..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Innan jag påbörjar recensionen av Hello Kitty måste dö vill jag göra ett litet avslöjande: Mödomshinnan existerar inte. Just det. Fick du, liksom jag, i skolan (eller genom Kamratposten) lära dig att kvinnan har en mödomshinna som spricker när hon knullar första gången – eller när hon idrottar eller stoppar in en tampong – så har du blivit grundlurad. Den där så kallade hinnan som hela familjers heder kan stå eller falla med finns inte. Näpp. Det som finns är en slidkrans, vilket är precis vad det låter som: en slemhinnekrans. Hos vissa flickor kan den vara sammanväxt och i värsta fall behöva öppnas kirurgiskt, men det är extremt ovanligt. Ändå har dessa fåtal fall gett upphov till mödomshinnemyten som hela världen har gått på – så till den milda grad att man här och var i världen kräver nedblodade lakan på bröllopsnatten (och hårda straff för kvinnor som inte blöder). Här är dagens sanning: Blod betyder inget annat än att slemhinnor är ömtåliga saker och att det kanske var lite för torrt. Man kan blöda första gången och man kan blöda den hundrade gången – oavsett vilket så betyder det inte ett djävla skit.

Jag gillar inte heller begreppet ”oskuld” eftersom jag inte betraktar sex som skamligt, fult, äckligt eller något att känna skuld inför. Man har haft sex eller man har inte haft det, man har sex eller man har det inte, man har knullat med några få, några fler eller flera hundra – och inget är bättre än det andra.

Anledningen till att jag inleder recensionen med sexualundervisning är att Hello Kitty måste dö inleds med att bokens huvudperson, den 28-åriga juristen Fiona Yu, beslutar sig för att ta sin egen oskuld medelst en grov, lila dildo. För om hon tar sin egen oskuld så är hon sin egen, ett ställningstagande mot de traditionella, patriarkala traditioner och föreställningar hon är uppväxt i och mot hennes familj som inte kan sluta tjata om att det är dags för Fiona att gifta sig – helst med försoffade, mammiga söner till familjens bekanta som alla verkar inom en kultur där en gift kvinna ska sluta jobba för att i stället stå vid spisen och föda barn, något som inte alls lockar Fiona som är uppväxt i det fria USA och varken gillar barn eller kan laga mat. Hon har inte heller tid, eftersom hon jobbar 80 timmar i veckan och gärna tillbringar sin lediga tid på dyra uteställen eller i shoppinggallerian. Hello Kitty är symbolen för detta kvinnoideal och Fiona hatar Hello Kitty:

Jag hatar henne för att hon varken har mun eller vassa tänder, som riktiga katter. Hon kan inte äta, inte bita av någons bröstvårta eller finger, inte suga av någon, inte be någon dra åt helvete och inte slicka sig. Inte har hon några ögonbryn heller, så hon kan inte se arg ut. … Hon är mjäkig, viljelös och stum – och så den där skära rosetten ovanpå hennes fromma, intetsägande ansiktsuttryck.

Stackars Hello Kitty. Som tvingas gå omkring okliad, oslickad och osjälvständig. Som låter sig kuvas.

Som min mamma.

Dock upptäcker Fiona att hon inte har någon mödomshinna att spräcka, varför hon tar kontakt med en plastikkirurg som är specialiserad på att rekonstruera mödomshinnor. Det visar sig dock att plastikkirurgen, Sean Killroy, är en gammal barndomsvän som bytt efternamn. Sean övertalar Fiona att hoppa över rekonstruktionen och lär henne i stället hur man gör sig av med personer som är lite jobbiga – till exempel ovälkomna friare.

Om vi bortser från att det är en dålig idé att ta livet av alla som är lite jobbiga, så är Fiona Yu en härlig romanhjältinna som – när hon väl börjar ifrågasätta de invanda föreställningarna om vad som är rätt, fel, lämpligt, olämpligt, fint och fult och skaffar sig klor och tänder – vägrar be om vare sig tillåtelse eller ursäkt. Resultatet blir ett skruvat äventyr. Hello Kitty måste dö är tämligen morbid men samtidigt fantastiskt rolig!

Som läsare kan jag naturligtvis betrakta det som oerhört problematiskt att Fiona väljer att bo hemma hos sina föräldrar – en far som styr med järnhand och en mor som fortfarande måste be om tillåtelse för att få handla mat – trots att hon är nästan 30 år gammal och tjänar mer pengar än en annan någonsin kan drömma om, men jag kan också se det som ett resultat av starka, traditionella bojor. Frigörelse får ta den tid det tar helt enkelt, en sak i taget. Från det perspektivet blir det förståeligt att hon tar lärdom av Sean: som varande en vit man i 30-årsåldern betraktas han antagligen som friheten förkroppsligad. Det är också detta som gör Hello Kitty måste dö till var den är – en roman om att slå sig fri och få definiera sig själv:

Det enda man behöver göra är att kamma håret och klä sig i kostym så kan man vara hur galen som helst utan att det får några konsekvenser.

FBI:s gärningsmannaprofiler ser nästan alltid likadana ut: vit man, ålder tjugofem till fyrtio. Av USA:s alls seriemördare är bara åtta procent kvinnor. Och de är också vita.

Det är bara vita som får ha kul.

En enda gång skulle jag vilja höra: ”Den misstänkta är troligen en kvinna. Asiatisk. Ålder tjugofem till fyrtio.”

Angela S. Choi, som i december 2011 bytte namn till Kate Kamen, har mycket gemensamt med sin romankaraktär: hon har rötter i Kina, bor i San Francisco och har en juristexamen från Yale. Hon avslutade sin karriär som företagsjurist för att bli författare och utbildar sig nu till sjuksköterska. Följ hennes vardag och arbete på hennes hemsida, blogg eller på Twitter.

Det är fredag kväll och Josefin ska just börja med maten när telefonen ringer. Det är Mika, hennes bästa vän, som talar om att hon sett Ola, Josefins make, med en annan kvinna. När Ola kommer hem vet han att Josefin vet, men konfrontationen blir ett andra svek, eftersom han inte kan stå för det han gjort och tycker att det som nu sker ska ske på hans villkor. Otroheten har dessutom pågått i flera år och under tiden som Josefin och Ola gått i parterapi. Josefin ser ingen annan möjlighet än att bege sig hemifrån och efter en kort vistelse hos Mika drar hon vidare till Gotland, där hon fyller sina dagar med att jobba som postkassörska och städa och renovera den hyrda bostaden. Under månaderna som går uppstår konfrontationer med Ola som, trots att han påstår sig älska Josefin, har svårt att släppa älskarinnan Disa och dessutom anser att Josefin bär skulden till det inträffade. Parallellt med Josefins berättelse får vi även lära känna Ella, som är älskarinna till en gift man som kommer och går som han vill och ibland även visar samma ynkliga beteende som Ola. Ella vet att hon borde avsluta affären, men hon trillar ändå tillbaka varje gång hon försöker. Hennes vägar korsas med Josefins flera gånger även om de aldrig riktigt möts.

Efter en tids lässvacka blev jag sittande med den här boken i helgen, efter att inledningsvis ha läst lite i taget. Jag pausade för att inte falla i lässvackan igen och för att Olas agerande gjorde mig så arg, men sedan fick jag upp flytet och då var den i stället svårt att lägga ifrån sig. Jag imponeras av Josefins klarsynthet och handlingskraft lika mycket som jag blir förbannad på Olas feghet, handlingsförlamning och idiotbeteende: när jag tror att nu, nu har han väl ändå sjunkit så lågt som det går – då sjunker han lite till! Ellas perspektiv är också intressant om än lite pratigt – långa kursiverade avsnitt försvårar läsningen – men där pendlar jag mellan att tycka synd om henne, för att hon blir så manipulerad, och bli lite arg för att hon låter sig bli manipulerad. Det här är en bok full av känslor, pricksäkert gestaltade och vackert formulerade av Suzanna!

Suzanna Dilber är till vardags skådespelare, översättare och dubbningsregissör. Dubbelexponering är hennes debutroman och vill man lära känna henne närmare så bloggar hon här och här.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken är den sämsta bok som du faktiskt har läst ut och varför var den så dålig?

Den frågan har flera svar beroende på vad som är definitionen av ”dålig”. Jag har läst flera dåliga böcker, som har varit dåliga på olika sätt, och den första jag kommer att tänka på är En shopaholics bekännelser av Sophie Kinsella. Författaren, som egentligen heter Madeleine Wickham, kan absolut skriva: språket flyter bra och hon är påhittig, men boken suger därför att dess huvudkaraktär, Rebecca Bloomwood, är ytlig och puckad och för att det lyfts fram som något bra. Rebecca råkar ibland illa ut på grund av sina vanor, men detta följs alltid av en ödets nyck som belönar hennes beteende i stället för att få henne att förstå konsekvenserna av att handla som hon gör. Tänk dig ett avsnitt av Lyxfällan där deltagarna får sju rätt på Lotto två dagar innan Kronofogden knackar på dörren, löser sina skulder, kör ekonomin i botten igen (eftersom de inte lärde sig av misstaget första gången) och vinner storkovan på Triss dagarna innan Kronofogden gör nästa utryckning. Det är En shopaholics bekännelser i ett nötskal. Nästa bok är den mycket överskattade Fear of Flying av Erica Jong – ytterligare en författare som slösar bort sin talang på att skriva skräp. Isadora Wing får för sig att knulla ska vara som på film och lämnar sin make för en impotent (!) mupp. Hela boken är ett enda långt känna-efter-och-älta. Mycket psykoanalys – och jag avskyr Sigmund Freud och psykoanalys. Av vissa kallas den för ”en feministisk bibel” men jag kan inte för mitt liv förstå vad som är feministiskt med att hänga upp sig på misogyna hittepåteorier och rymma med otrevliga snubbar. Slutligen i kategorin dåliga böcker som egentligen är bra skrivna är Vänd ditt timglas av Niklas Rådström. Niklas kan skriva och det ser man även på hans CV, men denna bok är lång, pratig och spretig. Så som jag minns den hade det nog gått att plocka bort de mittersta 150 sidorna utan att själva intrigen påverkas. Samma lika men dåligt skriven är Till alla människor på jorden och i himlen av Björn Ranelid. Björn skriver som han pratar: om sig själv i långa meningar med mycket utsvävningar och lite interpunktion, utan att egentligen få något sagt. Jag står inte ut! Snubben har dessutom en facklitterär motsvarighet i Mikael Parkwall som ägnar hela Lagom finns bara i Sverige åt att framhäva sin egen förträfflighet och rikta tjuvnyp och pikar mot språkvetare som blivit mer kända än honom. Ska jag välja en dåligt bok? Nej, det finns för många för att bara välja en, men ska jag välja en dålig bok som irriterar mig väldigt mycket så blir det nog En shopaholics bekännelser som är ett kräkmedel i bokform.

Under den senaste veckan har jag tre gånger, av tre olika personer, fått lite skäll för mitt bruk av kolon och semikolon. Jag gillar kolon och semikolon. Kolon och semikolon kan bidra till en djupare förståelse för en text och en väl interpunkterad text flyter bättre, men jag förstår att en sådan text kan uppfattas som lite rörig och sönderhackad för den som är ovan vid interpunktion. Jag lägger en stor del av skulden på skolan: när jag gick i grundskolan (1991-2000) fick jag lära mig att kolon, semikolon och talstreck inte alls användes i svenska språket; redan då var lärarna missnöjda med min förkärlek för talstreck. Jag misstänker att det var likadant överallt (den senaste veckans kommentarer tyder på att så är fallet och har varit ganska länge).

Så jag tänkte reda ut det där med kolon och semikolon en gång för alla.

Vi börjar med semikolon. I Svenska skrivregler (Liber, 2009) står på sidan 187-188:

Semikolon kan användas mellan huvudsatser när man tycker att punkt är för starkt och komma för svagt avskiljande. Det är ofta en smaksak om man ska använda semikolon i stället för punkt eller komma. Det används normalt mellan huvudsatser som har ett nära innehållsligt samband med varandra. Det markerar gränsen mellan satserna; samtidigt binder det ihop dem. Semikolon följs alltid av liten bokstav. [...] Semikolon ska inte användas i stället för kolon före uppräkning, exemplifiering, förklaring och dylikt.

Vi fortsätter med kolon. I samma bok som ovan, sidan 188-189:

Kolon används före uppräkningar, exempel, förklaringar, specificeringar och sammanfattningar. Det kan då motsvara uttryck som nämligen, det vill säga, till exempel, såsom. Normalt har man här liten bokstav efter kolon. [...] När det som kolonet signalerar (exemplifieringen, förklaringen etc.) sträcker sig över flera meningar måste stor bokstav användas. [...] Kolon används före citat, replik, tanke eller liknande, när en anföringsfras står före. Här ska det alltid vara stor bokstav efter kolon. [...] Kolon används också före en fråga eller ett utrop som inte behöver vara ett direkt citat av vad någon har sagt. Även här ska det vara stor bokstav efter kolon.

Jag medger att jag kan överdriva ibland, men att återgå till ett liv med endast punkt och komma är otänkbart!

Via Annika hittade jag en bokenkät i två delar hos Bokbabbel. Den är egentligen i två delar, men jag gör båda på en gång!

1. Favoritbok i barndomen: Sofies värld av Jostein Gaarder.
2. Vad läser du just nu? Lasermannen av Gellert Tamas.
3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket? Inga alls; jag föredrar att köpa böcker jag vill läsa.
4. Dålig bokvana: Jag fyller alltid på fakturabeställningar på Adlibris i efterhand (d.v.s. gör nya beställningar som jag slår ihop med den första).
5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket? Ingenting.
6. Har du en läsplatta? Nej.
7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)? En bok åt gången. Jag har försökt slalomläsa i omgångar, men det blir alltid att jag fokuserar på en av böckerna tills den är klar.
8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga? Ja, jag läser mer. Tycker det är roligt att se antalet inlägg om lästa böcker öka.
9. Sämsta boken du läst i år: Fear of Flying av Erica Jong. En överskattad orgie i psykoanalys.
10. Bästa boken du läst i år: Pompeji av Maja Lundgren, tror jag. Jag läste om den också. Hon är fyndig.
11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon? Alldeles för sällan. Finns så mycket i bekvämlighetszonen jag vill läsa.
12. Vilken är din läsbekvämlighetszon? Faktion, politik, samhällskritik.
13. Kan du läsa på bussen? Ja, på långfärdsbussar som mest går rakt fram (t.ex. på väg till Bokmässan). På kortare sträckor åker jag sällan buss och när jag väl gör det är det svårt att läsa p.g.a. att jag har så lätt att bli åksjuk.
14. Vilken är din favoritplats att läsa på? I soffan.
15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler? Endast till människor jag litar på och under förutsättning att den läses försiktigt (inga hundöron!) och med rena händer. Jag vill ha tillbaka boken i samma skick som den var i när jag lånade ut den.
16. Viker du hundöron i dina böcker? Nej.
17. Skriver du någonsin i bokens marginaler? Verkligen inte.
18. I studierelaterade böcker då? Nix.
19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på? Svenska, har jag kommit fram till.
20. Vad får dig att älska en bok? Bra story, bra språk, snygg typografi, fint omslag.
21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok? Att jag själv hittade vad jag sökte i den eller att jag tycker boken handlar om något viktigt.
22. Favoritgenre: Faktion/samhällskritik.
23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare): Skönlitteratur överhuvudtaget.
24. Favoritbiografi: Jag läste The Long Hard Road Out of Hell av och om Marilyn Manson när jag var 14 och älskade den.
25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok? Nej, det tror jag inte.
26. Favoritkokbok: Vår kokbok. I den finns allt.
27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion): Komma rätt, komma fel och komma till punkt av Eva Halldinger. Det är okej att vara språknitisk!
28. Favoritlässnacks: Äter ogärna när jag läser, det kan ju kladda i böckerna.
29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse: Fear of Flying av Erica Jong. Feministbibel och jag vet inte vad den kallas – varför begriper jag inte; huvudkaraktären, en osjälvständig kvinna som fallit offer för psykoanalysens villfarelser, är ju allt annat än en förebild?
30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok? Jag läser ytterst sällan bokrecensioner: jag tycker att professionella kritiker kan bli så smetiga. Lovord staplas på hög, superlativen haglar (eller dess negativa motsvarigheter om boken inte faller kritikern i smaken). Det är inte utan att jag blir misstänksam, så då föredrar jag att inte läsa alls.
31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik? Jag är jättedålig på att ge kritik på texter, så på så sätt är bokbloggandet en utmaning. Jag har nog en förkärlek för den negativa kritiken; stora, smetiga och överanvända ord som ”underbar” får mig att kräkas lite i min mun.
32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja? Tyska, så att jag skulle kunna läsa Der Vorleser på originalspråket. Överhuvudtaget tycker jag tyska verkar vara ett roligt språk.
33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst: Oj, jättesvårt! Det beror ju också på vad som menas med skrämmande och hotfull, men på rak arm är det nog Quick: Den stora rättsskandalen av Pelle Svensson: om bara så lite som en procent av boken är sann är det mycket, mycket illa ställt med rättsstaten Sverige.
34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja: Nej, någon sådan finns inte.
35. Favoritpoet: Poesi är verkligen inte min grej.
36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt? I regel inga alls. Senast jag lånade böcker hade jag tre-fyra stycken, det var kurslitteratur som jag paniklånade i väntan på böckerna skulle komma från Adlibris.
37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa? Nästan alltid.
38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer? Baserat på vad andra har berättat så borde det vara Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millenniumtrilogi.
39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar? Så var det ju det där med att inte läsa så mycket skönlitteratur …
40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern? En pocketbok med tillräckligt omfång för att räcka hela semestern.
41. Det längsta du har varit utan att läsa: Under några års tid läste jag inte alls …
42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta: Shutter Island av Dennis Lehane. Maken till pratighet har jag aldrig sett – vad hände med att lämna lite åt läsarens fantasi? På sidan 63 stod jag inte längre ut med att få minsta gruskorn beskrivet för mig och lade ifrån mig boken. Utrensning av Sofi Oksanen ville jag aldrig skulle ta slut, för den var så bra!
43. Vad distraherar dig lättast då du läser? Rex, maken, internet, trötthet, TV:n, Jewel Quest på mobiltelefonen …
44. Bästa filmatisering av bok: Shutter Island för att den stämmer så bra överens med boken (i varje fall fram till sidan 63), Die Welle för att den är så välgjord och genomtänkt.
45. Sämsta filmatisering av bok: Venusdeltat. Jag har i och för sig inte läst boken (än) men jag kan inte tänka mig att det var så Anaïs Nin tänkte sig sina karaktärer.
46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång: Enligt min beställningshistorik hos Adlibris är det 2416 kr. 20 mars 2003 lade jag den beställningen, och vad jag kan minnas har jag inte toppat den.
47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den? Aldrig. Bläddra igenom den snabbt och läsa en mening eller två, visst, men läser jag den så läser jag den, liksom.
48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i? En seg story som aldrig ”kommer igång”, alldeles för mycket prat, eller att boken helt enkelt är dålig.
49. Har du dina böcker organiserade? Ja, i storleksordning.
50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem? Behålla.
51. Finns det böcker du undviker? Harlequin, science fiction, fantasy.
52. Nämn en bok som gjorde dig arg: I trygghetsnarkomanernas land och Ingen tar skit i de lättkränktas land av David Eberhard. Nog för att han har en förkärlek för förenklingar och blå politik, men jag gillar kängorna han delar ut. Jag blir arg med honom.
53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade: Swing it! av Linda Unnhem. Jag hade desperat tråkigt på lunchen en gång och köpte en tidning där den följde med som bilaga. Bättre än inget, tänkte jag, men boken visade sig vara riktigt trevlig.
54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade: Alkemisten av Paulo Coelho.Vad är grejen?
55. Bästa skuldfria nöjesläsningen: Skuld? Läsa? Nädu.

Jag anger här översättaren som författare: i förordet framgår att boken är en omarbetning efter engelskspråkig förlaga (Eats, Shoots & Leaves, Lynne Truss). Det här är en mycket arg och elak liten bok, en liten vallhund som biter läsaren i vaderna – hårt! En guldgruva för den som önskar titulera sig språkväktare eller språkpolis (jag!). Eva Halldinger, förlagsredaktör, går i tur och ordning (om det finns någon sådan) igenom alla våra svenska skiljetecken och förklarar – med en stor portion humor kryddad med lite ilska – hur och varför de ska användas. Och hur de inte ska användas. Vi svenskar är och ska vara lyckliga och tacksamma över att vi inte behöver oroa oss för särskilt mycket för accenter, apostrofer och tildor. Vårt språk är – i jämförelse med spanska och franska – lätthanterligt och jag finner det därför lite tragiskt att så många, trots att vårt språk är så enkelt, inte ids visa sina läsare lite respekt. Framför allt så minskar en korrekt interpunkterad text risken för missförstånd.

Språket utvecklas och det ska det naturligtvis få göra, men Eva oroar sig över den försämring som skett sedan internet kom. Hon skyller inte på internet, för internet gör ingenting. Internet tvingar ingen att slarva och fela; det är ett val skribenten gör själv. Och jag håller med henne; jag läser mycket på olika internetforum och förfäras lika ofta över språkmisshandeln som sker där. I förra veckan läste jag en lång diskussionstråd där en användare envisades med att skriva ”nt” stup i ett. Det tog mig halva tråden att förstå att skribenten menade ”inte”. Eva ondgör sig även över användandet av smileys: i stället för att skriva rätt och fundera på vår interpunktion, lägger vi till en smiley för att ange tonen. Lättja! En del av skulden placerar författaren på skolväsendet: det fanns en tid då elevers texter inte fick korrigeras alls, det ansågs hämma kreativitet och skrivlust. Därefter kom en tid då skiljetecknen (särskilt semikolonet) behandlades mycket styvmoderligt. Från min egen skoltid minns jag punkt, komma, utropstecken och frågetecken. Kolon användes endast före uppräkning, tankstreck användes endast före replik och semikolon förekom inte alls i svenskan. Allt enligt mina svensklärare. Det undermåliga skolväsendet sammanfaller lite olyckligt med det demokratiska internet och den tillhörande rätten till självpublicering; jag citerar (s. 222):

Sålunda uppmuntras nu människor som inte kan skilja en apostrof från sin egen armbåge att dela sitt skrivande med vem som helst på denna planet som är korkad nog att förbehållslöst dubbelklicka och scrolla.

Motsatsen – ett odemokratiskt internet – skulle naturligtvis vara otänkbar (tänk ”Nordkorea”), men med frihet kommer ansvar och för varje rättighet finns (minst) en skyldighet.

Eva och jag är inte helt överens om interrobangen. Nog är den både onödig och löjlig – man ska inte ens göra så många nedslag som jag gjorde i mitt exempel – men den är rolig och jag tycker att den kan få finnas till om den används sparsamt. Mycket sparsamt. Och helt apropå språkliga företeelsers (icke-)existens: Eva, existerar verkligen ordet ”hörhöll” i svenska språket (s. 233)?

Nästa vecka är det bloggmaraton och då tänkte jag ägna lite tid åt att förbättra interpunktionen i min blogg och städa bort pilar (vid länkar) och smileys.