..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

På Bokmässan erbjöds en kortprenumeration på det nya läsmagasinet Books & Dreams. Jag fick första numret med mig direkt och det recenserades här på bloggen i början av oktober. Recensionen avslutades med konstaterandet att det behövdes en rejäl uppryckning. Nummer två dök upp i förra veckan. Blev det någon uppryckning? Det korta svaret är ”nej”. Det långa svaret följer nedan.

Förordet består i princip av konstaterandet att tusen personer tecknade en prenumeration under Bokmässan (= en procent av Bokmässans besökare) samt tre citat från läsare. En av dem undrar varför tidningen heter Books & Dreams, ”måste verkligen allt heta något engelskt nuförtiden?” – en berättigad fråga, som besvaras med att tidningen ”är ett magasin och ett varumärke som vill sträcka sig utanför Sveriges gränser”. Inte för att leta problem, men resten av tidningen är på svenska? Förordet föregås av fyra helsidesannonser, efterföljs av sex sidor som på olika sätt handlar om Books & Dreams – prenumerationserbjudande, inbjudan till event samt fotokollage från Bokmässan och ett tidigare Books & Dreams-event – och därefter ytterligare en helsidesannons. Jag blir inte av med reklambladskänslan. Först på sidan 18 börjar tidningen ”på riktigt” med några korta notiser, varav en gör antagandet att succén för Femtio nyanser av honom (E. L. James) antas bero på ”discreetly digital-trenden, läsplattans förmåga att dölja pinsamma bokinköp …” Än en gång väcks misstanken att jag nog inte tillhör målgruppen. Dock vill jag ge ett litet pluspoäng för notisen på sidan 19: Mando Diao ska tonsätta Gustaf Fröding och denna notis gör i alla fall en ansats till att frångå det ytliga koketterande som jag kritiserar så hårt. Glädjen blir dock kortvarig. Jag vänder blad och möts av – koketterande: en notis om Karl Lagerfelds nya parfym Paper Passion. Den är ju i sig helt okontroversiell, men i den här kontexten – att litteratur är något som är ”lyx”, något att kokettera med – blir det något jag stör mig på. Irritationen förstärks av detta citat från notisen intill: ”Vem slog fast att kvinnor skulle älska omslag med treords-meningar (sic!) i blandade mjuka typsnitt och pastellfärger mot enkel vit bakgrund, helst tillsammans med någon form av grönsak?”

Apropå koketterande: Läs om ”snygg belysning” för lässtunden på sidan 57; på sidan 65 får jag veta att ”böcker som gör skillnad” är en ”växande trend i  bokhyllan” och så två sidor med coffeetable-böcker (det där med kontext – igen). Att ”Syrade grönsaker är det nya svarta” (citat, s. 61) har visserligen inget alls med böcker att göra, men mat äter man väl för att det är gott och inte för att vara trendig? På sidan 75 kan vi läsa om ”skräcktrenden”.

Att det går trender i både det ena och det andra är ett tämligen okontroversiellt påstående. Det som skaver är allting ska reduceras till något trendigt, en accessoar, något att bära som en snygg handväska, något att – förlåt upprepningen – kokettera med. Att äga vissa böcker är trendigt (läsa dem gör man i undantagsfall?), att läsa snuskiga böcker på läsplatta är trendigt, böcker är en inredningspryl; ät viss mat för att den är trendig. Vad hände med att göra något eget? Något meningsfullt?

Tidningens första intervju är den med Jojo Moyes och även om jag känner igen mig själv i henne så är intervjun spretig, hoppig, ytlig: elva rubriker avhandlas som hastigast. Mönstret upprepas sedan, mer eller mindre, i övriga intervjuer och formulär 1a-känslan kvarstår från förra numret. Louise Boije af Gennäs säger intressanta saker om föräldraskap och politik men får aldrig utveckla sina tankegångar och när jag läser intervjun med John Irving ekar den av frågorna som aldrig ställdes.

Trots att detta nummer av Books & Dreams kom ut ungefär samtidigt som boksmällan efter Bokmässan börjat släppa sitt grepp finns det inte ett endaste litet reportage om Bokmässan. Däremot ett om Frankfurtmässan, där Sofi Oksanens ”lilaslingade dreads lyser upp lokalen” där hon ”avspänd … står och snurrar ett drinkglas (whisky sour är favoritdrinken … tidigare var det cosmopolitan)”. Om hennes författarskap sägs endast att nya boken När duvorna försvann har sålts till 43 länder och att Sofi vill skriva tills hon dör.

Över en kopp ”stark cappuccino” pratar Books & Dreams representant på mässan med författaren Linda Olsson. Hon är besviken på Nya Zeelands mässprestation: ”De har tagit hit 70 nya zeeländska författare, men så får de knappt synas”, säger hon och tipsar om den mycket produktiva nya zeeländska författaren Janet Frame, utan att denne med ett ord presenteras för läsaren. Stolpe ut och snabbt vidare till nästa punkt. Detta är återkommande – fokus ligger på namedropping, försäljningssiffror och ett och annat snabbt citat.

Efter att ha läst förra numret undrade jag var läsaren fanns. Med undantag för citaten i förordet dröjer det till sidan 45 innan vi får en hastig skymt av den vanliga läsaren, i form av den bokcirkelpresentation som känns igen från första numret, och efter detta återkommer hen aldrig mer igen.

Jag får känslan att precis allt ska pressas in på strax under 100 sidor – bok-, mat- och resemagasin i ett – och därför blir resultatet snabbt, ytligt och rumphugget. Jag hade gärna sett att man valt ett – eller maximalt två – ämnesområden: böcker och resor eller böcker och mat. Helt plötsligt uppstår oanade möjligheter och utrymme till fördjupning.

Jag tror att Books & Dreams och jag har nått vägs ände.

Annika på ALKB.se och Liz på BokLiz har utmanat mig i den elvafrågorsutmaning som cirkulerar på nätet just nu. Reglerna är enkla: Elva frågor ska besvaras och sedan ska elva personer utmanas med elva nya frågor. Eftersom utmaningen har gått flera varv och många bloggare redan har utmanats flera gånger, så kommer jag att nöja mig med att ställa elva frågor, så får den som vill haka på. Mina frågor kommer efter mina svar nedan.

Först Annikas frågor:

1. Du får 1000 kr att köpa vad du vill för. Vad kommer du att spendera tusenlappen på? Looking for Information av Donald O. Case (475 kr.) och Conducting the Reference Interview av Catherine Sheldrick Ross, Kirsti Nilsen och Marie L. Radford (580 kr.) – terminens sista kurslitteratur.
2. En dag står helt plötsligt din favoritförfattare utanför din dörr. Hur reagerar du? Jag bjuder in henne på kaffe.
3. Vilken tid på dygnet läser du helst? På kvällen.
4. Läser du böcker som är baserade på verkliga händelser och finns det i så fall någon du kan tipsa om? Ja, men jag är kräsen. 3096 dagar (Natascha Kampusch) är riktigt bra och vill man ha riktig faktion kan jag verkligen rekommendera Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot.
5. Har din bokblogg en fb-sida? Nej. Jag hade en, men inaktiverade den då jag ändå inte gjorde något med den. Jag föredrar Twitter.
6. Vad tycker du om att ägna fritiden åt (näst efter att läsa böcker då)? Jag tittar gärna på film.
7. Skriver du själv? Inte så mycket utöver akademiska texter och ett och annat utspel på LitteraturMagazinet.
8. Vilken är din högsta dröm? Bli färdig med min utbildning och få jobb som bibliotekarie.
9. Äger du en surf- eller läsplatta? Nej.
10. Hur kom du i kontakt med böcker för första gången? Mitt tydligaste och tidigaste bokminne är nyutgåvan av en gammal läsebok med verser i stil med ”mor ror och far är rar”. Det är nog mycket tack vare den som jag lärde mig läsa och skriva så tidigt.
11. Vad är det som lockar dig att läsa den genre du föredrar? Jag gillar faktion och den lockar därför att jag gillar att lära mig nya saker och för att det helt enkelt är lite mer spännande när det är verklighetsförankrat.

BokLiz’ frågor:

1. Vilken bok läser du just nu? Drömbokhandeln av Laurence Cossé.
2. Vilken genre är din favorit? Faktion.
3. Vilken är den bästa boken du någonsin har läst? Jag får alltid prestationsångest när jag får den frågan. En bra bok kan vara så himla mycket, beroende på humör, tidpunkt i livet, handling etc. Nej, jag kan inte svara!
4. Vilken är den sämsta boken du någonsin har läst? Den här kan jag däremot svara på: Vänd ditt timglas av Niklas Rådström. Den var påtvingad av min svensklärare i högstadiet och hur vi behandlade böcker och läsning kan man läsa om här. Det bidrog sannolikt till att jag avskydde boken.
5. När startade du din bokblogg? I mars 2010 om man ska tro arkivet, men första recensionen är daterad tionde maj.
6. Vad arbetar du med? Jag jobbar på timmar som assistent på ett litet bokförlag vid sidan av mina studier.
7. Hur många böcker snittar du i månaden? Fyra eller fem.
8. Vilken plats läser du helst på? I soffan i uterummet, i soffan i vardagsrummet och i sängen.
9. Vilken är din favoritförfattare? Sofi Oksanen.
10. Föredrar du inbundna böcker eller pocket? Pocket.
11. Hur håller du koll på böckerna som du har läst? Med min blogg!

Avslutningsvis följer mina frågor som vem som helst får besvara. De två första är inspirerade av Drömbokhandeln (Laurence Cossé) som handlar om två människor som älskar fin och god litteratur och därför öppnar en bokhandel som specialiserar sig på just sådan. Deras sortiment bestäms av en hemlig kommitté som består av åtta hemliga författare som, inledningsvis, har rekommenderat 600 titlar vardera. Tänk dig att någon ska öppna bokbloggarens drömbokhandel och du blir ombedd att ingå i den hemliga kommittén:

1. Vilken pseudonym hade du använt dig av?
2. Vilka tio titlar hade du rekommenderat skulle ingå i bokbloggarens drömbokhandel?

Resterande nio frågor är lite mer allmänna:

3. Det räcker inte med att bara ha en kulturminister – vi behöver en läsminister också! Om du hade blivit läsminister, vad hade varit din hjärtefråga?
4. Ägnar du dig åt någon sorts läsfrämjande arbete vid sidan av din blogg?
5. Hur ser den ultimata läsplatsen ut?
6. Finns det någon plats du inte läser på?
7. Finns det någon recension som du har tvekat inför att skriva? Varför?
8. Vilken bok hade du velat se som film?
9. Vilken bok vill du ha en uppföljare till?
10. Varför började du bokblogga?
11. Vad är det bästa med att bokblogga?

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Läser du böcker som du skäms över, kanske till och med så mycket att du känner dig tvingad att skyla över den bokens omslag med ett omslag från en annan bok? Eller har du böcker i din bokhylla som du egentligen inte vill att någon ska se?

Den här veckan är jag definitivt sist på bollen – veckans jerka är till och med officiellt över! Jag har bara varit så upptagen hela helgen. Veckans fråga är vältajmad: jag skriver just nu en artikel (eller snarare: hemtenta i artikelform) om folkbibliotekets förutsättningar, förändringar och verksamhet, och passade på att peta in en text om giftskåp. I detta skåp, som var i bruk en bra bit in på 1900-talet, låste bibliotekarier in böcker som ansågs vara olämpliga  för allmänheten: de var tillgängliga endast för vissa betrodda låntagare. Karin Arbelius har skrivit en masteruppsats i ämnet – Giftskåpet: praktik och princip (2011, Uppsala universitet, institutionen för ABM) – i vilken hon berättar att hon under arbetet med uppsatsen träffade skolbibliotekarier som, fortfarande, gömmer undan böcker som de finner ”olämpliga”: Berättelsen om O (Pauline Réage), The Satanic Bible (Anton Szandor LaVey), Mein Kampf (Adolf Hitler) och verk av Markis de Sade är sådant som man antar att ungdomar inte klarar av att hantera.

Jag har lite allt möjligt i mina bokhyllor, inklusive samtliga titlar som nämns ovan, och skäms inte för det – tvärtom så är jag stolt över mina mångsidiga bokhyllor. Däremot finns det ju sociala skäl till att jag låter vissa böcker stanna hemma: det finns föreställningar i det kollektiva medvetandet om att det i regel är nynazister som innehar och läser Mein Kampf och trots att jag gillar att utmana konventioner och fördomar så finns det gränser. Mycket kan jag stå ut med, men jag har ingen som helst lust att råka ut för att någon får för sig att jag är nynazist. Inte på grund av skam utan på grund av att jag verkligen inte har några sådana åsikter och därför tar det säkra före det osäkra. De som känner mig, och således har anledning och tillfälle att botanisera i mina hyllor, vet ju att det helt saknas korrelation mellan Mein Kampf och mina åsikter och ser dessutom boken i sitt sammanhang – en enorm samling böcker om alla möjliga ämnen – så då gör det inget att den syns. Nu kom det att handla mycket om Mein Kampf, men så är det ju också en väldigt laddad bok; den mest laddade bok jag har, tror jag.

Fast … Om jag hade haft en massa Harlequinböcker, hela Isfolketserien (Margit Sandemo) eller alla böcker om Rebecca Bloomwood (Sophie Kinsella) i bokhyllan hade jag kanske skämts. All läsning är bra och jag lägger ingen värdering i vad andra läser o.s.v. men för mig personligen finns det gränser för vad jag kan stå ut med att ha i mina hyllor.

Enligt dagens besöksstatistik hade någon sökt på ”vad gör en förlagsassistent?” och trots att det är emot mina principer att blogga (detaljerat) om jobbet, så kan väl ett litet svar på den frågan knappast skada.

• Jag packar och skickar beställningar, recensionsexemplar och annat som ska skickas från oss.
• Jag fakturerar kunder och administrerar kundregister och e-postlistor.
• Jag bevakar förlagets försäljning och beräknar royalty.
• Jag skapar royaltyspecifikationer till våra författare och illustratörer och gör royaltyutbetalningar.
• Jag uppdaterar hemsidan och katalogtexterna på Förlagssystem.
• Jag och bevakar internet för att se vad bloggare och nyhetsmedier skriver om oss och för att hitta sådant som kan vara av intresse för förlaget.
• Jag gör olika sorters research.
• Jag bedömer manus och korrekturläser texter och har i samband med det viss kontakt med manusförfattare.
• Jag skickar refuseringar.

Jag är kulturvetare med inriktning förlagskunskap; datorkunskaperna har jag i princip skaffat mig på egen hand och om man bortser från en gymnasiekurs i företagsekonomi som jag läste för många år sedan saknar jag ekonomiutbildning.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: När insåg du att läsning var din passion och en otroligt viktig del av ditt liv?

Jag har smygkikat på andra deltagares svar på veckans fråga och konstaterat att jag avviker från mönstret. De senaste sju åren har jag aktivt samlat på mig böcker och mängden böcker per år tycks öka exponentiellt: när jag var 20-21 klarade jag mig fortfarande med ett hyllutrymme motsvarande två BILLY-hyllor – som dessutom delades med allt annat jag ägde och hade – och idag har jag så många dubbla rader med pocketar att jag nog med lätthet skulle fylla två BILLY till utöver alla de hyllor jag redan har (som det numera bara står böcker i). Just det är kanske inte så konstigt. Jag kan även, i likhet med några andra bokbloggare, konstatera att bokintresset verkar ha hoppat över en generation – min farfar var typograf, men som jag konstaterade i blogginlägget om mäns läsning så läser inte pappa särskilt mycket böcker. Det som gör att jag ”avviker” är att jag först på senare år har insett att läsning är mitt stora intresse – näst efter böcker. Jag var 25 när jag hittade den utbildning som jag sedermera kom att ta examen i och det var först då som jag insåg att böcker faktiskt är något man kan jobba med, och det var i samband med det som jag började läsa mer och se läsningen som ett intresse. Innan dess var det lite si och så med läsningen. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt, vid 3,5 eller möjligen fyra års ålder, och sökte efter texter att läsa, men min omgivning var inte särskilt bra på att guida och förmedla. De böcker jag hade hemma och tyckte om läste jag om och om igen – Bertböckerna (Anders Jacobsson och Sören Olsson) och Sofies värld (Jostein Gaarder) – och jag vet att jag besökte biblioteket en hel del när jag var yngre, men i högstadiet slutade jag läsa och kan inte minnas att jag läste några böcker alls på några år (fast jag rimligen måste ha läst sådant som jag var nödd och tvungen att läsa). Anledningen till det var skolans försök till läsfrämjande åtgärder: Varje bok vi läste skulle plockas sönder i sina minsta beståndsdelar. Det skulle mindmappas och refereras och recenseras och läsloggas och bokloggas till förbannelse och utöver det bestämde sig min svensklärare för att de böcker jag läste på fritiden inte var fina nog och att allt jag gjorde var dåligt. Så jag slutade läsa, eftersom det inte var det minsta trevligt att läsa en bok när jag visste att jag efteråt var tvungen att analysera den och mitt läsande sönder och samman – bara för att få höra av min lärare att jag gjorde fel, tolkade boken fel (för hennes tolkning var den enda rätta) och hur dålig jag var. Den där olustkänslan satt kvar länge och jag vet att jag vid några tillfällen faktiskt sagt att ”jag hatar böcker” – fast jag menade det nog inte. Dock dröjde det tills jag var 20-någonting innan jag kom över den där olustkänslan och kunde börja läsa bara för min egen skull. Och nu bloggar jag ju till och med om böckerna jag läser – och jobbar med böcker, har en fil. kand. med böcker som huvudämne och ska bli bibliotekarie. Jag skulle vilja se min svensklärares min nu!

Den ser inte mycket ut för världen, men innanför pärmarna gömmer sig en riktig liten guldgruva för den politik- och statistikintresserade: en djuplodande analys av Sverigedemokraternas politik. Bit för bit, i korta kapitel (uppdelade i genomgång, sammanfattning och kommentarer) och med noggranna referenser betar författarna av partiprogram, uttalanden och blogginlägg och svarar med verifierbara fakta. Genomgången visar inte bara att Sverigedemokraterna har fel – eller rentav sprider rena lögner – men avslöjar även partiets ovilja att föra djupare, mer underbyggda resonemang. Framför allt ses en oförmåga (ovilja?) att definiera de uttryck som används: SD slänger sig gärna med begrepp som ”nationalism”, ”svensk” och ”invandrare” men kan inte specificera närmare vad som konstituerar svenskhet; vad de menar med nationalism (som ju är ett väldigt luddigt begrepp); vem som är – och vem som inte är – att betrakta som invandrare o.s.v. Lodenius och Wingborg visar även hur SD:s resonemang dessutom haltar betänkligt och ofta går stick i stäv med andra uttalanden som de gjort. Det som skiljer den här boken från många andra böcker om SD är att författarna, mer än bara i förbigående, även tar upp och resonerar kring SD:s illasmakande kvinnosyn och vilja att odla skillnader mellan könen samt deras familjepolitik och HBT-motstånd. Även kulturpolitiken tas upp. Det som är mindre bra är att författarna inte alltid utvecklar sitt resonemang fullt ut, samt att det finns gott om korrekturfel – även en del ganska allvarliga sådana. Ibland kan språket bli väl banalt. Vidare har författarna en förkärlek för kursiv och det är inte alltid helt tydligt om ett kursiverat stycke är ett citat eller ”något annat”. Även tankstreck används för att visa på uttalanden och det enklaste hade naturligtvis varit att skippa både pratminus och kursiv till förmån för blockcitat (eller citationstecken för kortare citat). Boken gör inga anspråk på att leverera färdiga svar utan tanken är snarare att den ska vara en språngbräda för vidare diskussion.

Jag har under den gångna sommaren diskuterat med åtskilliga SD-anhängare. En sak som slår mig, vilket även kan anas i boken, är deras ovilja att diskutera sakfrågor. Partiledningen är, vilket är förståeligt men förmodligen mer taktiskt än något annat, ganska vårdade mot journalister, men gräsrötterna är det sämre ställt med, något som även bokens författare lagt märke till. Min egen erfarenhet är att sakliga, verifierbara argument mot deras påståenden, och frågor om vem som är svensk, vad som är svenskt och vad man ska göra med svenskar som begår brott resulterar inte sällan i en spärreld av personangrepp i stället för sakliga svar: bidragssnyltare, vänsterpack, obildad och åsiktsförtryckare är bara några av de saker jag har kallats för och gärna i kombinationer. Jag har anklagats för att vara politiskt korrekt, d.v.s. att jag inte tycker som jag gör egentligen utan bara för att det låter bra, och det finns de som anser att Efterlyst på TV3 och diverse tveksamma forum och bloggar på internet visar ”sanningen” bättre än Brottsförebyggande rådet, Statistiska centralbyrån m.fl. som antas ingå i den världsomspännande politiskt korrekta konspirationen. Man blir alldeles matt.

Under den senaste veckan har jag tre gånger, av tre olika personer, fått lite skäll för mitt bruk av kolon och semikolon. Jag gillar kolon och semikolon. Kolon och semikolon kan bidra till en djupare förståelse för en text och en väl interpunkterad text flyter bättre, men jag förstår att en sådan text kan uppfattas som lite rörig och sönderhackad för den som är ovan vid interpunktion. Jag lägger en stor del av skulden på skolan: när jag gick i grundskolan (1991-2000) fick jag lära mig att kolon, semikolon och talstreck inte alls användes i svenska språket; redan då var lärarna missnöjda med min förkärlek för talstreck. Jag misstänker att det var likadant överallt (den senaste veckans kommentarer tyder på att så är fallet och har varit ganska länge).

Så jag tänkte reda ut det där med kolon och semikolon en gång för alla.

Vi börjar med semikolon. I Svenska skrivregler (Liber, 2009) står på sidan 187-188:

Semikolon kan användas mellan huvudsatser när man tycker att punkt är för starkt och komma för svagt avskiljande. Det är ofta en smaksak om man ska använda semikolon i stället för punkt eller komma. Det används normalt mellan huvudsatser som har ett nära innehållsligt samband med varandra. Det markerar gränsen mellan satserna; samtidigt binder det ihop dem. Semikolon följs alltid av liten bokstav. [...] Semikolon ska inte användas i stället för kolon före uppräkning, exemplifiering, förklaring och dylikt.

Vi fortsätter med kolon. I samma bok som ovan, sidan 188-189:

Kolon används före uppräkningar, exempel, förklaringar, specificeringar och sammanfattningar. Det kan då motsvara uttryck som nämligen, det vill säga, till exempel, såsom. Normalt har man här liten bokstav efter kolon. [...] När det som kolonet signalerar (exemplifieringen, förklaringen etc.) sträcker sig över flera meningar måste stor bokstav användas. [...] Kolon används före citat, replik, tanke eller liknande, när en anföringsfras står före. Här ska det alltid vara stor bokstav efter kolon. [...] Kolon används också före en fråga eller ett utrop som inte behöver vara ett direkt citat av vad någon har sagt. Även här ska det vara stor bokstav efter kolon.

Jag medger att jag kan överdriva ibland, men att återgå till ett liv med endast punkt och komma är otänkbart!

I min besöksstatistik kan jag se vilka sökord som har lett hit; alldeles nyss dök frågan i rubriken upp så jag tänkte att det kanske vore idé att svara på den.

På Bokmässan föregick boksigneringarna av ett litet samtal mellan författaren och någon representant för den monter samtalet ägde rum i, t.ex. en förläggare, en förlagsredaktör etc. Därefter fick de åhörare som ville få sin bok signerad (alternativt köpa den på plats och direkt få den signerad) ställa sig i en kö till ett litet bord vid vilket författaren stod och signerade. Är det en populär författare är det idé att här se upp för vassa armbågar – vid Sofi Oksanens signering på torsdagen var det en hel del armbågar och ren fulträngsel! Så köar man en stund och när man kommer fram så hälsar man och är man snabb hinner man utbyta några repliker med författaren; t.ex. så hann jag berätta för Maja Lundgren att jag älskar Pompeji och Sofi Oksanen berömde jag för Stalins kossor. Inga långa samtal: författaren hinner inte med och folk bakom blir irriterade. Under tiden signerade författaren boken. Därefter tackade man så mycket och gick därifrån, alternativt, som i Bonniers monter, passerade man därefter förbi signeringsbordet och direkt in i kön till kassan, om man inte redan hade betalt för sin bok.

Så går det till på boksignering!

Annika har startat en bokbloggsjerka med syfte att föra samman boknördar som bloggar. Jerkan pågår varje vecka från fredag till måndag och reglerna är som följer:

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas Mr. Linky som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i Mr. Linky. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilket språk läser du helst på och varför?

För att inte gå miste om engelskspråkiga författares verkliga intentioner läser jag sådana helst på engelska, men visst förekommer det att jag läser översatta böcker också. Dock har jag tre författare som jag vägrar läsa på ett annat språk än deras eget: Douglas Coupland, Douglas Adams och Mike Gayle. Eftersom engelska och svenska är de enda språk jag behärskar har jag inte så mycket val vad gäller övriga författare, varför det blir svenska för det mesta. Men ja, svenska är ju lättast, så jag får ju svara ”svenska”.