..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Pusha för en europeisk författare som du gillar.

Knepig fråga – jag upptäckte nämligen att jag är urdålig på att läsa europeiskt. Jag har läst massor av svenska författare och massor av författare från USA, Australien, Kanada o.s.v. – men europeer (utöver svenskar) är det ont om. Så vad sägs om Donatien Alphonse François de Sade, även känd som Markis de Sade? Politiker, aristokrat, revolutionär, författare och filosof. Denne giftskåpsförfattare föddes i Paris 1740 och dog 1814 på mentalsjukhuset Charenton i Saint-Maurice; mest känd är han för att, så att säga, ha tänjt på gränserna och förespråkat den totala friheten. Ordet ”sadism” kommer av hans namn och det finns de som hävdar att hans verk är självbiografiska, något som jag är högst tveksam till. Jag har läst ett halvt verk av denne man och ögnat några andra – det kan lätt bli lite för mycket – men gillar utmaningen. Kultur och litteratur får gärna utmana alla möjliga gränser – och det gör de Sade.

Aibileen jobbar som hemhjälp och barnsköterska åt familjen Leefolt i det tidiga 1960-talets Jackson, Mississippi. Elizabeth Leefolt vill knappt se åt sin dotter, Mae Mobley, som därför tyr sig allt mer till sin afroamerikanska sköterska. Aibileens bästa väninna, Minny, jobbar hos den hemska Hilly Holbrook, stadens populäraste (och elakaste) kvinna, men blir uppsagd på oklara grunder. Hilly roar sig dessutom med att sprida ut att Minny har stulit från henne; en lögn som hindrar henne att hitta ett nytt jobb. Utom hos Celia Foote, en litet tokig kvinna som är gift med Hillys ex-pojkvän och därför anses vara paria. Inte blir det bättre av att den kurviga Celia har en förkärlek för det snäva och färgglada – vilket är minst sagt opassande i det konservativa Jackson! Elizabeths och Hillys gemensamma väninna Eugenia Phelan, som aldrig kallas för Eugenia utan bara ”Skeeter”, har nyss kommit tillbaka efter sina studier på college och bor hemma hos sina föräldrar. Skeeter vill skriva, men allt hennes mamma tjatar om är att hon ska hitta sig en man och gifta sig. Efter hemkomsten återgår Skeeter snabbt till det som stadens vita kvinnor ägnar sig åt mest – bridge, tennis och förbundsmöten – men hon kan inte undgå att se de orättvisor som stadens afroamerikanska befolkning utsätts för och rasismen som genomsyrar hela samhället. När hon får jobb på Jackson Journal som hushållskrönikör ber hon Aibileen om hjälp och snart vågar hon fråga Aibileen om hon kan tänka sig att ställa upp på ett projekt: Skeeter vill skriva en bok om hur det är att vara svart jobba hos vita. Hon möter motstånd först, men till slut bestämmer sig Aibileen för att ställa upp. Även Minny tillfrågas och är motsträvig först, men ger med sig och sedan rullar hela projektet på – i största hemlighet, naturligtvis. Projektet innebär en risk för alla inblandade: lagarna förespråkar fängelsestraff för det som Skeeter gör och vad de afroamerikanska kvinnorna hon intervjuar kan råka ut för vågar ingen riktigt tänka på. Alla namn ändras – Jackson byter namn till Niceville – men de behöver en försäkring, något som helt säkert kommer att avslöja dem men samtidigt borgar för att alla inblandade får vara fortsatt anonyma.

Det dröjde innan jag läste Niceville. Tyvärr, måste jag nästan säga – för den är underbar! Den har tagit tid att läsa, men det har jag bara varit glad för – den räckte ju längre. Niceville är helt och hållet fiktiv, men författaren berättar i efterordet att hon själv har vuxit upp i Jackson med en afroamerikansk hemhjälp. Boken känns i alla händelser trovärdig. Persongalleriet är brett och mycket levande. Kathryn upprätthåller spänningen och drivet genom hela boken och hon skriver rakt på sak, utan att överdriva, romantisera eller förlora sig i långa miljö- eller personskildringar.

Direkt efter att jag läst ut boken såg jag även filmen. Vissa händelser och detaljer har ändrats, andra har utelämnats och det är inte alltid som ordningen på saker överensstämmer med boken, men i all väsentlighet överensstämmer filmen med boken. Miljöerna och människorna har fångats väldigt bra; det ser helt enkelt ut ungefär som jag tänkte mig när jag läste boken. Dock tror jag att det kan vara svårt att hänga med i handlingen om man inte har läst boken.

Det är bara en sak jag undrar över: Bokens ursprungstitel är The Help. Varför byter man ut den engelska ursprungstiteln mot en annan titel som också klingar engelskt? Det sker då och då med filmer – Spread blev LA Gigolo; Breast Men blev Big Tits (båda titlarna kan verka avskräckande, men filmen är faktiskt jättebra!); Miss Congeniality blev Miss Secret Agent; Equilibrium blev Cubic – och antar att syftet är att göra filmen mer kommersiellt gångbar, men det är inte utan att jag tycker att det är lite dumt. Om man översätter ett verk är det väl ändå lika bra att löpa hela linan ut?

Hur som helst så vill jag se en uppföljare. Jag vill veta hur det gick för Aibileen, Minny och Skeeter!

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Har du något ämne, intresse, fobier, hobby eller annan non-fiction-litteratur som du vill tipsa oss om?

I tonåren nördade jag ned mig i paganism och Wicca. Inte i syfte att utöva eftersom jag har varit (typ) ateist (och skeptiker, framför allt) sedan jag var ännu yngre, utan bara för att det var intressant och för att jag var trött på skolans ständiga fokus på och favorisering av kristendomen. På grund av detta har jag samlat på mig en ansenligt mängd böcker som alltid väcker uppmärksamhet hos de som besöker oss för första gången och kikar i bokhyllan (däremot inga reaktioner på Koranen, Mormons bok, The Satanic Bible eller Mein Kampf); Scott Cunningham skrivit två verk som är en bra start för den nyfikne – Wicca: A Guide for the Solitary Practitioner och Living Wicca: A Further Guide for the Solitary Practitioner. Sedan barnsben någongång har jag varit intresserad av andra världskriget och då särskilt Förintelsen och nazismen (det är därför jag har Mein Kampf i bokhyllan och en del biografier över kända nazister), så mina bokhyllor är fulla av sådan litteratur. Några väl valda titlar på ämnet: The Nuremberg Trial av Ann och John Tusa, Sverige och Förintelsen av Ingvar Svanberg och Mattias Tydén, Förintelseindustrin av Norman G. Finkelstein, samt Eldens barn av Lucette Matalon Lagnado och Sheila Cohn Dekel. Steget till nutid är inte jättelångt: inför valet förra året började jag läsa om Sverigedemokraterna och jag har ännu flera olästa böcker i kö. Under denna tagg kan man läsa om vilka böcker jag läst, vad jag tyckte om dem, vad jag tycker om SD och följa min fortsatta läsning. Mitt intresse för samhällsanalys och kriminalhistoria möts i det nu pågående uppnystandet av rättsskandalen Thomas Quick. I Quick: Den stora rättsskandalen gör Pelle Svensson en grundlig genomgång av de grova felaktigheter och tjänstefel som har begåtts och i Thomas Quick är död berättar bröderna Bergwall själva om sin uppväxt (berättelser som står i stark kontrast till Quicks vittnesmål) och livet på Säter under Quick-tiden. En annan intressant bok på ämnet samhällsanalys och kriminalhistoria är Lasermannen av Gellert Tamas. Det svenska samhället från ett lite mer samhällskritiskt perspektiv kan man läsa om i I trygghetsnarkomanernas land och Ingen tar skit i de lättkränktas land av David Eberhard, samt Det infantila samhället av Carl Hamilton, och apropå kriminalhistoria är Jack Uppskäraren: kriminalfall och legend av Glenn Lauritz Andersson ett bra översiktsverk som sporrar till fortsatt läsning. Jag är inte jätteintresserad av hundar – om det inte är fråga om västgötaspetsar! Tyvärr finns det ingen bok på svenska om dessa underbara små personligheter, men däremot några på engelska: A Study of the Swedish Vallhund av Jacqui Bayliss och så har Leonie Darling och Janice Wilton skrivit var sin bok med titeln Swedish Vallhund. Mitt största intresse är naturligtvis böcker: Förlagsboken av Gunilla Widengren Hammarskiöld och Lars E. Pettersson ger en detaljerad bild av bokproduktion och förlagsarbete och Om betydelsen av böckers utseende av Kristina Lundblad handlar om förlagsbandets framväxt, formgivning och historia.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilket är det svåraste litterära verk du någonsin har läst? Vad var det som gjorde det svårt?

Efter några timmars funderade har jag kommit fram till att det finns två kandidater till den här posten. Och en bubblare. Kandidat nummer ett är Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen: grotesk och förskräcklig på alla sätt och vis och jobbig att ta sig igenom då den är skriven på dialekt (nordvästerbottniska). Kandidat nummer två är Filosofin i sängkammaren av Markis de Sade där tvång, brutalitet och perversioner varvas med långa, och ibland helt absurda, filosofiska utläggningar. Boken är inte svår egentligen, men blir jobbig att läsa eftersom det sker enligt en löpande band-princip. Som korvstoppning. Markisen bara matar på i en aldrig sinande ström av ord. Bubblaren är Rakt på sak av Andrew Morton och Monica Lewinsky. Jag är tveksam till om den kan anses vara ”litteratur” (därav ”bubblare”); den är i alla händelser helt omöjlig att läsa eftersom den är full av syftningsfel och är extremt bristfälligt interpunkterad.

Det här är den första boken som skrivits om Sverigedemokraterna sedan deras inträde i riksdagen efter valet i september. Journalisterna Hamrud och Qvarford följer partiets valupptakt, låter partitopparna själva komma till tals och placerar partiet och händelser därikring i en kontext genom att se tillbaka på partiets historia och redogöra för relevant statistik. De gör en ansats att ”ta debatten”, om man så vill, och boken utgör en pusselbit som passar bra ihop med tidigare utgivna böcker om SD. Bland annat får läsaren en introduktion till sverigedemokratisk retorik (efter otaliga debatter med Sverigedemokrater och deras anhängare är jag själv väl bekant med den; deras definitioner stämmer sällan överens med gemene mans) och partitopparna visar prov på sin sedvanliga stollighet. Hamrud och Qvarford visar även varför den så kallade våldtäktsrapporten ur vetenskaplig och statistisk synpunkt gör sig bäst i en dokumentförstörare. Bra jobbat! Som mindre bra kan nämnas att språket ibland känns väl banalt och har en hel del korrekturmissar, samt att interpunktionen (eller bristen på densamma) stundvis får mig att vilja gråta.

Värt att nämna är omslagsbilden: hijaben som kompletterar Sverigedräkten är ett verk av Fuldesign. I mitt tycke ett alldeles underbart statement! Mer, mer!

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken genre föredrar du och varför?
   

Mycket av det jag läser kan antagligen kategoriseras som ”faktion”; fakta på ett skönlitterärt sätt - gärna verk med fokus på samhällskritik, samhällsvetenskap och politik. De är allmänbildande och argumentationsvässande och jag uppskattar författare som är lite ”bitska”. Vidare läser jag gärna böcker om kriminalhistoria, andra världskriget och genusvetenskapliga spörsmål. Jag gillar även fiktiv litteratur/skönlitteratur med ovan nämnda inriktningar – och så tycker jag att genreindelningar är jätteknepigt …

I slutet av 2001 befinner sig Åsne Seierstad i Afghanistan i egenskap av journalist. I Kabul träffar hon bokhandlaren Shah Muhammad Rais (i boken kallad Sultan Khan), finner honom intressant och vill skriva en bok, varför hon i början av 2002 flyttar hon in hos familjen Rais. Afghanistan är ett av Asiens fattigaste länder, svårt sargat av kriget mot Sovjet, det efterföljande inbördeskriget, talibanregimen och nu senast USA:s jakt på Al-Qaida. Analfabetismen är utbredd, vanligare hos kvinnor än hos män då kvinnor ofta gifts bort unga och förväntas ta hand om hemmet och föda barn. Överhuvudtaget är kvinnans situation ofri och vid tiden för Åsnes vistelse i Kabul, den första våren efter talibanregimens fall, var burkan fortfarande ett mycket vanligt plagg på stadens gator – i den mån kvinnorna alls gick ut. Kvinnornas liv och situationen i Afghanistan fångar Åsne mycket skickligt! Hon lyckas göra sig själv alldeles osynlig vilket gör att boken inte alls framstår som den reportagebok eller det journalistiska verk den egentligen är (eller påstås vara) utan i stället blir ett litterärt verk.

Shah Muhammad Rais är en välutbildad man och tack vare sitt sinne för affärer har han skapat sig en bra tillvaro för sig och sin familj – som han styr med järnhand. Åsne understryker i förordet att det här är berättelsen om en familj, en familj som dessutom tillhör medelklassen, och att den därför inte ska ses som representativ för alla familjer i hela Afghanistan. Bokhandlaren i Kabul väckte mycket uppmärksamhet när den kom: bokhandlaren menar att Åsne ljuger och trovärdigheten har ifrågasatts från flera håll, Åsne å andra sidan hävdar att boken är baserad på sakliga fakta och händelser som hon själv bevittnat om än presenterad i litterär form. Shah ansåg att hans heder gått förlorad och replikerade med sin egen bok, Once Upon a Time There Was a Bookseller in Kabul, och Seierstad dömdes så sent som i juli i år att betala skadestånd till Suraia Rais, i boken kallad Sonya; Shah Muhammads yngsta fru. Oavsett vad så är det här ett stycke god läsning.