..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Diana är en ung, rik, snygg och mycket känd arvtagerska till en internationell hotellkedja och Rio de Janeiros mest prestigefyllda hotell. Hon är dyrkad för sin stil och beundrad av falska vänner som egentligen inte känner henne utan endast bryr sig om hennes frisyr, kläder och dyra bil. Dianas dröm var att bli författare, men eftersom endast det bästa är gott nog valde hon i stället att bli advokat – när boken börjar har hon precis erbjudits jobb på de två bästa advokatfirmorna i hela staden – i stället för att riskera att inte bli något mer än en högst medelmåttig författare. När hennes mor avlider får Diana reda på att hon har en tvillingsyster – Maria – som hennes far försvann med när Diana och Maria bara var ett år gamla. I hela sitt liv har Diana trott att hennes far var död – hennes mor hade till och med låtit resa en gravsten. Nu måste Diana ge sig ut på jakt efter Maria – och det är bråttom, eftersom Maria har hotat att begå självmord om hon inte får tag på sin mor, som nu alltså är död. I sitt sökande träffar hon en synsk tiggare och en pretentiös gatukonstnär innan hon hastar iväg till Istanbul där hon måste lära sig tala med rosor.

Bokens budskap är fint – man ska hitta sin identitet i sig själv, vara sann mot sig själv och inte förlita sig på dyra, ytliga prylar och falsk beundran från människor som lockas av sådant – men utförandet är det desto värre ställt med: karaktärerna är stereotypa, överdrivet dramatiska och saknar nyanser; språket är styltigt och klyschigt och författaren litar inte på sin läsare överhuvudtaget. Bortsett från Dianas snobbiga attityd och emotionella vågspel och den pretentiösa gatukonstnärens tendens att överanalysera allt så händer det inte särskilt mycket: det är först efter halva boken som Diana skrider till handling och inte ens då förflyttar sig dramatiken från Dianas tankevärld till verkligheten. Slöseri med tid i pappersform – tur att den i alla fall gick snabbt att läsa.

Serdar Özkan kommer från Istanbul i Turkiet men har pluggat företagsadministration och psykologi i USA. Han är författare på heltid sedan 2002 och skriver romaner som handlar om att finna meningen med livet. Debutromanen Rosens röst har översatts till 43 språk, hamnat på topplistor över hela världen och liknats vid Alkemisten av Paulo Coelho.

Ingen har väl undgått att höra talas om Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv? I rapporten omtalas en kurs om Harry Potter som en ”hobbykurs” vars ”[nytta] för framtiden kan diskuteras”.

Industrin kring Harry Potter har omsatt flera miljarder – i dollar räknat. Författaren bakom denna karaktär, J. K. Rowling, har egenhändigt skapat åtskilliga arbetstillfällen och många forskare (inom humaniora) har ägnat sin tid åt att undersköka fenomenet Harry Potter. När det kommer till marknadsföring och kommunikation är Harry Potter ett ständigt återkommande exempel.

Och vad vore Per Morberg, Marcus Aujalay, Tina Nordström, Niklas Ekstedt, Leif Mannerström, Marcus Samuelsson och andra mästerkockar (och vanliga kockar också, för den delen) utan sina svampkunskaper och sin kreativa matlagning?

Entreprenörskap och företagande handlar om så mycket mer än teknik, ekonomi, siffror och kvantifierbar kunskap och det är inte för inte som humaniora ansågs vara mycket viktigt – även för blivande ingenjörer – i en tid och verklighet före den som rapportens författare lever i. Humaniora ansågs nämligen vara grunden till all vetenskap – för vad är människan utan kultur, historia, psykologi, språk och kunskap om samhället hon lever i? Ingenting!

Vi skapar ett samhälle där det är fult att kräva ansvar; här finns bara rättigheter utan skyldigheter och medborgarna ska lindas in i bomull. Samhället fostrar offer: det är synd om mobbaren, det är synd om brottslingen och det är synd om universitetsstudenten som blir kränkt av att bli underkänd. Och offer kan aldrig avkrävas ansvar; den som det är synd om kan inte ifrågasättas. Ann menar att kräva ansvar är att bry sig om och att ingen gynnas av att bli skyddad från ansvar och daltad med – allra minst de som allra mest behöver ställas till svars. Ann Heberlein är rak, enkel och arg (någonstans läste jag att hon skrev boken i rent raseri) när hon drar saker till sin spets och förklarar filosofiska resonemang så att även den som inte spenderat några år på universitetet förstår. Med exempel från verkligheten visar hon hur det ser ut och hur det borde se ut. Wake up and smell the coffee.