..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Jag har läst pocketutgåvan som, om jag förstår saken rätt, skiljer sig en del från originalutgåvan. Pocketutgåvan är något nedbantad och fokus ligger på islamofobi i politikens salonger. Andreas Malm inleder detta mastodontverk med att extensivt redogöra för den så kallade Eurabia-litteraturen, vilket är en mycket skrämmande läsning: Denna litteratur presenterar en konspirationsteori som gör gällande att västvärlden får olja mot att arabvärlden får befolka den och att förhandlingarna kring utbytet sker inom ett överstatligt, superhemligt organ som hela EU-maskineriet och alla västvärldens regeringar, banker, kyrkor, industrier, medier och akademier är insyltade i. Att ingen har hört talas om denna hemlighet läggs fram som bevis på att den existerar (så skapas en konspirationsteori!). På denna konspirationsteori staplas sedan ytterligare ”fakta” och utspel om islams och muslimers nedärvda djävlighet, inklusive myten om den muslimska demografiska bomben. Det är bara det att den ”fakta” som presenteras är bluff, båg, fabriceringar och rena falsarier. Dessa konspirationsteorier, myter, ”fakta” och utspel är det som ligger till grund för den politik som förs av Sverigedemokraterna och deras  främlingsfientliga systerpartier ute i Europa, t.ex. Vlaams Belang, Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ), Lega Nord, Front National o.s.v. För att sticka hål på bubblan presenterar Malm empirisk och objektiv forskning som visar hur fel ute dessa högerextrema grupperingar är; som exempel kan nämnas att sådan forskning visar att kvinnor från muslimska länder ofta föder färre barn per kvinna än kvinnorna i det värdland de befinner sig i – den demografiska bomben existerar alltså inte. Malm menar dock att islamofobins rötter finns i medier och hos politiker och debattörer i den mittfåra som äger diskursen och därför kan ange tonen – och att dessa möjliggör och legitimerar islamofobiska strömningar och grupperingar. Det föreligger, med andra ord, en institutionell och strukturell islamofobi som ger sig uttryck i hur islam och muslimer porträtteras i media och av politiker i mittfåran; bilden av islam som en totalitär och reaktionär ideologi och muslimer som våldsamma förtryckare produceras offentligt och globalt och appliceras lokalt där inga muslimer finns, vilket leder till att muslimer segregeras. Inte för att de själva vill det, för den forskning Andreas Malm presenterar visar att så inte är fallet, utan för att segregationen påtvingas dem, till exempel i Bunkeflostrand där befolkningen gick man ur huse för att stoppa en muslimsk familj från att flytta till orten, eller i Vellinge som tog strid mot att ensamkommande flyktingbarn skulle inkvarteras i ett vandrarhem där. Islamofobin är nämligen som mest utbredd där det finns minst muslimer. Mycket bra och läsvärd bok. Mindre bra är att Andreas Malm på ett ställe lutar sig mot psykoanalytiska teorier och att texten stundvis är svårläst på grund av bristande språkkoll och korrekturläsning.

Sverigedemokraterna sneglar mot grannlandet Danmark, där deras motsvarighet Dansk Folkeparti sitter i riksdagen sedan 1998 och sedan 2001 är stödparti åt Venstre (som inte alls är vänster utan närmast jämförbara med Folkpartiet) och Konservative Folkeparti. I svenska opinionsundersökningar ligger SD tre veckor före valet stadigt kring fyra procent. Vad skulle ett Sverige med ett främlingsfientligt parti i riksdagen innebära? För att söka svaret på den frågan bodde Lena Sundström under några månaders tid i Danmark och träffade där politiker, journalister, danska muslimer och pæredansker. Resultatet blev en reportagebok som i språket är lättsam men till innehållet sett desto mindre trevlig. För att bygga en stadig grund att stå på börjar Lena med att guida läsaren genom Dansk Folkepartis historia och Muhammedkarikatyrernas tillblivelse och konsekvenser. Så hur ser Danmark ut med ett främlingsfientligt parti i riksdagen? Flera partier har ”justerat” sina ståndpunkter och antagit en mer invandrarkritisk ställning, folket är otryggt och desto tryggare de är desto otryggare känner de sig. Mest otrygga är de pæredanske invånare som bor i rika kommuner där de bara träffar andra pæredansker, och enligt Søren Krarup i Dansk Folkeparti är Sverige ett totalitärt land där – och här börjar det bli riktigt bisarrt – de som ämnar rösta på Sverigedemokraterna måste anmäla detta i förväg: att rösthemligheten är en medborgerlig rättighet för alla i Sverige vill han inte gå med på; han har minsann läst i tidningarna hur det ligger till! Kort och gott: medan Sverigedemokraterna ser Danmark som ett föregångsland, ser Dansk Folkeparti Sverige som ett avskräckande exempel.