..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Innan jag påbörjar recensionen av Hello Kitty måste dö vill jag göra ett litet avslöjande: Mödomshinnan existerar inte. Just det. Fick du, liksom jag, i skolan (eller genom Kamratposten) lära dig att kvinnan har en mödomshinna som spricker när hon knullar första gången – eller när hon idrottar eller stoppar in en tampong – så har du blivit grundlurad. Den där så kallade hinnan som hela familjers heder kan stå eller falla med finns inte. Näpp. Det som finns är en slidkrans, vilket är precis vad det låter som: en slemhinnekrans. Hos vissa flickor kan den vara sammanväxt och i värsta fall behöva öppnas kirurgiskt, men det är extremt ovanligt. Ändå har dessa fåtal fall gett upphov till mödomshinnemyten som hela världen har gått på – så till den milda grad att man här och var i världen kräver nedblodade lakan på bröllopsnatten (och hårda straff för kvinnor som inte blöder). Här är dagens sanning: Blod betyder inget annat än att slemhinnor är ömtåliga saker och att det kanske var lite för torrt. Man kan blöda första gången och man kan blöda den hundrade gången – oavsett vilket så betyder det inte ett djävla skit.

Jag gillar inte heller begreppet ”oskuld” eftersom jag inte betraktar sex som skamligt, fult, äckligt eller något att känna skuld inför. Man har haft sex eller man har inte haft det, man har sex eller man har det inte, man har knullat med några få, några fler eller flera hundra – och inget är bättre än det andra.

Anledningen till att jag inleder recensionen med sexualundervisning är att Hello Kitty måste dö inleds med att bokens huvudperson, den 28-åriga juristen Fiona Yu, beslutar sig för att ta sin egen oskuld medelst en grov, lila dildo. För om hon tar sin egen oskuld så är hon sin egen, ett ställningstagande mot de traditionella, patriarkala traditioner och föreställningar hon är uppväxt i och mot hennes familj som inte kan sluta tjata om att det är dags för Fiona att gifta sig – helst med försoffade, mammiga söner till familjens bekanta som alla verkar inom en kultur där en gift kvinna ska sluta jobba för att i stället stå vid spisen och föda barn, något som inte alls lockar Fiona som är uppväxt i det fria USA och varken gillar barn eller kan laga mat. Hon har inte heller tid, eftersom hon jobbar 80 timmar i veckan och gärna tillbringar sin lediga tid på dyra uteställen eller i shoppinggallerian. Hello Kitty är symbolen för detta kvinnoideal och Fiona hatar Hello Kitty:

Jag hatar henne för att hon varken har mun eller vassa tänder, som riktiga katter. Hon kan inte äta, inte bita av någons bröstvårta eller finger, inte suga av någon, inte be någon dra åt helvete och inte slicka sig. Inte har hon några ögonbryn heller, så hon kan inte se arg ut. … Hon är mjäkig, viljelös och stum – och så den där skära rosetten ovanpå hennes fromma, intetsägande ansiktsuttryck.

Stackars Hello Kitty. Som tvingas gå omkring okliad, oslickad och osjälvständig. Som låter sig kuvas.

Som min mamma.

Dock upptäcker Fiona att hon inte har någon mödomshinna att spräcka, varför hon tar kontakt med en plastikkirurg som är specialiserad på att rekonstruera mödomshinnor. Det visar sig dock att plastikkirurgen, Sean Killroy, är en gammal barndomsvän som bytt efternamn. Sean övertalar Fiona att hoppa över rekonstruktionen och lär henne i stället hur man gör sig av med personer som är lite jobbiga – till exempel ovälkomna friare.

Om vi bortser från att det är en dålig idé att ta livet av alla som är lite jobbiga, så är Fiona Yu en härlig romanhjältinna som – när hon väl börjar ifrågasätta de invanda föreställningarna om vad som är rätt, fel, lämpligt, olämpligt, fint och fult och skaffar sig klor och tänder – vägrar be om vare sig tillåtelse eller ursäkt. Resultatet blir ett skruvat äventyr. Hello Kitty måste dö är tämligen morbid men samtidigt fantastiskt rolig!

Som läsare kan jag naturligtvis betrakta det som oerhört problematiskt att Fiona väljer att bo hemma hos sina föräldrar – en far som styr med järnhand och en mor som fortfarande måste be om tillåtelse för att få handla mat – trots att hon är nästan 30 år gammal och tjänar mer pengar än en annan någonsin kan drömma om, men jag kan också se det som ett resultat av starka, traditionella bojor. Frigörelse får ta den tid det tar helt enkelt, en sak i taget. Från det perspektivet blir det förståeligt att hon tar lärdom av Sean: som varande en vit man i 30-årsåldern betraktas han antagligen som friheten förkroppsligad. Det är också detta som gör Hello Kitty måste dö till var den är – en roman om att slå sig fri och få definiera sig själv:

Det enda man behöver göra är att kamma håret och klä sig i kostym så kan man vara hur galen som helst utan att det får några konsekvenser.

FBI:s gärningsmannaprofiler ser nästan alltid likadana ut: vit man, ålder tjugofem till fyrtio. Av USA:s alls seriemördare är bara åtta procent kvinnor. Och de är också vita.

Det är bara vita som får ha kul.

En enda gång skulle jag vilja höra: ”Den misstänkta är troligen en kvinna. Asiatisk. Ålder tjugofem till fyrtio.”

Angela S. Choi, som i december 2011 bytte namn till Kate Kamen, har mycket gemensamt med sin romankaraktär: hon har rötter i Kina, bor i San Francisco och har en juristexamen från Yale. Hon avslutade sin karriär som företagsjurist för att bli författare och utbildar sig nu till sjuksköterska. Följ hennes vardag och arbete på hennes hemsida, blogg eller på Twitter.

Den välmeriterade kirurgen Martin Roeykens har lämnat sitt trasiga äktenskap, sina två barn och ett konfliktfyllt arbetsliv i Sverige för att jobba som traumakirurg för Läkare Utan Gränser i Kenya. Där träffar han – och blir omåttligt intresserad av – antropologen Nadine, som bedriver forskning kring Turkanasjön. Kort efter att de träffats försvinner hon dock spårlöst, bara några dagar efter att en forskare i Paris som hon haft kontakt med dött under mystiska omständigheter, och Martin – som åter igen hamnat i konflikt med sin arbetsgivare och blivit avstängd från sitt arbete – ger sig ut för att hitta henne. Det visar sig att Nadine har kommit lite för nära uppgifter som USA vill hemlighålla och därför – ovetande om vilka anklagelser som egentligen riktas mot henne – arresterats och torterats. Martin inleder nu en lång och blodig kamp för att frigöra Nadine och ta reda på sanningen kring vad som egentligen hände i Turkana och vad det är som USA så gärna vill hemlighålla.

Christian Unge sparar inte på krutet i denna actionspäckade och fartfyllda thriller som är både grabbig och blodig. Martin Roeykens arbete är spännande – än mer så med tanke på att författaren själv arbetat för Läkare Utan Gränser – och intrigen är stundvis en riktig nagelbitare. Dock blir det lite väl detaljerat ibland: jag tänker särskilt på några riktigt blodiga och ganska äckliga partier, men även på att miljöer och personer ofta beskrivs mycket ingående, utan att dessa beskrivningar nödvändigtvis gör något för helheten. Av den anledningen blir boken en aning tungläst – med sina drygt 400 sidor hade den absolut vunnit på att trimmas ned en del – men det råder ingen tvekan om att Christian kan skriva. Vidare hade karaktärerna kunnat utvecklas lite: Vad händer med en människa som jobbar så långt hemifrån? Hur överlever man traumat efter att ha blivit torterad?

Christian Unge är till vardags biträdande överläkare på Karolinska Universitetssjukhuset och studierektor för sjukhusets AT-läkare; 2010 disputerade han på en avhandling om HIV-behandling i slumområdet Kibera i Kenya. För Läkare Utan Gränser har han tjänstgjort i Burundi och Kongo. Vill man läsa mer om Martin Roeykens finns nu uppföljaren Kongospår och en även en tredje bok planeras. Överskottet från försäljningen går till Läkare Utan Gränser och Christians författarskap kan man följa på hemsidan eller på Twitter.

Diana är en ung, rik, snygg och mycket känd arvtagerska till en internationell hotellkedja och Rio de Janeiros mest prestigefyllda hotell. Hon är dyrkad för sin stil och beundrad av falska vänner som egentligen inte känner henne utan endast bryr sig om hennes frisyr, kläder och dyra bil. Dianas dröm var att bli författare, men eftersom endast det bästa är gott nog valde hon i stället att bli advokat – när boken börjar har hon precis erbjudits jobb på de två bästa advokatfirmorna i hela staden – i stället för att riskera att inte bli något mer än en högst medelmåttig författare. När hennes mor avlider får Diana reda på att hon har en tvillingsyster – Maria – som hennes far försvann med när Diana och Maria bara var ett år gamla. I hela sitt liv har Diana trott att hennes far var död – hennes mor hade till och med låtit resa en gravsten. Nu måste Diana ge sig ut på jakt efter Maria – och det är bråttom, eftersom Maria har hotat att begå självmord om hon inte får tag på sin mor, som nu alltså är död. I sitt sökande träffar hon en synsk tiggare och en pretentiös gatukonstnär innan hon hastar iväg till Istanbul där hon måste lära sig tala med rosor.

Bokens budskap är fint – man ska hitta sin identitet i sig själv, vara sann mot sig själv och inte förlita sig på dyra, ytliga prylar och falsk beundran från människor som lockas av sådant – men utförandet är det desto värre ställt med: karaktärerna är stereotypa, överdrivet dramatiska och saknar nyanser; språket är styltigt och klyschigt och författaren litar inte på sin läsare överhuvudtaget. Bortsett från Dianas snobbiga attityd och emotionella vågspel och den pretentiösa gatukonstnärens tendens att överanalysera allt så händer det inte särskilt mycket: det är först efter halva boken som Diana skrider till handling och inte ens då förflyttar sig dramatiken från Dianas tankevärld till verkligheten. Slöseri med tid i pappersform – tur att den i alla fall gick snabbt att läsa.

Serdar Özkan kommer från Istanbul i Turkiet men har pluggat företagsadministration och psykologi i USA. Han är författare på heltid sedan 2002 och skriver romaner som handlar om att finna meningen med livet. Debutromanen Rosens röst har översatts till 43 språk, hamnat på topplistor över hela världen och liknats vid Alkemisten av Paulo Coelho.

I flera dagar har en hiskelig snöstorm rasat över Österlen och den lilla orten Tomelilla har snöat igen helt och hållet – Joel kan inte minnas att han någonsin har varit med om något värre oväder. Efter tjugo års bortavaro har han nu flyttat tillbaka, men han har inga som helst avsikter att återuppta kontakten med sin far Mårten, en misslyckad konstnär som under Joels uppväxt söp och misshandlade sin familj. Mårtens konstnärsgärning består främst av att, inspirerad av Lars Vilks och Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten, ha målat sin egen uppsättning karikatyrer och därigenom väckt människors vrede, även om hans målningar inte väckt lika stor uppmärksamhet som hans föregångares verk. Joel har, kort sagt, sin enda sanning beträffande sin far klar för sig när telefonen ringer mitt i natten. Det är Mårten som befaller Joel att komma över: ”Jag har inte lång tid på mig”, säger han. Joel beväpnar sig med hagelbössa och yxa och ger sig ut i ovädret till fots. Mårten bor egentligen inte så långt bort, men på grund av vädret blir vandringen mödosam och Joel hinner inte fram i tid: han hittar sin far död, hängande i en tvättlina. Joel svimmar av och vaknar upp igen och överraskas av att polisen dundrar in genom ytterdörren med dragna vapen – de kommer med anledning av att en anonym uppringare ringt upp larmcentralen och talat om ”Allahs hämnd” och efter en stund på platsen upptäcker en av poliserna, Fatima al-Husseini, att någon har skrivit ”Ghadab Allah”, Guds vrede, på väggen. Säpo plockar in den starkt religiösa Osama al-Din – även han starkt övertygad om att han sitter på den enda sanningen – och Fatima får hålla i förhören.

En enda sanning är en deckare med ett intressant grepp – under läsningen fann jag att jag egentligen inte brydde mig om vem som gjort vad, men i stället intresserade mig för karaktärerna: Joel brottas med insikten om att hans sanning om Mårten kanske inte delas av alla; Osama al-Din är övertygad om att han sitter på Allahs sanning; Fatima brottas med sina sanningar och även Säpo tycker sig ha sin sanning klar för sig. I denna stundvis mycket brutala deckare träffar vi på många tragiska livsöden, struliga relationer och småstadskufar – för det är just livsödena, relationerna och människorna, snarare än mordet i sig, som är romanens stora behållning, även om jag vid något tillfälle tycker att det blir lite väl mycket avstickare. Eftersom jag tillbringat en del tid på Österlen känner jag igen miljöerna och att Lönnaeus knyter samman händelserna i boken med verkliga händelser – som till exempel händelserna kring Jyllandsposten – lägger ytterligare en dimension till läsningen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och bevakar bland annat svensk politik. Han är född i Tomelilla men numera bosatt i Lund. Debutromanen Det som ska sonas kom 2009 och belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris och i Italien kallas hans verk för country noir.

Ariel Levy var i 20-årsåldern när Britney Spears slog igenom, Charlies änglar låg på biotoppen och herrmagasinen började dyka upp i tidningshyllorna. Vid samma tid började kvinnor i alla åldrar klä sig alltmer utmanande och då ofta i kombination med bröstförstoringar, strippklubbsbesök och porrkonsumtion – de blev kvinnochauvinister: kvinnor med en dålig kvinnosyn som ser sig själva och andra kvinnor som objekt. Detta nya klimat, som anhängarna sade var rebelliskt och frigörande, kolliderade fullständigt med den miljö Ariel växt upp i: modern hade varit aktiv i 1960-talets radikala studentrörelser och hennes far hade varit rådgivare åt diverse organisationer som verkade för kvinnors rättigheter och rätten till abort. Ännu mer förvånad blev hon när hon tittade bakom kulisserna och upptäckte att inte sällan var kvinnor som arbetade där – och att de påstod att oanständighetskulturen var ett bevis för att det feministiska projektet redan blivit uppnått. För bara några decennier sedan hade kvinnorörelsen demonstrerat mot Playboy – idag skaffar kvinnor silikonbröst och bär Playboy-kaninen som ett tecken på frigörelse. ”Hur kunde kulturen förändras så radikalt på så kort tid?” undrar Ariel Levy och beslutar sig för att ta reda på svaret. Hon reser runt i USA och träffar alla möjliga människor som hon diskuterar sex, sexighet och oanständighetskultur med, bland annat produktionsteamet bakom Girls Gone Wild – en videoserie där unga, ofta onyktra, tjejer strippar framför kameran – och Christie Hefner, (numera före detta) VD och styrelseordförande för Playboy och en av många kvinnor som vid den här tiden (boken kom ut 2005) hade tunga positioner i företaget. Ariel gör även en del historiska tillbakablickar: lanseringen av porrskådespelerskan Jenna Jamesons självbiografi Att älska som en porrstjärna, Paris Hiltons sexvideo som dök upp på nätet 2003 och kvinnorörelsens historia i USA är några av nedslagen.

En kvinnochauvinist är, enligt Levy, en kvinna som vill vara som en man; hon är ”en av killarna” och finns till på deras villkor – hon blir hedersmannen eller det kvinnliga alibit: att konsumera porr och gå på strippklubb är bara en skenbar frihet; att kvinnor anammar oanständighetskulturen visar bara hur långt vi har kvar till jämställdhet, eftersom kvinnorna i själva verket bara spelar på männens villkor. Levy konsterar även att det råder ett glapp mellan ”sexighet” och ”sex”. Sexighet, menar Levy, är en etikett som kan klistras på vad som helst; ett skådespel som saknar innehåll – och inget av det har något att göra med sex, eftersom sex är just den passion och det engagemang som saknas i det vi kallar ”sexigt”. Hon knyter ihop säcken genom att gå till en av rötterna till problemet – skolan. Så här såg det ut i USA när boken skrevs: 86 procent av de allmänna skoldistrikt som erbjöd sexualundervisning krävde att utbildningen skulle framhålla avhållsamhet; 35 procent krävde att endast avhållsamhet skulle läras ut. 2005 förnekades alla sexualundervisningsprogram i allmänna skolor statsbidrag, utom de som enbart förespråkade avhållsamhet – detta trots att all forskning visar att sanningsenlig och vetenskapligt förankrad sexualundervisning lönar sig, till skillnad från undervisning som endast förespråkar avhållsamhet. När boken skrevs var tonårsgraviditeter mer än dubbelt så vanliga i USA jämfört med större delen av västra Europa (mer än 80 graviditeter av 1000, mot mindre än 40 av 1000), trots att ungdomar i USA är lika sexuellt aktiva som sina jämnåriga kamrater på den här sidan Atlanten.

USA är ett extremt land. Det är å ena sidan extremt konservativt, å andra sidan väldigt sexfixerat. Den så kallade oanständighetskulturen kan ses som ett resultat av kollisionen mellan dessa två ytterligheter. Den kan även ses som en reaktion på att ingen pratar om det som alla gör och tänker på – det är svårt att få ett sunt förhållande till något som hela samhället har en osund syn på.

Ariel Levy har skrivit en mycket intressant och tänkvärd bok. En del av hennes resonemang känner jag igen från Varat och varan (Kajsa Ekis Ekman), även om Levy för det mesta är betydligt mer nyanserad, men den sarkastiska och raljanta attityden mot kvinnor som kan betraktas som ”fallna” eller ”dåliga” syns ibland i Female Chauvinist Pigs också, vilket gör mig beklämd. Hur ska det kvinnliga kollektivet någonsin kunna röra sig framåt när det inom kollektivet finns individer som anser sig ha rätt att peka finger åt sina medsystrar?

Johan Cederlunds liv är helt perfekt. Han är framgångsrik och omtyckt på sitt jobb i finansbranschen, relationen till föräldrarna är kärleksfull och friktionsfri och han bor med sin vackra fru och två välartade döttrar i en riktig villaidyll. Plötsligt skakas hans närmsta vän Andreas av en familjetragedi som även Johan dras in i och som hotar splittra hans egen familj. Hade Johan kunnat förhindra det som skedde – och vad är sanning och vad är lögn? Vilka demoner gömmer sig bakom den fina fasaden? Är Andreas verkligen den person och vän som Johan tror att han är? Spänningen stegras ständigt i denna mörka och psykologiska debutroman där ont och gott möts. Läsaren bjuds en inblick i en psykopats sjuka sinne och det öppna slutet bjuder in till en uppföljning. Richard Nilssons språk är mycket poetiskt och målande även om berättelsen stundvis är lite pratig och spretig och hade vunnit på ytterligare bearbetning.

Petra var tidigare verksam som självförsvarsinstruktör och aktiv inom olika delar av kvinnorörelsen, till exempel kvinnojourerna. I och med sitt instruktörsuppdrag kom hon i kontakt med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och misshandel av andra kvinnor, något som gick stick i stäv med de föreställningar om våld, och då främst mäns våld mot kvinnor, som var allenarådande inom dessa miljöer. Till en början negligerade hon den skillnad mellan teori och praktik som hon uppmärksammat och ibland fick hon dåligt samvete, men till slut gick det inte längre. Petra försökte diskutera kvinnors våld och samkönat partnervåld med ledarna inom kvinnojourerna och på seminarier och hon ifrågasatte även andra föreställningar om våld och pornografi som florerade inom de miljöer hon befann sig i, men utan gehör. Hon tyckte även att det var konstigt att alla tyckte och visste så mycket om prostitution, men att sexsäljarna sjävla aldrig fick komma till tals. Hennes funderingar kulminerade i en artikel som kom till efter att hon ombetts recensera en bok om mäns våld mot kvinnor. Artikeln väckte ett väldigt rabalder och resulterade i att Petra uteslöts ur gemenskapen – det gick till och med så långt att bekanta, kollegor och tidigare uppdragsgivare kontaktades och uppmanades avsluta bekantskapen med henne. I artikeln hade hon uttryckt sitt missnöje med att det kommit ut ytterligare en bok som ensidigt beskrev mäns våld mot kvinnor, men hon undrade även varför kvinnor som säljer sex aldrig fick uttala sig och varför det alltid ansågs som kontroversiellt att ha andra sorters sex än de som ansågs vara fina, bra och korrekta. I brist på svar tänkte hon försöka besvara frågorna själv och så kom Porr, horor och feminister till. Boken är uppdelad i två delar – pornografi och prostitution – och bygger på gedigen forskning: Petra gick tillbaka till universitetet och studerade socialantropologi och sexologi; hon undersökte tidigare rörelsers arbete och argument mot porr och prostitution och läste feministiska och sexualpolitiska texter från andra länder, samt att hon även träffade en del av författarna bakom dessa texter; hon nätverkade med människor i Sverige som har kunskap om de frågor som diskuterades, samt att hon studerade mängder med pornografi och intervjuade kvinnor som var eller hade varit aktiva prostituerade. Syftet med boken är att skapa förutsättningar för en nyanserad och djuplodande debatt om pornografi och prostitution, en debatt som idag, enligt Petra, är alltför styrd av känsloargument och slagord i stället för fakta och logiska resonemang. Som exempel på sådana argument citerar hon ur en pamflett från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) som lånar argument från Andrea Dworkin; de menar att pornografi är:

kvinnor … hängda från taklampan, torterade, stympade, blödande, med uppskurna magar dödade [och] saxar som riktas mot vagina eller saker som stuckits in i vagina

Som den aktiva porrmotståndare Petra varit sedan tonåren var det således ganska skrämmande att, för forskningens skull, börja titta på porr. Hon upptäckte dock att det fanns en väldigt stor diskrepans mellan porrmotståndarnas argument och det hon själv såg i porrfilmerna, något som hon fann både överraskande och upprörande. Hon fortsatte att undersöka porr och fann att utbudet, tvärtemot vad hon hade trott, var mycket varierat.

Petra anknyter genomgående till relevant forskning, bland annat till socialantropologen Gayle Rubins sexaxiom: tankemönster som sätter käppar i hjulet för möjligheterna att utveckla nya teorier och föra öppna diskussioner kring sex. Det är omöjligt att i denna recension redogöra för all tidigare forskning, men just sexaxiomen vill jag ta upp, därför att de ständigt återkommer i debatter och diskussioner om sex:

1. Sexnegativitet: Sex uppfattas alltid som något farligt och destruktivt som därför behandlas med misstänksamhet och betraktas som något dåligt tills motsatsen bevisats, samt att sexuella handlingar alltid bedöms utifrån värsta möjliga uttryck.
2. Sexualitetens överdrivna betydelse: Eftersom sex betraktas som något farligt och destruktivt innebär detta att sex alltid betraktas som ett specialfall och bedöms på helt andra premisser än annat mänskligt handlande.
3. Sexhierarki: Sexuella handlingar som befinner sig högt upp i hierarkin och de människor som utövar dessa handlingar beskyddas; handlingar som befinner sig långt ned bestraffas och fördöms, liksom personerna som utövar dessa handlingar.
4. Sexuell essentialism: Sexualitet betraktas som en inneboende, oföränderlig naturkraft som inte kan påverkas av till exempel egna erfarenheter.
5. Dominoteorin: Även ofarliga saker måste ibland förbjudas eftersom de eventuellt, kanske, möjligen kan leda till något farligt.
6. Sexnormen: Sex antas vara samma sak för alla människor och det finns en sexuell standard som alla antas följa; de egna sexuella preferenserna antas vara något som gäller för alla andra alltid.

När Petra så övergår till att titta närmare på prostitution finner hon att dessa axiom är ständigt närvarande. Hon intervjuar flera kvinnor som säljer eller har sålt sexuella tjänster i varierande utsträckning och finner då att ingen har varit särskilt intresserad av att lyssna på vad sexsäljarna har att säga tidigare. Dessa vittnar bland annat om hur illa de behandlas av samhället i stort och om sexköpslagens konsekvenser: den lag som politikerna påstod skulle hjälpa dem, men som de själva inte blev tillfrågade om, har i stället försvårat för dem. ”Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det väl även gälla en kvinna som säljer sex?” anser Petra. Därmed inte sagt att pornografi och prostitution aldrig är problematiskt, men det är heller inte enbart negativt. I sin bok har Petra valt att lyfta fram de sexsäljare som har upplevt prostitutionen som något positivt, eftersom de får komma till tals så sällan. Negativa erfarenheter finns redan dokumenterade, menar hon.

Petra Östergren utmanar sig själv och de egna föreställningarna och lämnar inga lösa trådar efter sig. Resultatet är en mycket intressant och tänkvärd bok, i vilken hon utmanar många allmänt vedertagna och djupt rotade föreställningar och sanningar. Med stor noggrannhet lutar hon sig mot relevant forskning och hon uppvisar ett imponerande lugn i en diskussionsmiljö som annars tenderar att bli hetsig och överdriven. Vidare visar hon även på inkonsekvenser i hur pornografi och sexarbete betraktas och diskuteras. Kritiker hävdar att Petra saknar maktanalys, när en sådan i själva verket är närvarande hela tiden och anknyts till tidigare forskning – dock drar hon andra slutsatser än kritikerna. Läsningen går stundvis lite segt på grund av korrekturfel och misstag i sättningen, men boken är absolut läsvärd!

Jag var ju hos hudkliniken i våras där jag blev satt på den andra kuren Tetralysal och lovad en kallelse till återbesök till hösten. Men Tetralysalen tog slut och ingen kallelse kom, så jag fick ta kontakt med hudkliniken själv för att få en tid, så där var jag i måndags. Eftersom Tetralysalen inte fungerar tillfredsställande och det ur resistenssynpunkt är orimligt att stoppa i sig en massa antibiotika hur länge som helst ville jag, liksom i våras, ha Roaccutan, men det fick jag inte den här gången heller. Det hade jag accepterat om alla läkare hade nekat att skriva ut Roaccutan av samma orsak och med stöd av sanna argument, men oviljan att skriva ut Roaccutan är så stor att det tydligen anses vara acceptabelt att ljuga och komma med löjliga bortförklaringar för att slippa (eller möjligen för att dölja det faktum att man vet mindre än sin patient). Argumenten den här gången var:

• Tetralysal är det enda vi har, det finns inget som är bättre.
• Roaccutan hjälper inte mot den typ av finnar jag får.
• Roaccutan ska inte kombineras med andra läkemedel.
• Socialstyrelsen skulle aldrig medge förskrivning av Roaccutan på ”de premisser som föreligger” (utan närmare specifikation vilka premisser det är som föreligger).

Och så det obligatoriska nödargumentet:

• Det finns vuxna män som har acne i nacken och tar Tetralysal två gånger i veckan och blir hjälpta av det.

Så jag blev satt på en tredje omgång Tetralysal, trots att Tetralysal bevisligen inte gör vad den ska – dessutom lindrar den bara, medan Roaccutan kan bota. Jag ska börja med två kapslar om dagen för att sedan minska till en kapsel om dagen, en varannan dag, en var tredje dag o.s.v. Eftersom jag uppenbarligen är mer påläst på Roaccutan än vad de läkare jag träffat vill medge (och möjligen även mer påläst än vad de är) ger jag mig inte utan strid, varför jag via e-post konsulterade en av Sveriges främsta acnespecialister vars svar jag använde i kontakt med högre instans inom hudkliniken här i Lund. Så det ska bli spännande att se hur det går.

Den ser inte mycket ut för världen, men innanför pärmarna gömmer sig en riktig liten guldgruva för den politik- och statistikintresserade: en djuplodande analys av Sverigedemokraternas politik. Bit för bit, i korta kapitel (uppdelade i genomgång, sammanfattning och kommentarer) och med noggranna referenser betar författarna av partiprogram, uttalanden och blogginlägg och svarar med verifierbara fakta. Genomgången visar inte bara att Sverigedemokraterna har fel – eller rentav sprider rena lögner – men avslöjar även partiets ovilja att föra djupare, mer underbyggda resonemang. Framför allt ses en oförmåga (ovilja?) att definiera de uttryck som används: SD slänger sig gärna med begrepp som ”nationalism”, ”svensk” och ”invandrare” men kan inte specificera närmare vad som konstituerar svenskhet; vad de menar med nationalism (som ju är ett väldigt luddigt begrepp); vem som är – och vem som inte är – att betrakta som invandrare o.s.v. Lodenius och Wingborg visar även hur SD:s resonemang dessutom haltar betänkligt och ofta går stick i stäv med andra uttalanden som de gjort. Det som skiljer den här boken från många andra böcker om SD är att författarna, mer än bara i förbigående, även tar upp och resonerar kring SD:s illasmakande kvinnosyn och vilja att odla skillnader mellan könen samt deras familjepolitik och HBT-motstånd. Även kulturpolitiken tas upp. Det som är mindre bra är att författarna inte alltid utvecklar sitt resonemang fullt ut, samt att det finns gott om korrekturfel – även en del ganska allvarliga sådana. Ibland kan språket bli väl banalt. Vidare har författarna en förkärlek för kursiv och det är inte alltid helt tydligt om ett kursiverat stycke är ett citat eller ”något annat”. Även tankstreck används för att visa på uttalanden och det enklaste hade naturligtvis varit att skippa både pratminus och kursiv till förmån för blockcitat (eller citationstecken för kortare citat). Boken gör inga anspråk på att leverera färdiga svar utan tanken är snarare att den ska vara en språngbräda för vidare diskussion.

Jag har under den gångna sommaren diskuterat med åtskilliga SD-anhängare. En sak som slår mig, vilket även kan anas i boken, är deras ovilja att diskutera sakfrågor. Partiledningen är, vilket är förståeligt men förmodligen mer taktiskt än något annat, ganska vårdade mot journalister, men gräsrötterna är det sämre ställt med, något som även bokens författare lagt märke till. Min egen erfarenhet är att sakliga, verifierbara argument mot deras påståenden, och frågor om vem som är svensk, vad som är svenskt och vad man ska göra med svenskar som begår brott resulterar inte sällan i en spärreld av personangrepp i stället för sakliga svar: bidragssnyltare, vänsterpack, obildad och åsiktsförtryckare är bara några av de saker jag har kallats för och gärna i kombinationer. Jag har anklagats för att vara politiskt korrekt, d.v.s. att jag inte tycker som jag gör egentligen utan bara för att det låter bra, och det finns de som anser att Efterlyst på TV3 och diverse tveksamma forum och bloggar på internet visar ”sanningen” bättre än Brottsförebyggande rådet, Statistiska centralbyrån m.fl. som antas ingå i den världsomspännande politiskt korrekta konspirationen. Man blir alldeles matt.

Hanna, som till vardags är krönikör på den vänsterorienterade tidskriften ETC, är inte lite stöddig när hon gör anspråk på sanningen: hon börjar starkt med att undra om och kring barn och jag nickar lite medhållande, men därefter faller boken tyvärr ganska platt. Här och var ler jag lite igenkännande, men för det mesta saknas något: substans och resonemang. Hanna är arg och ilskan kokar över och därför blir Sanningar mest en snabbläst orgie i självpublicering. Den hade kunnat bli så mycket mer. Med substans och resonemang hade den kunnat bli en samling debattinlägg att räkna med. Å andra sidan; om otyglad ilska och lite bitterhet är syftet, så är naturligtvis läget ett annat – som sådan är boken alldeles utmärkt.