..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

I april gjorde det lilla bokförlaget Sekwa många bokbloggare, bibliofiler med flera mycket glada när de gav ut Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Redan då hörde jag skvaller om ”en bok om en bibliotekarie” – kan man som blivande dito göra annat än att vänta, längta och tugga på mattfransarna? Och nu är den här! En medelålders landsortsbibliotekarie kommer till jobbet och hittar där en besökare som varit inlåst över natten. I en monolog som osar av cynism, bitterhet och frustration mot såväl samhället som biblioteksledningen och bibliotekets besökare, riktar hon sig mot denna övernattare och berättar om allsköns grubblerier som hon bär på: det hela är egentligen en lång föreläsning om klassifikationssystemet Dewey (i vilken hon även problematiserar systemets etnocentrism) och när hon vandrar genom systemets vindlingar gör hon här och var avstickare och flikar in sina funderingar kring allehanda ämnen, till exempel franska revolutionen och betydelsefulla fransmän som, enligt bibliotekarien, inte får det erkännande de förtjänar. Särskilt upprörd blir hon när klass 400 kommer på tal: Dewey har tio huvudklasser, där 400 (till 499) inrymmer språk och språkvetenskap. I den Universella decimalklassifikationen (UDK), som bygger på Dewey, har klass 400 helt försvunnit och i stället inlemmats i klass 800 – något som retar denna bibliotekarie något otroligt! Men allt är inte hopplöst, för här och där finns även gnistor av hopp och framför allt hyser bibliotekarien en stor kärlek till böcker – och till en viss besökare som hon beundrar på avstånd.

Även om jag är både trevligare och gladare än Sophie Divrys landsortsbibliotekarie så finns det glimtar av igenkänning här och där, eller så är det bara lätt att tänka sig hur det hade kunnat vara – eller är det rentav så att detta är ett porträtt av en bibliotekarie så som hon uppfattas av utomstående? Jag börjar hur som helst att sympatisera med hennes frustration, trots att jag kanske inte vill. Bakom cynismen skymtar humor och hon är dessutom smart, fyndig och spetsig. Med huvudet på skaft. Och ibland säger hon emot sig själv. En helt underbar liten kortroman som jag redan tipsat alla mina kurskamrater om!

Sophie Divry är journalist, bor i Lyon och är verksam som redaktionssekreterare på månadsmagasinet La Décroissance. Debutromanen Kod 400 var först avsedd att bli teater, men det blev en bok som så småningom sattes upp som en teaterpjäs ändå.

Den andra mars 1998 ska den då tioåriga Natascha Kampusch för första gången få gå till skolan helt själv; tidigare har hon alltid blivit skjutsad dit. Den morgonen har hon vaknat på dåligt humör då hon kvällen innan fått en utskällning av sin mor som egentligen var ämnad för hennes far, varför hon, som hämnd, bryter mot den princip hennes mor alltid hållit hårt fast vid: att aldrig skiljas åt som ovänner – man vet ju aldrig om man ses igen. Men vad skulle kunna hända? Vägen till skolan är inte särskilt lång och de många flickor som vid den här tiden fallit offer för pedofiler och barnamördare – händelser som dominerade medierna – var blonda och spröda, till skillnad från Natascha som var mörkhårig och, på grund av sin familjs stora kärlek till mat och en tids tröstätande, en aning överviktig. Detta faktum och frågan ”vad skulle kunna hända?” blir hennes mantra för att bekämpa det dåliga samvetet, rädslan och otryggheten som tränger sig på när hon nu lämnar lägenheten.

Den tioåriga Natascha är otrygg och saknar självkänsla, ett resultat av konflikter inom familjen och mellan Natascha och hennes mor. I bokens inledning åteberättar hon en episod som förklarar situationen mycket målande: Under en lägervistelse med sin skolklass två år före kidnappningen ramlade Natascha ned från en klätterställning och bröt armen. Hon klarade inte av att ta sig upp och bad en kamrat att hämta fröken, men fröken ville inte bli störd och lät hälsa att Natascha skulle komma själv om hon ville något, varför Natascha blev liggande tills en lärarinna från en annan klass förbarmade sig över henne. ”Jag bet ihop tänderna, lät bli att gråta och klagade inte”, skriver hon. Trots att hennes fröken senare på dagen förstod att hon nog hade slagit sig illa, fick hon inte komma till läkare, och trots att hon under den följande natten genomled svåra smärtor, vågade Natascha inte be om hjälp. Först nästa dag fick hon, på frökens initiativ, komma hon till sjukhuset, men eländet slutade inte där: hon blev hämtad av sin mor och under hela den tre timmar långa resan till Wien satt moderns pojkvän och skällde ut Natascha för att hon, genom sin klumpighet, tvingat ut dem på en så lång bilfärd. ”Redan vid den här tiden litade jag så föga på mina egna sinnesintryck att jag inte ens med ena armen bruten ansåg mig ha rätt att kalla på hjälp”, konstaterar Natascha.

Det är alltså fullt förståeligt att Natascha redan vid tio års ålder räknar ned till sin 18-årsdag: dagen då hon blir myndig och själv får styra över sitt liv – en nedräkning som visar sig vara betydelsefull för hennes överlevnad efter det som nu sker. Hon har inte långt kvar till skolan när hon får syn på en vit skåpbil som står i en parkeringsficka längre fram längs vägen. Intill står en man. Natascha blir rädd, men lyder inte sin impuls att gå över till vägens motsatta sida: ”[O]m jag verkligen ville bli vuxen, så fick jag inte ge efter för sådana ingivelser. … Vad skulle kunna hända? Skolvägen var mitt test.” Just som Natascha passerade mannen – Wolfgang Priklopil – slet han in henne i skåpbilen och förde bort henne. Han kör till en tallskog utanför Wien och Wolfgang pratar om ”de andra”, de som han ska överlämna henne till, men ”de andra” – som Natascha antog var ett barnporrnätverk, eftersom detta var vad medierna dominerades av – dyker aldrig upp. Först långt senare insåg hon att det aldrig funnits några andra, att det var bara en dimridå. I stället förde Wolfgang henne till sin villa i förorten Strasshof, där han låste in henne i en mycket väl dold källarhåla under garaget. I 3096 dagar är hålan både hennes fängelse och hennes tillflyktsort. Sex månader efter kidnappningen fick hon börja vistas uppe i huset. Först bara för att, under sträng bevakning, duscha eller umgås med Wolfgang, men efter några år alltmer regelbundet, främst för att städa och laga mat åt sin sjukligt pedante kidnappare.

Det råder ingen som helst tvekan om att Wolfgang Priklopil var mycket svårt psykiskt sjuk. Han lider å ena sidan av svårartad paranoia med vanföreställningar och bakterieskräck, å andra sidan verkar kidnappningen, i alla fall i en viss utsträckning, så otroligt kall och utstuderad. Hans syfte är att fostra sitt kidnappningsoffer till att spela rollen som den perfekta frun i den idyll som Wolfgang så högt önskar men aldrig kan uppnå, eftersom han egentligen hatar kvinnor och på grund av det – och på grund av att han är en psykiskt sjuk enstöring – aldrig lyckas få och bibehålla kontakt med några andra kvinnor än sin egen mor. Och Natascha.

I början behandlade han henne relativt väl för att ge intrycket av att vara hennes beskyddare: han gav henne den mat hon bad om, spelade sällskapsspel med henne och hon fick en dator med tillhörande spel. Men snart kom han även att visa upp sina mörkare sidor: kort efter kidnappningen påstod han att Nataschas föräldrar är glada att slippa henne och att de inte vill ha henne tillbaka – något som naturligtvis verkar nedbrytande på en flicka som redan före kidnappningen har brottats med dåligt självförtroende och känslan av att inte vara älskad – och med åren trappades det fysiska våldet upp. I augusti 2005 misshandlas hon dagligen: knytnävsslag mot huvudet, sparkar och strypgrepp blir vardag. Från att ha gett henne den mat hon bett om övergår han snart till att ransonera maten och väga henne dagligen. Trots att hon vid 16 års ålder endast väger 38 kilo till sina 157 cm. tycker han att hon är för tjock.

Natascha förstår att mannen som kidnappat henne även är den man som hon måste förlita sig på för att överleva. I boken beskriver hon ingående de strategier hon använde sig av för att överleva och hantera vistelsen i källarhållan: det gällde att å ena sidan hålla sig väl med Wolfgang, å andra sidan inte låta sig knäckas helt. Sedan hon blev fri har hon läst in sig på forskning om det mänskliga psyket och statistik över brott mot barn och dessa resultat återknyter hon till i sin berättelse. För det mesta refererar hon till Wolfgang som ”gärningsmannen” – endast en handfull gånger omskrivs han vid namn – vilket kan ses som ett sätt att distansiera sig från honom, men som hon själv konstaterar, så är ingen endast ond eller god, ett faktum som vållat problem efter det att hon blev fri. På sidan 158-159 skriver hon:

Inget är enbart svart eller vitt. … Det vill man inte gärna höra från ett kidnappningsoffer. Då rubbas det klart definierade schema som ställer gott mot ont och som de flesta föredrar att hålla fast vid för att slippa gå vilse i en värld full av gråschatteringar. När jag hävdar min uppfattning märker jag ofta att utomstående med ens verkar irriterade eller oförstående. Empatin och deltagandet i mitt öde är som bortblåst och i stället värjer man sig. Människor som inte har den minsta aning om vad det innebär att leva i fångenskap nämner ett enda ord, som fråntar mig rätten att göra min egen bedömning av vad jag varit med om: Stockholmssyndromet. … Det är en kategorisk diagnos som jag bestämt tar avstånd ifrån. Den må ha tillkommit i ett nog så välmenande syfte, men följderna blir fasansfulla. Den utpekade görs till offer en andra gång, i och med att han nu inte heller tillåts tolka sin egen historia. De viktigaste erfarenheterna förvandlas till uttryck för ett syndom. Exakt det beteende som möjliggjorde att man överlevde framstår i en mer eller mindre tvivelaktig dager.

Hon fortsätter på sidan 175:

Brott av det slag som jag själv blev utsatt för bildar själva den svartvita stommen till begreppen gott och ont, som samhället stöttar sig på. Gärningsmannen måste vara ett vilddjur, för att man själv ska kunna bli kvar på den goda sidan. Man måste brodera ut hans brott med sadomasochistiska fantasier och vildsinta orgier, tills de har blivit så artfrämmande att de inte längre har något gemensamt med det liv man själv lever.

Offret måste i sin tur förbli knäckt, annars går det inte att hålla ondskan stången. Det offer som vägrar ta på sig den rollen visar hur motsägelsefullt vårt samhälle är. Det vill vi helst blunda för, annars skulle vår självbild råka i gungning.

Det får till följd att jag hos somliga människor uppväcker omedvetna aggressioner. Det kan tänkas att själva dådet och det som jag utsattser för helt enkelt utlöser aggressioner. I och med att jag efter gärningsmannens självmord är den enda inblandade riktas agressionerna mot mig, och extra häftigt när jag försöker övertyga omvärlden om att även han som rövade bort mig var en människa. … Via internet lastar man av sig sitt hat anonymt direkt på mig. … Dem som jag träffar i samband med intervjuer och offentliga framträdanden går mer subtilt till väga. Genom ett enda litet ord gör de mig – som ensam har upplevt fångenskapen – till offer för andra gången. De säger kort och gott ”Stockholmssyndromet”.

Under åren i fångenskap upplevde Natascha några potentiella flykttillfällen, men hindrades av det som hon kallar för sitt psykiska fängelse, en effekt av det fysiska fängelset och den behandling som Wolfgang utsatte henne för. Den 23:e augusti 2006 uppstod ytterligare ett flykttillfälle – Wolfgangs mobiltelefon ringde och han försjönk i ett telefonsamtal – och den här gången var hon redo. Hon beskriver på ett mycket medryckande sätt hur hon tänkte och kände, hur hon sprang och lyckades övertala en kvinna att ringa polisen och den olidliga väntan på att polisen skulle komma. Men att vara fri från Wolfgang innebar inte per automatik att hon blev en fri och självständig individ. Nu började i stället vägen tillbaka till ett normalt liv, en kamp som inleddes med att den polis hon anförtrott sig till svek henne och skvallrade i media. Medier över hela världen tog sig an fallet – och drog sina egna slutsatser som de sedan basunerade ut med svarta, snaskiga krigsrubriker. För att få slut på alla spekulationer och för att återta sin identitet som Natascha Kampusch – under åren i fångenskap fick hon inte ens behålla sitt namn – valde hon, trots att hon blivit rådd att gå under jorden och anta en ny identitet, att gå ut offentligt och under eget namn berätta sin historia, något som hon i efterhand har fått hård kritik för. Trots detta har sensationsjournalistiken fortsatt och hon har även mottagit stora mängder brev med minst sagt obehagliga innehåll. Det man vill se är ”en knäckt och bruten människa som aldrig någonsin kommer att resa sig” konstaterar Natascha i slutordet; att hon vägrar spela den rollen upplevs som oerhört provocerande. Till och med polisen har anklagat henne för att skydda medbrottslingar som inte finns, något som Natascha tolkar som en manöver för att skyla över det faktum att flera stora misstag begicks i den inledande polisutredningen. Med 3096 dagar berättar Natascha, utan att bli avbruten och utan sensationshets, sin historia för att äntligen, nästan fem år efter att hon blivit fri från Wolfgang, bli fri även från de bojor som medierna och samhällets attityder vill låsa fast henne i. Boken är skriven i samarbete med journalisterna Heike Gronemeier och Corinna Milborn.

När jag läser om Nataschas upplevelser efter att hon lämnat fångenskapen inser jag att hon, genom att berätta om och kräva rätten till sina egna upplevelser, direkt emotsäger Kajsa Ekis Ekmans påstående om att dagens samhälle hatar offer. På sidan 33 i Varat och varan skriver hon:

Den nyliberala ordningen hatar offer, liksom alla system som accepterar ojämlikheter. Att tala om den utsatta människan – den sårbara människan – pekar nämligen på behovet av ett rättvist samhälle och ett socialt skyddsnät. Att tabubelägga offret är ett led i legitimerandet av klassklyftor och könsojämlikheter. … Således svartmålas offret för att sedan avskaffas helt.

Det råder ingen som helst tvekan om att Natascha Kampusch har fallit offer för ett grovt brott. Det råder inte heller någon som helst tvekan om att hon, efter att hon blivit fri, även faller offer för sensationsjournalistik och samhällets föreställningar om hur hon ska vara och bör uppföra sig, något som hon ägnar ytterligare fem år åt att frigöra sig ifrån. Nataschas berättelse visar att vårt samhälle i själva verket älskar offer och inte klarar av att hantera människor som, trots svåra upplevelser, vill leva normala och självständiga liv.

Det finns bara en sak att säga om Natascha Kampusch och hennes bok: Imponerande!

Sedan 2006 år har Henrik Lange, i serieform, kommenterat bokvärlden i tidningen Svensk Bokhandel. Serierutan har varit – och är – tidningens höjdpunkt och det första jag läser när tidningen kommer. Nu finns de samlade på ett ställe! Med spets, intelligens och träffsäkerhet sätter Henrik fingret på händelser och företeelser i bokbranschen: boktrender, vampyrer, bokmässeångest med efterföljande boksmälla, skvaller, livet i en bokhandel, digitaliseringens konsekvenser och excentriska författare. Har det egentligen hänt så mycket sedan Johannes Gutenbergs tid? Lite elakt, mycket roligt, en liten smula underbart och en hög grad av igenkänning!

Här vill jag passa på att infoga att det var av Malin på Unga böcker som jag hörde ordet ”boksmälla” första gången, men dess ursprung är inte helt klarlagt. Boksmälla kommer av ”baksmälla” och är det antiklimax eller den känsla av vakuum som tenderar uppstå efter Bokmässan och som leder till att man, under en längre tid än vanligt, inte läser särskilt mycket eller köper några nya böcker.