..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Aibileen jobbar som hemhjälp och barnsköterska åt familjen Leefolt i det tidiga 1960-talets Jackson, Mississippi. Elizabeth Leefolt vill knappt se åt sin dotter, Mae Mobley, som därför tyr sig allt mer till sin afroamerikanska sköterska. Aibileens bästa väninna, Minny, jobbar hos den hemska Hilly Holbrook, stadens populäraste (och elakaste) kvinna, men blir uppsagd på oklara grunder. Hilly roar sig dessutom med att sprida ut att Minny har stulit från henne; en lögn som hindrar henne att hitta ett nytt jobb. Utom hos Celia Foote, en litet tokig kvinna som är gift med Hillys ex-pojkvän och därför anses vara paria. Inte blir det bättre av att den kurviga Celia har en förkärlek för det snäva och färgglada – vilket är minst sagt opassande i det konservativa Jackson! Elizabeths och Hillys gemensamma väninna Eugenia Phelan, som aldrig kallas för Eugenia utan bara ”Skeeter”, har nyss kommit tillbaka efter sina studier på college och bor hemma hos sina föräldrar. Skeeter vill skriva, men allt hennes mamma tjatar om är att hon ska hitta sig en man och gifta sig. Efter hemkomsten återgår Skeeter snabbt till det som stadens vita kvinnor ägnar sig åt mest – bridge, tennis och förbundsmöten – men hon kan inte undgå att se de orättvisor som stadens afroamerikanska befolkning utsätts för och rasismen som genomsyrar hela samhället. När hon får jobb på Jackson Journal som hushållskrönikör ber hon Aibileen om hjälp och snart vågar hon fråga Aibileen om hon kan tänka sig att ställa upp på ett projekt: Skeeter vill skriva en bok om hur det är att vara svart jobba hos vita. Hon möter motstånd först, men till slut bestämmer sig Aibileen för att ställa upp. Även Minny tillfrågas och är motsträvig först, men ger med sig och sedan rullar hela projektet på – i största hemlighet, naturligtvis. Projektet innebär en risk för alla inblandade: lagarna förespråkar fängelsestraff för det som Skeeter gör och vad de afroamerikanska kvinnorna hon intervjuar kan råka ut för vågar ingen riktigt tänka på. Alla namn ändras – Jackson byter namn till Niceville – men de behöver en försäkring, något som helt säkert kommer att avslöja dem men samtidigt borgar för att alla inblandade får vara fortsatt anonyma.

Det dröjde innan jag läste Niceville. Tyvärr, måste jag nästan säga – för den är underbar! Den har tagit tid att läsa, men det har jag bara varit glad för – den räckte ju längre. Niceville är helt och hållet fiktiv, men författaren berättar i efterordet att hon själv har vuxit upp i Jackson med en afroamerikansk hemhjälp. Boken känns i alla händelser trovärdig. Persongalleriet är brett och mycket levande. Kathryn upprätthåller spänningen och drivet genom hela boken och hon skriver rakt på sak, utan att överdriva, romantisera eller förlora sig i långa miljö- eller personskildringar.

Direkt efter att jag läst ut boken såg jag även filmen. Vissa händelser och detaljer har ändrats, andra har utelämnats och det är inte alltid som ordningen på saker överensstämmer med boken, men i all väsentlighet överensstämmer filmen med boken. Miljöerna och människorna har fångats väldigt bra; det ser helt enkelt ut ungefär som jag tänkte mig när jag läste boken. Dock tror jag att det kan vara svårt att hänga med i handlingen om man inte har läst boken.

Det är bara en sak jag undrar över: Bokens ursprungstitel är The Help. Varför byter man ut den engelska ursprungstiteln mot en annan titel som också klingar engelskt? Det sker då och då med filmer – Spread blev LA Gigolo; Breast Men blev Big Tits (båda titlarna kan verka avskräckande, men filmen är faktiskt jättebra!); Miss Congeniality blev Miss Secret Agent; Equilibrium blev Cubic – och antar att syftet är att göra filmen mer kommersiellt gångbar, men det är inte utan att jag tycker att det är lite dumt. Om man översätter ett verk är det väl ändå lika bra att löpa hela linan ut?

Hur som helst så vill jag se en uppföljare. Jag vill veta hur det gick för Aibileen, Minny och Skeeter!

Israel Armstrong lämnar sitt jobb i en lågprisbokhandel för att arbeta som bibliotekarie i en liten håla på Nordirland, detta för att bevisa för sin omgivning att han med sin examen kan bättre. Han anläder till Tumdrum efter en lång resa bara för att upptäcka att biblioteket han ska jobba på är igenbommat och nedlagt; hans tjänst har omvandlats till ”uppsökande resursperson”, en förskönande omskrivning av ”bokbusschaufför”. Inom kort finner Israel att Tundrum är helvetet på jorden och otrevliga invånare och förvecklingar avlöser varandra. Inte nog med att han ska köra bokbuss (eller skrotbuss, snarare) – böckerna är dessutom stulna! Puts väck! Och det faller på Israels lott att återfinna dem. Fallet med de försvunna böckerna är på sätt och vis en deckare, den har till och med en oväntad twist, men ändå inte riktigt. Den är rolig, men inte komedi-rolig. Några bokbloggare kallar den för ”mysdeckare” men jag tycker inte att den är direkt mysig; Israel råkar ut för alldeles för mycket omysiga saker: regn, kycklingskit, käftsmällar och en knäckt näsa. Hur som helst ges boken ut på Massolit Förlag och är den första, och än så länge enda, översatta boken i en serie av fyra (hittills). Huvudrollsinnehavaren är lite stereotyp – en kulturvetare/bibliotekarie med manchesterkavaj och brogueskor! – men att han porträtteras så tror jag är viktigt för handlingen. Som person är han en ömklig, bortkommen typ som jag har svårt att sympatisera med. Överhuvudtaget består persongalleriet av en samling osympatiska typer, men det vore konstigt annars – det är ju inte för inte som Tumdrum är helvetet på jorden. Nu låter det kanske som om jag sågar boken – det gör jag inte! Den är bra, trevlig och ganska snabbläst. Framför allt är den annorlunda. Persongalleriet är kanske lite tunt, men det utvecklas sannolikt framöver eftersom det är en serie.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken bok är den bästa du har läst den senaste månaden?

Det här är säsongens sista jerka så jag kommer att länga så mycket tills den startar igen i höst! Månadens bästa bok – utan konkurrens eftersom jag bara hunnit med en och en halv bok i juni (den andra är det här kräkmedlet) – är Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom (jag är på sidan 211). Den handlar om Israel Armstrong som kommer till Tumdrum på Nordirland (=helvetet) för att jobba som bibliotekarie; väl där, efter en lång resa, upptäcker han att biblioteket har lagts ned och ersatts av en bokbuss som definitivt har sett bättre dagar och som inte det vore nog så har alla böcker blivit stulna. Himla rolig är den och den hade stått sig även med tyngre konkurrens.

Att C-uppsatsen är klar är en bra anledning att belöna sig själv med ett rejält bokpaket! Rubriken har jag stulit från Sofie Sarenbrant och en kurskamrat vars uppsats heter så.

Skolan är ju på tapeten nu och jag kom häromdagen att tänka på mitt första skolår. Jag började 1991, vid 7,5 års ålder. Då kunde jag redan, sedan flera år, läsa, skriva och räkna, så hade jag fått välja hade jag gärna börjat 1990 i stället. I en vanlig klass. Jag hamnade nämligen i en Waldorfklass (den enda Waldorfklassen på den kommunala skola där jag tillbringade mina första sex skolår). Detta innebar att vi inte hade några läroböcker och i stället för pennor hade vi ”blockkritor” (fyrkantiga och klumpiga) och ”skrivkritor” (tjocka, trubbiga och klumpiga). Undervisningen gick extremt långsamt: en bokstav i taget som vi arbetade med i en vecka (minst), inga siffror över tio (”två är lika med ett plus ett, fyra är lika med två plus två”) och i största allmänhet en låg nivå på övriga ämnen, i den mån vi alls hade sådana.

Förödande för en driftig elev som verkligen hade längtat efter att få börja skolan. Hemma hade jag tack och lov fri tillgång på penna och papper, men det hjälper ju föga när man som elev själv ber om mer utmaningar och riktiga läroböcker men inte får det eftersom det är ”olämpligt” (eller vad nu min lärare hade för ursäkt för att trampa på en driftig, intelligent sjuåring).

Och ja, hon stal faktiskt mina pennor. Eftersom jag hade fri tillgång på sådana hemma hände det då och då att en penna hamnade i skolväskan eller kanske till och med på min plats i klassrummet. De brukade dock på något mystiskt vis försvinna för att sedan återfinnas, av mig, i närheten av lärarens arbetsbord, gärna lite undangömda. Pennor av alla sorter var verkligen, till varje pris, förbjudna i klassrummet (om det inte var läraren som använde dem).

Som tur var slutade denna ”pedagog” innan andra klass. Själv var jag skoltrött efter ett års tomgång.

Någon har googlat ”västgötaspets matvanor” och hamnat hos mig, sannolikt utan att hitta något av värde, så jag får väl skriva något; kanske finns det någon där ute som har en västgötaspets som är lika egensinnig som Rex. Min uppfattning om västgötaspetsar, som baseras på västgötaspetsar jag träffat och västgötaspetsägare jag pratat med, är att de är matglada små hundar. De äter allt och gör det med god aptit (makens hund, en tik vid namn Lisa, stal mat från barn). Om så är fallet så utgör min hund undantaget; maken till kräsen hund får man leta efter. Han är nyfiken på allt som husse och matte äter och får våra matrester ibland för att han ska hålla vikten, dock ratar han bröd (om det inte är ost på) och sylt (för sött) och mat med lök får han naturligtvis inte äta alls, om det inte är en liten, liten smakbit bara. Hans huvudsakliga kost består av torrfoder och vi gick igenom större delen av det som marknaden hade att erbjuda innan vi hittade en sort som han faktiskt åt av och dessutom accepterade under en längre period: Magnussons Meat & Biscuit Adult. Det tog bara två år eller så … Vi köper i säckar om 15 kg. och än visar han inga tecken på att tröttna. Ett tag fick han Priima färskfoder och det gick väl ned, men det var desto otrevligare för husse och matte att handskas med (sölar och luktar illa). Dyrt var det också (inte för att pengarna spelar någon roll, men ändå).

Vidare tog det oss några år att förstå att Rex är en matperiodare: i perioder äter han massor, för att sedan knappt äta något alls på ett tag. Helt normalt för honom, men mindre bra för hans vikt. Som tur är så är ju husses och mattes mat alltid oemotståndlig, så lite mat får vi i honom ändå, men vi märker ändå hur mycket mer han äter under ätperioderna. Helst äter han på natten, när husse och matte sover och han kan äta helt ostört. Ritualen som han vill ha är som följer: sista kvällspromenaden vid 21.30 (han säger ifrån själv) och därefter ska maten flyttas ut från sovrummet så att han kommer åt den (om så inte görs blir han väldigt påstridig). Det är inte alltid han äter, men han vill leka lite med maten och fylla på sina matgömmor som han har här och var i lägenheten (och som tömts när vi dammsugar; jag misstänker att det driver på hans samlarbeteende ytterligare). Sedan sover han gärna i soffan en stund och när vi går och lägger oss så tar vi med oss maten, för han äter på riktigt så snart vi har somnat. Är han då inne i en ätperiod så händer det att man blir väckt mitt i natten av hans ätande, för då äter han mycket, flera gånger under natten och han låter som en stenkross.

Rex visar heller inget intresse för hundkex, hundchoklad eller annat hundgodis, vilket gör honom svårbelönad. Det enda ätbara som fungerar som muta och belöning är Pedigree Dentastix (för en sådan gör han nästan vad som helst). Vi har helt enkelt fått hitta egna sätt att belöna Rex på och använder ofta hans vallegenskaper i belöningssyfte. Andra belöningsmetoder som kan fungera för en kräsen västgötaspets är kamp och gos.