..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Vi befinner oss i ett högljutt mediebrus där det krävs en allt större chockeffekt för att sticka ut och synas och det vi serveras är inte sällan billigt, sjaskigt och lättuggat. Detta i ett land som gärna slår sig för bröstet och tycker sig vara lite finare, lite bättre, lite rättvisare och lite mer rättrådigt än alla andra. Och så finns Niklas Orrenius, journalisten som avskalat och nedtonat skildrar det som skulle kunna anses vara extremt och sensationellt, men utan att det blir lättuggat eller sensationslystet. I Här är allt så perfekt, som är hans debutbok, har Niklas samlat 23 reportage som tidigare publicerats i Sydsvenskan mellan åren 2002 och 2008. Vi får bland annat läsa om de fem barnen Gülec, mellan sex och 15 år gamla, som Migrationsverket ville utvisa till Tyskland – utan deras föräldrar; om MS-sjuka Birgitta som söker bot genom healing; om Richard Jomshof, läraren som gång på gång får sparken och har svårt att få jobb på grund av sitt engagemang i Sverigedemokraterna; om Faik Rustemi som förespråkar sharialagstiftning; om Erik, en homosexuell präst som förespråkar celibat och mycket mer.

Niklas styrka är hans objektivitet: Han presenterar argumenten men levererar inga färdiga svar och lyckas ofta utmana sin läsare. Påfallande ofta finns det inte ens ett rätt svar, eller ens något färdigt svar alls. Komplexa frågeställningar presenteras på ett lättillgängligt vis, utan att det blir banalt eller fördummat.

Niklas Orrenius var tidigare politisk reporter på Sydsvenskan och kollega med Olle Lönnaeus, men sedan i februari i år är han i stället verksam som reporter för Expressen där han förhoppningsvis når ut till fler läsare med sina starka reportage. Han har nominerats för flera journalistiska priser och twittrar sporadiskt om sitt arbete. Här är allt så perfekt följdes av Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. och förra året kom Sverige forever in my heart.

Enligt dagens besöksstatistik hade någon sökt på ”vad gör en förlagsassistent?” och trots att det är emot mina principer att blogga (detaljerat) om jobbet, så kan väl ett litet svar på den frågan knappast skada.

• Jag packar och skickar beställningar, recensionsexemplar och annat som ska skickas från oss.
• Jag fakturerar kunder och administrerar kundregister och e-postlistor.
• Jag bevakar förlagets försäljning och beräknar royalty.
• Jag skapar royaltyspecifikationer till våra författare och illustratörer och gör royaltyutbetalningar.
• Jag uppdaterar hemsidan och katalogtexterna på Förlagssystem.
• Jag och bevakar internet för att se vad bloggare och nyhetsmedier skriver om oss och för att hitta sådant som kan vara av intresse för förlaget.
• Jag gör olika sorters research.
• Jag bedömer manus och korrekturläser texter och har i samband med det viss kontakt med manusförfattare.
• Jag skickar refuseringar.

Jag är kulturvetare med inriktning förlagskunskap; datorkunskaperna har jag i princip skaffat mig på egen hand och om man bortser från en gymnasiekurs i företagsekonomi som jag läste för många år sedan saknar jag ekonomiutbildning.

Den ser inte mycket ut för världen, men innanför pärmarna gömmer sig en riktig liten guldgruva för den politik- och statistikintresserade: en djuplodande analys av Sverigedemokraternas politik. Bit för bit, i korta kapitel (uppdelade i genomgång, sammanfattning och kommentarer) och med noggranna referenser betar författarna av partiprogram, uttalanden och blogginlägg och svarar med verifierbara fakta. Genomgången visar inte bara att Sverigedemokraterna har fel – eller rentav sprider rena lögner – men avslöjar även partiets ovilja att föra djupare, mer underbyggda resonemang. Framför allt ses en oförmåga (ovilja?) att definiera de uttryck som används: SD slänger sig gärna med begrepp som ”nationalism”, ”svensk” och ”invandrare” men kan inte specificera närmare vad som konstituerar svenskhet; vad de menar med nationalism (som ju är ett väldigt luddigt begrepp); vem som är – och vem som inte är – att betrakta som invandrare o.s.v. Lodenius och Wingborg visar även hur SD:s resonemang dessutom haltar betänkligt och ofta går stick i stäv med andra uttalanden som de gjort. Det som skiljer den här boken från många andra böcker om SD är att författarna, mer än bara i förbigående, även tar upp och resonerar kring SD:s illasmakande kvinnosyn och vilja att odla skillnader mellan könen samt deras familjepolitik och HBT-motstånd. Även kulturpolitiken tas upp. Det som är mindre bra är att författarna inte alltid utvecklar sitt resonemang fullt ut, samt att det finns gott om korrekturfel – även en del ganska allvarliga sådana. Ibland kan språket bli väl banalt. Vidare har författarna en förkärlek för kursiv och det är inte alltid helt tydligt om ett kursiverat stycke är ett citat eller ”något annat”. Även tankstreck används för att visa på uttalanden och det enklaste hade naturligtvis varit att skippa både pratminus och kursiv till förmån för blockcitat (eller citationstecken för kortare citat). Boken gör inga anspråk på att leverera färdiga svar utan tanken är snarare att den ska vara en språngbräda för vidare diskussion.

Jag har under den gångna sommaren diskuterat med åtskilliga SD-anhängare. En sak som slår mig, vilket även kan anas i boken, är deras ovilja att diskutera sakfrågor. Partiledningen är, vilket är förståeligt men förmodligen mer taktiskt än något annat, ganska vårdade mot journalister, men gräsrötterna är det sämre ställt med, något som även bokens författare lagt märke till. Min egen erfarenhet är att sakliga, verifierbara argument mot deras påståenden, och frågor om vem som är svensk, vad som är svenskt och vad man ska göra med svenskar som begår brott resulterar inte sällan i en spärreld av personangrepp i stället för sakliga svar: bidragssnyltare, vänsterpack, obildad och åsiktsförtryckare är bara några av de saker jag har kallats för och gärna i kombinationer. Jag har anklagats för att vara politiskt korrekt, d.v.s. att jag inte tycker som jag gör egentligen utan bara för att det låter bra, och det finns de som anser att Efterlyst på TV3 och diverse tveksamma forum och bloggar på internet visar ”sanningen” bättre än Brottsförebyggande rådet, Statistiska centralbyrån m.fl. som antas ingå i den världsomspännande politiskt korrekta konspirationen. Man blir alldeles matt.

I min besöksstatistik kan jag se vilka sökord som har lett hit; alldeles nyss dök frågan i rubriken upp så jag tänkte att det kanske vore idé att svara på den.

På Bokmässan föregick boksigneringarna av ett litet samtal mellan författaren och någon representant för den monter samtalet ägde rum i, t.ex. en förläggare, en förlagsredaktör etc. Därefter fick de åhörare som ville få sin bok signerad (alternativt köpa den på plats och direkt få den signerad) ställa sig i en kö till ett litet bord vid vilket författaren stod och signerade. Är det en populär författare är det idé att här se upp för vassa armbågar – vid Sofi Oksanens signering på torsdagen var det en hel del armbågar och ren fulträngsel! Så köar man en stund och när man kommer fram så hälsar man och är man snabb hinner man utbyta några repliker med författaren; t.ex. så hann jag berätta för Maja Lundgren att jag älskar Pompeji och Sofi Oksanen berömde jag för Stalins kossor. Inga långa samtal: författaren hinner inte med och folk bakom blir irriterade. Under tiden signerade författaren boken. Därefter tackade man så mycket och gick därifrån, alternativt, som i Bonniers monter, passerade man därefter förbi signeringsbordet och direkt in i kön till kassan, om man inte redan hade betalt för sin bok.

Så går det till på boksignering!