..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Jag blir alltid glad när jag hittar unga bokbloggare på nätet. Glad för att de läser och tycker om böcker, glad för att de gör sin grej, glad för att de använder sociala medier för att göra sina röster hörda – och glad för att det ger mig hopp om att den snäva syn på läsning och litteratur som jag råkade ut för i skolan verkar vara på utdöende. Sådant vill jag naturligtvis uppmuntra!

En sådan ung bokbloggare är snart 14-åriga Tova som bloggar på Bokugglan och även syns en del på Twitter (och i Kampratposten!). Hon läser främst ungdomslitteratur och på bloggen blandas boktips, bokrecensioner, författarintervjuer och -porträtt och bokrelaterade saker i största allmänhet med mer allmänna funderingar och reflektioner. Superbra för mig och alla andra som vill ha mer koll på ungdomslitteratur, men känner oss lite vilsna.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken är din absoluta favoritbok av de som du har läst på ett annat språk än svenska?

Året var 2000 och Girlfriend in a Coma av Douglas Coupland hade, under några månaders tid, stått i hyllan på Åhléns och ”retat” mig; den var den där boken som man ser, men aldrig tar upp, varje gång man går in i bokhandeln. I skolan skulle vi läsa skönlitteratur på engelska och vår engelsklärare hade tagit med sig en bunt böcker vi kunde välja från – men bara förkortade utgåvor av kända verk. Han lade ifrån sig bunten med böcker på ett bord och uppmanade mina klasskamrater att välja böcker, men till mig sade han: ”Du är så bra på engelska, så jag vill att du går till biblioteket och väljer något själv.” Det här var på den tiden när jag var så extremt omotiverad i skolan och helst inte läste något alls – kravlöst läsande och uppriktigt beröm och uppmuntran från lärare var sällsynt. Så jag gick till biblioteket och som ovan biblioteksbesökare blev jag överväldigad av mängden böcker – och gissa elva gånger vilken bok som stod i ögonhöjd med framsidan utåt? Att låna kostar ju inget och jag hittade inget som tilltalade mig mer, så jag resignerade, vilket ju var alldeles rätt, för så himla bra den var! Jag vågar inte läsa om den av rädsla för att bli besviken om det visar sig att den inte alls var så bra som jag minns den.

Efter att jag läst En shopaholics bekännelser ondgjorde jag mig över att ”sådan jävla skit prånglas ut”, att det är en ”förolämpning mot det kvinnliga könet att marknadsföra sådant skräp till dem, som om de inte hade högre krav än så” och så vidare. Jag lugnade mig snart och insåg att sådana böcker finns för att det finns en marknad och kanske viktigast av allt: jag tycker inte så egentligen.

En del människor har kanske inte högre krav än så, men vem är jag att sätta mig till doms över det? Om Sophie Kinsella är det enda andningshålet i en i övrigt mycket stressad och pressad vardag så vore det enbart omänskligt att göra så.

För egen del tycker jag att en sådan bok är något av en förolämpning mot mig, men i själva verket är ju ”hellre än bra” mitt honnörsord. Hellre Sophie Kinsella än ingen läsning alls. I ett större perspektiv anser jag att kultur ska ha högt i tak, låga trösklar och vida ramar. Ramarna bör rimligen stipuleras av lagen snarare än av marknaden och de ska absolut inte stipuleras av kulturfientliga element. Med andra ord: Hellre en och annan gränsöverskridare (t.ex. Anna Odell) och lättuggad författare än en uteslutande likriktad, snäll och förflackad kultur vars existensberättigande är lika med dess ekonomi. Jag tycker att kultur ska få kosta skattepengar. Så mycket skattepengar som krävs för att den lilla, smala, osynliga kulturen ska kunna leva kvar.

Att litteratur delas in i ”bättre” och ”sämre” har jag ingenting emot alls, men jag tycker att all läsning ska räknas och att en läsare inte nödvändigtvis behöver vara ”bättre” eller ”sämre” bara för att vederbörande väljer litteratur ur det ena eller det andra facket.

Därför blir jag ledsen i ögat när jag inser att all läsning inte alls räknas. Mats Olsson har varit inne på det här ämnet tidigare och det är något jag känner igen från min egen skoltid och från samtal jag haft med människor i min omgivning. Vissa saker räknas inte och dessa saker är i regel ”manligt kodade”.

Nina Hemmingsson, Liv Strömquist och Sara Granér figurerar i bokrecensioner, på bokbloggar och frontas i nätbokhandlar. Kalle Anka-pocketar och Fantomen gör det inte. Sophie Kinsella räknas, men inte fackböcker. Kitty – ja; Bert – nej. Och så heter det att ”pojkar inte läser”. Fast de läser ju visst – de läser bara andra saker och konsumerar berättelser i andra format. Och det går naturligtvis att applicera analyser på varför det är så och jag tror absolut på att uppmana och utmana pojkar (och flickor) att söka sig utanför sina egna ramar – och att läsa hellre än bra – men att vara nedlåtande och kritisk är fel väg att gå, men jag har förstått att det inte är ovanligt att en del vuxna reagerar just så inför barns och ungdomars läsande, trots att ansvaret för barns och yngre ungdomars läsande inte helt och hållet kan vila på dem själva. För den som behöver inspiration till ett bra bemötande: Enligt O berättar om hur hon utmanade en elev som vägrade läsa.

Men jag kan även se att det finns annan läsning som ”inte räknas”. Annika uppmärksammar att det finns en lite nedlåtande syn på deckare och barn- och ungdomslitteratur verkar inte vara helt okej att läsa om man är vuxen (Nilsson, Ulrika. [2010]. Vuxnas läsning av ungdomslitteratur: En påse med godis, en trettioårskris eller som vilken litteratur som helst? Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås). Faktion, som jag själv läser mycket, känns inte heller som ”läsning på riktigt”.

Dessa observationer bekräftas till viss del av att Statistiska centralbyrån som, enligt Kristina Ahlinder, definierar ”läsning” som ”läsning av skönlitteratur”. Jag sökte upp den senaste ULF-undersökningen och konstaterade att SCB räknar med alla sorters läsning men att de skiljer på skönlitteratur och annan litteratur (”skönlitteratur” och ”bokläsning”) och att den ”andra litteraturen” tillskrivs en allt mindre betydelse allteftersom redovisningen av undersökningsresultaten fortgår. Detta styrks av att ”annan litteratur” endast räknas om den lästs på fritiden och saknar relevans för yrkeslivet:

… det kan vara svårt att urskilja om den facklitteratur man läser på fritiden egentligen inte främst är arbetsrelaterad …

Men jag vill inte göra det här till en könsfråga. På ett närliggande tema kan jag nämligen konstatera att viss textproduktion inte räknas. Skönlitterära texter räknas, men inte bloggar. Att helt självständigt skapande uppmuntras och att fanfiction ses som plagiat och ”inte på riktigt” är en föreställning jag träffade på under arbetet med B- och C-uppsatsen. ”Män dominerar internet” hörde jag någon påstå en gång, vilket kanske är sant i vissa avseenden, men vilka är det som bloggar? En och annan man, ja, men mest tjejer och kvinnor. Fast det är ett helt annat blogginlägg …

Den där nedlåtande attityden som min svensklärare hade ledde så småningom, kombinerat med hennes föreställningar om att hennes tolkningar var de enda rätta, till att jag inte läste några böcker alls på flera år: jag gjorde ju bara fel ändå och det var ju inte fråga om att man kunde läsa för sin egen skull. Förhoppningsvis var det inte hennes avsikt, men det är så det kan bli om man far ovarsamt fram och anser att lärar-/föräldra-/vuxenrollen ska vara dömande snarare än vägledande. Den läsning jag ägnade mig åt innan min lärares framfart gjorde sannolikt betydligt mindre skada i längden än konsekvenserna av det hon gjorde och sade.

Dag 21: Din barndoms älsklingsbok.

Jag älskade Bertböckerna av Anders Jacobsson och Sören Olsson och har läst de flesta flera gånger; jag förstår fortfarande inte varför min svensklärare i högstadiet sågade dem. För det första så är all läsning bra läsning och all läsning ska uppmuntras hos barn och ungdomar; man ska läsa hellre än bra och så mycket man kan, det finns gott om tid för finkultur senare i livet. För det andra är böckerna helt underbara och jag ångrar lite att jag gav bort alla. För det tredje är Bert i högstadieåldern själv, alltså är det alldeles utmärkta böcker för högstadieelever. Leve fulkulturen! En annan favorit var ju, som jag nog nämnt tidigare, Sofies värld av Jostein Gaarder.