..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Har du en ”guilty pleasure” eller en favorit som eventuellt kan förvåna oss jerkare?

Skämmas över vad jag läser? Nej, det kommer inte på fråga. Det enda jag kan komma att tänka på som kan vara förvånande (eller kanske provocerande) är min fascination för porrskådespelare – som i sin tur hänger ihop med en fascination för kvinnlig sexualitet porträtteras i populärkulturen och den kulturella mittfåran. Ett utsnitt av mina reflektioner kan man läsa om i min recension av Mitt liv som porrstjärna, Puma Swedes självbiografi. I somras läste jag Jenna Jamesons självbiografi, Att älska som en porrstjärna, och näst på tur står Hårdaste mannen i showbiz av Ron Jeremy.

Ella, en karaktär som baseras på författarens dagböcker från gymnasietiden, bor i lilla Laholm men går på gymnasiet, på en teaterlinje, i Halmstad. Hon drömmer om att bli skådespelare, är hemligt kär i Jonas Malmsjö och har Henrik Berggren (Broder Daniel) och Courtney Love som förebilder. I bokens inledning lovar hon sig själv att bli ”en söt pojkes flickvän” och sluta ”vara så jävla tonårsdeppig”, men inget av det går särskilt bra. Efter första pojkvännen Olof följer ett mängd killar som inte alls är särskilt intresserade av Ella (och vissa av dem är Ella inte heller intresserad av – egentligen), även om de inledningsvis ger sken av motsatsen (det är detta som titeln anspelar på), och Ella har svårt att komma underfund med sig själv – å ena sidan glad och sprudlande, å andra sidan tonårsdeppig; å ena sidan fri och självständig, å andra sidan behövande och sökande efter bekräftelse; å ena sidan en fot kvar i ungdomen, å andra sidan en vilja att framstå som vuxen – vilket leder till konflikter med familj och vänner.

När Söta pojkar är bara på låtsas kom ut och jag läste om den, tolkade jag den som ytterligare ett uttryck för föreställningen att tjejer visst får knulla men att de inte ska tro att de kan göra det ostraffat. Jag blev glad när jag insåg att jag haft fel. Det är sant att Ella kanske egentligen söker något annat än bara sex medan killarna hon träffar bara vill ha sex, men det är inte sådär problematiskt som det kan vara ibland. Ella tillåts vara sexig och testa gränser. Det gillar jag. I det stora hela har jag dock svårt att se mitt eget tonårsjag i Ella, eftersom mitt liv som 17-åring såg helt annorlunda ut än Ellas, men jag tror ändå att de allra flesta i någon utsträckning kan identifiera sig/sina tonårsjag i Ella. Boken är snabbläst och trovärdig men en aning spretig: många karaktärer, många händelser, mycket tankar. Trots detta är det ändå en fin skildring av tonårsliv.

Moa Eriksson Sandberg föddes i Växjö men växte upp i Rydöbruk och Laholm. Som 16-åring blev hon ungdomskrönikör i Hallandsposten och efter studenten pluggade hon kulturvetenskap i Lund, men idag bor hon i Stockholm. Söta pojkar är bara på låtsas var hennes debut och nu är hon aktuell med Den första flickan skogen möter. Moa bloggar här.

Jag har tidigare sammanställt torsdagens och fredagens schema. Så här ser lördagens schema ut:

10:00-12:00 Ambassadörernas bloggmingel i rum R3.

11:00-11:20 Sveriges största rättsskandal i seminarierum G4.

11:30-11:45 Hatet på nätet i monter B08:61.

11:45-12:00 Fallet Thomas Quick i monter B08:01.

12:00-12:45 Torka aldrig tårar utan handskar i seminarierum K2.

13:00-13:20 Anti-feminismen i Norden och Breiviks manifest i seminarierum F4.

13:30-14:00 Rumsvakt (preliminärt).

14:00-14:20 Politisk skandal! Spelar det någon roll om du är man eller kvinna? i monter B04:70.

14:00-16:00 Bloggar och böcker i monter B04:02.

15:00-18:00 Ungdomsbokbloggsmingel med ambassadörerna.

15:00-15:30 Torka aldrig tårar utan handskar i monter B05:60.

15:30-16:00 Vems yttrandefrihet vill vi försvara? på Scen Norden, C02:02.

16:00-16:45 Gränslöst? Om sexualitet, tabun och identitet i seminarierum J1.

17:15 Bokbloggsmiddag på Pasta+.

För snart två veckor sedan skrev Lisa Magnusson en krönika om Fråga Olle-dokumentären, i vilken hon menar att dokumentären är ”ett sorgligt sensationalistiskt sammelsurium av jagsvaga ungdomar och exhibitionistiska medelåldringar” och att ”det egentligen inte finns någon godtagbar ursäkt till varför det här programmet överhuvudtaget existerar”. Fråga Olle-dokumentären är ”på en och samma gång både privat och opersonligt” och när hon ville diskutera ”det sjuka i detta” på Twitter, menade folk att hon bara ”är pryd” och ”sjåpar” sig. Magnusson menar att Fråga Olle är sjukt därför att ”kommersialiseringen medför tillvänjning, det krävs hela tiden mer och mer för att skaka om oss” och som bevis anför hon bland annat det viktorianska England:

I de viktorianska kioskromanerna på 1800-talet hade blotta ögonkastet en oerhörd laddning, 1950-talets romantiska filmer kretsade kring en passionerad tungkyss. I 2010-talets popkultur betyder inte ens ett samlag särskilt mycket.

Jag menar alltså att det är bra att vi blir tillvanda. Det är bra att det blir alltmer accepterat att ha sex på olika sätt, det är bra att sex kan diskuteras på bra sändningstid och det är bra att vi i allmänhet (det finns ju undantag) inte längre blir omskakade för att någon väljer att knulla på något annat sätt än under täcket när lampan är släckt. När Lisa Magnusson romantiserar det viktorianska England eller det lite pryda 1950-talet glömmer hon bort de mindre trevliga sidorna, till exempel:

• 1800-talets tro att onani ledde till blindhet, epilepsi och sinnesslöhet, samt de många plågsamma anordningar som användes för att förhindra onani, erektion och nattliga utlösningar, till exempel den här, som ändå är ganska snäll jämfört med den här taggiga saken.
• 1895 års våg av antihomosexuella attityder i England med anledning av att Oscar Wilde dömts till straffarbete för homosexualitet.
• Att homosexualitet var kriminaliserat i Sverige fram till 1944 och att det därefter var sjukdomsklassat fram till 1979.

Det finns länder som fortfarande utdömer dödsstraff för homosexualitet (till exempel Iran, Saudiarabien och Jemen), kulturer i vilka det där ögonkastet eller den där tungkyssen kan kosta någon livet (nu senast Maria Baro; läs gärna Varför mördar man sin dotter? av Nima Dervish och Emre Güngör som intervjuat Pela Atroshis och Fadime Sahindals fäder) och så sent som i januari i år skrev jag, i recensionen av Female Chauvinist Pigs av Ariel Levy, om synen på sexualundervisning i USA. På samma ämne finns även The Abstinence Teacher av Tom Perrotta.

Tyvärr är det ju fortfarande så att många använder sina egna preferenser för att döma ut och klanka ner på andra människors val, till exempel Solveig i krönikans kommentarsfält:

Jag fick veta att det fanns för det var så obehagligt så jag tog ett djupt andetag och tittade. Om detta blir normaliserat eller kanske redan är så är vi illa ute. Det ”anonyma paret” med ”fist fucking–förtjusningen”. Vilken smärta har inte denna viljelösa kvinna utstått innan hennes kropp accepterat detta bara för hennes gubbe inte kan genomföra ett samlag till fullo. Att använda en knytnäve till att kontrollera den födande öppningen istället.

Jag har sett episoden med det anonyma paret minst tre gånger (femte säsongens tredje avsnitt av Fråga Olle-dokumentären) och kvinnan är allt annat än viljelös. Hon är den som pratar och förklarar mest och hon framstår i allra högsta grad som ett medvetet, villigt och agerande subjekt. Hon säger utryckligen att fisting är ”en liten krydda i vårat sexliv” (detta säger hon minst två gånger under reportaget), att ”det är skönt” och att det dessutom blir ännu skönare med tiden. Hon säger även att det inte gör ont, ”men, det kan göra ont om man inte gör det rikigt” – och detta är ju sant för i princip allt som på något sätt kan betraktas som sexuellt. Kvinnan har pratat och förklarat både länge och väl när hennes man kommer in i samtalet och påtalar vikten av ”rena, fina naglar och händer” och ”uppvärmning”, varpå kvinnan inflikar att man måste vara säker på och känna sin partner väldigt väl och ha en kommunikation. Vad gäller mannens påstådda oförmåga att genomföra ett samlag så berättar paret att de ofta har samlag efter fistingen, när hon har ”kommit ett par gånger”. Efter reklampausen, när paret förbereder sig för att visa hur fisting går till, talar kvinnan om att de kommer att använda ”mycket olja” och att det är ”glidmedel som gäller … och förspel” utöver ”bra hygien, bra nagelvård” och ”fina, rena  händer”. Under förspelet påtalar hon igen att man ”absolut inte [ska] snåla med glidmedel”. Paret kommunicerar under akten, de tar det väldigt lugnt och Malin Gramer, Olle Wallers reporter på fältet, förklarar hur mannen ”stegvis … mjukar upp … vulvan”. När de har kommit så långt att toppen på tummen är inne (den penetrerande parten håller handen som en anknäbb) styr kvinnan själv graden av penetration och såvitt jag kan höra tycker hon att det är skönt. Hon säger även just det, att det ”är skönt” och – igen – att ”man ska vara försiktig”. När de är klara konstaterar hon att ”ja, det var skönt” och att hon fick orgasm.

Vad folk gör i sina sovrum, eller huruvida Lisa Magnusson är pryd eller inte, ger jag ärligt talat blanka fan i, men kan vi snälla sluta använda våra egna preferenser som någon sorts allmängiltig måttstock och sluta betrakta andras preferenser genom starkt etnocentriska (van)föreställningar och filter?

Här vill jag även passa på att inflika att programledaren Olle Waller ofta, ofta i dokumentärerna påpekar vikten av försiktighet, kommunikation och samtycke.

Lisa Magnusson konstaterar att dokumentärerna inte är ”porr” men ”heller inte instruktionsfilmer” – och jag kan ju tycka att det är det som är grejen. Ja, att använda begreppet ”dokumentär” är kanske att ta i, men styrkan med Fråga Olle-dokumentären är just att tittaren får möta vanliga, mindre vanliga och ovanliga människor som ägnar sig åt vanligt, mindre vanligt och ovanligt sex – lite som en modern Kinseyrapport i visuellt format – utan att det blir alltför teoretiskt, akademiskt, djupanalyserat, moraliserande eller fnittrigt. Reportern Malin Gramer är visserligen lite fnittrig, men jag tycker att det är en av hennes styrkor – hon är vad amerikanarna skulle kalla the girl next door. Hon är naturlig, frågvis, lite lagom fnittrig och alldeles vanlig och lyckas på så vis förmedla programmets innehåll samtidigt som hon tillåter den likaledes vanliga tittaren att identifiera sig med henne, något som jag tror inte skulle vara lika möjligt om reportern i stället hade hetat till exempel Johanna Jussinniemi (mer känd under artistnamnet Puma Swede – vänligen notera att jag på intet sätt lägger någon värdering alls i Johannas utseende eller yrkesval utan bara konstaterar att gemene människa förmodligen kan identifiera sig lika lite med henne som med Carl XVI Gustaf).

Till syvende och sist tycker jag att allt som syftar till att neutralisera synen på sex och ta död på seglivade sexmyter är bra, vare sig det är akademiker eller ”kommersiella krafter” som ligger bakom.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Finns det någon bok som har fått översvallande recensioner men som du själv absolut inte tyckte om?

Nu senast var det Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman. ”Det här måste vara en av årets viktigaste böcker”, skrev Maria Sveland i Dagens Nyheter; ”Ekis Ekman äger den sällsynta förmågan att disciplinera sitt raseri och låta det landa i en prosa som är klar och precis”, tyckte Cecilia Verdinelli i Göteborgs-Posten; Therese Bergman konstaterade, i Tidningen Kulturen, att ”den här suveräna boken” behandlar debatten på ett ”nyktert och distinkt vis” med ”renodlade fakta” och ”konkreta argument”. Och jag håller inte alls med. Jag medger, i min egen recension, att det är ”en angelägen bok” såtillvida att ämnena som sådana behöver diskuteras – men jag gillar inte sättet det görs på:

Kajsa Ekis Ekmans urval är snävt och selektivt och eventuella motståndare röjs ur vägen genom nödargument och överdrifter – inte sällan drar Kajsa snabba, tvärsäkra slutsatser där åtskilliga steg i argumentationen hoppas över och hennes ton är ofta nedlåtande. Ekman vet redan vilka resultat hon vill ha och dessa ska hon även nå, till varje pris, även om det innebär att hon måste förvanska sina källor. Redan i bokens inledning går hon i polemik med åsiktsmotståndarna Susanne Dodillet och Petra Östergren, dels genom att direkt kritisera dem och dels genom att ta citat ur sina sammanhang och skapa halmdockor; stundvis tror jag rentav att Ekmans egentliga syfte med att skriva Varat och varan var att få en möjlighet att attackera Dodillet och Östergren. Detta påverkar trovärdigheten avsevärt och jag ägnar resten av läsningen åt att undra om alla andra källor också är lika ovarsamt – rentav ohederligt – hanterade. Och medan Kajsa gärna går i polemik med sina meningsmotståndare, är hon högst ovillig att problematisera de källor som talar för hennes sak: hon lutar sig mer än gärna mot forskning som på annat håll kritiserats mycket hårt.

Debatterna om prostitution och surrogatmödraskap är jätteviktiga – därför förtjänar de att behandlas sakligt – men Kajsa Ekis Ekman gör snarare debatten en otjänst när hon skriver ett debattinlägg som är så osakligt och raljant.

Ariel Levy var i 20-årsåldern när Britney Spears slog igenom, Charlies änglar låg på biotoppen och herrmagasinen började dyka upp i tidningshyllorna. Vid samma tid började kvinnor i alla åldrar klä sig alltmer utmanande och då ofta i kombination med bröstförstoringar, strippklubbsbesök och porrkonsumtion – de blev kvinnochauvinister: kvinnor med en dålig kvinnosyn som ser sig själva och andra kvinnor som objekt. Detta nya klimat, som anhängarna sade var rebelliskt och frigörande, kolliderade fullständigt med den miljö Ariel växt upp i: modern hade varit aktiv i 1960-talets radikala studentrörelser och hennes far hade varit rådgivare åt diverse organisationer som verkade för kvinnors rättigheter och rätten till abort. Ännu mer förvånad blev hon när hon tittade bakom kulisserna och upptäckte att inte sällan var kvinnor som arbetade där – och att de påstod att oanständighetskulturen var ett bevis för att det feministiska projektet redan blivit uppnått. För bara några decennier sedan hade kvinnorörelsen demonstrerat mot Playboy – idag skaffar kvinnor silikonbröst och bär Playboy-kaninen som ett tecken på frigörelse. ”Hur kunde kulturen förändras så radikalt på så kort tid?” undrar Ariel Levy och beslutar sig för att ta reda på svaret. Hon reser runt i USA och träffar alla möjliga människor som hon diskuterar sex, sexighet och oanständighetskultur med, bland annat produktionsteamet bakom Girls Gone Wild – en videoserie där unga, ofta onyktra, tjejer strippar framför kameran – och Christie Hefner, (numera före detta) VD och styrelseordförande för Playboy och en av många kvinnor som vid den här tiden (boken kom ut 2005) hade tunga positioner i företaget. Ariel gör även en del historiska tillbakablickar: lanseringen av porrskådespelerskan Jenna Jamesons självbiografi Att älska som en porrstjärna, Paris Hiltons sexvideo som dök upp på nätet 2003 och kvinnorörelsens historia i USA är några av nedslagen.

En kvinnochauvinist är, enligt Levy, en kvinna som vill vara som en man; hon är ”en av killarna” och finns till på deras villkor – hon blir hedersmannen eller det kvinnliga alibit: att konsumera porr och gå på strippklubb är bara en skenbar frihet; att kvinnor anammar oanständighetskulturen visar bara hur långt vi har kvar till jämställdhet, eftersom kvinnorna i själva verket bara spelar på männens villkor. Levy konsterar även att det råder ett glapp mellan ”sexighet” och ”sex”. Sexighet, menar Levy, är en etikett som kan klistras på vad som helst; ett skådespel som saknar innehåll – och inget av det har något att göra med sex, eftersom sex är just den passion och det engagemang som saknas i det vi kallar ”sexigt”. Hon knyter ihop säcken genom att gå till en av rötterna till problemet – skolan. Så här såg det ut i USA när boken skrevs: 86 procent av de allmänna skoldistrikt som erbjöd sexualundervisning krävde att utbildningen skulle framhålla avhållsamhet; 35 procent krävde att endast avhållsamhet skulle läras ut. 2005 förnekades alla sexualundervisningsprogram i allmänna skolor statsbidrag, utom de som enbart förespråkade avhållsamhet – detta trots att all forskning visar att sanningsenlig och vetenskapligt förankrad sexualundervisning lönar sig, till skillnad från undervisning som endast förespråkar avhållsamhet. När boken skrevs var tonårsgraviditeter mer än dubbelt så vanliga i USA jämfört med större delen av västra Europa (mer än 80 graviditeter av 1000, mot mindre än 40 av 1000), trots att ungdomar i USA är lika sexuellt aktiva som sina jämnåriga kamrater på den här sidan Atlanten.

USA är ett extremt land. Det är å ena sidan extremt konservativt, å andra sidan väldigt sexfixerat. Den så kallade oanständighetskulturen kan ses som ett resultat av kollisionen mellan dessa två ytterligheter. Den kan även ses som en reaktion på att ingen pratar om det som alla gör och tänker på – det är svårt att få ett sunt förhållande till något som hela samhället har en osund syn på.

Ariel Levy har skrivit en mycket intressant och tänkvärd bok. En del av hennes resonemang känner jag igen från Varat och varan (Kajsa Ekis Ekman), även om Levy för det mesta är betydligt mer nyanserad, men den sarkastiska och raljanta attityden mot kvinnor som kan betraktas som ”fallna” eller ”dåliga” syns ibland i Female Chauvinist Pigs också, vilket gör mig beklämd. Hur ska det kvinnliga kollektivet någonsin kunna röra sig framåt när det inom kollektivet finns individer som anser sig ha rätt att peka finger åt sina medsystrar?

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en angelägen bok om prostitution och surrogatmödraskap och om hur dessa praktiker har gått från att vara avskydda till att bli hyllade; om hur prostitution blev sexarbete och den prostituerade blev entreprenör. Hon lyfter fram de prostituerade kvinnornas levnadsförhållanden och beskriver det hårda livet som surrogatmamma i Indien. Avsikten är att syna argumentationen från de som påstås förespråka prostitution och surrogatmödraskap, men det större syftet är något oklart: det finns ingen hejd på hur förbannad Kajsa är, men ingenstans ser jag att hon försöker komma med egna lösningar trots att allt som alla andra gör är fel. Hon har en och annan viktig poäng, men dessa drunknar i en argumentation som närmast kan beskrivas som ett raljant, avancerat ordvrängeri: Kajsa anklagar sina motståndare för att försöka göra om diskussionen till ”en diskurs … en språklig fråga” (s. 103), men ägnar själv en stor del av boken åt att vända och vrida på ord och förvandla något som är så problematiskt till en fråga om språk. Så här skriver hon, på sidan 41, om bokbloggen Bokhora:

Hyllandet av sexarbetaren har sin kulturella motsvarighet i kulten av horan. Horan har blivit på modet i kulturella kretsar. Hon är fashionabel. Ordet kan piffa upp den mest segdragna bok eller den mest utslätade tillställning; det andas exotism och spänning. Det talas om att ”ta tillbaka” ordet. … Fem kvinnor som bloggar om böcker kallar sig ”Bokhora”. När PRIS, Prostituerades Revansch i Samhället, frågar bloggarna varför de valt detta namn, svarar de att hora helt enkelt betyder ”den som åtrår” och att ”hora” i betydelsen prostituerad inte är något annat än en överförd betydelse, en ”dysfemism”. Men om det bara vore åtrå till böcker de ville signalera kunde de ha valt namnet ”Bokälskarna” vilket inte riskerar att förvirra någon. Ordet hora kittlar – och när de fem litteraturälskande kvinnorna kallar sig för ”bokhororna” och trycker upp tröjor med ordet bokhora är det just laddningen i ordet hora de söker.

Det sägs vara en hyllning: horan har varit föraktad – nu lyfter vi upp henne! Men när … litteraturbloggarna kallar sig för bokhoror är det ju just därför att de inte är prostituerade, vilket alla begriper. Det är därför de kan dekorera sig med ordet – eftersom det inte berör dem, eftersom det inte hotar deras mänsklighet. Denna gest är i själva verket ett sätt att ta avstånd från prostituerade. Horan bärs som ett smycke runt halsen: jag bär henne som en dekoration, därmed visar jag att jag inte är hon.

Kajsa Ekis Ekmans urval är snävt och selektivt och eventuella motståndare röjs ur vägen genom nödargument och överdrifter – inte sällan drar Kajsa snabba, tvärsäkra slutsatser där åtskilliga steg i argumentationen hoppas över och hennes ton är ofta nedlåtande. Ekman vet redan vilka resultat hon vill ha och dessa ska hon även nå, till varje pris, även om det innebär att hon måste förvanska sina källor. Redan i bokens inledning går hon i polemik med åsiktsmotståndarna Susanne Dodillet och Petra Östergren, dels genom att direkt kritisera dem och dels genom att ta citat ur sina sammanhang och skapa halmdockor; stundvis tror jag rentav att Ekmans egentliga syfte med att skriva Varat och varan var att få en möjlighet att attackera Dodillet och Östergren. Detta påverkar trovärdigheten avsevärt och jag ägnar resten av läsningen åt att undra om alla andra källor också är lika ovarsamt – rentav ohederligt – hanterade. Och medan Kajsa gärna går i polemik med sina meningsmotståndare, är hon högst ovillig att problematisera de källor som talar för hennes sak: hon lutar sig mer än gärna mot forskning som på annat håll kritiserats mycket hårt.

Prostitution och surrogatmödraskap är stora och problematiska frågor som måste diskuteras, men jag tror att Kajsa Ekis Ekman gör alla en otjänst när hon försöker göra det på det här viset.

Petra var tidigare verksam som självförsvarsinstruktör och aktiv inom olika delar av kvinnorörelsen, till exempel kvinnojourerna. I och med sitt instruktörsuppdrag kom hon i kontakt med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och misshandel av andra kvinnor, något som gick stick i stäv med de föreställningar om våld, och då främst mäns våld mot kvinnor, som var allenarådande inom dessa miljöer. Till en början negligerade hon den skillnad mellan teori och praktik som hon uppmärksammat och ibland fick hon dåligt samvete, men till slut gick det inte längre. Petra försökte diskutera kvinnors våld och samkönat partnervåld med ledarna inom kvinnojourerna och på seminarier och hon ifrågasatte även andra föreställningar om våld och pornografi som florerade inom de miljöer hon befann sig i, men utan gehör. Hon tyckte även att det var konstigt att alla tyckte och visste så mycket om prostitution, men att sexsäljarna sjävla aldrig fick komma till tals. Hennes funderingar kulminerade i en artikel som kom till efter att hon ombetts recensera en bok om mäns våld mot kvinnor. Artikeln väckte ett väldigt rabalder och resulterade i att Petra uteslöts ur gemenskapen – det gick till och med så långt att bekanta, kollegor och tidigare uppdragsgivare kontaktades och uppmanades avsluta bekantskapen med henne. I artikeln hade hon uttryckt sitt missnöje med att det kommit ut ytterligare en bok som ensidigt beskrev mäns våld mot kvinnor, men hon undrade även varför kvinnor som säljer sex aldrig fick uttala sig och varför det alltid ansågs som kontroversiellt att ha andra sorters sex än de som ansågs vara fina, bra och korrekta. I brist på svar tänkte hon försöka besvara frågorna själv och så kom Porr, horor och feminister till. Boken är uppdelad i två delar – pornografi och prostitution – och bygger på gedigen forskning: Petra gick tillbaka till universitetet och studerade socialantropologi och sexologi; hon undersökte tidigare rörelsers arbete och argument mot porr och prostitution och läste feministiska och sexualpolitiska texter från andra länder, samt att hon även träffade en del av författarna bakom dessa texter; hon nätverkade med människor i Sverige som har kunskap om de frågor som diskuterades, samt att hon studerade mängder med pornografi och intervjuade kvinnor som var eller hade varit aktiva prostituerade. Syftet med boken är att skapa förutsättningar för en nyanserad och djuplodande debatt om pornografi och prostitution, en debatt som idag, enligt Petra, är alltför styrd av känsloargument och slagord i stället för fakta och logiska resonemang. Som exempel på sådana argument citerar hon ur en pamflett från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) som lånar argument från Andrea Dworkin; de menar att pornografi är:

kvinnor … hängda från taklampan, torterade, stympade, blödande, med uppskurna magar dödade [och] saxar som riktas mot vagina eller saker som stuckits in i vagina

Som den aktiva porrmotståndare Petra varit sedan tonåren var det således ganska skrämmande att, för forskningens skull, börja titta på porr. Hon upptäckte dock att det fanns en väldigt stor diskrepans mellan porrmotståndarnas argument och det hon själv såg i porrfilmerna, något som hon fann både överraskande och upprörande. Hon fortsatte att undersöka porr och fann att utbudet, tvärtemot vad hon hade trott, var mycket varierat.

Petra anknyter genomgående till relevant forskning, bland annat till socialantropologen Gayle Rubins sexaxiom: tankemönster som sätter käppar i hjulet för möjligheterna att utveckla nya teorier och föra öppna diskussioner kring sex. Det är omöjligt att i denna recension redogöra för all tidigare forskning, men just sexaxiomen vill jag ta upp, därför att de ständigt återkommer i debatter och diskussioner om sex:

1. Sexnegativitet: Sex uppfattas alltid som något farligt och destruktivt som därför behandlas med misstänksamhet och betraktas som något dåligt tills motsatsen bevisats, samt att sexuella handlingar alltid bedöms utifrån värsta möjliga uttryck.
2. Sexualitetens överdrivna betydelse: Eftersom sex betraktas som något farligt och destruktivt innebär detta att sex alltid betraktas som ett specialfall och bedöms på helt andra premisser än annat mänskligt handlande.
3. Sexhierarki: Sexuella handlingar som befinner sig högt upp i hierarkin och de människor som utövar dessa handlingar beskyddas; handlingar som befinner sig långt ned bestraffas och fördöms, liksom personerna som utövar dessa handlingar.
4. Sexuell essentialism: Sexualitet betraktas som en inneboende, oföränderlig naturkraft som inte kan påverkas av till exempel egna erfarenheter.
5. Dominoteorin: Även ofarliga saker måste ibland förbjudas eftersom de eventuellt, kanske, möjligen kan leda till något farligt.
6. Sexnormen: Sex antas vara samma sak för alla människor och det finns en sexuell standard som alla antas följa; de egna sexuella preferenserna antas vara något som gäller för alla andra alltid.

När Petra så övergår till att titta närmare på prostitution finner hon att dessa axiom är ständigt närvarande. Hon intervjuar flera kvinnor som säljer eller har sålt sexuella tjänster i varierande utsträckning och finner då att ingen har varit särskilt intresserad av att lyssna på vad sexsäljarna har att säga tidigare. Dessa vittnar bland annat om hur illa de behandlas av samhället i stort och om sexköpslagens konsekvenser: den lag som politikerna påstod skulle hjälpa dem, men som de själva inte blev tillfrågade om, har i stället försvårat för dem. ”Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det väl även gälla en kvinna som säljer sex?” anser Petra. Därmed inte sagt att pornografi och prostitution aldrig är problematiskt, men det är heller inte enbart negativt. I sin bok har Petra valt att lyfta fram de sexsäljare som har upplevt prostitutionen som något positivt, eftersom de får komma till tals så sällan. Negativa erfarenheter finns redan dokumenterade, menar hon.

Petra Östergren utmanar sig själv och de egna föreställningarna och lämnar inga lösa trådar efter sig. Resultatet är en mycket intressant och tänkvärd bok, i vilken hon utmanar många allmänt vedertagna och djupt rotade föreställningar och sanningar. Med stor noggrannhet lutar hon sig mot relevant forskning och hon uppvisar ett imponerande lugn i en diskussionsmiljö som annars tenderar att bli hetsig och överdriven. Vidare visar hon även på inkonsekvenser i hur pornografi och sexarbete betraktas och diskuteras. Kritiker hävdar att Petra saknar maktanalys, när en sådan i själva verket är närvarande hela tiden och anknyts till tidigare forskning – dock drar hon andra slutsatser än kritikerna. Läsningen går stundvis lite segt på grund av korrekturfel och misstag i sättningen, men boken är absolut läsvärd!

Efter ett ofullbordat förhållande med den jämnåriga Annabel, som något senare dör, kan Humbert Humbert, ca. 13 år gammal vid mötet med Annabel, inte leda bort sina tankar från en viss typ av småflickor – nymfetter: flickor mellan nio och fjorton år gamla och nymfiska snarare än mänskliga, enligt hans beskrivning. Jämnåriga kvinnor vill han helst inte ha att göra med alls; sin första fru omtalar han som en ”besjälad könsattrapp” och äktenskapets syfte var främst hjälpa honom att hålla sina begär ”under uppsikt”. Hon rymmer senare med en taxichaufför och efter en tid på vilohem söker Humbert efter en fridfull plats där han kan fokusera på sitt författarskap. Han blir inneboende hos änkan Charlotte Haze – som har en tolvårig dotter: Dolores. Dolly. Lolita. Det har gått 25 år sedan mötet med Annabel och Humberts tankar upptas nu alltmer av funderingar kring hur han ska komma åt Lolita och röja Charlotte (som han har gift sig med enkom för att komma närmare Lolita) ur vägen. Det senare ordnas genom ett ödets nyck och Humbert kidnappar Lolita och ger sig ut på en bilresa utan mål, kors och tvärs genom hela USA. I två år reser de runt, tills Lolita en dag tröttnar och kräver att de nu ska resa på hennes villkor – och senare lyckas rymma med hjälp av en bekantskap från orten där hon bodde med sin mor. Humbert Humbert ägnar sedan ytterligare tre år åt att irra omkring i sitt sökande efter Lolita. När hon återfinns är hon 17 år, gift och väntar barn och vägrar följa med honom, men avslöjar vem som hjälpte henne att rymma, varpå Humbert ger sig av för att mörda denne medhjälpare. Det framgår mer eller mindre från början att Humbert Humbert är en sjuk människa; arrogant, egoistisk, narcissistisk – jag känner ingen sympati eller empati för honom överhuvudtaget, bara avsmak och vrede. Hans pedofila böjelser är uppenbara redan tidigt liksom det faktum att han är helt oförmögen att ha normala, funktionella relationer med vuxna kvinnor; han drabbas av och till av sammanbrott och vansinne och under irrfärderna med Lolita förlorar han sig alldeles i nojor och förföljelsemani. Boken erbjuder ett fönster in i pedofilens sinne: Humbert är verkligen förälskad i Lolita, höjer henne till skyarna och tolkar hennes barnsliga beteende som sexuella inviter och oroar sig för omgivningens fördömande; endast korta stunder förstår han att det han gör verkligen är fel. Först i slutet inser han att han har förstört Lolitas barndom och, efter mordet på hennes medhjälpare, ”brutit mot alla mänsklighetens lagar”. Vladimir Nabokov är känd för sin språkskicklighet och Lolita är full av ordlekar och språktrolleri; sannolikt krävs en omläsning för att upptäcka och förstå allihop.

I Tusen strålande solar var det Mariam som fick bära skammen för hennes fars utomäktenskapliga förbindelse. I äktenskapet med Rashid tvingades hon bära burqa och Rashid ansåg att den man vars fru inte bar burqa var slapp och hade tappat kontrollen över sin kvinna. De föreställningar som denna fiktiva roman tar upp resonerar Chahdortt Djavann kring, och bekräftar, i Ner med slöjan! Hon föddes i Iran 1967 och under tio år av sitt liv, efter den islamiska revolutionen 1979, tvingades hon bära slöja. Hon menar att mannens identitet och heder är mycket starkt förknippad med, rentav helt beroende av, kvinnans (moderns, systerns, fruns, dotterns) kropp och sexualitet som därför måste skyddas av slöjan, och ansvaret för mannens identitet och heder vilar helt och hållet på kvinnan. Detta faktum, menar Chahdortt, bekräftas och förstärks av att pojkar har alla rättigheter och friheter och kvinnor inte har vare sig friheter eller rättigheter. En pojke är allt. En flicka är en stor sorg för familjen – om hon inte är anständig och väldigt skamfylld, för då bekräftar hon männens heder. Chahdortt för en arg och tillspetsad argumentation och jämställer slöjan med sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och unga flickor. Absolut ett intressant perspektiv! Detta sägs vara den skrift som vände slöjdebatten i Frankrike, där det ju numera är förbjudet med religiösa symboler i offentliga skolor då sådana anses vara i strid med den i grundlagen fastslagna separationen mellan stat och kyrka.