Söta pojkar är bara på låtsas – Moa Eriksson Sandberg
2012-10-04 kl. 23:33 i Böcker, Recensioner
Ella, en karaktär som baseras på författarens dagböcker från gymnasietiden, bor i lilla Laholm men går på gymnasiet, på en teaterlinje, i Halmstad. Hon drömmer om att bli skådespelare, är hemligt kär i Jonas Malmsjö och har Henrik Berggren (Broder Daniel) och Courtney Love som förebilder. I bokens inledning lovar hon sig själv att bli ”en söt pojkes flickvän” och sluta ”vara så jävla tonårsdeppig”, men inget av det går särskilt bra. Efter första pojkvännen Olof följer ett mängd killar som inte alls är särskilt intresserade av Ella (och vissa av dem är Ella inte heller intresserad av – egentligen), även om de inledningsvis ger sken av motsatsen (det är detta som titeln anspelar på), och Ella har svårt att komma underfund med sig själv – å ena sidan glad och sprudlande, å andra sidan tonårsdeppig; å ena sidan fri och självständig, å andra sidan behövande och sökande efter bekräftelse; å ena sidan en fot kvar i ungdomen, å andra sidan en vilja att framstå som vuxen – vilket leder till konflikter med familj och vänner.
När Söta pojkar är bara på låtsas kom ut och jag läste om den, tolkade jag den som ytterligare ett uttryck för föreställningen att tjejer visst får knulla men att de inte ska tro att de kan göra det ostraffat. Jag blev glad när jag insåg att jag haft fel. Det är sant att Ella kanske egentligen söker något annat än bara sex medan killarna hon träffar bara vill ha sex, men det är inte sådär problematiskt som det kan vara ibland. Ella tillåts vara sexig och testa gränser. Det gillar jag. I det stora hela har jag dock svårt att se mitt eget tonårsjag i Ella, eftersom mitt liv som 17-åring såg helt annorlunda ut än Ellas, men jag tror ändå att de allra flesta i någon utsträckning kan identifiera sig/sina tonårsjag i Ella. Boken är snabbläst och trovärdig men en aning spretig: många karaktärer, många händelser, mycket tankar. Trots detta är det ändå en fin skildring av tonårsliv.
Moa Eriksson Sandberg föddes i Växjö men växte upp i Rydöbruk och Laholm. Som 16-åring blev hon ungdomskrönikör i Hallandsposten och efter studenten pluggade hon kulturvetenskap i Lund, men idag bor hon i Stockholm. Söta pojkar är bara på låtsas var hennes debut och nu är hon aktuell med Den första flickan skogen möter. Moa bloggar här.
Ett seriealbum till! Mina vackra ögon är indelad i fyra kapitel: två kapitel med enrutingar; seriestripparna Prinsessan & Gemålen som Nina tecknade för Aftonbladet inför Victorias bröllop förra året, samt ett kapitel med teckningar. Baksidestexten ägnar Nina åt att förklara att syftet med boken är att lyfta fram de egna tillkortakommandena och be sig själv om ursäkt, att visa den ilska hon känner över de förväntningar som man förväntas leva upp till beroende på kön och ålder och att ge utlopp för frustrationen över att människor prioriterar galet och inte uttrycker vad de egentligen menar. Och jag måste säga att hon har lyckats! Få kan ge utlopp för dessa syften – i en enda ruta. Nina är, i sina skildringar av den samtid vi lever i, cynisk, elak och ironisk – och förbannat rolig!
På rak arm sex stycken. Sofi Oksanen för att hon lyfter fram platser och skeenden i historien som annars går förlorade i historiebruset och dessutom gör det så himla rakt och bra utan att försköna eller gömma undan. Maja Lundgren för att hon vågar säga vad hon tycker, för hennes mångfacetterade språk och för hennes humor. Fredrik Lindström för hans språkskicklighet, humor och förmåga att alltid träffa rätt. Peter Eriksson för att han på ett humoristiskt och lättsamt sätt, men utan att förlöjliga och släta över, lyfter fram och diskuterar ämnen som angår alla. Kerstin Thorvall för att hon vågade ta plats och gå sin egen väg. Jonas Gardell för hans skicklighet att blanda humor med allvar och träffsäkerhet i det han skildrar.
