Blogga för sin egen skull?
2010-07-01 kl. 14:27 i Blogg, EgoHär skriver jag ju att jag bloggar ”mest för min egen skull” och när UE var på besök i midsommar kom vi att samtala om bloggar – vi känner en och annan som bloggar – och om att blogga ”för sin egen skull”, något han inte ville köpa först. Vill man skriva för sin egen skull funkar det väl precis lika bra med block och penna, typ. Eva skriver bra om att blogga för sin egen skull, och det här exemplet tycker jag är illustrativt, om än något orelaterat till Evas inlägg: förra helgen var jag på ICA och skulle handla det jag behöver för att göra grekisk sallad. Jag hade plockat ihop vad jag behövde, men hade känslan av ha glömt något. Så jag plockade upp min mobiltelefon, surfade in på min blogg och sökte ”grekisk sallad” och fick upp receptet i displayen så att jag lätt kunde pricka av det jag plockat med mig.
Att jag bloggar för min egen skull styrks inte minst av att jag har en del blogginlägg som är publicerade som privata – det är bara jag som kan se dem. Jag länkar inte heller till min hemsida/blogg hur som helst, adressen finns t.ex. inte att hitta på Facebook och på ett privat, låst och lösenordsskyddat forum delade jag med mig av adressen i form av ”www punkt spetsig punkt se” men först efter påtryckningar. Jovisst hade jag kunnat ha en anteckningsbok – och det har jag också, flera stycken – men det är ju så mycket enklare papperslöst!
Apropå Evas inlägg så ser jag ibland bloggare som efterlyser ämnen eller visar en vilja att låta läsarna bestämma riktningen, och jag håller med Eva, det blir liksom tråkigt då, tycker jag. För tio-tolv år sedan, när jag lyssnade på musik mer än jag gör idag, kallades det för ”selling out” att spela vad som efterfrågades av den kommersiella marknaden i stället för det musikern själv ville spela, och det var ett extremt negativt omdöme. Drivor av fans som varit fans sedan tidernas begynnelse kunde lämna för att en artist ansågs vara en ”sell-out”. Själv lyssnar jag på musik jag gillar, oavsett vad andra tycker (för tio år sedan gillade jag Marilyn Manson, som av en del ansågs vara en sell-out), men jag ser en parallell med bloggsfären, om än omvänt: Idag verkar det, i vissa kretsar (läs: modebloggar), nästan vara något positivt att låta sig styras av läsare och kommersiella krafter, att ”sälja ut”.
Jag var aldrig sådär väldigt insyltad i musikvärlden, modebloggar läser jag inte och jag förlorar 300 kr. om året på min blogg, men om någon har lust att läsa det som jag publikt har bloggat om, så varsågod, mycket nöje.
