..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Jag har tidigare sammanställt torsdagens, fredagens och lördagens schema. Så här ser söndagens schema ut:

10:30-11:00 Kvinnolitteratur på nätet på Scen Norden, C02:02.

11:00-11:20 Bokcirklar.se – en mötesplats för läsare på Biblioteks- och Berättarscenen, E-hallen.

11:30-11:45 SD i halvtid i monter B08:61.

12:30-12:55 Ett svenskt rättshaveri i J-hallen.

13:00-13:30 Om man håller sig i solen – en självbiografisk roman på Litteraturscenen, A01:60.

14:00-14:20 Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz på Internationella Torgets Scen, H-hallen.

14:30-15:00 Rumsvakt (preliminärt).

15:25-15:40 Hederskultur och hedersproblematik på Forskartorgets Scen, B05:72.

15:50-16:05 Är nätpiraterna här för att stanna? på Forskartorgets Scen, B05:72.

Vi befinner oss i ett högljutt mediebrus där det krävs en allt större chockeffekt för att sticka ut och synas och det vi serveras är inte sällan billigt, sjaskigt och lättuggat. Detta i ett land som gärna slår sig för bröstet och tycker sig vara lite finare, lite bättre, lite rättvisare och lite mer rättrådigt än alla andra. Och så finns Niklas Orrenius, journalisten som avskalat och nedtonat skildrar det som skulle kunna anses vara extremt och sensationellt, men utan att det blir lättuggat eller sensationslystet. I Här är allt så perfekt, som är hans debutbok, har Niklas samlat 23 reportage som tidigare publicerats i Sydsvenskan mellan åren 2002 och 2008. Vi får bland annat läsa om de fem barnen Gülec, mellan sex och 15 år gamla, som Migrationsverket ville utvisa till Tyskland – utan deras föräldrar; om MS-sjuka Birgitta som söker bot genom healing; om Richard Jomshof, läraren som gång på gång får sparken och har svårt att få jobb på grund av sitt engagemang i Sverigedemokraterna; om Faik Rustemi som förespråkar sharialagstiftning; om Erik, en homosexuell präst som förespråkar celibat och mycket mer.

Niklas styrka är hans objektivitet: Han presenterar argumenten men levererar inga färdiga svar och lyckas ofta utmana sin läsare. Påfallande ofta finns det inte ens ett rätt svar, eller ens något färdigt svar alls. Komplexa frågeställningar presenteras på ett lättillgängligt vis, utan att det blir banalt eller fördummat.

Niklas Orrenius var tidigare politisk reporter på Sydsvenskan och kollega med Olle Lönnaeus, men sedan i februari i år är han i stället verksam som reporter för Expressen där han förhoppningsvis når ut till fler läsare med sina starka reportage. Han har nominerats för flera journalistiska priser och twittrar sporadiskt om sitt arbete. Här är allt så perfekt följdes av Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. och förra året kom Sverige forever in my heart.

Mellan hösten 2010 och hösten 2011 hände en mängd stora (och några lite mindre) saker: Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen, Mona Sahlin avgick och efterträddes av Håkan Juholt; Usama bin Laden och Muammar al-Gaddafi (”[a]vskytt barn har många stavningar”, citat s. 123) avrättades och i fjärran världsdelar reste sig folket mot förtryckande regimer; Björn Ranelid munhöggs med Peter Englund, elvaåringar slängdes av tåg, Victoria blev med barn och Anders Behring Breivik gav det högerextrema hatet ett ansikte. Denna händelserika och intensiva period skildras och analyseras av Jonas Gardells skickliga penna – på maximalt 140 tecken. Detta är en samling av Jonas Gardells bästa tweets mellan 2010 och 2011. Med mycket humor – och ibland djupt allvar – kommenterar han sin omvärld och ofta driver han hejdlöst med sig själv och andra. Helst av allt hade jag velat citera hela denna underbara bok, men det går ju inte, så jag får nöja mig med en favorit bland många. Sidan 98-99 handlar om hur Aftonbladet försöker sparka liv i skandalerna kring Sven Otto Littorin:

När Aftonbladet utser sig till moralens väktare och domare är det som att Fan sätts till att predika i kyrkan.

Här kan man i realtid följa Jonas Gardells fortsatta omvärldsanalyser.

För närvarande läser jag en delkurs om projektledning och arbete i projekt och i den ingick en föreläsning om och en praktisk övning i retorik. Övningen gick ut på att vi skulle hålla ett kort anförande, uppbyggt i enlighet med retoriska regler, och jag blev så nöjd med mitt tal att jag vill återge det i text.

Talet handlar om vikten av att vårda yttrandefriheten och är tänkt att hållas vid ett seminarum på Bokmässan av en bibliotekare, för bibliotekarier och andra intresserade. Syftet är att varande och blivande bibliotekarier ska fundera över sin roll. För argumentationens skull har vissa argument spetsats till något.

Hej och välkomna till detta seminarium! Det är så passande att jag ska prata om yttrandefrihet just idag, för på vägen upp hit gick jag förbi Jimmie Åkesson och igår ringde en god vän till mig. Hon har alldeles nyss fått sitt första jobb som bibliotekarie och under gårdagen hade hon strosat runt i biblioteket och då, i hyllorna, hittat några böcker som väckte hennes uppmärksamhet, bland annat Mein Kampf, Berättelsen om O och några verk av Markis de Sade.

Hon var en aning förfärad över att biblioteket hade sådana böcker i sitt bestånd och oroade sig för vad det kunde leda till, varför jag sade till henne att vi bibliotekarier måste fundera på vår roll.

Ska vi förbjuda eller tillgängliggöra? Fostra eller vägleda? Domdera eller diskutera?

Man skulle kunna likna yttrandefriheten vid en rosenbuske: den är mycket vacker, men den måste skötas om. För att vi ska kunna skydda och sköta vår rosenbuske på bästa sätt, måste vi veta vilka hot den står inför. På samma vis måste vi veta vad som hotar yttrandefriheten för att kunna skydda den.

Ibland ska vi bara hålla oss i bakgrunden och passivt bevaka vår rosenbuske, redo att gripa in om det behövs, liksom poliser bevakar demonstrationer, skyddar den mötes- och demonstrationsfrihet som utgör en viktig byggsten i yttrandefriheten och är beredda att ingripa vid oroligheter. Andra gånger måste vi mer aktivt sköta vår rosenbuske med ogräsmedel eller med beskärning, på samma sätt som det finns lagstiftning om förtal och hets mot folkgrupp som beskär yttrandefriheten.

Är vi slarviga i skötseln av vår rosenbuske kommer den att dö – och detsamma gäller yttrandefriheten. Vi får aldrig någonsin ta den för given!

Det är därför vi måste fria hellre än att fälla när vi gör våra inköp: när vi tar in böcker som kan uppfattas som kontroversiella, gör vi det för att våra användare ska kunna bilda sig en uppfattning om vad som hotar yttrandefriheten och för att biblioteken ska vara en arena för diskussion.

Om vi börjar rensa – censurera – och bara tillåta snäll litteratur, bidrar vi även till en ökad historielöshet och det obildningsideal som breder ut sig i vårt samhälle. Vi kan inte heller låta bli att ta in viss litteratur baserat enbart på föreställningar om den. Vi måste ta reda på fakta, för gör vi inte det så kommer vi alltid att ligga steget efter de element som vi verkligen borde oroa oss för.

Vår roll är att tillgängliggöra, vägleda och diskutera!

I mitten av 2000-talet blev ”apatiska flyktingbarn” en del av var mans vokabulär. Ryktet gick att barnen inte alls var apatiska utan att de simulerade eller blev drogade till apati av sina föräldrar och svårt sjuka barn utvisades ur Sverige på löpande band, ibland med brutala metoder. Detta är en berättelse om lögner och manipulation – men inte från flyktingar utan från högsta ort. En nationell samordnare som tillsattes för att objektivt och förutsättningslöst utreda och göra en översikt av asylsökande barn med uppgivenhetssymtom, hade redan från början sin uppfattning klar och blev i stället spindeln i det nät av anklagelser och falsarier som omgav hela debatten och riktades mot de asylsökande familjerna. Denna samordnare svarade under migrationsministern – som hade fullt förtroende för, och förde sin politik utifrån, sin utredares så kallade resultat. Samma utredare hade dessutom tät kontakt med en beslutsfattare på Migrationsverket; så småningom kom de att samarbeta kring ett antal polisanmälningar som på mycket vaga grunder gjordes mot familjer med barn som drabbats av uppgivenhetssymtom. Högst upp satt en statsminister som i rädsla för Sverigedemokraterna och andra högerextrema grupperingar förde sverigedemokratisk politik. Resultatet blev att försvarslösa barn som flytt från omänskliga förhållanden fortsatte att misshandlas, vanvårdas och torteras av det land de flytt till och hoppades skulle skydda dem – helt i strid mot såväl landets egen lagstiftning som internationella konventioner. De apatiska ger en god insyn i ett cyniskt och kallsinnigt maskineri, underblåst av vårdpersonal som säger sig ha sett både det ena och det andra (men som vid närmare undersökning inte har sett något alls utan bara agerar på hörsägen) och medier som inte behärskar grundläggande kunskaper i källkritik. Mycket bra, skrämmande och tragisk bok.

Internet kryllar av dem. Argumenten som rättfärdigar Anders Behring Breiviks terrordåd och vill placera ansvaret för det utanför Anders själv och utanför de egna leden.

Så här står det på en främlingsfientlig blogg:

Rimlig antagelse: Utan islamisering och massinvandring hade kanske Breivik inte triggats. Hemskt att säga så? Men det kan väl ses som en fullt rimlig antagelse att utan mångkulturen hade galningen fått leta efter något annat att reta sig på?

Så här säger en sverigedemokratisk kommunpolitiker:

Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde.

Och så här säger en annan sverigedemokratisk kommunpolitiker:

Det är i mångkulturella samhällen som sådana här monster skapas, som med berått mod finner det som sin rätt att ta livet av andra människor. Mångkulturella och andra splittrade samhällen erbjuder en utmärkt jordmån för framväxten av alla sorters terrorister, alltifrån Breivik till islamister.

Att hävda att det är ”invandrare” och ”det mångkulturella samhället” som bär skulden för Anders Behring Breiviks dåd är som att säga att ”vissa” flickor får skylla sig själva. Resonemanget är detsamma. Se själva:

Rimlig antagelse: Utan hennes flirtiga beteende hade kanske våldtäktsmannen inte triggats. Hemskt att säga så? Men det kan väl ses som en fullt rimlig antagelse att utan dessa inviter hade han fått leta efter något annat att våldta?

Om det inte funnits någon stringtrosa eller snäv kjol hade det inte funnits något som triggade våldtäktsmannen att göra som han gjorde.

Det är genom beteendet hos vissa tjejer som sådana här monster skapas, som med berått mod finner det som sin rätt att våldta andra människor. Tjejer som inte håller på sig och tror att de kan ha sex hur de vill erbjuder en utmärkt jordmån för framväxten av alla sorters sexbrottslingar, alltifrån blottare till sexualsadister.

Resonemangen kan även användas av människor som är mindre lämpliga som föräldrar:

Rimlig antagelse: Utan hennes trotsiga beteende hade kanske mammans vrede inte triggats. Hemskt att säga så? Men det kan väl ses som en fullt rimlig antagelse att utan detta beteende hade hon fått leta efter något annat att ta ut sin ilska på?

Om det inte funnits någon trots eller uppkäftighet hade det inte funnits något som triggade pappan att göra som han gjorde.

Det är genom beteendet hos vissa barn som sådana här monster skapas, som med berått mod finner det som sin rätt att ge sig på försvarslösa barn. Barn som gör på det ena eller andra sättet erbjuder en utmärkt jordmån för framväxten av alla sorters uppfostringsmetoder, alltifrån hot till dödsmisshandel.

Jag tänker inte länka. De kan ju få för sig att det är okej att resonera på det sättet.

Jag har läst pocketutgåvan som, om jag förstår saken rätt, skiljer sig en del från originalutgåvan. Pocketutgåvan är något nedbantad och fokus ligger på islamofobi i politikens salonger. Andreas Malm inleder detta mastodontverk med att extensivt redogöra för den så kallade Eurabia-litteraturen, vilket är en mycket skrämmande läsning: Denna litteratur presenterar en konspirationsteori som gör gällande att västvärlden får olja mot att arabvärlden får befolka den och att förhandlingarna kring utbytet sker inom ett överstatligt, superhemligt organ som hela EU-maskineriet och alla västvärldens regeringar, banker, kyrkor, industrier, medier och akademier är insyltade i. Att ingen har hört talas om denna hemlighet läggs fram som bevis på att den existerar (så skapas en konspirationsteori!). På denna konspirationsteori staplas sedan ytterligare ”fakta” och utspel om islams och muslimers nedärvda djävlighet, inklusive myten om den muslimska demografiska bomben. Det är bara det att den ”fakta” som presenteras är bluff, båg, fabriceringar och rena falsarier. Dessa konspirationsteorier, myter, ”fakta” och utspel är det som ligger till grund för den politik som förs av Sverigedemokraterna och deras  främlingsfientliga systerpartier ute i Europa, t.ex. Vlaams Belang, Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ), Lega Nord, Front National o.s.v. För att sticka hål på bubblan presenterar Malm empirisk och objektiv forskning som visar hur fel ute dessa högerextrema grupperingar är; som exempel kan nämnas att sådan forskning visar att kvinnor från muslimska länder ofta föder färre barn per kvinna än kvinnorna i det värdland de befinner sig i – den demografiska bomben existerar alltså inte. Malm menar dock att islamofobins rötter finns i medier och hos politiker och debattörer i den mittfåra som äger diskursen och därför kan ange tonen – och att dessa möjliggör och legitimerar islamofobiska strömningar och grupperingar. Det föreligger, med andra ord, en institutionell och strukturell islamofobi som ger sig uttryck i hur islam och muslimer porträtteras i media och av politiker i mittfåran; bilden av islam som en totalitär och reaktionär ideologi och muslimer som våldsamma förtryckare produceras offentligt och globalt och appliceras lokalt där inga muslimer finns, vilket leder till att muslimer segregeras. Inte för att de själva vill det, för den forskning Andreas Malm presenterar visar att så inte är fallet, utan för att segregationen påtvingas dem, till exempel i Bunkeflostrand där befolkningen gick man ur huse för att stoppa en muslimsk familj från att flytta till orten, eller i Vellinge som tog strid mot att ensamkommande flyktingbarn skulle inkvarteras i ett vandrarhem där. Islamofobin är nämligen som mest utbredd där det finns minst muslimer. Mycket bra och läsvärd bok. Mindre bra är att Andreas Malm på ett ställe lutar sig mot psykoanalytiska teorier och att texten stundvis är svårläst på grund av bristande språkkoll och korrekturläsning.

Det här är en liten citatsamling, utgiven av organisationen Ungdom Mot Rasism, där utdrag ur Sverigedemokraternas partiprogram ställs mot uttalanden som nyckelpersoner inom partiet (t.ex. Björn Söder, Jimmie Åkesson, Kent Ekeroth, Margareta Sandstedt och William Petzäll) har gjort i intervjuer, på internetforum och på partimöten. Sverigedemokrater hävdar ofta och gärna att deras uttalanden feltolkas och att skrifter om dem vinklas till deras nackdel och det är just det som gör den här lilla skriften så bra – här står citaten för sig själva. Det framgår på så vis med all önskvärd tydlighet vad som gömmer sig bakom Sverigedemokraternas putsade, om än vittrande, fasad. Göran Greider skriver i förordet: ”Jag skulle tro att många av de som röstade på Sverigedemokraterna skulle rodna efter läsningen … [m]umlet blir till en världsbild som ytterst få är beredda att bekänna sig till.” Låt oss hoppas att han har rätt.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Har du något ämne, intresse, fobier, hobby eller annan non-fiction-litteratur som du vill tipsa oss om?

I tonåren nördade jag ned mig i paganism och Wicca. Inte i syfte att utöva eftersom jag har varit (typ) ateist (och skeptiker, framför allt) sedan jag var ännu yngre, utan bara för att det var intressant och för att jag var trött på skolans ständiga fokus på och favorisering av kristendomen. På grund av detta har jag samlat på mig en ansenligt mängd böcker som alltid väcker uppmärksamhet hos de som besöker oss för första gången och kikar i bokhyllan (däremot inga reaktioner på Koranen, Mormons bok, The Satanic Bible eller Mein Kampf); Scott Cunningham skrivit två verk som är en bra start för den nyfikne – Wicca: A Guide for the Solitary Practitioner och Living Wicca: A Further Guide for the Solitary Practitioner. Sedan barnsben någongång har jag varit intresserad av andra världskriget och då särskilt Förintelsen och nazismen (det är därför jag har Mein Kampf i bokhyllan och en del biografier över kända nazister), så mina bokhyllor är fulla av sådan litteratur. Några väl valda titlar på ämnet: The Nuremberg Trial av Ann och John Tusa, Sverige och Förintelsen av Ingvar Svanberg och Mattias Tydén, Förintelseindustrin av Norman G. Finkelstein, samt Eldens barn av Lucette Matalon Lagnado och Sheila Cohn Dekel. Steget till nutid är inte jättelångt: inför valet förra året började jag läsa om Sverigedemokraterna och jag har ännu flera olästa böcker i kö. Under denna tagg kan man läsa om vilka böcker jag läst, vad jag tyckte om dem, vad jag tycker om SD och följa min fortsatta läsning. Mitt intresse för samhällsanalys och kriminalhistoria möts i det nu pågående uppnystandet av rättsskandalen Thomas Quick. I Quick: Den stora rättsskandalen gör Pelle Svensson en grundlig genomgång av de grova felaktigheter och tjänstefel som har begåtts och i Thomas Quick är död berättar bröderna Bergwall själva om sin uppväxt (berättelser som står i stark kontrast till Quicks vittnesmål) och livet på Säter under Quick-tiden. En annan intressant bok på ämnet samhällsanalys och kriminalhistoria är Lasermannen av Gellert Tamas. Det svenska samhället från ett lite mer samhällskritiskt perspektiv kan man läsa om i I trygghetsnarkomanernas land och Ingen tar skit i de lättkränktas land av David Eberhard, samt Det infantila samhället av Carl Hamilton, och apropå kriminalhistoria är Jack Uppskäraren: kriminalfall och legend av Glenn Lauritz Andersson ett bra översiktsverk som sporrar till fortsatt läsning. Jag är inte jätteintresserad av hundar – om det inte är fråga om västgötaspetsar! Tyvärr finns det ingen bok på svenska om dessa underbara små personligheter, men däremot några på engelska: A Study of the Swedish Vallhund av Jacqui Bayliss och så har Leonie Darling och Janice Wilton skrivit var sin bok med titeln Swedish Vallhund. Mitt största intresse är naturligtvis böcker: Förlagsboken av Gunilla Widengren Hammarskiöld och Lars E. Pettersson ger en detaljerad bild av bokproduktion och förlagsarbete och Om betydelsen av böckers utseende av Kristina Lundblad handlar om förlagsbandets framväxt, formgivning och historia.

… är jag djupt insyltad i min C-uppsats. Jag och en kurskamrat skriver om slash, alltså fanfiction med homosexuella/homoerotiska teman. Uppsatsen består av en forskningsöversikt och en undersökning av slash där vi ska titta på slash av svenska skribenter.

… läser jag En hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon. På grund av uppsatsen har jag inte hunnit längre än halvvägs, men jag gillar det jag läser: Ruth bryter ohämmat mot alla konventioner som finns kring kvinnors beteenden och hon är befriande arg – alltid roligt med litterära karaktärer som inte är så stereotypa. Ett riktigt blogginlägg kommer naturligtvis så snart jag är klar med boken!

… inväntar bilen kamremsbyte, reparation av parkeringsbromsen och åtgärd av ett elektronikfel (jag misstänker lambdasonden) så jag vågar inte köra innan dess. Idag åkte jag buss och promenerade en massa – trevligt, trevligt.

… stör jag mig lite på titeln på Jimmy Windeskogs bok. Non, je ne regrette rien (”Nej, jag ångrar ingenting”) heter den, med referens till Charles Dumonts och Michel Vaucaires sång med samma namn, framförd av Édith Piaf. Dels är det inkonsekvent med en fransk titel på en svensk bok, dels är det lite ironiskt att Jimmy Windeskog, som ju har ett förflutet inom både Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna, väljer att ha en titel på ett annat språk än svenska på sin bok. Fast Frankrike är ju inte MENA, så då är det väl okej. Fick den gratis så jag slapp bidra till snubbens royalty.