..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Kan du ge tips på en bok som man absolut inte kan lägga ifrån sig?

När jag tänker tillbaka på minnesvärda läsupplevelser är det fyra böcker jag framför allt minns: 3096 dagar, Natascha Kampuschs egen berättelse om den nästan 8,5 år långa fångenskapen i Wolfgang Priklopils källare, läste jag över nyårsafton 2011 – den var verkligen helt omöjlig att lägga ifrån sig; Stål är Silvia Avallones alldeles strålande debut som jag slukade uppkrupen i soffhörnet; Drömbokhandeln (Laurence Cossé) var så bra att jag recenserade den två gånger och så har vi såklart Stalins kossor (Sofi Oksanen) som jag avnjöt i soffan i uterummet under några varma sommarkvällar.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilka böcker önskar du att du ännu inte hade läst?

Drömbokhandeln av Laurence Cossé och Stål av Silvia Avallone var två riktigt bra, mysiga och spännande (och stundvis lite hemska) läsupplevelser och jag kan avundas den som ännu inte har läst någon av dem. Även 3096 dagar av Natascha Kampusch, som jag nästan sträckläste över nyårshelgen, kan jag sakna ibland. Rosens röst av Serdar Özkan är en annan bok jag önskar att jag ännu inte läst, men den befinner sig i stället i den andra änden av skalan: den stal tid som jag hade kunnat lägga på något roligare.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken är den bästa respektive sämsta bok du hittills har läst i år?

Årets bästa bok är, utan tvekan men med risk att låta tjatig, Drömbokhandeln av Laurence Cossé, tätt följd av Stål av Silvia Avallone. Dessa böcker har blivit måttstocken för den goda läsupplevelsen och alla böcker jag läst därefter har, mer eller mindre frivilligt, ställts mot dem. Årets sämsta bok (som mycket väl även kan vara den sämsta boken i hela den här bokbloggens historia) är tveklöst Rosens röst av Serdar Özkan. Budskapet är egentligen fint, men utförandet faller så platt att jag känner mig klappad på huvudet och tilltalad som om jag vore ett barn.

I det slitna höghuskomplexet på Via Stalingrado i den italienska kuststaden Piombino är miljön är hård och patriarkal: männen sliter och riskerar livet på stålverket, förtrycker sina fruar och vaktar på sina systar och döttrar men är oförmögna att se hyckleriet i att de samtidigt spanar lystet efter minderåriga flickor och roar sig med strippor och prostituerade; flickorna testar ständigt gränser – många får barn tidigt och blir hemmafruar. Historien upprepar sig – för den som växer upp på Via Stalingrado finns inget att göra och ingen framtid att se fram emot och ungdomarna fördriver tiden med narkotika, kriminalitet, slagsmål och sex. Här bor Anna och Francesca som är 13 år gamla och bästa vänner. De är provokativa, de vet att de är snyggast och vet hur man utnyttjar det, men ingen får dem, inget och ingen får komma mellan dem. De drömmer om dagen då de kan fly från betonghelvetet och starta nya liv. Sommaren 2001 är de på toppen av sin popularitet, men innan sommaren är slut har vännerna glidit isär.

Stål är på samma gång väldigt händelserik och inte särskilt händelserik alls; den är fullständigt oförutsägbar – och upptrappningen till den enda händelse jag kan förutse är så ohygglig att den nästan är lika hemsk som händelsen i sig. Romanen handlar om det som sker under ytan och bakom fasaden, om människor som försöker bryta sig loss och om de som blir kvar och trots att intrigen är ganska enkel så fastnar jag direkt och har svårt att lägga ifrån mig boken. Inledningsvis tyckte jag att karaktärerna var en aning stereotypa, men de djupnar allteftersom berättelsen fortskrider och de stereotypa karaktärerna kan vara ett sätt att visa att människor inte växer om de inte får möjligheten och att det är svårt att frigöra sig från den världsbild och de föreställningar som ett helt samhälle delar och reproducerar.

Silvia Avallone är född i Biella i nordvästra Italien och bor idag i Bologna. Stål (på italienska: Acciaio) är hennes prisbelönade debutroman som även har filmatiserats och kommer att ha premiär i Italien senare i år. I hemlandet har hon även kommit ut med diktsamlingen Il libro dei vent’anni som kom 2007.

Karin firar återkomsten av En bokcirkel för alla med att lotta ut två exemplar av Stål av Silvia Avallone. Tävlingen pågår till den 28:e mars, så skynda på!