Inlägg taggade med ‘Vitt Ariskt Motstånd’

Lasermannen – Gellert Tamas

2010-11-26 kl. 03:27 i Aktuellt, Böcker, Recensioner

I slutet av 1991 och början av 1992 härjade den så kallade Lasermannen i Stockholm: jag var bara sju-åtta år då, men minns fortfarande löpsedlarna och den intensiva bevakningen i dags- och kvällspressen. Överhuvudtaget minns jag åren kring decennieskiftet 1990 som turbulenta både nationellt och internationellt: Sovjetunionens fall, Ny demokratis uppgång och fall, Vitt Ariskt Motstånd (VAM), sammandrabbningar mellan nynazister och antirasister på 30:e november (där Sverigedemokraterna deltog med Anders Klarström i spetsen och högerarmarna i luften) och så vidare. Lasermannen handlar naturligtvis först och främst om John Ausonius och hans attentat mot invandrare, men med den här boken placeras han i en kontext: Ausonius verkade inte i ett vakuum. På så sätt har Gellert Tamas skrivit ett alldeles utmärkt reportage. Dock får jag känslan av att han skriver något tillspetsat och dramatiserat, även om jag bara kan styrka mitt påstående i ett fall: beskrivningen av We Shall Overcome i Rinkeby stämmer inte helt överens med vad som verkligen skedde. Med det sagt så är Lasermannen absolut en mycket spännande och läsvärd bok – trots att Tamas skriver hellre än bra: det är mycket hopp framåt och bakåt i tiden och berättarperspektivet ändras lite hur som helst vilket gör boken spretig; här och var finns även långa stycken med kursiv, vilket ju är lite läsovänligt. Vidare hade jag gärna sett en lite noggrannare korrekturläsning och lite bättre interpunktion. Gellert Tamas riktar även strålkastaren på något som jag uppfattar som symtomatiskt för den här tidsperioden: den strukturella främlingsfientligheten, det vill säga en främlingsfientlighet som genomsyrade hela samhället och som tilläts göra det på grund av auktoriteters passiva – eller i vissa fall: aktiva och uttalade – utövande. Till exempel så var det förbjudet för asylsökande arbeta under hela utredningen och handläggningen av deras ärende – som kunde ta flera år – något som ledde till den ännu rådande föreställningen om invandrare som bidragssnyltare; ett annat exempel är svenskfödde Carl Gustaf som fick jobb som chaufför åt Sveriges dåvarande försvarsminister (1992, Anders Björck) men som blev av med jobbet innan han hann börja på grund av sin hudfärg och sitt ”konstiga” efternamn: faktorer som gjorde att han ansågs vara en säkerhetsrisk! Den här strukturella främlingsfientligheten visade sig även i ett ohälsosamt fokus på invandrare som just – och enbart – invandrare: en svensk var aldrig bara en svensk utan definierades primärt utifrån sina andra roller som baserades på kön, utbildning, yrke, familjeförhållanden och så vidare; etnicitet kom sällan eller aldrig på tal. En invandrare, däremot, var först och främst en invandrare: hans övriga roller i samhället kom sällan eller aldrig på tal. Och föreställningarna kring ”invandrare” var, som exemplet Carl Gustaf illustrerar, inte särskilt positiva. Erik, som sköts i januari 1992, vittnar om detta: han var vid tiden för attentatet doktorand vid Uppsala universitet (idag är han docent), make och småbarnsförälder – men i mötet med media blev han reducerad till sin etnicitet, och hur han än försökte påtala att hans liv var här i Sverige och att han var svensk så nådde han inte fram.

Det här är en bok som engagerar. Det är nästan 20 år sedan Lasermannen härjade och den strukturella rasismen var så tydlig att den gick att ta på. På ett sätt är boken högaktuell – jag tänker då på de attentat som riktats mot invandrare i Malmö: det finns flera gemensamma nämnare, både mellan Ausonius och den man som nu sitter häktad i Malmö och mellan företeelser då och nu (t.ex. Ny demokrati och Sverigedemokraterna) men låt oss hoppas att vi har lärt oss något sedan dess.