..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

I slutet av januari 2011 tittade jag in på Gleerups mellandagsrea och gick därifrån med Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Det var en sådan bok som hela tiden hade ”dykt upp” utan att jag blivit intresserad av den, så när den såldes till reapris passade jag på. När jag fick slut på prioriterad läsning och inte visste vad jag ville läsa, gav jag den en chans – och blev positivt överraskad. Khaled Hosseini skriver spännande och starkt om vanliga människor och rörande livsöden: Tusen strålande solar handlar om Mariam som gifts bort med den 30 år äldre Rashid, en våldsam och och på alla sätt otrevlig människa, och Flyga drake, som jag läste i oktober, handlar om två pojkars uppväxt i Kabul. I sitt författarskap lyfter Khaled fram Afghanistans historia och situation och olika människors livsvillkor beroende på kön och klasstillhörighet.

Khaled föddes i Kabul 1965. Hans mor var lärare och hans far diplomat och 1976 förflyttade det afghanska utrikesministeriet familjen till Paris. Det var tänkt att de skulle återvända till Afghanistan 1980, men på grund av oroligheter i landet till följd av kriget mot Sovjet och det efterföljande inbördeskriget sökte familjen i stället asyl i USA. I det nya landet utbildade sig Khaled till läkare och han bor idag i norra Kalifornien. Genom Khaled Hosseini Foundation arbetar han med humanitär hjälp i Afghanistan.

Tidigare idag publicerade jag ett inlägg på LitteraturMagazinet som handlar om att språk och språkförståelse är en förutsättning för samhällsdeltagande och demokrati. Här hittar man det!

I flera dagar har en hiskelig snöstorm rasat över Österlen och den lilla orten Tomelilla har snöat igen helt och hållet – Joel kan inte minnas att han någonsin har varit med om något värre oväder. Efter tjugo års bortavaro har han nu flyttat tillbaka, men han har inga som helst avsikter att återuppta kontakten med sin far Mårten, en misslyckad konstnär som under Joels uppväxt söp och misshandlade sin familj. Mårtens konstnärsgärning består främst av att, inspirerad av Lars Vilks och Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten, ha målat sin egen uppsättning karikatyrer och därigenom väckt människors vrede, även om hans målningar inte väckt lika stor uppmärksamhet som hans föregångares verk. Joel har, kort sagt, sin enda sanning beträffande sin far klar för sig när telefonen ringer mitt i natten. Det är Mårten som befaller Joel att komma över: ”Jag har inte lång tid på mig”, säger han. Joel beväpnar sig med hagelbössa och yxa och ger sig ut i ovädret till fots. Mårten bor egentligen inte så långt bort, men på grund av vädret blir vandringen mödosam och Joel hinner inte fram i tid: han hittar sin far död, hängande i en tvättlina. Joel svimmar av och vaknar upp igen och överraskas av att polisen dundrar in genom ytterdörren med dragna vapen – de kommer med anledning av att en anonym uppringare ringt upp larmcentralen och talat om ”Allahs hämnd” och efter en stund på platsen upptäcker en av poliserna, Fatima al-Husseini, att någon har skrivit ”Ghadab Allah”, Guds vrede, på väggen. Säpo plockar in den starkt religiösa Osama al-Din – även han starkt övertygad om att han sitter på den enda sanningen – och Fatima får hålla i förhören.

En enda sanning är en deckare med ett intressant grepp – under läsningen fann jag att jag egentligen inte brydde mig om vem som gjort vad, men i stället intresserade mig för karaktärerna: Joel brottas med insikten om att hans sanning om Mårten kanske inte delas av alla; Osama al-Din är övertygad om att han sitter på Allahs sanning; Fatima brottas med sina sanningar och även Säpo tycker sig ha sin sanning klar för sig. I denna stundvis mycket brutala deckare träffar vi på många tragiska livsöden, struliga relationer och småstadskufar – för det är just livsödena, relationerna och människorna, snarare än mordet i sig, som är romanens stora behållning, även om jag vid något tillfälle tycker att det blir lite väl mycket avstickare. Eftersom jag tillbringat en del tid på Österlen känner jag igen miljöerna och att Lönnaeus knyter samman händelserna i boken med verkliga händelser – som till exempel händelserna kring Jyllandsposten – lägger ytterligare en dimension till läsningen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och bevakar bland annat svensk politik. Han är född i Tomelilla men numera bosatt i Lund. Debutromanen Det som ska sonas kom 2009 och belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris och i Italien kallas hans verk för country noir.

Igår var jag på releasefest på Gleerups (numera Akademibokhandeln, men för lundaborna är det ”Gleerups”). Olle Lönnaeus, journalist och författare, pratade om boken En enda sanning som nyligen kom ut på Damm förlag, om sitt författarskap, om Tomelilla och om hur man kombinerar journalistiskt och skönlitterärt skrivande. Mycket trevligt och mycket intressant! Min recension av En enda sanning dyker upp under helgen.

Efter releasefesten avrundade jag kvällen i baren på Grand Hotel. De är riktigt duktiga på drinkar och bäst i stan på att göra Sex on the Beach, så jag kostade på mig två stycken (och därför har varit en aning bakis idag).

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Brukar du delta i bloggutmaningar och i så fall vilka? Finns det någon utmaning du saknar men som du själv inte orkar/vill/kan dra igång?

Jag brukar inte haka på läsutmaningar, eftersom min tillgång till lästid varierar och jag inte gillar att binda upp mig alltför mycket. Recensionsexemplar är prio ett och annat annat är prio två – det räcker så, det känns som om det skulle kunna bli stressat och pressat annars och sådant hade jag tillräckligt av i högstadiet. Jag inledde en satsning på nordisk litteratur, men den har ju avstannat helt eftersom jag ”inte känner för det”: två böcker av totalt åtta har jag läst. Vad gäller bloggutmaningar är bokbloggsjerkan den enda jag följer, utöver att jag då och då hakar på en och annan frågeutmaning – nu senast ”Elva frågor”. Jag har funderat på Lyrans Tematrio, men det tar emot att hoppa in i en utmaning sådär mitt i (en liten tvångstanke jag har).

Storstadstjejen Emilia, en 25-årig neofeminist och inkarnation av sin generation, står i begrepp att resa till Gotland med Klemens, en 40-årig kalsongmodell, som hon har en odefinierad relation med. På Gotland ska de träffa Klemens föräldrar och syster, men de hinner knappt dit innan han måste flygas akut till sjukhus i Stockholm (hans föräldrar litar inte på Visby lasarett). Emilia blir ensam kvar med den exakt lika gamla Odette, Klemens lillasyster, men trots åldern har de inte särskilt mycket gemensamt. Odette är lite lillgammal och trivs utmärkt bra på Gotland, medan Emilia föredrar storstaden och tacklar livet med humor, ironi och sarkasm som vapen – ja, på alla sätt är hon en inkarnation av sin generation: 80-talisterna som slutade tycka att Madonna var ball och straffades med att bli utan generationsikon och därför får titta på när 90-talisterna fostras av Lady Gaga. Generationen som slår bakut och sätter stopp så snart de möter minsta krav.

Till soundtracket av Business Time av Flight of the Conchords (vars ena halva heter Jemaine Clement, apropå Klemens namn) lägger Josefin Palmgren ut berättelsen om vår generation, om att finna vänskap hos någon man egentligen inte har något gemensamt med och om uppgörelsen med osunda fixeringar vid snubbar som det kanske inte var så bra att fixera sig vid. Den är egentligen ganska tragikomisk och jag nickar ofta igenkännande – och ser flera gemensamma beröringspunkter med Naiv. Super. av Erlend Loe: både Naiv. Super. och Etikett kan betraktas som generationsromaner, karaktärerna är lika gamla (men det skiljer 16 år mellan böckerna) och ältar lite för mycket; båda känner en ovilja inför vuxenvärldens krav och umgås över generationsgränserna och en resa blir behjälplig i sökandet efter sig själv.

Josefin Palmgren debuterade 2010 med Engångsligg. I samband med Etikett släpptes även boken Mina engångsligg – båda på Mix Förlag – som är en fyll-i-bok i stil med Mina vänner (finns de kvar, eller är dessa böcker en generationsgrej?) men för vuxna.

Ivan (som även kallas ”Van”) – mångsysslare, vagabond och erfaren bokhandlare – har till slut hamnat på skidorten Méribel, där han innehar en anställning som expedit och bokansvarig i en liten bok- och pappershandel. Där har han försökt göra verklighet av sin dröm om en bokhandel med goda romaner och hans initiativ uppskattas av en liten skara besökare, men hans chef upptäcker att försäljningen sjunker: på en liten semesterort söker folk i allmänhet efter annan läsning en den som Ivan vill erbjuda och Ivan förlorar det förtroende han haft i flera års tid. Dock finner han en själsfrände i Francesca, som har besökt bokhandeln några gånger och sett hur Ivans idéer går stick i stäv med hans chefs. Även hon när en dröm om en bokhandel med bara kvalitetslitteratur. Hon har startkapitalet och vet vad bokhandeln ska heta – nu fattas bara bokhandlaren: Ivan! På mindre än en vecka hinner Ivan och Francesca rita upp ramverket för sin bokhandel: Au Bon Roman ska öppnas i Paris och ska saluföra alla de romaner som ingen talar om och sortimentet utses av åtta hemliga lektörer, alla verksamma som författare.

Efter intensiva förberedelser slår Au Bon Roman upp portarna – och blir en succé! Men alla är inte glada. En del av de författare och förlag som inte ingår i Au Bon Romans sortiment blir vansinnigt provocerade – trots att specialbokhandlar med nischade sortiment inte är något nytt under solen – och snart angrips bokhandeln anonymt på internet och i dags-, kvälls- och veckopress. Angreppen eskalerar dessutom och kulminerar i hot, sabotage och potentiellt dödliga angrepp mot fyra av urvalskommitténs medlemmar.

Drömbokhandeln inleds med de tre allvarligaste angreppen mot kommittémedlemmar och utgörs därefter till större delen av det samtal som äger rum mellan Ivan, Francesca och Heffner, utredare vid polisen. Cossé växlar mellan olika tids- och berättarperspektiv: en episod återberättas, en annan får läsaren uppleva i nutid; vissa saker berättas av Van eller Francesca, andra av den berättarröst som då och då skymtar i berättelsen (och får sin förklaring i slutet, även om jag hade mina aningar ganska länge). I mitt tycke ett kreativt grepp som förstärker berättelsens liv och spänning.

Jag brukar försöka låta bli att ha alltför stora förväntningar på saker – man landar mjukare då – men när jag fick höra talas om Drömbokhandeln kunde jag inte låta bli: en bok om två bibliofiler och en bokhandel med goda romaner som affärsidé – kan man som bokbloggare, bibliofil etc. förhålla sig neutral till något sådant? Nej. Mina förväntningar var således skyhöga. När boken blev försenad stillade jag min nyfikenhet något med recensioner av amerikanska bokbloggare, varav vissa var svalt inställda – det var det icke-linjära upplägget som vållade bryderier – vilket inledningvis väckte en oro i mig som dock visade sig vara obefogad. Boken är helt enkelt underbar! De bibliofila karaktärerna ger en känsla av samhörighet, idén om en mysig bokhandel med goda romaner är inspirerande och intrigen är spännande. När slutet närmade sig uppstod en känsla av vemod: å ena sidan ville jag veta hur romanen slutade, å andra sidan ville jag att Drömbokhandeln aldrig skulle ta slut.

Jag har även recenserat Drömbokhandeln på LitteraturMagazinet.

Trots att Jesper Lissmark Hults resa genom Europa, i syfte att samla in pengar till Friends, egentligen ligger helt utanför min bloggenre, valde jag att ändå uppmärksamma hans resa, eftersom jag gärna puffar för roliga, goda och galna initiativ som enskilda människor gör. Jag kände inte till projektet sedan tidigare och det var Jesper själv som tog kontakt med mig. Hans e-post påminde mig dock om all den där andra e-posten jag får, från icke bokrelaterade företag …

Det här är en bokblogg. Jag bloggar om böcker och läsning och välkomnar verkligen de kontakter jag knyter med andra bokbloggare och med bokbranschen i stort. Jag vet att bokbloggarna utgör ett viktigt komplement till professionella recensenter och därför är viktiga för förlagen och läsarna – och förlagen och läsarna vet att de är viktiga för oss. Att byta recensionsexemplar mot recensioner är en rättvis transaktion som alla vinner på och vars villkor alla inblandade är överens om.

Bloggare har blivit den fjärde statsmakten och därmed något som företag naturligtvis vill använda sig av för att nå ut, något som märks på att jag tätt som oftast kontaktas av allsköns företag som inte har något med bokbranschen att göra alls: pokerföretag, vitvaruförsäljare och klädföretag bland andra. De vill att jag ska låta dem annonsera på min blogg, lotta ut presentkort eller – som det senaste företaget som kontaktade mig: låta varenda förekomst av ett visst ord länka till deras tjänster så att de därmed, helt gratis, kan ta åt sig äran för en vara som jag har köpt från ett annat företag. I nio fall av tio förväntar sig dessa företag att de ska få använda min blogg som gratis annonspelare utan någon som helst motprestation: att ”lotta ut ett presentkort” eller ”länka ord” är något jag ombeds göra utan att ens få så mycket som en liten rabatt på varorna jag förväntas göra reklam för – inte för att en sådan rabatt hade gjort mig mer benägen att tacka ja, för det hade den absolut inte gjort, men den hade i alla fall fått företagen i fråga att inte framstå som så desperata. Ibland försöker de blidka mig genom att ge intryck av att de har läst min blogg, till exempel när de hävdar att jag ”verkar ha ett ganska stort intresse för kläder och mode” (autentiskt exempel), vilket mest blir pinsamt.

Mitt intryck av att dessa företag är desperata förstärks av de dåliga betyg som en del av dem har fått på konsumentsajter på nätet. Företaget som ville ta åt sig äran för OptimalPrints visitkort – företagsnamnet börjar på ”Vista” – får på dessa webbplatser idel dåliga betyg och kommentarer som ”missvisande priser”, ”ser ut som skit”, ”lång leveranstid”, ”urdålig service” och ”svarar inte på kontaktförsök”. De måste tro att både jag och mina läsare är korkade!

Det händer att jag svarar på dessa kontaktförsök, men för det mesta låter jag bli – dygnet har bara 24 timmar. Om jag svarar är jag alltid trevlig, men egentligen tycker jag att det är ganska fräckt att dessa företag på fullaste allvar (?) tycker och tror att jag ska sätta min trovärdighet på spel för att de ska få nya kunder (utanför modebloggssfären?) och kunna sälja lite mer. Detta är alltså företag som jag aldrig har handlat av och förmodligen aldrig kommer att anlita – särskilt inte efter skamlösa försök att få gratis annonsplats (är traditionell reklam för dyrt?) på min blogg.

Jag menar alltså att den här desperata fulmarknadsföringen är något helt annat än den jag ägnar mig åt om jag lottar ut böcker, bloggar om en kampanj i en viss bokhandel eller bara i största allmänhet puffar för förlag, böcker och författare. Det här är en bokblogg, så sådana aktiviteter faller väl inom ramarna för bloggens genre; summan av delarna är bokbranschen där alla delar – författare, förlag, bokhandel, bokblogg – förutsätter varandra och slutligen så har jag ju – i egenskap av kund, förlagsvetare, förlagsarbetare, bokbloggare, blivande bibliotekarie, bokintresserad och så vidare – erfarenhet av och förståelse för dessa olika delar av bokbranschen, varför aktiviteter på bloggen kan förankras i min personliga erfarenhet och kunskap, något som inte vore möjligt om jag upplåtit min blogg till marknadsföring av pokersajter eller vitvaruföretag, eftersom jag varken spelar poker eller har någon särskild kunskap om vitvaror.

Min trovärdighet är viktig för mig och den trovärdigheten lånar jag ju ut varje gång jag puffar för något eller någon. Därför kan jag inte tänka mig att göra reklam för något jag inte tror på – inte ens om det hade varit fråga om betald marknadsföring. Det hade dessutom sett konstigt ut om jag mitt bland alla bokinlägg börjat göra reklam för vitvaror: jag vet ju själv – tyvärr – vad jag tänker när jag läser bloggar där bloggaren helt plötsligt och omotiverat skriver om ett företag eller en produkt som är odelat superduperjätteunderbartfantastisk! men, trots att den tydligen är ett sådant mirakel, aldrig har nämnts i bloggen tidigare och egentligen inte har något alls med bloggens genre att göra. Jag vill att mina läsare ska veta att jag står bakom varenda puff, rekommendation och recension jag gör och jag är övertygad om att bra företag kommer att bli omtalade utan att behöva tigga gratis annonsering utan motprestation – det är rentav ohederligt att en del företag inte drar sig för att försöka få bloggare att lura sina läsare, som fallet med företaget som ville ta åt sig äran för visitkorten. Faktum är att sådana fulfasoner spiller över på den mer uppriktiga djungeltelegrafen: för två år sedan debatterades graden av ärlighet i bokbloggarnas recensioner av recensionsexemplar; i mars i år bemöttes Flickan och kakorna med misstänksamhet efter att ha uttalat sig positivt om en tjänst hon var nöjd med (lustigt nog diskuterade vi – jag, hon och fem andra bokbloggare – just det där med ”köpta inlägg” på en bokbloggsträff i november förra året och jag vill minnas att vi var rörande överens om att det inte var något vi ville ägna oss åt) och nyligen puffade jag för en mycket efterlängtad bok – och höll sedan andan i några dagar i väntan på anstormningen av anklagelser om ”köpta inlägg” som tack och lov aldrig kom: bara det att man är rädd för att sådana anklagelser ska komma säger en del.

Så, kära bokbransch! Fortsätt låta era nyhetsbrev och erbjudanden landa i min inbox – jag blir lika glad varje gång! Men ni andra – spelföretag och allt vad ni sysslar med – borde kanske fundera på hur ni marknadsför er själva till de ni förväntar er ska marknadsföra er med sin egen trovärdighet som insats.

Det här inlägget handlar inte alls om böcker men desto mer om ett roligt, gott och galet initiativ och sådana puffar jag gärna för!

I sommar, med start den åttonde juni, ska Jesper Lissmark Hult cykla på enhjuling från Nordkap i Norge till Tarifa i Spanien. Resan beräknas ta fem månader och med sig har han Elin Höglund som cyklar på vanlig cykel. På den 650 mil långa resan ska de dela ut gratiskramar, ge inspirationsföreläsningar och samla in pengar till organisationen Friends som arbetar mot mobbing och de hoppas att människor i städerna de passerar gör dem sällskap en bit, en mil eller så, till fots eller på cykel. Enligt tidsplanen ankommer de till Skåne via Båstad den 22:a augusti och gör ungefär en stad om dagen (Ängelholm den 23:e, Helsingborg den 24:e, Landskrona den 26:e, Lund den 27:e och Malmö den 28:e) innan de fortsätter vidare mot Köpenhamn den 29:e. Tidsplan, resrutt och annan information finns på projektets hemsida och på Facebook kan man följa förberedelserna och uppladdningen.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken är den mest uppseendeväckande bokbloggs-rubrik du kommer ihåg?

Helgens bokbloggsjerka är officiellt över och jag har inte svarat, så jag svarar nu. Efter jobbet igår åkte vi till Båstad, så jag har inte sett en dator på drygt ett dygn! Å andra sidan har jag haft gott om tid att fundera på uppseendeväckande bloggrubriker, vilket visade sig vara betydligt svårare än jag trodde: jag gillar fyndiga rubriker men de brukar – till skillnad från inläggen de handlar om – sällan stanna kvar i minnet. En rubrik som ständigt dykt upp i minnet sedan frågan ställdes i fredags är dock ”Jag blev lovad dvärgsex” av Enligt O, ett inlägg som också gör mig tryggt förvissad om att jag även fortsättningsvis kan bortse från A Game of Thrones.