..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Finns det någon bok som har fått översvallande recensioner men som du själv absolut inte tyckte om?

Nu senast var det Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman. ”Det här måste vara en av årets viktigaste böcker”, skrev Maria Sveland i Dagens Nyheter; ”Ekis Ekman äger den sällsynta förmågan att disciplinera sitt raseri och låta det landa i en prosa som är klar och precis”, tyckte Cecilia Verdinelli i Göteborgs-Posten; Therese Bergman konstaterade, i Tidningen Kulturen, att ”den här suveräna boken” behandlar debatten på ett ”nyktert och distinkt vis” med ”renodlade fakta” och ”konkreta argument”. Och jag håller inte alls med. Jag medger, i min egen recension, att det är ”en angelägen bok” såtillvida att ämnena som sådana behöver diskuteras – men jag gillar inte sättet det görs på:

Kajsa Ekis Ekmans urval är snävt och selektivt och eventuella motståndare röjs ur vägen genom nödargument och överdrifter – inte sällan drar Kajsa snabba, tvärsäkra slutsatser där åtskilliga steg i argumentationen hoppas över och hennes ton är ofta nedlåtande. Ekman vet redan vilka resultat hon vill ha och dessa ska hon även nå, till varje pris, även om det innebär att hon måste förvanska sina källor. Redan i bokens inledning går hon i polemik med åsiktsmotståndarna Susanne Dodillet och Petra Östergren, dels genom att direkt kritisera dem och dels genom att ta citat ur sina sammanhang och skapa halmdockor; stundvis tror jag rentav att Ekmans egentliga syfte med att skriva Varat och varan var att få en möjlighet att attackera Dodillet och Östergren. Detta påverkar trovärdigheten avsevärt och jag ägnar resten av läsningen åt att undra om alla andra källor också är lika ovarsamt – rentav ohederligt – hanterade. Och medan Kajsa gärna går i polemik med sina meningsmotståndare, är hon högst ovillig att problematisera de källor som talar för hennes sak: hon lutar sig mer än gärna mot forskning som på annat håll kritiserats mycket hårt.

Debatterna om prostitution och surrogatmödraskap är jätteviktiga – därför förtjänar de att behandlas sakligt – men Kajsa Ekis Ekman gör snarare debatten en otjänst när hon skriver ett debattinlägg som är så osakligt och raljant.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en angelägen bok om prostitution och surrogatmödraskap och om hur dessa praktiker har gått från att vara avskydda till att bli hyllade; om hur prostitution blev sexarbete och den prostituerade blev entreprenör. Hon lyfter fram de prostituerade kvinnornas levnadsförhållanden och beskriver det hårda livet som surrogatmamma i Indien. Avsikten är att syna argumentationen från de som påstås förespråka prostitution och surrogatmödraskap, men det större syftet är något oklart: det finns ingen hejd på hur förbannad Kajsa är, men ingenstans ser jag att hon försöker komma med egna lösningar trots att allt som alla andra gör är fel. Hon har en och annan viktig poäng, men dessa drunknar i en argumentation som närmast kan beskrivas som ett raljant, avancerat ordvrängeri: Kajsa anklagar sina motståndare för att försöka göra om diskussionen till ”en diskurs … en språklig fråga” (s. 103), men ägnar själv en stor del av boken åt att vända och vrida på ord och förvandla något som är så problematiskt till en fråga om språk. Så här skriver hon, på sidan 41, om bokbloggen Bokhora:

Hyllandet av sexarbetaren har sin kulturella motsvarighet i kulten av horan. Horan har blivit på modet i kulturella kretsar. Hon är fashionabel. Ordet kan piffa upp den mest segdragna bok eller den mest utslätade tillställning; det andas exotism och spänning. Det talas om att ”ta tillbaka” ordet. … Fem kvinnor som bloggar om böcker kallar sig ”Bokhora”. När PRIS, Prostituerades Revansch i Samhället, frågar bloggarna varför de valt detta namn, svarar de att hora helt enkelt betyder ”den som åtrår” och att ”hora” i betydelsen prostituerad inte är något annat än en överförd betydelse, en ”dysfemism”. Men om det bara vore åtrå till böcker de ville signalera kunde de ha valt namnet ”Bokälskarna” vilket inte riskerar att förvirra någon. Ordet hora kittlar – och när de fem litteraturälskande kvinnorna kallar sig för ”bokhororna” och trycker upp tröjor med ordet bokhora är det just laddningen i ordet hora de söker.

Det sägs vara en hyllning: horan har varit föraktad – nu lyfter vi upp henne! Men när … litteraturbloggarna kallar sig för bokhoror är det ju just därför att de inte är prostituerade, vilket alla begriper. Det är därför de kan dekorera sig med ordet – eftersom det inte berör dem, eftersom det inte hotar deras mänsklighet. Denna gest är i själva verket ett sätt att ta avstånd från prostituerade. Horan bärs som ett smycke runt halsen: jag bär henne som en dekoration, därmed visar jag att jag inte är hon.

Kajsa Ekis Ekmans urval är snävt och selektivt och eventuella motståndare röjs ur vägen genom nödargument och överdrifter – inte sällan drar Kajsa snabba, tvärsäkra slutsatser där åtskilliga steg i argumentationen hoppas över och hennes ton är ofta nedlåtande. Ekman vet redan vilka resultat hon vill ha och dessa ska hon även nå, till varje pris, även om det innebär att hon måste förvanska sina källor. Redan i bokens inledning går hon i polemik med åsiktsmotståndarna Susanne Dodillet och Petra Östergren, dels genom att direkt kritisera dem och dels genom att ta citat ur sina sammanhang och skapa halmdockor; stundvis tror jag rentav att Ekmans egentliga syfte med att skriva Varat och varan var att få en möjlighet att attackera Dodillet och Östergren. Detta påverkar trovärdigheten avsevärt och jag ägnar resten av läsningen åt att undra om alla andra källor också är lika ovarsamt – rentav ohederligt – hanterade. Och medan Kajsa gärna går i polemik med sina meningsmotståndare, är hon högst ovillig att problematisera de källor som talar för hennes sak: hon lutar sig mer än gärna mot forskning som på annat håll kritiserats mycket hårt.

Prostitution och surrogatmödraskap är stora och problematiska frågor som måste diskuteras, men jag tror att Kajsa Ekis Ekman gör alla en otjänst när hon försöker göra det på det här viset.