..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Jag tog mig tillfälligt ur lässvackan och för Nina Hemmingssons skull. Recensionen av hennes senaste album, Det är svårt att vara Elvis i Uppsala, finns på LitteraturMagazinet.

Varje gång jag läst ett seriealbum och ska recensera det minns jag hur svårt jag tycker att det är att recensera just seriealbum. Å andra sidan finns det ju ett värde i att kunna vara kort och koncis också. Min recension av Sara Granérs senaste album finns på LitteraturMagazinet.

När jag stod framför bokhyllan och funderade på vad jag skulle läsa härnäst, tog jag ut Så jävla normal, bläddrade lite i den och fick intrycket att det var blandade teckningar utan något sammanhang – så fel man kan ha! Bilderna som sådana har sannolikt skapats vid vitt skilda tillfällen (albumet bär den något vaga dateringen ”2006-2009″) och av vitt skilda orsaker (”i gränslandet mellan vakenhet och sömn”, förklarar förlaget; ”när jag är trött, ledsen eller arg och inte vet vad jag håller på med längre”, säger Nina), men i det här albumet bildar de i allra högsta grad ett sammanhang. Ett mörkt och rått sammanhang, där förvirring, vrede, ledsamhet, ironi och någon sorts glädje möts och bildar det där som (antagligen) finns innan Hemmingssons så välkända enrutingar blir till. Som läsare är känslorna blandade: det är roligt, tragiskt och sorgligt i en salig röra och inte sällan på samma gång.

Sedan 2006 år har Henrik Lange, i serieform, kommenterat bokvärlden i tidningen Svensk Bokhandel. Serierutan har varit – och är – tidningens höjdpunkt och det första jag läser när tidningen kommer. Nu finns de samlade på ett ställe! Med spets, intelligens och träffsäkerhet sätter Henrik fingret på händelser och företeelser i bokbranschen: boktrender, vampyrer, bokmässeångest med efterföljande boksmälla, skvaller, livet i en bokhandel, digitaliseringens konsekvenser och excentriska författare. Har det egentligen hänt så mycket sedan Johannes Gutenbergs tid? Lite elakt, mycket roligt, en liten smula underbart och en hög grad av igenkänning!

Här vill jag passa på att infoga att det var av Malin på Unga böcker som jag hörde ordet ”boksmälla” första gången, men dess ursprung är inte helt klarlagt. Boksmälla kommer av ”baksmälla” och är det antiklimax eller den känsla av vakuum som tenderar uppstå efter Bokmässan och som leder till att man, under en längre tid än vanligt, inte läser särskilt mycket eller köper några nya böcker.

Ett seriealbum till! Mina vackra ögon är indelad i fyra kapitel: två kapitel med enrutingar; seriestripparna Prinsessan & Gemålen som Nina tecknade för Aftonbladet inför Victorias bröllop förra året, samt ett kapitel med teckningar. Baksidestexten ägnar Nina åt att förklara att syftet med boken är att lyfta fram de egna tillkortakommandena och be sig själv om ursäkt, att visa den ilska hon känner över de förväntningar som man förväntas leva upp till beroende på kön och ålder och att ge utlopp för frustrationen över att människor prioriterar galet och inte uttrycker vad de egentligen menar. Och jag måste säga att hon har lyckats! Få kan ge utlopp för dessa syften – i en enda ruta. Nina är, i sina skildringar av den samtid vi lever i, cynisk, elak och ironisk – och förbannat rolig!

I detta seriealbum med en så härligt dubbeltydig titel ger sig Liv på alla möjliga företeelser i samhället, till exempel arbetslinjen och konsumtionshetsen, och hon driver verkligen med allt och alla. Ingen går säker! I Ja till liv! ligger fokus främst på samhällsklasser och moderater; albumet inleds med en historiekonferens på temat ”forntidens moderater” som äger rum ca. 1000 år fram i tiden. Vi får även stifta bekantskap med tolv tröttsamma typer och månadens manshora (som även har givits ut som kalendrar 2009 och 2010), och det hela är underbart uttrycksfullt illustrerat; ”som en LSD-karta” läste jag någonstans, och jo, kanske. En del rutor. Det finns liksom ingen som helst tvekan om hur arg Liv är och vad hon egentligen tycker om saker. Mycket befriande!

Det är bara lite AIDS är betydligt smutsigare, äckligare och mer sadistisk än efterföljaren Med vänlig hälsning. Albumet dryper av cynism när Granér på sitt sedvanliga, obrydda sätt driver med allt från barnanskaffning och könsroller till funktionshinder och informationskampanjer. Det här albumet är inte lika käftsmällsbenäget som efterföljaren; tvärtom så är Det är bara lite AIDS stundvis fullkomligt obegriplig. Även det här albumet illustreras av Saras oidentifierbara varelser (några av dem är kaniner, och så finns det en Turtle) och ibland är illustrationerna så mörka att de nästan är ångestframkallande av sig själva. I alla händelser är albumet befriande vulgärt! Rå, provokativ kultur när den är som bäst! Se upp så att du inte får ett ollat exemplar …

Med vänlig hälsning är Sara Granérs andra seriealbum: här gör hon upp med människofientlig politik, konstiga vanföreställningar och åsiktsfrihet; vänder på resonemang; driver med konsumtionshets och snedvriden fördelningspolitik och ägnar sig åt lite annat smått och gott – kryddat med helt galna illustrationer av … ja, vadå? Är det hundar? Eller kaniner? Och hur många fingrar har de? Poängerna levereras på rad, som lagom hårda käftsmällar. Underbart! Nu måste jag läsa hennes debutalbum också; det står någonstans i bokhyllan: Det är bara lite AIDS.

Malmöbaserade Liv Strömquist tecknar undervisande, feministiska serier med mycket humor. I Prins Charles känsla har hon siktet inställt på kända sexköpare, relationer och populärunderhållningens kvinnosyn. Hon skriver argt och spetsigt – och roligt – och resultatet blir absolut tänkvärt, men lite störande: tyvärr är det så att queerteori, genusvetenskap och feministisk forskning i stor utsträckning gör avstamp i psykoanalysen och i serieform blir resultatet hårddraget och grovt förenklat. Nog för att jag kan nicka igenkännande här och var, men de psykoanalytiska undertonerna – som är tydligast i början av boken – ger mig lite klåda. Vad gäller kvinnosynen i serier som Seinfeld, Alla älskar Raymond och 2½ män, slår dock Liv huvudet på spiken (även om jag tycker att hon glömmer bort Elaine Benes, som är ännu mer kräsen än Jerry Seinfeld).