Inlägg taggade med ‘kommersialism’

Om sex – och Fråga Olle-dokumentären!

2012-05-27 kl. 16:42 i Aktuellt, Ego

För snart två veckor sedan skrev Lisa Magnusson en krönika om Fråga Olle-dokumentären, i vilken hon menar att dokumentären är ”ett sorgligt sensationalistiskt sammelsurium av jagsvaga ungdomar och exhibitionistiska medelåldringar” och att ”det egentligen inte finns någon godtagbar ursäkt till varför det här programmet överhuvudtaget existerar”. Fråga Olle-dokumentären är ”på en och samma gång både privat och opersonligt” och när hon ville diskutera ”det sjuka i detta” på Twitter, menade folk att hon bara ”är pryd” och ”sjåpar” sig. Magnusson menar att Fråga Olle är sjukt därför att ”kommersialiseringen medför tillvänjning, det krävs hela tiden mer och mer för att skaka om oss” och som bevis anför hon bland annat det viktorianska England:

I de viktorianska kioskromanerna på 1800-talet hade blotta ögonkastet en oerhörd laddning, 1950-talets romantiska filmer kretsade kring en passionerad tungkyss. I 2010-talets popkultur betyder inte ens ett samlag särskilt mycket.

Jag menar alltså att det är bra att vi blir tillvanda. Det är bra att det blir alltmer accepterat att ha sex på olika sätt, det är bra att sex kan diskuteras på bra sändningstid och det är bra att vi i allmänhet (det finns ju undantag) inte längre blir omskakade för att någon väljer att knulla på något annat sätt än under täcket när lampan är släckt. När Lisa Magnusson romantiserar det viktorianska England eller det lite pryda 1950-talet glömmer hon bort de mindre trevliga sidorna, till exempel:

  • 1800-talets tro att onani ledde till blindhet, epilepsi och sinnesslöhet, samt de många plågsamma anordningar som användes för att förhindra onani, erektion och nattliga utlösningar, till exempel den här, som ändå är ganska snäll jämfört med den här taggiga saken.
  • 1895 års våg av antihomosexuella attityder i England med anledning av att Oscar Wilde dömts till straffarbete för homosexualitet.
  • Att homosexualitet var kriminaliserat i Sverige fram till 1944 och att det därefter var sjukdomsklassat fram till 1979.

Det finns länder som fortfarande utdömer dödsstraff för homosexualitet (till exempel Iran, Saudiarabien och Jemen), kulturer i vilka det där ögonkastet eller den där tungkyssen kan kosta någon livet (nu senast Maria Baro; läs gärna Varför mördar man sin dotter? av Nima Dervish och Emre Güngör som intervjuat Pela Atroshis och Fadime Sahindals fäder) och så sent som i januari i år skrev jag, i recensionen av Female Chauvinist Pigs av Ariel Levy, om synen på sexualundervisning i USA. På samma ämne finns även The Abstinence Teacher av Tom Perrotta.

Tyvärr är det ju fortfarande så att många använder sina egna preferenser för att döma ut och klanka ner på andra människors val, till exempel Solveig i krönikans kommentarsfält:

Jag fick veta att det fanns för det var så obehagligt så jag tog ett djupt andetag och tittade. Om detta blir normaliserat eller kanske redan är så är vi illa ute. Det ”anonyma paret” med ”fist fucking–förtjusningen”. Vilken smärta har inte denna viljelösa kvinna utstått innan hennes kropp accepterat detta bara för hennes gubbe inte kan genomföra ett samlag till fullo. Att använda en knytnäve till att kontrollera den födande öppningen istället.

Jag har sett episoden med det anonyma paret minst tre gånger (femte säsongens tredje avsnitt av Fråga Olle-dokumentären) och kvinnan är allt annat än viljelös. Hon är den som pratar och förklarar mest och hon framstår i allra högsta grad som ett medvetet, villigt och agerande subjekt. Hon säger utryckligen att fisting är ”en liten krydda i vårat sexliv” (detta säger hon minst två gånger under reportaget), att ”det är skönt” och att det dessutom blir ännu skönare med tiden. Hon säger även att det inte gör ont, ”men, det kan göra ont om man inte gör det rikigt” – och detta är ju sant för i princip allt som på något sätt kan betraktas som sexuellt. Kvinnan har pratat och förklarat både länge och väl när hennes man kommer in i samtalet och påtalar vikten av ”rena, fina naglar och händer” och ”uppvärmning”, varpå kvinnan inflikar att man måste vara säker på och känna sin partner väldigt väl och ha en kommunikation. Vad gäller mannens påstådda oförmåga att genomföra ett samlag så berättar paret att de ofta har samlag efter fistingen, när hon har ”kommit ett par gånger”. Efter reklampausen, när paret förbereder sig för att visa hur fisting går till, talar kvinnan om att de kommer att använda ”mycket olja” och att det är ”glidmedel som gäller … och förspel” utöver ”bra hygien, bra nagelvård” och ”fina, rena  händer”. Under förspelet påtalar hon igen att man ”absolut inte [ska] snåla med glidmedel”. Paret kommunicerar under akten, de tar det väldigt lugnt och Malin Gramer, Olle Wallers reporter på fältet, förklarar hur mannen ”stegvis … mjukar upp … vulvan”. När de har kommit så långt att toppen på tummen är inne (den penetrerande parten håller handen som en anknäbb) styr kvinnan själv graden av penetration och såvitt jag kan höra tycker hon att det är skönt. Hon säger även just det, att det ”är skönt” och – igen – att ”man ska vara försiktig”. När de är klara konstaterar hon att ”ja, det var skönt” och att hon fick orgasm.

Vad folk gör i sina sovrum, eller huruvida Lisa Magnusson är pryd eller inte, ger jag ärligt talat blanka fan i, men kan vi snälla sluta använda våra egna preferenser som någon sorts allmängiltig måttstock och sluta betrakta andras preferenser genom starkt etnocentriska (van)föreställningar och filter?

Här vill jag även passa på att inflika att programledaren Olle Waller ofta, ofta i dokumentärerna påpekar vikten av försiktighet, kommunikation och samtycke.

Lisa Magnusson konstaterar att dokumentärerna inte är ”porr” men ”heller inte instruktionsfilmer” – och jag kan ju tycka att det är det som är grejen. Ja, att använda begreppet ”dokumentär” är kanske att ta i, men styrkan med Fråga Olle-dokumentären är just att tittaren får möta vanliga, mindre vanliga och ovanliga människor som ägnar sig åt vanligt, mindre vanligt och ovanligt sex – lite som en modern Kinseyrapport i visuellt format – utan att det blir alltför teoretiskt, akademiskt, djupanalyserat, moraliserande eller fnittrigt. Reportern Malin Gramer är visserligen lite fnittrig, men jag tycker att det är en av hennes styrkor – hon är vad amerikanarna skulle kalla the girl next door. Hon är naturlig, frågvis, lite lagom fnittrig och alldeles vanlig och lyckas på så vis förmedla programmets innehåll samtidigt som hon tillåter den likaledes vanliga tittaren att identifiera sig med henne, något som jag tror inte skulle vara lika möjligt om reportern i stället hade hetat till exempel Johanna Jussinniemi (mer känd under artistnamnet Puma Swede – vänligen notera att jag på intet sätt lägger någon värdering alls i Johannas utseende eller yrkesval utan bara konstaterar att gemene människa förmodligen kan identifiera sig lika lite med henne som med Carl XVI Gustaf).

Till syvende och sist tycker jag att allt som syftar till att neutralisera synen på sex och ta död på seglivade sexmyter är bra, vare sig det är akademiker eller ”kommersiella krafter” som ligger bakom.

Drömbokhandeln har kommit!

2012-04-19 kl. 17:21 i Aktuellt, Blogg, Böcker

Den skulle ha kommit i mars, men blev fördröjd av orsaker som inte kunde förutses. Under tiden har bokhandlare nominerats, förlaget har jobbat hårt och bibliofiler och bokbloggare har otåligt väntat och längtat. Men nu är den äntligen här! Jag talar om Drömbokhandeln (på franska: Au bon roman) av Laurence Cossé som idag kommer ut på Sekwa.

Vagabonden Ivan och aristokraten Francesca träffas av en slump och öppnar en bokhandel för att ge drömmarna fritt spelrum och göra uppror mot kommersialismen och masslitteraturen. I deras bokhandel ska bara bra litteratur finnas – alla böcker som ingen pratar om – och sortimentet väljs ut av en hemlig kommitté. Bokhandeln visar sig bli en succé – och en provokation, bland annat för bästsäljande författare och deras förläggare. Ivan och Francesca blir hotade, elaka tungor sprider sitt hat på internet och medlemmar i den hemliga kommittén attackeras. Det visar sig att drömmar kan vara så provokativa att de inte bara bemöts med avundsjuka och småaktighet utan även med våld.

Nina Sankovitch recenserade Drömbokhandeln i Huffington Post:

A Novel Bookstore is a deeply satisfying manifesto of book love and a sharp indictment of those who would use such love for their own evil purposes (profit, fame, to beat out the competition). I’ve recently spotted a bumper sticker that read ”Fight Evil: Read”. I think Cossé and her brave booksellers would agree.

John Greenya har recenserat boken för The Washington Times:

What is so powerful, addictive almost, is the love of good fiction that permeates most of the pages, whether it’s in the exchanges between Francesca and Van about beloved authors, or the descriptions of the customers who are still avidly reading and almost have to be pushed out the door each night at closing time. And of course, it’s all set in Paris, where so many wonderful ghosts still fill the pages of our imaginations.

Laurence Cossé (född 1950) inledde, som så många andra författare, sin karriär som journalist. Först på dagstidningen Le Quotidien de Paris och senare för radiokanalen France Culture. Drömbokhandeln är hennes nionde roman, men hennes yrkesgärning inkluderar även noveller och teaterpjäser. I sitt författarskap undersöker hon samhället och makten – gärna med kritiska ögon och lite ironi. Mest känd är hon för den prisbelönade romanen Le Coin du voile (på engelska: A Corner of the Veil) som översatts till flera språk och handlar om vad som skulle hända om Gud slutgiltigt och tveklöst bevisades existera.

Niceville – Kathryn Stockett

2011-11-12 kl. 03:09 i Böcker, Film, Recensioner

Aibileen jobbar som hemhjälp och barnsköterska åt familjen Leefolt i det tidiga 1960-talets Jackson, Mississippi. Elizabeth Leefolt vill knappt se åt sin dotter, Mae Mobley, som därför tyr sig allt mer till sin afroamerikanska sköterska. Aibileens bästa väninna, Minny, jobbar hos den hemska Hilly Holbrook, stadens populäraste (och elakaste) kvinna, men blir uppsagd på oklara grunder. Hilly roar sig dessutom med att sprida ut att Minny har stulit från henne; en lögn som hindrar henne att hitta ett nytt jobb. Utom hos Celia Foote, en litet tokig kvinna som är gift med Hillys ex-pojkvän och därför anses vara paria. Inte blir det bättre av att den kurviga Celia har en förkärlek för det snäva och färgglada – vilket är minst sagt opassande i det konservativa Jackson! Elizabeths och Hillys gemensamma väninna Eugenia Phelan, som aldrig kallas för Eugenia utan bara ”Skeeter”, har nyss kommit tillbaka efter sina studier på college och bor hemma hos sina föräldrar. Skeeter vill skriva, men allt hennes mamma tjatar om är att hon ska hitta sig en man och gifta sig. Efter hemkomsten återgår Skeeter snabbt till det som stadens vita kvinnor ägnar sig åt mest – bridge, tennis och förbundsmöten – men hon kan inte undgå att se de orättvisor som stadens afroamerikanska befolkning utsätts för och rasismen som genomsyrar hela samhället. När hon får jobb på Jackson Journal som hushållskrönikör ber hon Aibileen om hjälp och snart vågar hon fråga Aibileen om hon kan tänka sig att ställa upp på ett projekt: Skeeter vill skriva en bok om hur det är att vara svart jobba hos vita. Hon möter motstånd först, men till slut bestämmer sig Aibileen för att ställa upp. Även Minny tillfrågas och är motsträvig först, men ger med sig och sedan rullar hela projektet på – i största hemlighet, naturligtvis. Projektet innebär en risk för alla inblandade: lagarna förespråkar fängelsestraff för det som Skeeter gör och vad de afroamerikanska kvinnorna hon intervjuar kan råka ut för vågar ingen riktigt tänka på. Alla namn ändras – Jackson byter namn till Niceville – men de behöver en försäkring, något som helt säkert kommer att avslöja dem men samtidigt borgar för att alla inblandade får vara fortsatt anonyma.

Det dröjde innan jag läste Niceville. Tyvärr, måste jag nästan säga – för den är underbar! Den har tagit tid att läsa, men det har jag bara varit glad för – den räckte ju längre. Niceville är helt och hållet fiktiv, men författaren berättar i efterordet att hon själv har vuxit upp i Jackson med en afroamerikansk hemhjälp. Boken känns i alla händelser trovärdig. Persongalleriet är brett och mycket levande. Kathryn upprätthåller spänningen och drivet genom hela boken och hon skriver rakt på sak, utan att överdriva, romantisera eller förlora sig i långa miljö- eller personskildringar.

Direkt efter att jag läst ut boken såg jag även filmen. Vissa händelser och detaljer har ändrats, andra har utelämnats och det är inte alltid som ordningen på saker överensstämmer med boken, men i all väsentlighet överensstämmer filmen med boken. Miljöerna och människorna har fångats väldigt bra; det ser helt enkelt ut ungefär som jag tänkte mig när jag läste boken. Dock tror jag att det kan vara svårt att hänga med i handlingen om man inte har läst boken.

Det är bara en sak jag undrar över: Bokens ursprungstitel är The Help. Varför byter man ut den engelska ursprungstiteln mot en annan titel som också klingar engelskt? Det sker då och då med filmer – Spread blev LA Gigolo; Breast Men blev Big Tits (båda titlarna kan verka avskräckande, men filmen är faktiskt jättebra!); Miss Congeniality blev Miss Secret Agent; Equilibrium blev Cubic – och antar att syftet är att göra filmen mer kommersiellt gångbar, men det är inte utan att jag tycker att det är lite dumt. Om man översätter ett verk är det väl ändå lika bra att löpa hela linan ut?

Hur som helst så vill jag se en uppföljare. Jag vill veta hur det gick för Aibileen, Minny och Skeeter!