentiella SD-väljare utan snarare riskerar att locka fler och dessutom ger bränsle åt SDs bild av sig själva som offer för etablissemanget. Markus menar att det är fel väg att gå och att SD har kommit till på grund av vår politiska kultur – eller, SD har vi fått för att vi förtjänar dem.
Den som har läst Lena Sundströms bok kommer att känna igen sig i den här bokens andra del som är skriven av Erik Meier Carlsen; han är dock något mer djuplodande än Sundström. Han menar att samma saker som hände i Danmark händer nu i Sverige, bara något senare: bland annat ser han ett samband mellan de nordiska ländernas EG/EU-omröstningar och uppsvinget för nationalpopulistiska partier. Han menar även att den attityd som svenska medier och politiker idag visar mot SD var samma attityder som mötte Dansk Folkeparti. Erik Meier Carlsen visar dessutom på något mycket intressant: trots att Dansk Folkeparti är så stora i Danmark så visar en mängd olika opinionsundersökningar att danskar i allmänhet är ett mycket tolerant folk som tycker att det är viktigt att invandrare får behålla sin kultur och utöva sin religion.
Sverigedemokraterna sneglar mot grannlandet Danmark, där deras motsvarighet Dansk Folkeparti sitter i riksdagen sedan 1998 och sedan 2001 är stödparti åt Venstre (som inte alls är vänster utan närmast jämförbara med Folkpartiet) och Konservative Folkeparti. I svenska opinionsundersökningar ligger SD tre veckor före valet stadigt kring fyra procent. Vad skulle ett Sverige med ett främlingsfientligt parti i riksdagen innebära? För att söka svaret på den frågan bodde Lena Sundström under några månaders tid i Danmark och träffade där politiker, journalister, danska muslimer och pæredansker. Resultatet blev en reportagebok som i språket är lättsam men till innehållet sett desto mindre trevlig. För att bygga en stadig grund att stå på börjar Lena med att guida läsaren genom Dansk Folkepartis historia och Muhammedkarikatyrernas tillblivelse och konsekvenser. Så hur ser Danmark ut med ett främlingsfientligt parti i riksdagen? Flera partier har ”justerat” sina ståndpunkter och antagit en mer invandrarkritisk ställning, folket är otryggt och desto tryggare de är desto otryggare känner de sig. Mest otrygga är de pæredanske invånare som bor i rika kommuner där de bara träffar andra pæredansker, och enligt Søren Krarup i Dansk Folkeparti är Sverige ett totalitärt land där – och här börjar det bli riktigt bisarrt – de som ämnar rösta på Sverigedemokraterna måste anmäla detta i förväg: att rösthemligheten är en medborgerlig rättighet för alla i Sverige vill han inte gå med på; han har minsann läst i tidningarna hur det ligger till! Kort och gott: medan Sverigedemokraterna ser Danmark som ett föregångsland, ser Dansk Folkeparti Sverige som ett avskräckande exempel.
