..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

På Lyckostigen 3 i en liten, sliten landsortshåla bor Johanna med sina två tonårsdöttrar. Livet är ett slitgöra: hon jobbar som behandlingsassistent och sedan skilsmässan flera år tidigare är ekonomin ett stort gissel. Hon hankar sig fram och klarar sig nätt och jämnt tack vare extrapengar från barnens far, Kalle, som drog till Stockholm och skapade sig ett nytt liv. I Stockholm bytte han ut Kalle mot Calle (denna ändring från K till C är på något sätt hela grejen i ett nötskal) och träffade Fanny, som han precis blivit sambo med på en av stadens finare adresser. Sina barn träffar han var tredje helg, men relationen är ansträngd och han lär aldrig riktigt känna dem, något han kompenserar med att överösa dem med dyra märkeskläder. På grund av sin klassresa vill Calle inte längre kännas vid sin bakgrund överhuvudtaget: i hans nya liv, som till stor del definieras av dyra kläder och fina bilar, finns det inte plats för någon landsortshåla. Fanny, å andra sidan, är uppväxt i den övre medelklassen och rör sig vant i dessa miljöer. Hennes vänner märker att Calle inte riktigt hör hemma där och hon måste konstant försvara honom och deras relation, samtidigt som hon själv ifrågasätter den – hon vet ingenting om Calles liv före henne, vilket hon sörjer.

Nådastöten inträffar när Calle drar in de extrapengar som han sedan skilsmässan betalat ut till Johanna, men som en skänk från ovan vinner hon tjugo miljoner på Joker. Först har hon inte en tanke på att flytta, men yngsta dottern har det jobbigt i skolan och så hittar hon en vindsvåning i samma hus som Calle bor i – så varför inte? Så kan barnen få en nystart och träffa sin far lite oftare. Omställningen blir jobbig för Calle, som helst av allt vill att Johanna ska isolera sig i sin vindsvåning och inte prata med någon, och alla inblandade blir tvungna att fundera på sin syn på sig själva och andra.

Hur får man en bonusfamilj att fungera? Hur viktig är ens ursprung och bakgrund? Handlar samhällsklass bara om statusprylar? Kan man någonsin göra en klassresa och till fullo passa in i sitt nya sociala sammanhang? Anna Fredrikssons bladvändare väcker en mängd känslor och mycket intressanta frågeställningar. Hon skriver lättillgängligt och karaktärerna är trovärdiga: jag kan så väl identifiera mig med Sara, Johannas yngsta dotter; jag förstår att Fanny känner sig vilsen inför Calles bakgrund och jag förstår varför Calle så gärna vill glömma allt. Att varken Johanna eller Calle beter sig riktigt okej väcker ytterligare funderingar: det känns inte riktigt bra att Johanna flyttar in i samma fastighet som Calle – det hade ju fungerat alldeles utmärkt med ett boende en bit därifrån – men Calle försöker å andra sidan hantera situationen genom att förmana Johanna att hålla en låg profil och inte bli kompis med deras gemensamma grannar. Fanny hamnar lite i kläm men hanterar situationen med bravur – en så fin person med ett stort hjärta, en karaktär som bara växer i takt med läsningen. Det enda som skaver lite är att slutet inbjuder till en fortsättning!

Anna Fredriksson har varit verksam som manusförfattare sedan 1992 och på hennes meritlista finns bland annat TV-serierna Rederiet och OP7 (två av mina favoritserier när det begav sig) och filmen Sprängaren, baserad på Liza Marklunds roman med samma namn. 2011 debuterade hon som romanförfattare med Sommarhuset. Anna har en hemsida här men hon är främst aktiv på Twitter.

Heinrich Himmler var chef för SS mellan åren 1929 och 1945 och hade därmed ansvaret för Nazitysklands förintelse- och tvångsarbetesindustri. Hans stora intresse var så kallade ”rasfrågor” och 1935 grundade han forskningsinstitutet Ahnenerbe (vilket på ett ungefär kan övesättas till ”förfäders arv”) vars syfte var att bevisa, medelst förfalskning och lögn om nödvändigt, att Tyskland var alla civilisationers vagga och förmedla denna bild till den tyska allmänheten. För ändamålet rekryterades forskare och vetenskapsmän inom allsköns discipliner och även en stor mängd hjälparbetare: fotografer, skulptörer, bibliotekarier, sekreterare m.fl. Dessa reste sedan runt på expeditioner världen över för att undersöka förhistoriska lämningar – och försöka revidera historien. En av dem, Edmund Kiss, hävdade till exempel att han i Anderna hade hittat ruiner efter en gammal nordisk koloni – som var över en miljon år gammal. Platsen existerar: Tiahuanaco kan dateras till ca. 1200 f. Kr. och är definitivt inte germansk. En annan populär teori var att hällristningarna i Bohuslän var en urgammal helig skrift. Det fanns ingen hejd på hur långt Ahnenerbe var villiga att gå för att ”bevisa” att ”den ariska rasen” var ursprunget till precis allt. Fascinerande. Tyvärr finns det inte särskilt mycket litteratur om Ahnenerbe, så Heather Pringles verk är mycket välkommet. Boken är omfattande och intensiv och utgör en viktig pusselbit för den som, liksom jag, är intresserad av Nazityskland och andra världskriget. Det förekommer många namn och platser i boken men Pringle lyckas hålla en röd tråd genom hela boken och det är därför ganska lätt att hålla reda på vem som gjorde vad. På slutet knyter hon ihop påsen på ett bra sätt genom att redogöra för vad som hände med bokens huvudpersoner efter kriget.