..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Hanne-Vibeke Holsts mosters migrän slog till flera gånger i veckan och allra helst lagom till familjesammankomster. Den övriga släkten tyckte att det hela var en aning pinsamt och antydde att hon nog var lite lat; allra värst var det ju för hennes stackars kultiverade och matfobiske make, han som skulle göra karriär och därför behövde sin (hemma)fru som stöd. Denna migrän hade den stackars mostern i ett järngrepp i 32 års tid, från 1960 till 1992, tills mostern – som annars aldrig klagade eller blev arg – lämnade sin man. Sedan dess har hon inte haft migrän en enda gång. I stället har hon blommat upp: hon läser språk, volontärarbetar, gymnastiserar och umgås med folk. Denna moster var den första person Hanne-Vibeke Holst kom att tänka på när hon började arbeta med den bok som så småningom blev Min mosters migrän. Från början var avsikten att göra en intellektuell analys av kvinnans ställning i samhället, men först var hon tvungen att redogöra för sin personliga ståndpunkt – och så blev Min mosters migrän i stället självbiografisk.

Året är 1999 och Hanne-Vibeke Holst bestämmer sig för att intervjua sin mormor. Hon är 93 år gammal och har således upplevt nästan hela 1900-talet, varför Holst vill dokumentera detta kvinnoliv och ta reda på hur det har påverkat livet för de kvinnor som kommit efter henne. På två dagar hinner de med den intervju som inleder boken och efteråt passade Hanne-Vibeke även på att intervjua sin två år yngre lillasyster. Resultatet är nedslående: kvinnorna är missnöjda men förhåller sig passiva och någon revolution verkar inte vara nära förestående. Varför är det så? Hanne-Vibeke Holst söker efter svaret i sitt eget liv. På drygt 400 sidor får läsaren följa uppväxten i en släkt där kvinnor var i majoritet men män hade makten, det feministiska uppvaknandet, om kravet att hålla på sig för att inte betraktas som ett luder, om åren som diplomatfru och mamma och hur hon nu äntligen har landat i ett bra äktenskap.

Min mosters migrän är spretig, stundvis mycket pratig och innehåller lite väl mycket psykoanalys. Andemeningen verkar vara att Hanne-Vibeke Holsts liv helt och hållet styrs av hennes far (död sedan 1995) och det öde hon har tilldelats genom att födas in i familjen Holst, för trots att hon ville vara självständig och självförsörjande hamnar hon ständigt i skuggan av stora män. Mer än något annat sätter hon fingret på de punkter där kvinnorörelsen är oense: synen på sex och barnafödande och huruvida kvinnorna ska spela på männens planhalva eller på sin egen.

Nu har jag tittat i hyllorna och kommit fram till att följande böcker ska ingå i min läsesatsning inför Bokmässan:

Danmark
Min mosters migrän – Hanne-Vibeke Holst
Crème Fraîche - Suzanne Brøgger
Slöjan – Suzanne Brøgger

Finland
Män kan inte våldtas – Märta Tikkanen

Norge
Naiv. Super. – Erlend Loe
Egalias döttrar – Gerd Brantenberg
Osynliga händer – Stig Sæterbakken

Island
Vinterstaden – Arnaldur Indriðason

Det är lite glest bland de isländska författarna – det måste jag göra något åt. Vad gäller finska författare jag med mig Sofi Oksanen och Arto Paasilinna sedan tidigare. Listan kommer, med andra ord, sannolikt att fyllas på framöver.

Nordisk litteratur står i fokus för Bokmässan 2012 som sker i samarbete  med Nordiska Rådet, Nordiska Ministerrådet och en mängd nordiska organisationer och förlag. Liksom flera av mina ambassadörskollegor tänkte jag således läsa in mig på litteratur av nordiska författare; min avsikt var att satsningen skulle inledas med att se över vilka författare jag redan läst, men listan blev väldigt kort: Bent Hougaard (Danmark), Arto Paasilinna och Sofi Oksanen (Finland), Jostein Gaarder och Åsne Seierstad (Norge) och så avslutningsvis en hel del svenskar, till exempel Maja Lundgren och Liv Strömquist.

Ibland överskattar jag mig själv.

”Gräv där du står”, säger Olika sidor, så jag ska följa hans råd, inventera bokhyllorna och återkomma med en lista över nordiska författare som jag ska (försöka) läsa före Bokmässan.

Fick tre inplastade försändelser med dagens post. Två från Ellos och en från La Redoute (som jag inte ens är kund hos) – båda företagen ingår i företagsgruppen Redcats Nordic (där även Jotex, Josefssons och Catalog ingår) som är en del av det världsomspännande företaget Redcats som i sin tur ägs av det multinationella bolaget PPR. Det hade således varit en smal sak att bunta ihop alla tre försändelserna i en plastpåse, eller radikalt minska antalet utskick genom att göra e-postutskick i stället (vilket de redan gör – flera gånger i veckan). Redcats Nordic har tre miljoner kunder i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Estland, vilket i och för sig ”bara” utgör ungefär 12% av den totala folkmängden i dessa länder (ca. 25 miljoner), men nio miljoner ganska onödiga utskick (jag gör antagandet att samma utskick görs till samtliga) blir ett ganska rejält sopberg. Det är en hisnande tanke att detta enorma sopberg hade kunnat bli så mycket mindre om man bara vidtagit några enkla åtgärder.

Den här boken är uppdelad i två lika delar: första halvan handlar om Sverige och den andra om Danmark. I den första delen betraktar författaren, Markus Uvell, Sverigedemokraterna från väljarnas perspektiv, en betraktelse som till större del är baserad på djupintervjuer. Han menar att få är egentliga rasister, även om SD kan betraktas som främlingsfientliga (men är att betrakta som ett mittenparti snarare än ett högerextremt), utan snarare utstötta medborgare som känner att de etablerade partierna inte bryr sig: de har råkat ut för arbetslöshet, nedläggningar och dålig ekonomi. Författaren är mycket saklig i sin diskussion om och kring Sverigedemokraterna och ägnar även deras övriga åsikter mycket uppmärksamhet, men det faktum att han är politiskt blå lyser igenom: då och då ger han vänsterrörelsen illa dolda tjuvnyp. I sin framställning visar han även på hur medier och politiker har svårt att verkligen bemöta SD och deras sakfrågor – oavsett om det är fråga om invandring eller miljöpolitik – och i stället ägnar sig åt personangrepp, osaklig argumentation och inte sällan rena hårklyverier: något som sannolikt inte verkar avskräckande på potentiella SD-väljare utan snarare riskerar att locka fler och dessutom ger bränsle åt SDs bild av sig själva som offer för etablissemanget. Markus menar att det är fel väg att gå och att SD har kommit till på grund av vår politiska kultur – eller, SD har vi fått för att vi förtjänar dem.

Den som har läst Lena Sundströms bok kommer att känna igen sig i den här bokens andra del som är skriven av Erik Meier Carlsen; han är dock något mer djuplodande än Sundström. Han menar att samma saker som hände i Danmark händer nu i Sverige, bara något senare: bland annat ser han ett samband mellan de nordiska ländernas EG/EU-omröstningar och uppsvinget för nationalpopulistiska partier. Han menar även att den attityd som svenska medier och politiker idag visar mot SD var samma attityder som mötte Dansk Folkeparti. Erik Meier Carlsen visar dessutom på något mycket intressant: trots att Dansk Folkeparti är så stora i Danmark så visar en mängd olika opinionsundersökningar att danskar i allmänhet är ett mycket tolerant folk som tycker att det är viktigt att invandrare får behålla sin kultur och utöva sin religion.

Sverigedemokraterna sneglar mot grannlandet Danmark, där deras motsvarighet Dansk Folkeparti sitter i riksdagen sedan 1998 och sedan 2001 är stödparti åt Venstre (som inte alls är vänster utan närmast jämförbara med Folkpartiet) och Konservative Folkeparti. I svenska opinionsundersökningar ligger SD tre veckor före valet stadigt kring fyra procent. Vad skulle ett Sverige med ett främlingsfientligt parti i riksdagen innebära? För att söka svaret på den frågan bodde Lena Sundström under några månaders tid i Danmark och träffade där politiker, journalister, danska muslimer och pæredansker. Resultatet blev en reportagebok som i språket är lättsam men till innehållet sett desto mindre trevlig. För att bygga en stadig grund att stå på börjar Lena med att guida läsaren genom Dansk Folkepartis historia och Muhammedkarikatyrernas tillblivelse och konsekvenser. Så hur ser Danmark ut med ett främlingsfientligt parti i riksdagen? Flera partier har ”justerat” sina ståndpunkter och antagit en mer invandrarkritisk ställning, folket är otryggt och desto tryggare de är desto otryggare känner de sig. Mest otrygga är de pæredanske invånare som bor i rika kommuner där de bara träffar andra pæredansker, och enligt Søren Krarup i Dansk Folkeparti är Sverige ett totalitärt land där – och här börjar det bli riktigt bisarrt – de som ämnar rösta på Sverigedemokraterna måste anmäla detta i förväg: att rösthemligheten är en medborgerlig rättighet för alla i Sverige vill han inte gå med på; han har minsann läst i tidningarna hur det ligger till! Kort och gott: medan Sverigedemokraterna ser Danmark som ett föregångsland, ser Dansk Folkeparti Sverige som ett avskräckande exempel.