..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

För bara 30 år sedan var Kina ett slutet land, jämförbart med dagens Nordkorea och dessutom illa medfaret efter 27 år (1949-1976) i Maos våld. Hans efterträdare, Deng Xiaoping som i praktiken tillträdde som Kinas nya ledare 1978, var desto mer positivt inställd till reformer, välfärd och tillväxt och förde ”den öppna dörrens politik” vilken ledde till ökad ekonomisk tillväxt och ökad kontakt med omvärlden, men han anses även bära störst ansvar för massakern på Himmelska fridens torg 1989 (den korrekta översättningen av 天安門廣場 [Tiān'ānmén Guǎngchǎng] är i själva verket ”Torget vid Himmelska fridens port”). Demonstranterna, de flesta av dem studenter, krävde mer demokrati och mindre korruption, krav som kan ses i ljuset av att den öppna dörrens politik ökade människors politiska medvetenhet. Sedan dess har Kina tagit nya tag och fortsatt arbeta för öppenhet och välfärd, men de har långt kvar: Kina är fortfarande en diktatur med enorma sociala klyftor, men samtidigt har landet bara under min livstid gjort stora och snabba framsteg. Kina är idag mer lättillgängligt och transparent än det någonsin varit och är dessutom världens snabbast växande ekonomi. Kinesiska företag investerar i västvärlden och västvärlden investerar i Kina: skor, kläder, mobiltelefoner, datorer, TV-apparater, bilar – det mesta är helt eller delvis ”Made in China” men trots detta är kunskaperna om landet små och myterna frodas. Kina enligt Cho ger en introduktion till landet och slår hål på de vanligaste myterna.

Den här boken riktar sig kanske främst till den som gör eller är på väg att göra affärer med kinesiska företag, men även vi andra har definitivt nytta av den. På ett lättsamt, tillgängligt och begripligt sätt förklaras Kinas historia, politik, näringsliv och ekonomi och läsaren introduceras landets företagskultur och vad man som västerlänning bör tänka på i kontakten med kinesiska företag. Frédéric Cho avhandlar även de problem och utmaningar som Kina står inför och som kan göra västerlänningar tveksamma, till exempel sociala klyftor, brott mot mänskliga rättigheter, censur, miljöproblem och korruption. Hur förhåller man sig till en diktatur som torterar och avrättar meningsmotståndare? Cho menar, men understryker att det är hans högst personliga åsikt (men jag håller med), att det är bättre att vara delaktig och påverka inifrån än att bojkotta helt: Utveckling tar tid och det måste det få göra – det tog 200 år för västvärlden att komma dit vi är idag.

Det jag saknar är en förklaring av vissa begrepp. Att en konvertibel valuta är ”fullt växlingsbar [och] fritt [kan] användas för betalningar ställda i annan valuta” läste mig till hos Nationalencyklopedin på nätet men det hade lika gärna kunnat framgå i en fotnot eller ordlista. Denna synpunkt ska dock sättas i förhållande till att jag inte tillhör målgruppen. I alla händelser säger jag ”tummen upp!” då jag nu känner mig betydligt mer påläst än jag var tidigare!

Frédéric Cho – fransk mor och koreansk far som föddes i nordöstra Kina – är i grunden humanist: 1982 bosatte han sig i Beijing för att läsa språk och kulturhistoria och sedan dess har han aldrig riktigt lämnat landet. 1985 påbörjades en doktorandutbildning i sinologi som dock avbröts 1986 när han erbjöds jobb som tolk för Astra. Idag arbetar med utvecklingen av Handelsbankens affärer med Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. Allt han vet om ekonomi har han lärt sig genom sina arbetsgivare. Kerstin Danasten är ekonomijournalist och kommunikationkonsult.

Sioma – eller Semyon som han heter egentligen – föddes 1926 i en cirkusfamilj. Hela världen var deras arbetsfält och det var en självklarhet att även barnen skulle läras upp och delta i föreställningarna. Enligt hans far, Boris, skulle Sioma bli akrobat – en rejäl missbedömning då Sioma var både ovig och höjdrädd, men däremot visade sig att han hade en dold talang som xylofonist och det var detta som kom att bli hans levebröd.  När de inte reste över hela världen bodde familjen i Berlin och ett tag såg det ut som om Sioma skulle få börja skolan trots allt – men så kom Hitler. Tyskland jäste, men Siomas familj undkom inledningsvis förföljelse: de såg inte ”judiska” ut (och var för den delen inte religiösa). För säkerhets skull lämnade de ändå Tyskland för Tjeckoslovakien 1933 och den blott åtta år unge Siomas karriär blomstrade, men snart fick de flytta igen: 1938 tecknades Münchenavtalet enligt vilket Tyskland kunde annektera Sudetenland, men ett halvår senare ockuperades hela Tjeckoslovakien i strid mot nämnda avtal. Endast en månad före ockupationen anlände familjen Zubicky till Schweiz där de fick arbetstillstånd, men endast sex månader senare flyttade de igen. Den här gången till Paris. Målet var USA – på grund av pappersarbete skulle de bli tvungna att stanna i Frankrike i en månad – men dagen efter deras ankomst gick Tyskland in i Polen och därmed blev den statslösa familjen fast i landet. I juni 1940 marscherade tyska soldater in i Paris. Inte heller den här gången förföljdes familjen: de passade inte in i mallen och nekade dessutom till att vara judar, men hölls under bevakning och kallades till ett flertal förhör. Trots detta fick de såväl uppehålls- som arbetstillstånd och anlitades till och med för att uppträda för soldaterna ute på fältet. Sioma och Boris gick med i den franska kommunistiska motståndsrörelsen (FTP) och det var den som blev deras fall. Sioma, hans mor Annie och hans lillebror Victor hämtades av Gestapo för ytterligare ett förhör och Annie, som inte kände till deras engagemang, försvarade dem enligt principen att erkänna ett mindre brott – att de var judar – för att undkomma straff för ett större: motståndsmän arkebuserades. Det hade hunnit bli juli 1943 och familjen, utom Boris som lyckats rymma från Gestapo dagen innan, fördes till det franska transitlägret Drancy för vidare transport till Auschwitz med fångtransport 59 som avgick från Paris i början av september. Drancy var knappast ett trevligt ställe – men ingenting mot det helvete på jorden som komma skulle. I drygt ett och ett halvt år fick nu Sioma, fånge 146021, genomlida förnedring, misshandel, svält och död – först i Auschwitz och sedan i Dachau.

Först och främst vill jag be om ursäkt ifall jag har avslöjat för mycket av handlingen, men å andra sidan så tänker jag att det här är en bok, en ungdomsbok som utkom första gången 1997 och nu har utgivits på nytt, att läsa för bildningen och inte för spänningen. Med ett rakt, ärligt och sakligt språk berättar Sioma om sina erfarenheter av Förintelsen i denna mycket korta men ändå så innehållsrika bok, men den är även ett debattinlägg: Frankrike kritiseras för sin flathet under kriget och den efterföljande myten om landets motstånd mot nazimen; Sverige kritiseras för att vi på olika sätt hjälpte Nazityskland, något som vi ännu inte har gjort upp med och Sioma säger ett sanningens ord om historierevisionism och uppmanar sina läsare att bli politiskt aktiva och kämpa för demokratin. Sioma engagerar och berör och det är nästan så att jag känner hans hungersmärtor och utmattning när han berättar om svälten, sömnbristen och det hårda arbete de utsattes för.

Sioma kom till Sverige 1947 och blev för första gången medborgare i ett land. Han träffade Nina, som han gifte sig med, men de upplevelser han hade i bagaget var alltför svåra att bära och de gick skilda vägar. En tid senare träffade han Inger, som han fortfarande lever med idag, och började läsa på Komvux för att därefter utbilda sig till journalist. Efter pensionen har han ägnat sig åt att resa runt i Sverige och berätta om sina upplevelser.

Tidigare idag publicerade jag ett inlägg på LitteraturMagazinet som handlar om att språk och språkförståelse är en förutsättning för samhällsdeltagande och demokrati. Här hittar man det!

Jag tänkte skriva något om att vi måste börja prata om högerextremt våld, att Anders Behring Breivik delar idévärld med människor som idag rör sig i politikens finsalonger och att Breiviks terrordåd måste besvaras med mer öppenhet, mer demokrati, mer tolerans, mer av allting som är positivt och bra. Men så här nära inpå kändes det bara dumt. Det är en diskussion som är lämplig att ta först när Norge har återhämtat sig.

Jag anger här översättaren som författare: i förordet framgår att boken är en omarbetning efter engelskspråkig förlaga (Eats, Shoots & Leaves, Lynne Truss). Det här är en mycket arg och elak liten bok, en liten vallhund som biter läsaren i vaderna – hårt! En guldgruva för den som önskar titulera sig språkväktare eller språkpolis (jag!). Eva Halldinger, förlagsredaktör, går i tur och ordning (om det finns någon sådan) igenom alla våra svenska skiljetecken och förklarar – med en stor portion humor kryddad med lite ilska – hur och varför de ska användas. Och hur de inte ska användas. Vi svenskar är och ska vara lyckliga och tacksamma över att vi inte behöver oroa oss för särskilt mycket för accenter, apostrofer och tildor. Vårt språk är – i jämförelse med spanska och franska – lätthanterligt och jag finner det därför lite tragiskt att så många, trots att vårt språk är så enkelt, inte ids visa sina läsare lite respekt. Framför allt så minskar en korrekt interpunkterad text risken för missförstånd.

Språket utvecklas och det ska det naturligtvis få göra, men Eva oroar sig över den försämring som skett sedan internet kom. Hon skyller inte på internet, för internet gör ingenting. Internet tvingar ingen att slarva och fela; det är ett val skribenten gör själv. Och jag håller med henne; jag läser mycket på olika internetforum och förfäras lika ofta över språkmisshandeln som sker där. I förra veckan läste jag en lång diskussionstråd där en användare envisades med att skriva ”nt” stup i ett. Det tog mig halva tråden att förstå att skribenten menade ”inte”. Eva ondgör sig även över användandet av smileys: i stället för att skriva rätt och fundera på vår interpunktion, lägger vi till en smiley för att ange tonen. Lättja! En del av skulden placerar författaren på skolväsendet: det fanns en tid då elevers texter inte fick korrigeras alls, det ansågs hämma kreativitet och skrivlust. Därefter kom en tid då skiljetecknen (särskilt semikolonet) behandlades mycket styvmoderligt. Från min egen skoltid minns jag punkt, komma, utropstecken och frågetecken. Kolon användes endast före uppräkning, tankstreck användes endast före replik och semikolon förekom inte alls i svenskan. Allt enligt mina svensklärare. Det undermåliga skolväsendet sammanfaller lite olyckligt med det demokratiska internet och den tillhörande rätten till självpublicering; jag citerar (s. 222):

Sålunda uppmuntras nu människor som inte kan skilja en apostrof från sin egen armbåge att dela sitt skrivande med vem som helst på denna planet som är korkad nog att förbehållslöst dubbelklicka och scrolla.

Motsatsen – ett odemokratiskt internet – skulle naturligtvis vara otänkbar (tänk ”Nordkorea”), men med frihet kommer ansvar och för varje rättighet finns (minst) en skyldighet.

Eva och jag är inte helt överens om interrobangen. Nog är den både onödig och löjlig – man ska inte ens göra så många nedslag som jag gjorde i mitt exempel – men den är rolig och jag tycker att den kan få finnas till om den används sparsamt. Mycket sparsamt. Och helt apropå språkliga företeelsers (icke-)existens: Eva, existerar verkligen ordet ”hörhöll” i svenska språket (s. 233)?

Nästa vecka är det bloggmaraton och då tänkte jag ägna lite tid åt att förbättra interpunktionen i min blogg och städa bort pilar (vid länkar) och smileys.