Döden är ett ständigt återkommande ämne i litteraturen. Det spelar ingen roll om det handlar om en bok som speglar någon äldre kommissaries jakt på en mördare, om man får följa mördarens perspektiv eller om det handlar om någon typ av fruktansvärd olycka som kräver människoliv. Döden är ofta lika verkligt som livet - i både vardagen och i litteraturen. Det som vi ska titta vidare på här handlar om vad som händer efter döden. Detta sett ur ett mer praktiskt än ur ett teologiskt perspektiv.

Om man följer amerikanska tv-serier av såpopera-karaktär så vet man att det - nästan givet - förr eller senare kommer att hända en huvudkaraktär någonting och att det nästan alltid sker en tvist som omkullkastar allting för de övriga.

Exempel: den gamle patriarken dör och familjen sörjer bortgången. samtidigt så vill man lägga rabarber på arvet - det stora familjeföretaget och alla tillgångar som finns. Alla vill ha sitt och man hoppas på att det skrivna testamentet ska innehålla det egna namnet. Då detta väl sedan blir uppläst så hör man hur dörren slås upp och in kliver en ung kvinna - blond, yppig och välklädd i den senaste stassen. Ungefär samtidigt som detta sker så tillkännages också att arvet - oavkortat! - ska tilldelas denna kvinna. Mannens älskarinna: den ljuvliga Miss Moneysteel. Kameran vandrar över församlingen, hakor slår i golvet, någon svimmar och tänder gnisslas samtidigt som nävar slås mot handflator. Enter - eftertexter.

Så kan det se ut i såpoperans ljuvliga värld. Men i litteraturen? Inte fullt lika dramatiskt. Av den enkla anledningen att litteratur speglar verklighet på ett trovärdigare sätt och att i synnerhet svensk litteratur - i och med detta - inte innehåller lika många överraskningsmoment.

Vår arvsrätt ger inte det utrymmet. En arvsrätt som skulle förhindra det scenario vi lät utspelas ovan. där hade det skrivna testamentet förvisso haft betydelse (något vi ska återkomma till) men där vår arvslag ändå hade sagt att den äkta makan och bröstarvingar skulle fått sin del av arvet. Ett testamente kan aldrig radera vår arvsrätt då det kommer till barn - bröstarvingarnas - rätt att ärva.

Verkligheten överträffar dikten

Det finns en litterär koppling. Den mest infekterade striden i offentlighetens rum gällande vår arvstvist gällde nämligen arvet efter en av våra mer upphaussade författare - Stieg Larsson. Efter hans hastiga bortfall så började de böcker han skrivit plötsligt att sälja extremt bra. Millennium-trilogin med den oefterhärmliga Lisbeth Sahlander slog igenom över hela världen, succén var ett faktum, filmer planerades - och spelades in - och man anställde spökskrivare för ytterligare uppföljare (David Lagercrantz).

Kort sagt: det fanns en svensk kassako vars spenar spottade ur sig intäkter. Frågan är bara till vilkens ficka? Två parter och intressenter fanns:

Arvsrätt - orättvis mot sambos

Öppet mål, eller hur? Det är klart att Eva skulle ärva Stieg - 30 år som sambo skojar man inte bort. Det gör man - enligt vår svenska arvsrätt. Eva hade inte rätt till mer än det som man köpt gemensamt under den tiden. Arvet skulle istället gå till brodern och fadern. Så orättvist kan det vara då det kommer till arvsrätt kontra samboförhållanden.

Hade Stieg och Eva gift sig så hade hon - enligt arvsrätt och arvsordning - varit den som ärvde först och mest. Som sambo har man inte samma rättigheter. Det som hade kunnat förändra detta hade varit om paret upprättat ett testamente. Ett sådant kan ställa sig över vår arvsrätt.

Det är en viktig sak som du som läsare kan bära med dig - vill ni inte gifta er så är ett testamente något som kan underlätta i händelse av ett dödsfall.

20 sep 2018

Google Translate räcker inte när du vill vara säker på att en översättning ska bli rätt. Anlita en bra översättningsbyrå istället!

PLATS 2 FÖR ANNONS ELLER LÄNK

PLATS 3 FÖR ANNONS ELLER LÄNK

© Spetsig.se - Alla rättigheter reserverade. | Design av TEMPLATED.