..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Tanja Suhinina hoppade av sin utbildning på KTH och bestämde sig, efter en tid, för att bli psykolog i stället. För att komma in på psykologprogrammet krävdes på den tiden – utöver full pott på högskoleprovet och MVG i alla ämnen från gymnasiet – ett års arbetslivserfarenhet. Tanjas brist på sådan, den snåriga arbetsmarknaden och det faktum att hon var tvungen att börja jobba inom sex veckor för att kunna komma in på psykologprogrammet våren 2007 innebar att det brann i knutarna. En vän föreslog lite lagom oseriöst att Tanja kunde börja jobba som telefonsexförsäljare – men varför inte? Boken Phonephucker är baserad på den blogg med samma namn som Tanja skrev anonymt under sin tid som telefonsexförsäljare. Här får läsaren en inblick bakom kulisserna: hur Tanja arbetar och en hel del om de olika typerna av telefontorskar hon träffat på. Ibland påminns jag om idioterna i Sexpuckona anfaller (Sofia Albertsson) och känner att irritationen smyger sig på, men desto oftare skrattar jag rakt ut: Tanja är fyndig och rolig och hennes hennes text förstärks av Elin Jonssons träffsäkra illustrationer. Så hur gick det då? Jodå, Tanja kom in på psykologprogrammet och tog examen i september förra året. Här kan man läsa hennes blogg.

I detta seriealbum med en så härligt dubbeltydig titel ger sig Liv på alla möjliga företeelser i samhället, till exempel arbetslinjen och konsumtionshetsen, och hon driver verkligen med allt och alla. Ingen går säker! I Ja till liv! ligger fokus främst på samhällsklasser och moderater; albumet inleds med en historiekonferens på temat ”forntidens moderater” som äger rum ca. 1000 år fram i tiden. Vi får även stifta bekantskap med tolv tröttsamma typer och månadens manshora (som även har givits ut som kalendrar 2009 och 2010), och det hela är underbart uttrycksfullt illustrerat; ”som en LSD-karta” läste jag någonstans, och jo, kanske. En del rutor. Det finns liksom ingen som helst tvekan om hur arg Liv är och vad hon egentligen tycker om saker. Mycket befriande!

Like Suicide åkte ur Melodifestivalen innan den ens hann börja. Jag gillade inte låten då (fast jag gillar Christian Walz), men fann att den krävde några lyssningar. Synd, för jag tror att den hade tagit Europa med storm. Jag hoppas på The Moniker i stället. Och jag som för bara något år sedan vägrade befatta mig med Melodifestivalen … Jag passar in i min egen fördom om ”folk kring 30″ som jag hade när jag var ”kring 20″.

Fotografen heter Henrik Halvarsson och bilden är tillgänglig med by-licens. Underbart när pressbilder görs tillgängliga gratis så att alla (inom de ramar som stipuleras av licensen) kan använda dem. Jag hade till exempel velat illustrera det här inlägget med en bild på The Moniker, men då hade jag fått köpa en bild för 2000 kr. som jag dessutom hade varit tvungen att ta bort efter två år.

Det är bara lite AIDS är betydligt smutsigare, äckligare och mer sadistisk än efterföljaren Med vänlig hälsning. Albumet dryper av cynism när Granér på sitt sedvanliga, obrydda sätt driver med allt från barnanskaffning och könsroller till funktionshinder och informationskampanjer. Det här albumet är inte lika käftsmällsbenäget som efterföljaren; tvärtom så är Det är bara lite AIDS stundvis fullkomligt obegriplig. Även det här albumet illustreras av Saras oidentifierbara varelser (några av dem är kaniner, och så finns det en Turtle) och ibland är illustrationerna så mörka att de nästan är ångestframkallande av sig själva. I alla händelser är albumet befriande vulgärt! Rå, provokativ kultur när den är som bäst! Se upp så att du inte får ett ollat exemplar …

Med vänlig hälsning är Sara Granérs andra seriealbum: här gör hon upp med människofientlig politik, konstiga vanföreställningar och åsiktsfrihet; vänder på resonemang; driver med konsumtionshets och snedvriden fördelningspolitik och ägnar sig åt lite annat smått och gott – kryddat med helt galna illustrationer av … ja, vadå? Är det hundar? Eller kaniner? Och hur många fingrar har de? Poängerna levereras på rad, som lagom hårda käftsmällar. Underbart! Nu måste jag läsa hennes debutalbum också; det står någonstans i bokhyllan: Det är bara lite AIDS.

I slutet av 1991 och början av 1992 härjade den så kallade Lasermannen i Stockholm: jag var bara sju-åtta år då, men minns fortfarande löpsedlarna och den intensiva bevakningen i dags- och kvällspressen. Överhuvudtaget minns jag åren kring decennieskiftet 1990 som turbulenta både nationellt och internationellt: Sovjetunionens fall, Ny demokratis uppgång och fall, Vitt Ariskt Motstånd (VAM), sammandrabbningar mellan nynazister och antirasister på 30:e november (där Sverigedemokraterna deltog med Anders Klarström i spetsen och högerarmarna i luften) och så vidare. Lasermannen handlar naturligtvis först och främst om John Ausonius och hans attentat mot invandrare, men med den här boken placeras han i en kontext: Ausonius verkade inte i ett vakuum. På så sätt har Gellert Tamas skrivit ett alldeles utmärkt reportage. Dock får jag känslan av att han skriver något tillspetsat och dramatiserat, även om jag bara kan styrka mitt påstående i ett fall: beskrivningen av We Shall Overcome i Rinkeby stämmer inte helt överens med vad som verkligen skedde. Med det sagt så är Lasermannen absolut en mycket spännande och läsvärd bok – trots att Tamas skriver hellre än bra: det är mycket hopp framåt och bakåt i tiden och berättarperspektivet ändras lite hur som helst vilket gör boken spretig; här och var finns även långa stycken med kursiv, vilket ju är lite läsovänligt. Vidare hade jag gärna sett en lite noggrannare korrekturläsning och lite bättre interpunktion. Gellert Tamas riktar även strålkastaren på något som jag uppfattar som symtomatiskt för den här tidsperioden: den strukturella främlingsfientligheten, det vill säga en främlingsfientlighet som genomsyrade hela samhället och som tilläts göra det på grund av auktoriteters passiva – eller i vissa fall: aktiva och uttalade – utövande. Till exempel så var det förbjudet för asylsökande arbeta under hela utredningen och handläggningen av deras ärende – som kunde ta flera år – något som ledde till den ännu rådande föreställningen om invandrare som bidragssnyltare; ett annat exempel är svenskfödde Carl Gustaf som fick jobb som chaufför åt Sveriges dåvarande försvarsminister (1992, Anders Björck) men som blev av med jobbet innan han hann börja på grund av sin hudfärg och sitt ”konstiga” efternamn: faktorer som gjorde att han ansågs vara en säkerhetsrisk! Den här strukturella främlingsfientligheten visade sig även i ett ohälsosamt fokus på invandrare som just – och enbart – invandrare: en svensk var aldrig bara en svensk utan definierades primärt utifrån sina andra roller som baserades på kön, utbildning, yrke, familjeförhållanden och så vidare; etnicitet kom sällan eller aldrig på tal. En invandrare, däremot, var först och främst en invandrare: hans övriga roller i samhället kom sällan eller aldrig på tal. Och föreställningarna kring ”invandrare” var, som exemplet Carl Gustaf illustrerar, inte särskilt positiva. Erik, som sköts i januari 1992, vittnar om detta: han var vid tiden för attentatet doktorand vid Uppsala universitet (idag är han docent), make och småbarnsförälder – men i mötet med media blev han reducerad till sin etnicitet, och hur han än försökte påtala att hans liv var här i Sverige och att han var svensk så nådde han inte fram.

Det här är en bok som engagerar. Det är nästan 20 år sedan Lasermannen härjade och den strukturella rasismen var så tydlig att den gick att ta på. På ett sätt är boken högaktuell – jag tänker då på de attentat som riktats mot invandrare i Malmö: det finns flera gemensamma nämnare, både mellan Ausonius och den man som nu sitter häktad i Malmö och mellan företeelser då och nu (t.ex. Ny demokrati och Sverigedemokraterna) men låt oss hoppas att vi har lärt oss något sedan dess.

Under en lektion i historia visar gymnasieläraren Ben Ross en film från Nazitysklands koncentrationsläger, varpå hans elever undrar hur det kunde ske; varför ingen gjorde något. Ben kan inte svara på frågan och hittar inget svar hur mycket han än letar, varför han beslutar sig för att iscensätta ett experiment: Vågen (The Wave). Experimentet överträffar alla förväntningar – snart har flera hundra elever anslutit sig till Vågenrörelsen som från början bara skulle engagera en enda klass – och till slut går det helt över styr. Ironiskt nog uppfyller det urspårade experimentet hela syftet: att illustrera mekanismerna bakom nazisternas maktövertagande före och brott mot mänskligheten under andra världskriget. The Wave har filmatiserats några gånger, senast i Tyskland 2008 med titeln Die Welle, och bygger på ett verkligt experiment som ägde rum 1967 på Cubberley High School i Palo Alto, Kalifornien, USA. Todd Strasser är ingen ordkonstnär och The Wave är primärt en ungdomsbok, men den är ändå läsvärd och tänkvärd.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas Mr. Linky som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i Mr. Linky. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilket/vilka bokformat (pocket, inbunden, e-bok, ljudbok …) föredrar du och varför?

Jag föredrar utan tvekan pocket! Lätt att läsa överallt, får utan problem plats i nästan vilken väska som helst och är billigare än en veckotidning – ekonomin styr till stor del: det går ju fyra-fem pocket (minst) på en inbunden! Nackdelen med pocket är att texten ganska ofta förminskas från normalutgåvan, i stället för att sättas som original, vilket kan göra texten liten, svårläst och inte fullt så snygg som den hade kunnat vara. Nu kommer ju storpocket starkt och även om en sådan inte är lika lättpackad som en vanlig så är den ändå mer lätthanterlig än en inbunden. Men såklart köper jag inbundna ibland också – när pocket eller kartonnage inte finns att tillgå. Ljudböcker köper jag absolut inte, då jag personligen anser att lyssna inte är att läsa, och e-boken är jag nästan fientligt inställd till: böcker är papper, typografi, illustrationer och bokband – allt som e-boken inte är. Gutenberg roterar i sin grav – och säkert Johann Snell också!

Här skriver jag ju att jag bloggar ”mest för min egen skull” och när UE var på besök i midsommar kom vi att samtala om bloggar – vi känner en och annan som bloggar – och om att blogga ”för sin egen skull”, något han inte ville köpa först. Vill man skriva för sin egen skull funkar det väl precis lika bra med block och penna, typ. Eva skriver bra om att blogga för sin egen skull, och det här exemplet tycker jag är illustrativt, om än något orelaterat till Evas inlägg: förra helgen var jag på ICA och skulle handla det jag behöver för att göra grekisk sallad. Jag hade plockat ihop vad jag behövde, men hade känslan av ha glömt något. Så jag plockade upp min mobiltelefon, surfade in på min blogg och sökte ”grekisk sallad” och fick upp receptet i displayen så att jag lätt kunde pricka av det jag plockat med mig.

Att jag bloggar för min egen skull styrks inte minst av att jag har en del blogginlägg som är publicerade som privata – det är bara jag som kan se dem. Jag länkar inte heller till min hemsida/blogg hur som helst, adressen finns t.ex. inte att hitta på Facebook och på ett privat, låst och lösenordsskyddat forum delade jag med mig av adressen i form av ”www punkt spetsig punkt se” men först efter påtryckningar. Jovisst hade jag kunnat ha en anteckningsbok – och det har jag också, flera stycken – men det är ju så mycket enklare papperslöst!

Apropå Evas inlägg så ser jag ibland bloggare som efterlyser ämnen eller visar en vilja att låta läsarna bestämma riktningen, och jag håller med Eva, det blir liksom tråkigt då, tycker jag. För tio-tolv år sedan, när jag lyssnade på musik mer än jag gör idag, kallades det för ”selling out” att spela vad som efterfrågades av den kommersiella marknaden i stället för det musikern själv ville spela, och det var ett extremt negativt omdöme. Drivor av fans som varit fans sedan tidernas begynnelse kunde lämna för att en artist ansågs vara en  ”sell-out”. Själv lyssnar jag på musik jag gillar, oavsett vad andra tycker (för tio år sedan gillade jag Marilyn Manson, som av en del ansågs vara en sell-out), men jag ser en parallell med bloggsfären, om än omvänt: Idag verkar det, i vissa kretsar (läs: modebloggar), nästan vara något positivt att låta sig styras av läsare och kommersiella krafter, att ”sälja ut”.

Jag var aldrig sådär väldigt insyltad i musikvärlden, modebloggar läser jag inte och jag förlorar 300 kr. om året på min blogg, men om någon har lust att läsa det som jag publikt har bloggat om, så varsågod, mycket nöje.