..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Hos Annika hittade jag en enkät om skrivande!

1. Hur gammal var du när du lärde dig att skriva? Enligt mitt minne var jag 3,5 år, eller möjligen fyra. Det var i alla fall långt innan både skolan och förskolan/sexårsverksamheten började. Jag minns hur det gick till: jag lyckades skriva ”boll” och fick konstaterat av min äldre syster att det var rätt, och efter det kunde jag inte sluta sätta samman bokstäver till ord.
2. Tyckte du om att skriva uppsats i skolan? Kommer du ihåg något du skrev under skoltiden t.ex. en uppsats eller berättelse. Vad handlade den om? Uppsatsskrivande existerade inte under min grundskoletid, med undantag från ett större projekt i nionde klass (jag skrev om HIV). Det var däremot ganska vanligt när jag pluggade på Komvux i Helsingborg för där avslutades varje kurs med en uppsats (bl.a. presterade jag en uppsats om psykopati som avslutning på B-kursen i psykologi). På universitetet har jag skrivit om stress och utbrändhet (A-uppsats i psykologi), mäns attityder till sin egen ingrupp (B-uppsats i psykologi), flickor med ADHD (litteraturstudie i psykologi), samt fanfiction och graderingar av Harry Potter-fanfiction (B-uppsats i min nuvarande utbildning).
3. Hur kommunicerar du bäst – muntligt eller skriftligt? I skrift, alla gånger!
4. Har du skrivit dagbok någon gång? Berätta någonting om ditt dagboksskrivande. I omgångar när jag var yngre, mer eller mindre seriöst. De senaste tio åren bara i bloggform. Finns inte så mycket mer att säga egentligen.
5. Har du en “skrivförebild”? Vem? Det där med förebilder är inte riktigt min grej …
6. Vänster- eller högerhänt? Högerhänt.
7. Vad karakteriserar dig som skribent? Styrkor och svagheter? Jag är absolut allergisk mot stavfel, slarvfel och andra tramsiga fel, så jag kollar gärna efter sådant under tiden jag skriver och flera gånger när jag är klar. Tyvärr blir man ju hemmablind, så ofta smyger sig ofta minst ett fel i varje längre text jag skriver och det är lika irriterande varje gång. Jag skriver fort och är bäst under press.
8. Vilken av dina texter som du har skrivit under årens lopp är du mest nöjd med? Min uppsats om psykopati, tror jag.
9. Har du upplevt ett riktigt skrivflow (dvs. när du har varit så inne i skrivandet att du glömt bort tid och rum) någon gång? Berätta! Nej, tyvärr inte.
10. Har du upplevt en rejäl skrivkramp? När? Hur kändes det? Ja, när jag läste litterärt skapande förra terminen fastnade jag totalt på en uppgift. Känslan är väl närmast jämförbar med förstoppning. Det löste sig den gången genom att jag helt enkelt skapade en karaktär med skrivkramp. Jag blev godkänd.
11. Har du någon gång läst en text som du önskar att du hade skrivit själv? Vilken? Varför? Ja, hela tiden! Allt från böcker till krönikor och debattinlägg.
12. Vilken typ av text tycker du bäst om att skriva (t.ex. novell, krönika, blogginlägg osv)? Blogg är verkligen min grej. Jag har annars svårt att upprätthålla någon sorts skrivande, men med bloggen ”måste” man liksom.
13. Minns du något som en responsgivare har tipsat dig om (vad gäller ditt skrivande). Har du fått respons som du aldrig kommer att glömma? Iaktta varsamhet i valet av tempus! Sen får jag ibland en del kritik för mitt bruk av annan interpunktion än punkt och komma, men det tar jag med ro eftersom jag har Svenska skrivregler på min sida.
14. Har du författardrömmar? Har du påbörjat (och kanske avslutat) en roman någon gång? Nu, i och med min utbildning, har jag börjat leka med tanken att kanske försöka ge ut en bok (före utbildningen hade jag inte en tanke på något dylikt). Någon roman blir det nog inte, men väl kanske en novellsamling eller något åt det självbiografiska hållet (ivrigt påhejad av min mor). Jag föredrar liksom att befinna mig bakom boken och författaren (på samma sätt som jag föredrar att befinna mig bakom kameran).
15. Har du varit med i en skrivtävling? Ja, faktiskt. I en poesitävling som jag tror att stadsbiblioteket höll i. Detta var i mitten av 90-talet.
16. Har du blivit publicerad? Räknas debattinlägg i tidningen? Annars nej.
17. Bloggar du? Vad tycker mest om att skriva om i din blogg – har du ett favorittema? Böcker naturligtvis! Och så skriver jag gärna om vår hund och så lite om heminredning.
18. Hur ser din handstil ut? Beskriv! Jag kan visa! Här!
19. Var hittar du inspiration till ditt skrivande? När blir du inspirerad att skriva? Pass. Viljan finns där, eller så gör den det inte. Finns den där så skriver jag, men ibland har jag ingen lust alls att ens befatta mig med det egna skrivandet så då låter jag bli och det är precis lika okej.
20. Vad tycker du är svårast med att skriva? Ingången. Och att bli nöjd.
21. Var sitter du helst när du skriver? Har du en favoritplats? Soffan, samma plats som jag läser på.
22. Har du några favoritord när du skriver, s.k. “darlings”? Allt som klingar akademiskt …
23. Är du en språkpolis? Brukar du reagera på andras skrivande? Har du några “allergier” när du läser andras texter? Vilka? Ja, verkligen! Jag är allergisk mot stavfel, faktafel, korrekturfel, syftningsfel, felaktig användning av ”fina ord”, etc. etc. etc.
24. Gemensamma skrivprojekt: är du duktig på att skriva tillsammans med andra, t.ex. grupparbeten, eller föredrar du att skriva själv? De flesta uppsatser på universitetet har jag ju skrivit i grupp och det har gått bra, nu senast var det riktigt trevligt, men jag föredrar nog att vara själv.
25. Vilket språk föredrar du att skriva på? Svenska. När jag var yngre föredrog jag engelska, men nyhetens behag, liksom.

Hanna, som till vardags är krönikör på den vänsterorienterade tidskriften ETC, är inte lite stöddig när hon gör anspråk på sanningen: hon börjar starkt med att undra om och kring barn och jag nickar lite medhållande, men därefter faller boken tyvärr ganska platt. Här och var ler jag lite igenkännande, men för det mesta saknas något: substans och resonemang. Hanna är arg och ilskan kokar över och därför blir Sanningar mest en snabbläst orgie i självpublicering. Den hade kunnat bli så mycket mer. Med substans och resonemang hade den kunnat bli en samling debattinlägg att räkna med. Å andra sidan; om otyglad ilska och lite bitterhet är syftet, så är naturligtvis läget ett annat – som sådan är boken alldeles utmärkt.

Jag anger här översättaren som författare: i förordet framgår att boken är en omarbetning efter engelskspråkig förlaga (Eats, Shoots & Leaves, Lynne Truss). Det här är en mycket arg och elak liten bok, en liten vallhund som biter läsaren i vaderna – hårt! En guldgruva för den som önskar titulera sig språkväktare eller språkpolis (jag!). Eva Halldinger, förlagsredaktör, går i tur och ordning (om det finns någon sådan) igenom alla våra svenska skiljetecken och förklarar – med en stor portion humor kryddad med lite ilska – hur och varför de ska användas. Och hur de inte ska användas. Vi svenskar är och ska vara lyckliga och tacksamma över att vi inte behöver oroa oss för särskilt mycket för accenter, apostrofer och tildor. Vårt språk är – i jämförelse med spanska och franska – lätthanterligt och jag finner det därför lite tragiskt att så många, trots att vårt språk är så enkelt, inte ids visa sina läsare lite respekt. Framför allt så minskar en korrekt interpunkterad text risken för missförstånd.

Språket utvecklas och det ska det naturligtvis få göra, men Eva oroar sig över den försämring som skett sedan internet kom. Hon skyller inte på internet, för internet gör ingenting. Internet tvingar ingen att slarva och fela; det är ett val skribenten gör själv. Och jag håller med henne; jag läser mycket på olika internetforum och förfäras lika ofta över språkmisshandeln som sker där. I förra veckan läste jag en lång diskussionstråd där en användare envisades med att skriva ”nt” stup i ett. Det tog mig halva tråden att förstå att skribenten menade ”inte”. Eva ondgör sig även över användandet av smileys: i stället för att skriva rätt och fundera på vår interpunktion, lägger vi till en smiley för att ange tonen. Lättja! En del av skulden placerar författaren på skolväsendet: det fanns en tid då elevers texter inte fick korrigeras alls, det ansågs hämma kreativitet och skrivlust. Därefter kom en tid då skiljetecknen (särskilt semikolonet) behandlades mycket styvmoderligt. Från min egen skoltid minns jag punkt, komma, utropstecken och frågetecken. Kolon användes endast före uppräkning, tankstreck användes endast före replik och semikolon förekom inte alls i svenskan. Allt enligt mina svensklärare. Det undermåliga skolväsendet sammanfaller lite olyckligt med det demokratiska internet och den tillhörande rätten till självpublicering; jag citerar (s. 222):

Sålunda uppmuntras nu människor som inte kan skilja en apostrof från sin egen armbåge att dela sitt skrivande med vem som helst på denna planet som är korkad nog att förbehållslöst dubbelklicka och scrolla.

Motsatsen – ett odemokratiskt internet – skulle naturligtvis vara otänkbar (tänk ”Nordkorea”), men med frihet kommer ansvar och för varje rättighet finns (minst) en skyldighet.

Eva och jag är inte helt överens om interrobangen. Nog är den både onödig och löjlig – man ska inte ens göra så många nedslag som jag gjorde i mitt exempel – men den är rolig och jag tycker att den kan få finnas till om den används sparsamt. Mycket sparsamt. Och helt apropå språkliga företeelsers (icke-)existens: Eva, existerar verkligen ordet ”hörhöll” i svenska språket (s. 233)?

Nästa vecka är det bloggmaraton och då tänkte jag ägna lite tid åt att förbättra interpunktionen i min blogg och städa bort pilar (vid länkar) och smileys.