..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

För andra året i rad delar Forma Books ut sitt bokbloggspris till ”den bokblogg som på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i”. Förra året vann Bokhora, men i år kommer prissumman på 25 000 kr. att delas mellan två bloggar: en som enbart skriver om barn- och ungdomslitteratur och en som har större fokus på vuxenlitteratur. Fram till den 18:e juni kan man nominera bokbloggare och prisutdelningen äger rum den 29:e september i Formas monter på Bokmässan.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Pusha för en nordamerikansk författare som du gillar.

Laurie Halse Anderson! Denna New York-baserade författare (efternamnet uttalas [hɔ:lts]), född 1961, inledde sin karriär som frilansjournalist men idag är hon författare på heltid. Hon skriver historisk och samtida fiktion för barn och ungdomar och har vunnit åtskilliga priser för sina böcker. Mest känd är hon för Speak som kom 1999, vilken, tyvärr, är den enda av hennes böcker som översatts till svenska (Säg något, 2001), men jag har hittills bara läst Wintergirls, hennes senaste samtida ungdomsroman som kom 2009 (hennes senaste historiska roman, Forge, kom 2010). Det jag gillar med Wintergirls (och Laurie) är det raka språket, att hon talar till ungdomar som de kompetenta och intelligenta människor de är, utan att lägga tillrätta eller linda in i bomull. Laurie finns på Facebook, Twitter, YouTube och på sin egen hemsida.

Så har då äntligen har sista delen i Isportenserien kommit! Mads och Johanna befinner sig i Islandet, dit de har rest för att hämta de magiska stenarna som håller Isaaffik – porten mellan Islandet och vår värld – öppen. I del tre, Striden i Isstaden, fick vi följa Johannas farliga resa till Glitterheim, uppleva återföreningen med Mads och Maya och känna spänningen i striden mellan det onda och det goda – men än är det inte över. Innan barnen lämnade Isstaden lyckades Johanna besegra Ondskan och spärra in honom i ett isfängelse, om än bara tillfälligt: Ondskan ger sig inte i första taget och han har många allierade – Hâl Isula är ute efter hämnd och rustar för tidernas strid! Klockan tickar och vägen till Askkundir, där stenarna finns, är lång och farofylld – och dör man i Islandet så dör man på riktigt – men barnen får hjälp från oväntat håll. Klarar de sin sista hårda prövning?

Som jag har längtat efter upplösningen på berättelsen om Mads och Johanna! Jonna Berggrens uppfinningsrikedom upphör aldrig att förvåna och till min stora glädje har hon ett nytt projekt på gång: Monodi upload är arbetsnamnet på en fantasy för barn i åldern 7-12 år. På Jonnas blogg kan du läsa mer om detta spännande projekt!

Boken inleds med att Fanny Ambjörnsson intervjuar småbarnsföräldrar och här framkommer en tydlig paradox: föräldrarna vill helst inte klä sina döttrar i rosa, och att klä sönerna i rosa är fullkomligt otänkbart, men vill ändå att barnen ska ha kläder som är könsmarkerande, så att man ser deras könstillhörighet. Rosa är en färg som, till skillnad från de flesta andra färger, är späckad med fördomar och föreställningar: på flickor är rosa en färg som vi förhåller oss till och pratar om, även om vi inte alltid är så positivt inställda, medan rosa på pojkar betraktas som i det närmaste onämnbart och i alla händelser är lite skrattretande. Föreställningen sträcker sig dessutom bortom den rosa färgen till symboler och accessoarer som kan förknippas med flickor och att vara flicka. En ”rosa fas” är något alla flickor har och att lämna den är att bli stor: stora flickor och vuxna kvinnor har inte rosa eftersom färgen associeras med barndom och naivitet. Därefter går Fanny över till att undersöka män som bär rosa och konstaterar att en man i rosa utstrålar självständighet, självförtroende och mod, men att färgen även kan användas för att framstå som lite mjuk och på så sätt kunna erövra anseende, utrymme – och makt. Avslutningsvis undersöker Fanny feministiska grupperingar som på olika sätt använder sig av färgen rosa, till exempel femme-inister som använder sig av feminina attribut som de blandar med en kaxig attityd för att på så sätt rubba föreställningar om hur kvinnor ”ska vara”. Fanny varvar sina observationer och intervjuer med vad andra forskare kommit fram till och flikar då och då in scener från filmer, TV-serier och litteratur. Hon konstaterar att rosa är en färg man ska undvika om man, som kvinna, vill uppfattas som seriös, eftersom färgen är förknippad med kvinnligt kodade egenskaper som uppfattas som negativa, till exempel svaghet och trivialitet. I förlängningen leder detta till återskapande och cementering av en maktordning där det som är manligt är överordnat det som är kvinnligt. Fanny menar även att jämställdhet främst resoneras kring som om det vore ett kvinnligt projekt: det är flickornas roll som problematiseras och ska förändras och det är kvinnorna som driver frågorna; det är kvinnorna som ska ta sig in på manliga arenor och pojkar och män antas klara sig på egen hand enkom för att de är män och därför antas ha förutsättningarna med sig från början. I boken avhandlas även rosa som klassmarkör, heterosexualiseringen av barn och bögskräck.

När jag var yngre var mina favoritfärger blått och svart, men de senaste tio åren har lila varit min favoritfärg. På andra plats kommer rosa. Jag har helst lila kläder, men kan lika gärna ha rosa och som ni kan se så är min blogg rosa. Jag bor i Lund och här ser man ibland datateknikerna på Lunds tekniska högskola (LTH) i sina rosa overaller, till synes obrydda om färgens ”laddning”, och samma dag som jag läste om Rosa – den farliga färgen i Ordfront gick jag på restaurang och satt i samma lokal som fyra män i varierande åldrar som alla hade minst ett rosa plagg på sig. Bortsett från att jag favoriserar rosa i egenskap av att den är min favoritfärg nummer två och gärna ser att alla barn får tillgång till alla färger och att fler människor bär rosa – oavsett ålder och kön – finner jag att rosa, för mig personligen, saknar den där laddningen som den, enligt Fanny Ambjörnsson, har. Från mitt perspektiv tycker jag att Fanny Ambjörnsson lägger väl mycket betydelse i en färg. En färg! Men med det sagt så vet jag mycket väl att mitt perspektiv kan vara i minoritet. Om inte annat så märker jag ju av det genom mitt jobb med barnböcker och den omvärldsbevakning jag ägnar mig åt där. Ur vetenskaplig synvinkel anser jag att Fanny Ambjörnsson är alltför selektiv i sitt urval och för ett lite väl tillspetsat resonemang: de tvärsäkra slutsatserna är många – trots det tunna materialet – och ”tolkningarna” är många, varför Rosa – den farliga färgen snarare bör ses som ett debattinlägg eller diskussionsunderlag.

Helt apropå människors färgpreferenser så har jag diskuterat saken med människor i min omgivning och misstänker att färgseendet kan påverka vilka preferenser man har. Människor är trikromater, vilket innebär att vi ser färger med tre olika sorters tappar (trefärgsseende). Färgblindhet beror på att vissa tappar inte fungerar som de ska; fler män än kvinnor är färgblinda (dikromater) eftersom anlaget är recessivt och sitter på X-kromosomen. Forskaren Gabriele Jordan konstaterat att en del kvinnor är tetrakromater – dessa har fyra olika sorters tappar i stället för tre – vilket innebär att de kan se 100 miljoner färger i stället för ”bara” en miljon som trikromaterna. Hon antar även att endast kvinnor kan vara tetrakromater, eftersom fyrfärgsseende beror på en mutation i en av X-kromosomerna, som ju kvinnor har två av – samma mutation som gör män färgblinda, eftersom de endast har en X-kromosom.

Vilken genre eller författare gillar du bäst? Jag läser väldigt mycket faktion och inte lika mycket fiktion. Mina skönlitterära favoritförfattare är Sofi Oksanen, Maja Lundgren, Mike Gayle, Douglas Coupland, Khaled Hosseini … Jag ser mig själv som en mycket öppensinnad allätare.
Vilken genre eller författare är du nyfiken på? Ungdomslitteratur och skönlitteratur i största allmänhet då jag är lite dålig på att läsa sådant; Randa Abdel-Fattah, Saphia Azzeddine, Unity Dow, Katarina von Bredow och Ulf Lindström är författare jag är nyfiken på och som skriver om saker som jag gärna läser om.
Vad har du läst, men tänkt ”Aldrig mer!” om? Björn Ranelid, Sophie Kinsella och Niklas Rådström (fast jag funderar på att ompröva den sista).
Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt? Fredrik Lindström (har allt), Maja Lundgren (har allt), Sofi Oksanen (har allt), Mike Gayle (saknar Men at Work), Douglas Coupland (saknar Player One och Highly Inappropriate Tales for Young People). Samlar säkert på mer, men inte som jag kan komma på nu.
Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren? Ja, eller i varje fall vad jag läst under tiden jag bokbloggat: 2010 och 2011. Här och var i mina svar på bokbloggsjerkorna nämner jag sådant jag läst innan jag började blogga.
Annat litterärt, värt att veta …? Jag är utbildad till förlagsredaktör, jobbar med barnböcker, ska bli bibliotekarie och är jätteintresserad av andra världskriget (främst Förintelsen) och genusfrågor. Jag titulerar mig lite olika beroende på vem som frågar och vilket sammanhang jag befinner mig i: student, kulturvetare, förlagsassistent eller ”blivande bibliotekarie”.
Vad äter du för godis? Surt och syrligt godis med jordgubbs- eller colasmak, choklad.
Naturgodis – ätbart eller inte …? Jag gillar chilinötter men är i övrigt skeptisk.
Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart? Dricker både kaffe (favorit: Zoégas Hazienda + socker och mjölk) och te (favorit: Kobbs Himlagott + socker). Gillar även citronte, men inte kamomillte.
Hobby? Böcker!
Favoritfilm? Trainspotting, I Love You Man, Full Monty, Speer und Er, Zwartboek, Priest, The Pianist, The Reader.
Favoritmusik? Jag lyssnar på det mesta, gärna klassiskt, men på senare tid har det blivit mycket Infected Mushroom.
Stjärntecken? Favoritfärg? Vattuman. Lila.
Samlar du på något? Böcker?

Naturligtvis ska jag till Bokmässan! På torsdag morgon bussas vi upp av skolan. Mitt mässprogram är fullbokat och dubbelbokat flera gånger om, så jag har fått sålla, men som synes nedan finns några schemakrockar fortarande kvar; jag får bestämma mig på plats vad jag känner för. Så här ser mina planer ut:

10:00-10:20 Genus i barnlitteraturen på Akademibokhandelns Unga Scen, Barnens Torg, A-hallen.

10:30-10:40 Folkbibliotekens framtid? på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

10:45-10:55 Bibliotekens tekniska infrastruktur på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

11:00-11:30 Litterär kvalitet i monter C03:02.

12:00-12:30 Var går gränsen mellan ungdoms- och vuxenlitteratur? i monter B07:74.

13:00-15:00 Inspelning av Babel i monter D01:24.

13:00-13:20 Litteraturutredningen i monter C03:02.

13:20-13:40 Vem får vara med? på Internationella Torgets scen, H-hallen.

13:25-13:40 Korruption som samhällsproblem på Forskartorgets scen, B05:72.

14:00-14:10 Utdelning Bengt Hjelmqvists pris, Greta Renborgs pris & Collijnpriset på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

14:45-14:55 Professionens död? Vad spelar bibliotekarien för roll? på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

15:05-15:35 Antiplugg-killar och rosa pedagogik på Forskartorgets scen, B05:72.

15:15-15:25 Skönlitteraturen – ett hot mot manligheten? på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

16:00-16:10 Biblioteksbloggar: Bibliotekariers förhållningssätt till användare på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

Just antipluggkultur och män som (inte) läser tillhör ju det som jag tänkte ägna min framtida yrkesgärning åt, så olägligare schemakrock får man leta efter. Hur långt sade du att vetenskapen hade kommit med mänsklig kloning? Det är nästan tur att jag inte har något seminariekort.

Jag har tidigare skrivit om skönlitteratur och ”annan läsning” och om synen på deckare och facklitteratur. Igår återkom Mats Olsson till ämnet i och med en artikel på DN. Det börjar redan i ingressen:

När män väljer läsning ska det gärna handla om brott, krig och framgångsrika män. Trots att läsintresset är uselt jämfört med kvinnors, finns det förlag som nischar sin utgivning för en manlig publik.

Personligen tycker jag ju att det finns betydligt bättre sätt att uttrycka sig på än med ord som ”uselt”. En bok eller en film kan vara usel; intressen är inte lika lämpliga att värdera på det sättet. Och det blir inte mycket bättre: Först konstateras det att män inte läser (”[n]ästan en fjärdedel av alla män läser aldrig böcker”), sedan att de, när de väl läser, läser ”fel” saker (”ointresse av skönlitteratur”) och när förlag ger ut böcker som kanske lockar män mer än kvinnor så är det också fel (”[t]rots att läsintresset är uselt … finns det förlag som nischar sin utgivning för en manlig publik”). På det sättet lockar man definitivt inte män (eller andra målgrupper vars läsintresse är ”uselt”) att läsa fler böcker med större variation: Hur de än gör är det ju redan åt helvete, alltså kan de lika gärna låta bli.

I stället för att vara så väldigt nedlåtande kan man ju, som artikelförfattare, faktiskt anlägga ett lite positivare perspektiv:

När män väljer läsning ska det gärna handla om kriminal- och krigshistoria och framgångsrika män – identifikationen är viktig för den som läser: kvinnor läser gärna om andra kvinnor, men inte gärna om manligt kodade ämnen. Det finns många förlag som tycks rikta sig till en publik av kvinnligt kön, men det finns även de som riktar sig till män.

Drygt 75 procent av alla män läser böcker ibland. Hela 28 procent läser varje vecka. Förlagen är i högsta grad medvetna om att män i regel är intresserade av annan litteratur än skönlitteratur, men ändå är det få förlag som nischar sig mot en publik av manligt kön – men de finns!

Och genast blev det lite positivare, lite mer jämställt och inte lika (ned)värderande. Visst är det bra att det finns förlag som nischar sig! Det hade ju varit väldigt tråkigt om det inte funnits några förlag som nischar sin utgivning för ”en manlig publik” (… en publik av barn, personer intresserade av matlagning etc.) – det hade ju inneburit att vi hade haft en bokmarknad bestående av enbart en viss typ av skönlitteratur, nämligen den som säljer mycket. Himmel så tråkigt …

Så här säger förresten artikelförfattaren Tove Leffler i Bokhoras måndagsmöte:

Jag läser ju mest kvinnliga författare faktiskt. Det är inte ett medvetet val, men det har blivit så. Kanske för att jag kan relatera till det.

Det är alltså helt okej för kvinnor att läsa sådant de kan relatera till, men när män gör det ska det problematiseras och ses ned på?

Sedan finns det naturligtvis anledning att titta närmare på den statistik som nämns. Vad innebär det ”att läsa”? Vad är det som räknas – och vad räknas bort? Hur mycket ska man läsa för att det ska räknas?

Själv blev jag eld och lågor över Ordfronts och Historiska Medias höstutgivning. Raoul Wallenberg i Budapest (Paul A. Levine) kommer nästa vecka, några av titlarna kommer i september (Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam och 1939 – nedräkning till andra världskriget av Richard Overy) – kanske i tid till Bokmässan – men Göring: Förhören 1945 (Niclas Sennerteg) kommer först i oktober.

Jag kan inte, hur jag än försöker, föreställa mig männen i min omgivning läsa böcker som Utrensning (Sofi Oksanen) och Purple Hibiscus (Chimamanda Ngozi Adichie). De läser andra saker (Jan Guillou, David Eberhard, Ann Heberlein) och de klarar sig bra ändå. Med undantag för Nationalencyklopedin kan jag inte minnas att jag någonsin sett min pappa läsa en bok – men han har skrivit en själv (den finns på två av Lunds universitets bibliotek!) och har läst oerhörda mängder texter i annan form än bokform och han jobbade framgångsrikt med något han älskade ända tills han gick i pension (och lite efteråt också). Och det är okej.

Efter att jag läst En shopaholics bekännelser ondgjorde jag mig över att ”sådan jävla skit prånglas ut”, att det är en ”förolämpning mot det kvinnliga könet att marknadsföra sådant skräp till dem, som om de inte hade högre krav än så” och så vidare. Jag lugnade mig snart och insåg att sådana böcker finns för att det finns en marknad och kanske viktigast av allt: jag tycker inte så egentligen.

En del människor har kanske inte högre krav än så, men vem är jag att sätta mig till doms över det? Om Sophie Kinsella är det enda andningshålet i en i övrigt mycket stressad och pressad vardag så vore det enbart omänskligt att göra så.

För egen del tycker jag att en sådan bok är något av en förolämpning mot mig, men i själva verket är ju ”hellre än bra” mitt honnörsord. Hellre Sophie Kinsella än ingen läsning alls. I ett större perspektiv anser jag att kultur ska ha högt i tak, låga trösklar och vida ramar. Ramarna bör rimligen stipuleras av lagen snarare än av marknaden och de ska absolut inte stipuleras av kulturfientliga element. Med andra ord: Hellre en och annan gränsöverskridare (t.ex. Anna Odell) och lättuggad författare än en uteslutande likriktad, snäll och förflackad kultur vars existensberättigande är lika med dess ekonomi. Jag tycker att kultur ska få kosta skattepengar. Så mycket skattepengar som krävs för att den lilla, smala, osynliga kulturen ska kunna leva kvar.

Att litteratur delas in i ”bättre” och ”sämre” har jag ingenting emot alls, men jag tycker att all läsning ska räknas och att en läsare inte nödvändigtvis behöver vara ”bättre” eller ”sämre” bara för att vederbörande väljer litteratur ur det ena eller det andra facket.

Därför blir jag ledsen i ögat när jag inser att all läsning inte alls räknas. Mats Olsson har varit inne på det här ämnet tidigare och det är något jag känner igen från min egen skoltid och från samtal jag haft med människor i min omgivning. Vissa saker räknas inte och dessa saker är i regel ”manligt kodade”.

Nina Hemmingsson, Liv Strömquist och Sara Granér figurerar i bokrecensioner, på bokbloggar och frontas i nätbokhandlar. Kalle Anka-pocketar och Fantomen gör det inte. Sophie Kinsella räknas, men inte fackböcker. Kitty – ja; Bert – nej. Och så heter det att ”pojkar inte läser”. Fast de läser ju visst – de läser bara andra saker och konsumerar berättelser i andra format. Och det går naturligtvis att applicera analyser på varför det är så och jag tror absolut på att uppmana och utmana pojkar (och flickor) att söka sig utanför sina egna ramar – och att läsa hellre än bra – men att vara nedlåtande och kritisk är fel väg att gå, men jag har förstått att det inte är ovanligt att en del vuxna reagerar just så inför barns och ungdomars läsande, trots att ansvaret för barns och yngre ungdomars läsande inte helt och hållet kan vila på dem själva. För den som behöver inspiration till ett bra bemötande: Enligt O berättar om hur hon utmanade en elev som vägrade läsa.

Men jag kan även se att det finns annan läsning som ”inte räknas”. Annika uppmärksammar att det finns en lite nedlåtande syn på deckare och barn- och ungdomslitteratur verkar inte vara helt okej att läsa om man är vuxen (Nilsson, Ulrika. [2010]. Vuxnas läsning av ungdomslitteratur: En påse med godis, en trettioårskris eller som vilken litteratur som helst? Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås). Faktion, som jag själv läser mycket, känns inte heller som ”läsning på riktigt”.

Dessa observationer bekräftas till viss del av att Statistiska centralbyrån som, enligt Kristina Ahlinder, definierar ”läsning” som ”läsning av skönlitteratur”. Jag sökte upp den senaste ULF-undersökningen och konstaterade att SCB räknar med alla sorters läsning men att de skiljer på skönlitteratur och annan litteratur (”skönlitteratur” och ”bokläsning”) och att den ”andra litteraturen” tillskrivs en allt mindre betydelse allteftersom redovisningen av undersökningsresultaten fortgår. Detta styrks av att ”annan litteratur” endast räknas om den lästs på fritiden och saknar relevans för yrkeslivet:

… det kan vara svårt att urskilja om den facklitteratur man läser på fritiden egentligen inte främst är arbetsrelaterad …

Men jag vill inte göra det här till en könsfråga. På ett närliggande tema kan jag nämligen konstatera att viss textproduktion inte räknas. Skönlitterära texter räknas, men inte bloggar. Att helt självständigt skapande uppmuntras och att fanfiction ses som plagiat och ”inte på riktigt” är en föreställning jag träffade på under arbetet med B- och C-uppsatsen. ”Män dominerar internet” hörde jag någon påstå en gång, vilket kanske är sant i vissa avseenden, men vilka är det som bloggar? En och annan man, ja, men mest tjejer och kvinnor. Fast det är ett helt annat blogginlägg …

Den där nedlåtande attityden som min svensklärare hade ledde så småningom, kombinerat med hennes föreställningar om att hennes tolkningar var de enda rätta, till att jag inte läste några böcker alls på flera år: jag gjorde ju bara fel ändå och det var ju inte fråga om att man kunde läsa för sin egen skull. Förhoppningsvis var det inte hennes avsikt, men det är så det kan bli om man far ovarsamt fram och anser att lärar-/föräldra-/vuxenrollen ska vara dömande snarare än vägledande. Den läsning jag ägnade mig åt innan min lärares framfart gjorde sannolikt betydligt mindre skada i längden än konsekvenserna av det hon gjorde och sade.

Kring påsk började Massolit Förlag att lägga ut lite teasers på sin sida på Facebook och i förra veckan trillade den här ned i min brevlåda:

Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom. Tusen tack, Massolit! Detta låter mycket spännande – den står näst på tur efter Auto da Fay.

Den gångna veckan har jag jobbat måndag till söndag, totalt 48 timmar. Dessutom befinner jag mig i slutspurten av C-uppsatsen (om tre veckor är det över!). Det ska bli skönt att vara klar – lite lättare att kombinera två jobb än två jobb och C-uppsats. Fast jag klagar inte – jag gillar att ha mycket att göra! Det blir med andra ord inte så mycket läsning just nu, men igår kväll låg jag faktiskt och läste i uterummet i en timme med terrassvärmaren på.

I dagarna har tidningsjätten Egmont lanserat två nya barntidningar. Båda är hårt nischade. I stället för att göra tidningar om gulliga djur, popstjärnor och fotboll för barn som är intresserade av gulliga djur, popstjärnor och fotboll så har Egmont gjort en sockersöt, gullegullrosa och målgruppsmässigt trådsmal pysseltidning till flickor och en grabbig, explosiv och likaledes målgruppsmässigt trådsmal fotbollstidning till pojkar.

Vi lever i ett fritt land och det är mycket möjligt att marknaden söker det ena eller det andra, men det är inte utan att jag undrar om dessa tidningar tilltalar explosiva och fotbollsintresserade flickor och gulliga, pyssliga pojkar. Själv gillar jag olika, så det rimligaste hade ju varit att göra en tidning för fotbollsintresserade barn och en annan tidning för barn som gillar pyssel och kanske en tredje tidning för barn som gillar gulliga djur. Dessa målgrupper borde rimligen vara bredare, vilket ju även Egmont tjänar på.

Själv läste jag Bamse och Kalle Anka när jag var liten och Frida och Veckorevyn (förlåt, men de två senare är riktiga skittidningar!) när jag blev lite äldre och så småningom Darling när jag upptäckte den. Därför blir det en liten kulturkrock när tidningsförlagen prånglar ut barnversioner av tidningar som Frida och Veckorevyn till förskolebarn. Vad kommer härnäst? Café och Slitz för pojkar i dagisåldern?

Om du liksom jag tycker att Egmont kanske borde fundera på den här saken lite till så finns det ett upprop att skriva på. Underskrifterna kommer sedan att skickas till Egmont, Jan Björklund och Nyamko Sabuni.

Om du har barn och funderar på hur du ska undvika genusfällor och hantera alla dessa genuskrux som jag kan tänka mig att man som förälder kan råka ut för, så kan jag rekommendera den här boken:

Den heter Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2 och är skriven av Kristina Henkel och Marie Tomicic. Förlaget som har gett ut den här boken – OLIKA förlag – ger även ut böcker för barn där barn får vara barn utan att tvingas in i snäva könsstereotyper.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Har du någon du kan diskutera böcker med IRL? Berätta lite om honom/henne!

Maken får ibland stå ut med att jag pratar om böcker jag läser (och jag vet att han läser här av och till). Han konsumerar en hel del historisk litteratur men vi är intresserade av helt olika tidsperioder. I övrigt föredrar jag faktiskt att blogga om böcker snarare än att prata om dem. Den inställningen har nog sina rötter i högstadiet då min svensklärare underkände mitt val av läsning; det var första gången jag insåg att det fanns en skillnad på fin och ful litteratur, en skillnad som inte borde finnas i den åldern. Ungdomar ska läsa hellre än bra. Att prata om litteratur medför med andra ord risken för att mottagaren underkänner det jag läser och det har jag ingen större lust med, men på bloggen kan jag själv styra. På förlaget pratar vi naturligtvis en hel del om böcker, men det är ju barnböcker så det blir ju bokprat ur ett annat perspektiv.