..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Finns det någon bok som har fått översvallande recensioner men som du själv absolut inte tyckte om?

Nu senast var det Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman. ”Det här måste vara en av årets viktigaste böcker”, skrev Maria Sveland i Dagens Nyheter; ”Ekis Ekman äger den sällsynta förmågan att disciplinera sitt raseri och låta det landa i en prosa som är klar och precis”, tyckte Cecilia Verdinelli i Göteborgs-Posten; Therese Bergman konstaterade, i Tidningen Kulturen, att ”den här suveräna boken” behandlar debatten på ett ”nyktert och distinkt vis” med ”renodlade fakta” och ”konkreta argument”. Och jag håller inte alls med. Jag medger, i min egen recension, att det är ”en angelägen bok” såtillvida att ämnena som sådana behöver diskuteras – men jag gillar inte sättet det görs på:

Kajsa Ekis Ekmans urval är snävt och selektivt och eventuella motståndare röjs ur vägen genom nödargument och överdrifter – inte sällan drar Kajsa snabba, tvärsäkra slutsatser där åtskilliga steg i argumentationen hoppas över och hennes ton är ofta nedlåtande. Ekman vet redan vilka resultat hon vill ha och dessa ska hon även nå, till varje pris, även om det innebär att hon måste förvanska sina källor. Redan i bokens inledning går hon i polemik med åsiktsmotståndarna Susanne Dodillet och Petra Östergren, dels genom att direkt kritisera dem och dels genom att ta citat ur sina sammanhang och skapa halmdockor; stundvis tror jag rentav att Ekmans egentliga syfte med att skriva Varat och varan var att få en möjlighet att attackera Dodillet och Östergren. Detta påverkar trovärdigheten avsevärt och jag ägnar resten av läsningen åt att undra om alla andra källor också är lika ovarsamt – rentav ohederligt – hanterade. Och medan Kajsa gärna går i polemik med sina meningsmotståndare, är hon högst ovillig att problematisera de källor som talar för hennes sak: hon lutar sig mer än gärna mot forskning som på annat håll kritiserats mycket hårt.

Debatterna om prostitution och surrogatmödraskap är jätteviktiga – därför förtjänar de att behandlas sakligt – men Kajsa Ekis Ekman gör snarare debatten en otjänst när hon skriver ett debattinlägg som är så osakligt och raljant.

För närvarande läser jag en delkurs om projektledning och arbete i projekt och i den ingick en föreläsning om och en praktisk övning i retorik. Övningen gick ut på att vi skulle hålla ett kort anförande, uppbyggt i enlighet med retoriska regler, och jag blev så nöjd med mitt tal att jag vill återge det i text.

Talet handlar om vikten av att vårda yttrandefriheten och är tänkt att hållas vid ett seminarum på Bokmässan av en bibliotekare, för bibliotekarier och andra intresserade. Syftet är att varande och blivande bibliotekarier ska fundera över sin roll. För argumentationens skull har vissa argument spetsats till något.

Hej och välkomna till detta seminarium! Det är så passande att jag ska prata om yttrandefrihet just idag, för på vägen upp hit gick jag förbi Jimmie Åkesson och igår ringde en god vän till mig. Hon har alldeles nyss fått sitt första jobb som bibliotekarie och under gårdagen hade hon strosat runt i biblioteket och då, i hyllorna, hittat några böcker som väckte hennes uppmärksamhet, bland annat Mein Kampf, Berättelsen om O och några verk av Markis de Sade.

Hon var en aning förfärad över att biblioteket hade sådana böcker i sitt bestånd och oroade sig för vad det kunde leda till, varför jag sade till henne att vi bibliotekarier måste fundera på vår roll.

Ska vi förbjuda eller tillgängliggöra? Fostra eller vägleda? Domdera eller diskutera?

Man skulle kunna likna yttrandefriheten vid en rosenbuske: den är mycket vacker, men den måste skötas om. För att vi ska kunna skydda och sköta vår rosenbuske på bästa sätt, måste vi veta vilka hot den står inför. På samma vis måste vi veta vad som hotar yttrandefriheten för att kunna skydda den.

Ibland ska vi bara hålla oss i bakgrunden och passivt bevaka vår rosenbuske, redo att gripa in om det behövs, liksom poliser bevakar demonstrationer, skyddar den mötes- och demonstrationsfrihet som utgör en viktig byggsten i yttrandefriheten och är beredda att ingripa vid oroligheter. Andra gånger måste vi mer aktivt sköta vår rosenbuske med ogräsmedel eller med beskärning, på samma sätt som det finns lagstiftning om förtal och hets mot folkgrupp som beskär yttrandefriheten.

Är vi slarviga i skötseln av vår rosenbuske kommer den att dö – och detsamma gäller yttrandefriheten. Vi får aldrig någonsin ta den för given!

Det är därför vi måste fria hellre än att fälla när vi gör våra inköp: när vi tar in böcker som kan uppfattas som kontroversiella, gör vi det för att våra användare ska kunna bilda sig en uppfattning om vad som hotar yttrandefriheten och för att biblioteken ska vara en arena för diskussion.

Om vi börjar rensa – censurera – och bara tillåta snäll litteratur, bidrar vi även till en ökad historielöshet och det obildningsideal som breder ut sig i vårt samhälle. Vi kan inte heller låta bli att ta in viss litteratur baserat enbart på föreställningar om den. Vi måste ta reda på fakta, för gör vi inte det så kommer vi alltid att ligga steget efter de element som vi verkligen borde oroa oss för.

Vår roll är att tillgängliggöra, vägleda och diskutera!

Petra var tidigare verksam som självförsvarsinstruktör och aktiv inom olika delar av kvinnorörelsen, till exempel kvinnojourerna. I och med sitt instruktörsuppdrag kom hon i kontakt med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och misshandel av andra kvinnor, något som gick stick i stäv med de föreställningar om våld, och då främst mäns våld mot kvinnor, som var allenarådande inom dessa miljöer. Till en början negligerade hon den skillnad mellan teori och praktik som hon uppmärksammat och ibland fick hon dåligt samvete, men till slut gick det inte längre. Petra försökte diskutera kvinnors våld och samkönat partnervåld med ledarna inom kvinnojourerna och på seminarier och hon ifrågasatte även andra föreställningar om våld och pornografi som florerade inom de miljöer hon befann sig i, men utan gehör. Hon tyckte även att det var konstigt att alla tyckte och visste så mycket om prostitution, men att sexsäljarna sjävla aldrig fick komma till tals. Hennes funderingar kulminerade i en artikel som kom till efter att hon ombetts recensera en bok om mäns våld mot kvinnor. Artikeln väckte ett väldigt rabalder och resulterade i att Petra uteslöts ur gemenskapen – det gick till och med så långt att bekanta, kollegor och tidigare uppdragsgivare kontaktades och uppmanades avsluta bekantskapen med henne. I artikeln hade hon uttryckt sitt missnöje med att det kommit ut ytterligare en bok som ensidigt beskrev mäns våld mot kvinnor, men hon undrade även varför kvinnor som säljer sex aldrig fick uttala sig och varför det alltid ansågs som kontroversiellt att ha andra sorters sex än de som ansågs vara fina, bra och korrekta. I brist på svar tänkte hon försöka besvara frågorna själv och så kom Porr, horor och feminister till. Boken är uppdelad i två delar – pornografi och prostitution – och bygger på gedigen forskning: Petra gick tillbaka till universitetet och studerade socialantropologi och sexologi; hon undersökte tidigare rörelsers arbete och argument mot porr och prostitution och läste feministiska och sexualpolitiska texter från andra länder, samt att hon även träffade en del av författarna bakom dessa texter; hon nätverkade med människor i Sverige som har kunskap om de frågor som diskuterades, samt att hon studerade mängder med pornografi och intervjuade kvinnor som var eller hade varit aktiva prostituerade. Syftet med boken är att skapa förutsättningar för en nyanserad och djuplodande debatt om pornografi och prostitution, en debatt som idag, enligt Petra, är alltför styrd av känsloargument och slagord i stället för fakta och logiska resonemang. Som exempel på sådana argument citerar hon ur en pamflett från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) som lånar argument från Andrea Dworkin; de menar att pornografi är:

kvinnor … hängda från taklampan, torterade, stympade, blödande, med uppskurna magar dödade [och] saxar som riktas mot vagina eller saker som stuckits in i vagina

Som den aktiva porrmotståndare Petra varit sedan tonåren var det således ganska skrämmande att, för forskningens skull, börja titta på porr. Hon upptäckte dock att det fanns en väldigt stor diskrepans mellan porrmotståndarnas argument och det hon själv såg i porrfilmerna, något som hon fann både överraskande och upprörande. Hon fortsatte att undersöka porr och fann att utbudet, tvärtemot vad hon hade trott, var mycket varierat.

Petra anknyter genomgående till relevant forskning, bland annat till socialantropologen Gayle Rubins sexaxiom: tankemönster som sätter käppar i hjulet för möjligheterna att utveckla nya teorier och föra öppna diskussioner kring sex. Det är omöjligt att i denna recension redogöra för all tidigare forskning, men just sexaxiomen vill jag ta upp, därför att de ständigt återkommer i debatter och diskussioner om sex:

1. Sexnegativitet: Sex uppfattas alltid som något farligt och destruktivt som därför behandlas med misstänksamhet och betraktas som något dåligt tills motsatsen bevisats, samt att sexuella handlingar alltid bedöms utifrån värsta möjliga uttryck.
2. Sexualitetens överdrivna betydelse: Eftersom sex betraktas som något farligt och destruktivt innebär detta att sex alltid betraktas som ett specialfall och bedöms på helt andra premisser än annat mänskligt handlande.
3. Sexhierarki: Sexuella handlingar som befinner sig högt upp i hierarkin och de människor som utövar dessa handlingar beskyddas; handlingar som befinner sig långt ned bestraffas och fördöms, liksom personerna som utövar dessa handlingar.
4. Sexuell essentialism: Sexualitet betraktas som en inneboende, oföränderlig naturkraft som inte kan påverkas av till exempel egna erfarenheter.
5. Dominoteorin: Även ofarliga saker måste ibland förbjudas eftersom de eventuellt, kanske, möjligen kan leda till något farligt.
6. Sexnormen: Sex antas vara samma sak för alla människor och det finns en sexuell standard som alla antas följa; de egna sexuella preferenserna antas vara något som gäller för alla andra alltid.

När Petra så övergår till att titta närmare på prostitution finner hon att dessa axiom är ständigt närvarande. Hon intervjuar flera kvinnor som säljer eller har sålt sexuella tjänster i varierande utsträckning och finner då att ingen har varit särskilt intresserad av att lyssna på vad sexsäljarna har att säga tidigare. Dessa vittnar bland annat om hur illa de behandlas av samhället i stort och om sexköpslagens konsekvenser: den lag som politikerna påstod skulle hjälpa dem, men som de själva inte blev tillfrågade om, har i stället försvårat för dem. ”Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det väl även gälla en kvinna som säljer sex?” anser Petra. Därmed inte sagt att pornografi och prostitution aldrig är problematiskt, men det är heller inte enbart negativt. I sin bok har Petra valt att lyfta fram de sexsäljare som har upplevt prostitutionen som något positivt, eftersom de får komma till tals så sällan. Negativa erfarenheter finns redan dokumenterade, menar hon.

Petra Östergren utmanar sig själv och de egna föreställningarna och lämnar inga lösa trådar efter sig. Resultatet är en mycket intressant och tänkvärd bok, i vilken hon utmanar många allmänt vedertagna och djupt rotade föreställningar och sanningar. Med stor noggrannhet lutar hon sig mot relevant forskning och hon uppvisar ett imponerande lugn i en diskussionsmiljö som annars tenderar att bli hetsig och överdriven. Vidare visar hon även på inkonsekvenser i hur pornografi och sexarbete betraktas och diskuteras. Kritiker hävdar att Petra saknar maktanalys, när en sådan i själva verket är närvarande hela tiden och anknyts till tidigare forskning – dock drar hon andra slutsatser än kritikerna. Läsningen går stundvis lite segt på grund av korrekturfel och misstag i sättningen, men boken är absolut läsvärd!

Några jägare har kommit ifrån sitt jaktsällskap i Cholistaöknen i Pakistan. De hittar en liten by och beslutar sig för att stanna där över natten. Alla bybor är nyfikna; Zubaida har smugit ut för att titta, trots att hon inte får. Hon blir nyfiken på sällskapets jaktfalk och när hon vill ta sig en titt blir hon upptäckt och inledd i tältet där jägarna bor. När hon smyger in i sitt eget hem en stund senare vaknar hennes äldre bror, Ahmed, och i och med att Zubaida har varit ute själv, när det finns främlingar i byn, anses hon ha begått äktenskapsbrott. Hon är kali och måste dö för att familjens heder ska återupprättas. Nu väntar bara familjen på att äldsta sonen, Mumtaz, ska återvända så att de kan visa en enad front. Mumtaz jobbar som chaufför i Dubai och det är tack vare hans jobb som hans familj klarar sig. I Sharjah, ett emirat i Förenade arabemiraten, arbetar filippinskan Shayne som hushållerska hos ett indiskt par. Mannen i familjen, hennes arbetsgivare eller ”sponsor”, behandlar henne fruktansvärt illa – men med sitt jobb försörjer hon familjen hemma i Manilla. Nu väntar hon sponsorns barn. Shaynes syster Jhasmine jobbar också som hushållerska, hos en snäll svensk familj i Dubai – familjen Elg: Ellen och Björn och deras barn Nisse och Nadja. Björn jobbar på ett läkemedelsföretag och Ellen försöker få tiden att gå så gott hon kan. Familjen Elg åker på utflykt i öknen och Ellen tänker stanna ensam kvar och övernatta, men på natten hör hon skottlossning och blir vittne till hur en man torteras. Hon lyckas filma litegrann innan hon får order av sin chaufför – Mumtaz, bror till Zubaida – att hon måste packa ihop för att de måste ge sig av innan de också råkar illa ut. Hon gör som hon blir tillsagd, men råkar tappa sitt linsetui vid lägerplatsen i öknen, något som kommer att ge vissa konsekvenser. Mumtaz och Ellen färdas i hög fart genom öknen i Dubai när Mumtaz får telefonsamtalet från sin familj i Pakistan. Snart får Ellen mer att tänka på än vad hon kanske önskat från början, men det är inte bara trassel – hon får även möjlighet att använda sina yrkeskunskaper och kontakter i Sverige för att hjälpa Shayne och andra kvinnor som råkat illa ut. Mumtaz reser hem till Pakistan men mellanlandar i Lahore för att tänka och jobba ihop lite mer pengar. Kommer han att lyda sin familj, eller göra det som egentligen är rätt?

Karin Alfredsson skriver snabbläst och bra om gästarbetares situation i Förenade arabemiraten och kvinnors situation i Pakistan. Efterordet ägnar Karin åt att berätta om förebilderna till karaktärerna i boken och om videoklippet med den torterade mannen som faktiskt finns. Boken avslutas med en kort faktasamling med information om Dubai och Pakistan.

Jag har läst pocketutgåvan som, om jag förstår saken rätt, skiljer sig en del från originalutgåvan. Pocketutgåvan är något nedbantad och fokus ligger på islamofobi i politikens salonger. Andreas Malm inleder detta mastodontverk med att extensivt redogöra för den så kallade Eurabia-litteraturen, vilket är en mycket skrämmande läsning: Denna litteratur presenterar en konspirationsteori som gör gällande att västvärlden får olja mot att arabvärlden får befolka den och att förhandlingarna kring utbytet sker inom ett överstatligt, superhemligt organ som hela EU-maskineriet och alla västvärldens regeringar, banker, kyrkor, industrier, medier och akademier är insyltade i. Att ingen har hört talas om denna hemlighet läggs fram som bevis på att den existerar (så skapas en konspirationsteori!). På denna konspirationsteori staplas sedan ytterligare ”fakta” och utspel om islams och muslimers nedärvda djävlighet, inklusive myten om den muslimska demografiska bomben. Det är bara det att den ”fakta” som presenteras är bluff, båg, fabriceringar och rena falsarier. Dessa konspirationsteorier, myter, ”fakta” och utspel är det som ligger till grund för den politik som förs av Sverigedemokraterna och deras  främlingsfientliga systerpartier ute i Europa, t.ex. Vlaams Belang, Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ), Lega Nord, Front National o.s.v. För att sticka hål på bubblan presenterar Malm empirisk och objektiv forskning som visar hur fel ute dessa högerextrema grupperingar är; som exempel kan nämnas att sådan forskning visar att kvinnor från muslimska länder ofta föder färre barn per kvinna än kvinnorna i det värdland de befinner sig i – den demografiska bomben existerar alltså inte. Malm menar dock att islamofobins rötter finns i medier och hos politiker och debattörer i den mittfåra som äger diskursen och därför kan ange tonen – och att dessa möjliggör och legitimerar islamofobiska strömningar och grupperingar. Det föreligger, med andra ord, en institutionell och strukturell islamofobi som ger sig uttryck i hur islam och muslimer porträtteras i media och av politiker i mittfåran; bilden av islam som en totalitär och reaktionär ideologi och muslimer som våldsamma förtryckare produceras offentligt och globalt och appliceras lokalt där inga muslimer finns, vilket leder till att muslimer segregeras. Inte för att de själva vill det, för den forskning Andreas Malm presenterar visar att så inte är fallet, utan för att segregationen påtvingas dem, till exempel i Bunkeflostrand där befolkningen gick man ur huse för att stoppa en muslimsk familj från att flytta till orten, eller i Vellinge som tog strid mot att ensamkommande flyktingbarn skulle inkvarteras i ett vandrarhem där. Islamofobin är nämligen som mest utbredd där det finns minst muslimer. Mycket bra och läsvärd bok. Mindre bra är att Andreas Malm på ett ställe lutar sig mot psykoanalytiska teorier och att texten stundvis är svårläst på grund av bristande språkkoll och korrekturläsning.

Den ser inte mycket ut för världen, men innanför pärmarna gömmer sig en riktig liten guldgruva för den politik- och statistikintresserade: en djuplodande analys av Sverigedemokraternas politik. Bit för bit, i korta kapitel (uppdelade i genomgång, sammanfattning och kommentarer) och med noggranna referenser betar författarna av partiprogram, uttalanden och blogginlägg och svarar med verifierbara fakta. Genomgången visar inte bara att Sverigedemokraterna har fel – eller rentav sprider rena lögner – men avslöjar även partiets ovilja att föra djupare, mer underbyggda resonemang. Framför allt ses en oförmåga (ovilja?) att definiera de uttryck som används: SD slänger sig gärna med begrepp som ”nationalism”, ”svensk” och ”invandrare” men kan inte specificera närmare vad som konstituerar svenskhet; vad de menar med nationalism (som ju är ett väldigt luddigt begrepp); vem som är – och vem som inte är – att betrakta som invandrare o.s.v. Lodenius och Wingborg visar även hur SD:s resonemang dessutom haltar betänkligt och ofta går stick i stäv med andra uttalanden som de gjort. Det som skiljer den här boken från många andra böcker om SD är att författarna, mer än bara i förbigående, även tar upp och resonerar kring SD:s illasmakande kvinnosyn och vilja att odla skillnader mellan könen samt deras familjepolitik och HBT-motstånd. Även kulturpolitiken tas upp. Det som är mindre bra är att författarna inte alltid utvecklar sitt resonemang fullt ut, samt att det finns gott om korrekturfel – även en del ganska allvarliga sådana. Ibland kan språket bli väl banalt. Vidare har författarna en förkärlek för kursiv och det är inte alltid helt tydligt om ett kursiverat stycke är ett citat eller ”något annat”. Även tankstreck används för att visa på uttalanden och det enklaste hade naturligtvis varit att skippa både pratminus och kursiv till förmån för blockcitat (eller citationstecken för kortare citat). Boken gör inga anspråk på att leverera färdiga svar utan tanken är snarare att den ska vara en språngbräda för vidare diskussion.

Jag har under den gångna sommaren diskuterat med åtskilliga SD-anhängare. En sak som slår mig, vilket även kan anas i boken, är deras ovilja att diskutera sakfrågor. Partiledningen är, vilket är förståeligt men förmodligen mer taktiskt än något annat, ganska vårdade mot journalister, men gräsrötterna är det sämre ställt med, något som även bokens författare lagt märke till. Min egen erfarenhet är att sakliga, verifierbara argument mot deras påståenden, och frågor om vem som är svensk, vad som är svenskt och vad man ska göra med svenskar som begår brott resulterar inte sällan i en spärreld av personangrepp i stället för sakliga svar: bidragssnyltare, vänsterpack, obildad och åsiktsförtryckare är bara några av de saker jag har kallats för och gärna i kombinationer. Jag har anklagats för att vara politiskt korrekt, d.v.s. att jag inte tycker som jag gör egentligen utan bara för att det låter bra, och det finns de som anser att Efterlyst på TV3 och diverse tveksamma forum och bloggar på internet visar ”sanningen” bättre än Brottsförebyggande rådet, Statistiska centralbyrån m.fl. som antas ingå i den världsomspännande politiskt korrekta konspirationen. Man blir alldeles matt.

Dag 1: En nytagen bild på, och 15 intressanta fakta om, dig själv.

Inte precis nytagen, men jag fastnar sällan på bild så det fick bli den här!

1. Jag är yngst av tre syskon (f. -84; syster f. -79 och halvsyster f. -65). Yngstabarn blir ofta kreativa, rebelliska och streetsmarta individualister. Det kan jag väl gå med på.

2. Jag är född i Vattumannens tecken, vilket, för den som tror på astrologi, innebär att jag är en egensinnig nytänkare som är före min tid och väljer att gå min egen väg. Bestämd och rebellisk är karaktärsdrag som beskriver en vattuman. Jag kan gå med på den beskrivningen också.

3. Jag gick bara ett år på gymnasiet och läste in resten av gymnasiet på Komvux.

4. Jag svär lite för mycket, men tycker själv att det låter illa och försöker bättra mig. Det började (eller blev i alla fall värre) när jag tog ett studieuppehåll från universitetet, där jag lagt mig till med ett akademiskt språk, och började jobba som lokalvårdare.

5. Jag jobbar, som sagt, som lokalvårdare. Jag har varit anställd i 2,5 år (juni 2008) men är deltidstjänstledig sedan snart ett år tillbaka p.g.a. studier. Jag jobbar 2-3 helger i månaden och städar då en restaurang.

6. Jag är 176 cm. lång. Jag gillar att vara lång och har inget emot platåskor eller höga klackar.

7. Jag har skostorlek 39,5 i Converse; 40 i arbetsskor och 41-42 i alla andra skor. Jag gillar att ha stora fötter, trots att jag ibland har problem att hitta skor. En stor fördel är att jag kan handla på herravdelningen också.

8. Jag har, enligt optikern jag gick till när jag var 19, varje studentstads vanligaste synfel (hyperopi, d.v.s. översynthet, och lite svårt att ackommodera) och använder läsglasögon med styrkan +1,25 dioptrier. +1,0 fungerar också (i brist på +1,25 som bara går att få hos optiker), men +1,25 är naturligtvis bekvämast.

9. Från början var planen en kandidatexamen i psykologi. A-uppsatsen handlade om stress och utbrändhet, B-uppsatsen handlade om ingruppsattityder, och så hann jag med en litteraturstudie om flickor med ADHD också innan jag bytte spår.

9. Min favoriträtt är kycklingfilé på indiskt vis: masala, malai, sizlar eller karai – men det får gärna vara kryddat med hänsyn till att vi befinner oss i mellanmjölkens land (med andra ord: lagom).

10. Jag gillar inte ost på pizzan och jag äter inte fisk eller skaldjur.

11. … på pizzan vill jag däremot ha tomatsås, champinjoner, oliver och oregano (och tzatziki vid sidan av) eller tomatsås, champinjoner, ananas och jordnötter.

12. Jag vill lära mig tyska bara så att jag kan läsa Der Vorleser på originalspråket. Jag har inte läst den på svenska, men jag har sett filmen.

13. Jag är lätt ansiktsblind (prosopagnosi). Det innebär att jag har svårt att lägga ansikten på minnet, att känna igen vissa personer som dyker upp i ett annat sammanhang än där jag är van vid att se dem och att jag kan ha svårt att särskilja två personer som har liknande drag (där ”drag” kan vara något så enkelt som att båda har liknande frisyr och hårfärg). Jag har lite olika strategier för att minnas bättre – det är t.ex. lättare att minnas någons stil eller hårfärg. Ibland konstaterar jag att människan A är lik människan B och om sannolikheten för att de två ska befinna sig i samma rum samtidigt är icke-existerande går likheten att använda som minnesregel. En del människor minns jag, av någon konstig anledning, helt utan associationer eller minnesregler.

14. Jag är tämligen hopplös på att laga mat, men desto bättre på att baka.

15. Mitt specialintresse sedan barnsben är (vissa aspekter av) andra världskriget (nämligen nazism och Förintelsen).

I slutet av 2001 befinner sig Åsne Seierstad i Afghanistan i egenskap av journalist. I Kabul träffar hon bokhandlaren Shah Muhammad Rais (i boken kallad Sultan Khan), finner honom intressant och vill skriva en bok, varför hon i början av 2002 flyttar hon in hos familjen Rais. Afghanistan är ett av Asiens fattigaste länder, svårt sargat av kriget mot Sovjet, det efterföljande inbördeskriget, talibanregimen och nu senast USA:s jakt på Al-Qaida. Analfabetismen är utbredd, vanligare hos kvinnor än hos män då kvinnor ofta gifts bort unga och förväntas ta hand om hemmet och föda barn. Överhuvudtaget är kvinnans situation ofri och vid tiden för Åsnes vistelse i Kabul, den första våren efter talibanregimens fall, var burkan fortfarande ett mycket vanligt plagg på stadens gator – i den mån kvinnorna alls gick ut. Kvinnornas liv och situationen i Afghanistan fångar Åsne mycket skickligt! Hon lyckas göra sig själv alldeles osynlig vilket gör att boken inte alls framstår som den reportagebok eller det journalistiska verk den egentligen är (eller påstås vara) utan i stället blir ett litterärt verk.

Shah Muhammad Rais är en välutbildad man och tack vare sitt sinne för affärer har han skapat sig en bra tillvaro för sig och sin familj – som han styr med järnhand. Åsne understryker i förordet att det här är berättelsen om en familj, en familj som dessutom tillhör medelklassen, och att den därför inte ska ses som representativ för alla familjer i hela Afghanistan. Bokhandlaren i Kabul väckte mycket uppmärksamhet när den kom: bokhandlaren menar att Åsne ljuger och trovärdigheten har ifrågasatts från flera håll, Åsne å andra sidan hävdar att boken är baserad på sakliga fakta och händelser som hon själv bevittnat om än presenterad i litterär form. Shah ansåg att hans heder gått förlorad och replikerade med sin egen bok, Once Upon a Time There Was a Bookseller in Kabul, och Seierstad dömdes så sent som i juli i år att betala skadestånd till Suraia Rais, i boken kallad Sonya; Shah Muhammads yngsta fru. Oavsett vad så är det här ett stycke god läsning.

Få kriminalfall är så mytomspunna och omgivna av spekulationer som Whitechapelmorden i East End, London, som ägde rum under 1888-1891. Än idag vet ingen vem Jack the Ripper (sv: Jack Uppskäraren) var eller hur många han verkligen tog livet av; fallet sysselsätter otaliga författare, historiker, amatörer och allmänt nyfikna och fick sannolikt ett uppsving i samband med att polisen släppte på sekretessen för drygt 20 år sedan. Utbudet av faktabaserade, objektiva böcker är trots det stora intresset ganska skralt; konspirationsteorier och rena falsarier är vanligare vilket Hollywood har varit en stor, men inte ensam, orsak till (From Hell har väl de flesta sett). Patricia Cornwell är i princip den enda Uppskärarförfattaren som översatts till svenska: bortsett från hennes fiktiva romaner om rättsmedicinaren Kay Scarpetta är hon mest känd för att på väldigt lösa grunder ha pekat ut Walter Sickert som Jack Uppskäraren och så vitt jag förstått är hon ett rött skynke för mer seriösa Uppskärarforskare. Behovet av en svenskspråkig, saklig, objektiv och bra bok om Jack Uppskäraren var med andra ord stort. Glenn Lauritz Andersson, Helsingborgsbaserad konsthistoriker och expert på Jack Uppskäraren, axlade den ansvarsfulla uppgiften. Resultatet är imponerande! På ett sakligt vis sammanfattar Glenn de fem mord som anses ha begåtts av Jack Uppskäraren (de s.k. Canonical Five: Mary Ann Nichols, Annie Chapman, Elizabeth Stride, Catherine Eddowes och Mary Jane Kelly) och de övriga s.k. Whitechapelmorden med efterföljande polisutredningar. Utan att ta ställning presenterar han möjliga misstänkta, väger för och emot och redogör för vad andra Uppskärarforskare (även Cornwell!) har kommit fram till. Boken inbjuder till fortsatt läsning i ämnet och källförteckningen är diger. Språket är behagligt och flyter bra, endast enstaka korrekturfel förekommer.

Tyvärr – och det kan ju endast tryckeriet lastas för – var pocketen av riktigt dålig kvalitet: mitt första exemplar (inköpt i Stockholm 2009) gick i två delar när maken läste den och mitt andra exemplar (som jag av en händelse hittade på ICA Maxi efter att det första exemplaret gått sönder) gick sönder i limningen, varpå jag övergick till att läsa det redan trasiga exemplaret som hann gå sönder i ytterligare två delar under tiden jag läste. Och jag läser alltid mina böcker varsamt och tvingar alla som lånar mina böcker att göra detsamma.