..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Karin är journalist i grunden men har sedan flera år tillbaka även föreläst och undervisat – fast enligt henne själv var hon inte så rolig då. Överlag var det inte särskilt mycket som var roligt den där sommaren för drygt fyra år sedan när behovet av egentid och förändring blev alarmerande, men den där akvarellkursen hon hade hoppats kunna fly till var fullbokad och i stället blev det en kurs i ståupp – något som skulle komma att förändra hennes liv. I Våga stå upp! berättar hon om sin väg till en ny och roligare karriär och ger handfasta råd kring hur vi vanliga dödliga blir bra på att tala inför andra (buzzword: förberedelse!) och kan pigga upp våra tal och föreläsningar med lite humor. Till sin hjälp har hon erfarna talare och ståupp-komiker: Babben Larsson, Gudrun Schyman, Göran Hägglund och Hasse Brontén är några av de som gästspelar och delar med sig av sina egna erfarenheter och goda råd i denna mycket handfasta och roliga bok som även illustreras av en och annan helgalen seriestripp.

En rolig bieffekt av att läsa en bok om roliga föreläsningar är att jag, som i egenskap av student springer på föreläsningar mest hela tiden, har börjat analysera de talare jag lyssnar på. Bara häromveckan närvarade jag vid en föreläsning som var enormt rolig (trots ”torrt” ämne) eftersom föreläsaren kunde sin sak, var väl förberedd och dessutom skämtade om sitt ämne och en och annan aktuell händelse – ett skolboksexempel på hur en bra föreläsning ska se ut enligt Adelsköld. Någon månad tidigare hade jag närvarat vid dess raka motsats: jag minns inte ens vad den handlade om eftersom den var så mördande tråkig. Själv är jag inte särskilt road av att prata inför folk. När jag var yngre gjorde jag det gärna, men då var jag ju inte särskilt medveten om min egen dödlighet heller. Inte är jag särskilt rolig heller, även om jag försöker. Efter att ha läst Våga stå upp! kan jag dock se var det brister och därmed försöka göra något åt saken. Först och främst måste jag börja förbereda mig bättre!

Det här är en lättsam, snabbläst och praktiskt orienterad bok. Karin bjuder på sig själv och ger handfasta råd och att även andra erfarna talare medverkar ger ytterligare tyngd, liksom de ofta förekommande referenserna till verkligheten, till exempel Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen 2010.

Karin Adelsköld är bland annat verksam som journalist, ståupp-komiker och föreläsare. Hon bloggar på tekniksajten Lilla gumman och har tillsammans med Johanna Ögren skrivit boken Lilla gummans gör-det-själv-guide. Karin har även medverkat i Parlamentet och förra året utsågs hon till Årets kvinnliga komiker. Hon har en hemsida här och är även aktiv på Twitter.

Jag har omvärldskoll, men den hade kunnat vara bättre. Framför allt hade jag kunnat vara bättre på att förmedla den.

Vi vidrörde ämnet som hastigast på bokbloggsträffen – jag är nämligen en gnutta avundsjuk på alla dessa fantastiska bokbloggare som har tid och energi att omvärldsbevaka och förmedla.

Jag tänker mig att det kommer att bli bättre den dagen jag är färdig med min utbildning och kan börja jobba heltid på bara ett jobb, i stället för att plugga heltid och ha två jobb – samtidigt.

Tidskrifter är ett jättebra sätt att omvärldsbevaka. Jag läser Svensk Bokhandel för att hålla mig uppdaterad om bokbranschen och så Biblioteksbladet och Bibliotek i samhälle för att hålla koll på bibliotekssfären. Och så Vi Läser såklart. Men det finns ju fler. Nackdelen är att tidskrifter är dyra och många och bara att göra ett urval kan ju vara ganska energi- och tidskrävande. Tid som hade kunnat användas bättre och som student jagar jag ju ständigt låga priser.

När jag sist ville skaffa mig en överblick kom jag dock att tänka på Tidningskungen (som just då körde en TV-reklam med en irriterande jingel) och upptäckte då att de ibland är lite billigare än vad det är att köpa en prenumeration direkt från utgivaren.

Språktidningen har jag varit nyfiken på sedan jag läste förlagskunskap 2010, men har avstått eftersom den är lite dyr: 479 kr./år hos utgivaren. 449 kr./år hos Tidningskungen är också dyrt men känns inte lika smärtsamt. För några månader sedan tecknade jag en helårsprenumeration på Vi Läser direkt från utgivaren: 329 kr. kostade den, för jag var så ivrig att jag helt missade att den gick att få för 299 kr. i stället. Gott mos. Priset, 329 kr./299 kr. är för övrigt samma för Skriva, en tidning som jag inte riktigt fastnade för men som jag vet att många andra älskar!

Filtreringsfunktionen är lite trubbig och det finns ju förlag som väljer att bara sälja sina tidningar i egen regi (Historisk tidskrift och Ale – jag tittar på er), men överlag slapp jag plötsligt känslan av att jaga.

För bara 30 år sedan var Kina ett slutet land, jämförbart med dagens Nordkorea och dessutom illa medfaret efter 27 år (1949-1976) i Maos våld. Hans efterträdare, Deng Xiaoping som i praktiken tillträdde som Kinas nya ledare 1978, var desto mer positivt inställd till reformer, välfärd och tillväxt och förde ”den öppna dörrens politik” vilken ledde till ökad ekonomisk tillväxt och ökad kontakt med omvärlden, men han anses även bära störst ansvar för massakern på Himmelska fridens torg 1989 (den korrekta översättningen av 天安門廣場 [Tiān'ānmén Guǎngchǎng] är i själva verket ”Torget vid Himmelska fridens port”). Demonstranterna, de flesta av dem studenter, krävde mer demokrati och mindre korruption, krav som kan ses i ljuset av att den öppna dörrens politik ökade människors politiska medvetenhet. Sedan dess har Kina tagit nya tag och fortsatt arbeta för öppenhet och välfärd, men de har långt kvar: Kina är fortfarande en diktatur med enorma sociala klyftor, men samtidigt har landet bara under min livstid gjort stora och snabba framsteg. Kina är idag mer lättillgängligt och transparent än det någonsin varit och är dessutom världens snabbast växande ekonomi. Kinesiska företag investerar i västvärlden och västvärlden investerar i Kina: skor, kläder, mobiltelefoner, datorer, TV-apparater, bilar – det mesta är helt eller delvis ”Made in China” men trots detta är kunskaperna om landet små och myterna frodas. Kina enligt Cho ger en introduktion till landet och slår hål på de vanligaste myterna.

Den här boken riktar sig kanske främst till den som gör eller är på väg att göra affärer med kinesiska företag, men även vi andra har definitivt nytta av den. På ett lättsamt, tillgängligt och begripligt sätt förklaras Kinas historia, politik, näringsliv och ekonomi och läsaren introduceras landets företagskultur och vad man som västerlänning bör tänka på i kontakten med kinesiska företag. Frédéric Cho avhandlar även de problem och utmaningar som Kina står inför och som kan göra västerlänningar tveksamma, till exempel sociala klyftor, brott mot mänskliga rättigheter, censur, miljöproblem och korruption. Hur förhåller man sig till en diktatur som torterar och avrättar meningsmotståndare? Cho menar, men understryker att det är hans högst personliga åsikt (men jag håller med), att det är bättre att vara delaktig och påverka inifrån än att bojkotta helt: Utveckling tar tid och det måste det få göra – det tog 200 år för västvärlden att komma dit vi är idag.

Det jag saknar är en förklaring av vissa begrepp. Att en konvertibel valuta är ”fullt växlingsbar [och] fritt [kan] användas för betalningar ställda i annan valuta” läste mig till hos Nationalencyklopedin på nätet men det hade lika gärna kunnat framgå i en fotnot eller ordlista. Denna synpunkt ska dock sättas i förhållande till att jag inte tillhör målgruppen. I alla händelser säger jag ”tummen upp!” då jag nu känner mig betydligt mer påläst än jag var tidigare!

Frédéric Cho – fransk mor och koreansk far som föddes i nordöstra Kina – är i grunden humanist: 1982 bosatte han sig i Beijing för att läsa språk och kulturhistoria och sedan dess har han aldrig riktigt lämnat landet. 1985 påbörjades en doktorandutbildning i sinologi som dock avbröts 1986 när han erbjöds jobb som tolk för Astra. Idag arbetar med utvecklingen av Handelsbankens affärer med Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. Allt han vet om ekonomi har han lärt sig genom sina arbetsgivare. Kerstin Danasten är ekonomijournalist och kommunikationkonsult.

Sju män sammanstrålar för en helg i en sliten sommarstuga. Det enda de egentligen har gemensamt är att de i mitten av 1990-talet studerade i Lund och sjöng i manskören Adonis; de hade spelningar överallt men så småningom tog karriären slut och de spreds för vinden. Två personer är inte närvarande – den ene är död, den andre är inte bjuden. Men helgen som var menad att bli en trevlig återträff blir i stället kaotisk: många gamla konflikter bubblar upp till ytan och en och annan familjehemlighet avslöjas. I ett kapitel var får körens medlemmar komma till tals: de berättar om återträffen och om händelser i det förflutna och de återkommer ständigt till den avlidne Gudjon och till professor Christian Castenskiold, CC kallad, och hans dotter Benedikte. Enligt baksidestexten ska återträffen ge sken av att vara en idyll, men det finns inget idylliskt med Adonis. Redan från början är berättelsen mörk, sjaskig och full av ångest och kroppsvätskor. Liljestrand kan från en mening till en annan hoppa från återblick till presens, vilket i kombination med det många karaktärerna gör att det ibland är svårt att hänga med. I övrigt är han välartikulerad, men känslan saknas och summan av delarna blir att boken är riktigt seg: bara stundvis känner jag att jag verkligen vill läsa vidare.

Adonis kan betraktas som en känga mot de homosociala kulturer som har en tendens att rota sig i anslutning till anrika frackuniversitet – till exempel Lunds Studentsångförening och Toddyspexarna – men jag vill inte tro att män i dessa homosociala kulturer – eller män i allmänhet för den delen – är sådana som Jens Liljestrand porträtterar dem.

Vilken genre eller författare gillar du bäst? Jag läser väldigt mycket faktion och inte lika mycket fiktion. Mina skönlitterära favoritförfattare är Sofi Oksanen, Maja Lundgren, Mike Gayle, Douglas Coupland, Khaled Hosseini … Jag ser mig själv som en mycket öppensinnad allätare.
Vilken genre eller författare är du nyfiken på? Ungdomslitteratur och skönlitteratur i största allmänhet då jag är lite dålig på att läsa sådant; Randa Abdel-Fattah, Saphia Azzeddine, Unity Dow, Katarina von Bredow och Ulf Lindström är författare jag är nyfiken på och som skriver om saker som jag gärna läser om.
Vad har du läst, men tänkt ”Aldrig mer!” om? Björn Ranelid, Sophie Kinsella och Niklas Rådström (fast jag funderar på att ompröva den sista).
Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt? Fredrik Lindström (har allt), Maja Lundgren (har allt), Sofi Oksanen (har allt), Mike Gayle (saknar Men at Work), Douglas Coupland (saknar Player One och Highly Inappropriate Tales for Young People). Samlar säkert på mer, men inte som jag kan komma på nu.
Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren? Ja, eller i varje fall vad jag läst under tiden jag bokbloggat: 2010 och 2011. Här och var i mina svar på bokbloggsjerkorna nämner jag sådant jag läst innan jag började blogga.
Annat litterärt, värt att veta …? Jag är utbildad till förlagsredaktör, jobbar med barnböcker, ska bli bibliotekarie och är jätteintresserad av andra världskriget (främst Förintelsen) och genusfrågor. Jag titulerar mig lite olika beroende på vem som frågar och vilket sammanhang jag befinner mig i: student, kulturvetare, förlagsassistent eller ”blivande bibliotekarie”.
Vad äter du för godis? Surt och syrligt godis med jordgubbs- eller colasmak, choklad.
Naturgodis – ätbart eller inte …? Jag gillar chilinötter men är i övrigt skeptisk.
Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart? Dricker både kaffe (favorit: Zoégas Hazienda + socker och mjölk) och te (favorit: Kobbs Himlagott + socker). Gillar även citronte, men inte kamomillte.
Hobby? Böcker!
Favoritfilm? Trainspotting, I Love You Man, Full Monty, Speer und Er, Zwartboek, Priest, The Pianist, The Reader.
Favoritmusik? Jag lyssnar på det mesta, gärna klassiskt, men på senare tid har det blivit mycket Infected Mushroom.
Stjärntecken? Favoritfärg? Vattuman. Lila.
Samlar du på något? Böcker?

Jag har alltid hävdat att ett samhälles existens, vilket som helst, är beroende av att vissa befolkningsgrupper håller sig på mattan. Så ska det naturligtvis inte vara, men så är det. Som exempel brukar jag nämna studenter som ju, om de får studiemedel från CSN, bara får tjäna en viss summa pengar per termin (brutto, dessutom) och därmed måste hålla sig på mattan ekonomiskt. Som student får man inte ha det för bra – då blir man återbetalningsskyldig. Nu får jag medhåll av Mattias Svensson som kan sägas ta över stafettpinnen efter David Eberhards bok I trygghetsnarkomanernas land, men med ett annat perspektiv. Han använder inte studentexemplet men väl många andra liknande exempel. Han tar avstamp i ”dansbaneeländet” (uteställen måste fortfarande ha tillstånd för att deras gäster ska få dansa!) och visar på hur myndigheter, ”experter”, moralister och makarna Myrdal genom decennierna har försökt hålla vissa samhällsgrupper på mattan genom förbud och straffskatter. För enligt Mattias handlar det inte så mycket om det som förbjuds eller straffbeskattas som det handlar om vilka det är som brukar dessa varor och vanor: ungdomar (dans), arbetarklass (alkohol, TV, radio), kvinnor (cider, alkoläsk, lådvin). Syftet med och andemeningen är densamma i Glädjedödarna som i I trygghetsnarkomanernas land: Staten litar inte på befolkningens förmåga att fatta egna beslut utan tar till allsköns medel för att kontrollera och styra enskilda människor. Befolkningen ska skyddas mot minsta fara (Eberhard) och göra rätt val (Svensson), där rätt val inte sällan baseras på en enskild beslutsfattares eller experts uppfattning om rätt och fel och där det som ses som det enda rätta inte får kritiseras. Svensson visar att ofta förekommande medel för att styra befolkningen dit man vill är skräckpropaganda, ovanligt vida definitioner, fabricerade siffror och rena falsarier – som inte sällan är helt verkningslösa (exempel: under motbokstiden smugglades enorma mängder starksprit in i landet och alkoholförbud har visat sig leda till förhöjd alkoholdödlighet). Mattias Svensson lyfter även fram hur ”fritt val” ofta förväxlas med ”rätt val”. Han för intressanta resonemang underbyggda av noggranna källhänvisningar även om det här och var finns luckor och ett och annat tvärsäkert uttalande, men på det stora hela är det här en mycket bra liten bok som gör mig mycket arg.

I måndags åkte vi på kombinerad nytto- och semesterresa till Stockholm; vi kom hem i eftermiddags. Vi bodde på Scandic Park på Östermalm (Karlavägen) där personalen mest verkade tycka att det var jobbigt att deras fina hotell beboddes av studenter, så nästa gång blir det nog något annat hotell och boende till ordinarie pris; det var nog inte en tillfällighet att vi hade hotellets tak som enda utsikt – det är vissa bestämda rum som tilldelas studenter. Alla kan boka alla rum, men alla rum kan inte bokas av studenter. På måndagskvällen åt vi på Sjätte Tunnan (Stora Nygatan 43 i Gamla stan), en av våra favoritrestauranger. De ändrar sin meny varje år och det enda som återkommer är honungsglaserade revben. Förra året var menyn lite tråkig, men i år var det mycket bättre, bl.a. erbjöds älgfärs med rotmos och gräddsås. Mycket gott! På tisdagen, efter en förmiddag på Riksarkivet där jag assisterade som fotograf, besökte vi Historiska museet och tittade på utställningen om Sveriges historia. Tyvärr får den anses vara något av en besvikelse: vikingatiden har fått ett rejält utrymme, på bekostnad av senare epoker, liksom kyrkohistorien. Stormaktstiden, någon? Kalmarunionen? Svensk-norska unionen? Världskrigen? Nutidshistoria? Tur att vi fick gå in på studentbiljett, så känner man sig inte fullt så lurad. På vägen hem hittade vi en liten trevlig thailändsk restaurang på Nybrogatan 44 (Östermalm); Bangkok Cuisine. Fräscht och gott och inte alls dyrt. Därefter gick vi in på ICA Esplanad runt hörnet och köpte en flaska Coca Cola, så nu har jag handlat på rik-ICA också.

För den som är intresserad av kändisar så hamnade vi på samma flyg som Patrik i Boston Tea Party när vi skulle till Stockholm, och på när vi skulle ut på måndagskvällen mötte vi Zlatan utanför hotellet; han verkade trött och var inte alls intresserad av att skriva autografer åt två kids som klängde på honom – inte alls konstigt med tanke på att han var i Kina så sent som i söndags. Det visade sig att hela landslaget bodde på samma hotell som oss, så utöver Zlatan har vi siktat Christian ”Chippen” Wilhelmsson, Olof Mellberg, Mikael ”Micke” Lustig, Behrang Safari, Kim Källström, Daniel Majstorović, Marcus Berg, Marcus ”Mackan” Allbäck (spelaransvarig) och så naturligtvis Erik Hamrén (förbundskapten), samt en och annan inte så synlig och känd spelare och diverse runt-omkring-folk. Något som inte smäller lika högt är att vi såg Stakka Bo på Bromma medan vi väntade på att få checka in, dock fick jag inte helt och hållet klarhet i om han skulle med samma flyg som oss.

Jag har läst alldeles för lite under dagarna i Stockholm och inget alls i boken jag hade med mig. Dock hittade jag en intressant liten bok på Riksarkivet: En liten bok om boken. Den fick naturligtvis följa med hem!