..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

När Johanna och Daniel väntade sitt första barn så var ”vänta bara!” något de fick höra ofta och mycket. Alla var experter på föräldraskap och alla ansåg sig veta bäst – vad Johanna och Daniel själva tyckte och planerade var lite mindre viktigt, för, som de skriver i inledningen: ”Det mesta skulle vi vänta på och, det var underförstått, så småningom också ändra uppfattning om så att det stämde in med hur de själva såg på föräldrarollen.” Som om det bara finns ett sätt att vara förälder på. Så de gjorde på sitt eget sätt och så gott de kunde – och skrev en bok om sina upplevelser. Och det började inte alls som de hade tänkt sig: Johanna hade helt och hållet ställt in sig på att föda naturligt, men kroppen ville annorlunda och Tage föddes med kejsarsnitt fem veckor för tidigt. Och tro nu inte att bara ett barn räcker för att som förälder har något att säga till om. Alls icke. Minst två ska man ha. Flerbarnsföräldrarna vet bäst. Men Daniel och Johanna (och lille Tage) redde sig ganska bra ändå.

När 2 blev 3, i vilken Johanna och Daniel har turats om och skrivit vartannat kapitel, handlar inte så mycket om just barn, men desto mer om livet som förälder. Daniel tog all föräldraledighet och vittnar om omgivningens syn på honom som duktig men lite inkompetent – och Johanna berättar om de negativa attityder hon mötte i och med att hon inte var föräldraledig. Här avhandlas även lagens och de sociala myndigheternas syn på fäder, förhållandet till andras barn, umgänget med barnfria vänner, relationen till de egna föräldrarna och mycket mer.

Jag har inga barn, men uppskattar ändå När 2 blev 3 – flera av de frågor som tas upp i boken har jag själv funderat kring. Författarna är personliga och de delar med sig av både det positiva och det negativa och jag känner igen mig i en del trots att jag är barnfri. En varm bok, full av känslor, som jag tror att de allra flesta, med eller utan barn, kan hämta något ur och ta med sig. En passage jag uppskattade var den där Daniel sätter fingret på pedofilskräck och diskussionsklimat. Han inleder på sidan 115:

Jag läste nyligen att det finns pappor som helst inte byter blöja på sina döttrar, de har fått för sig att det inte är tillåtet för dem att röra vid döttrarnas könsorgan, något som är svårt att undvika när man ska avlägsna resterna av en riktigt smaskig bajsblöja. Jag vet inte om det verkligen stämmer och om det i sådant fall beror på genuin rädsla eller bara ett osmakligt sätt att slippa byta blöjor, men faktumet att det faktiskt inte låter helt osannolikt att det skulle kunna vara verklighet tycker jag räcker.

Jag säger bara ett ord: Familjeliv. Jag läser där ibland bara för att få förfasa mig lite. Nåväl, på sidan 116 sätter Daniel fingret på de funderingar kring diskussionsklimatet i stort som jag har haft länge:

Men min son sover inte ett dugg tryggare om natten bara för att vi driver samhällsklimatet i en riktning där vi moraliserar kring nakenhet, dömer översättare till fängelse för innehav av japanska mangaserier och misstänkliggör hipsterpappor på Södermalm som redan från början är ängsliga för sitt eget bästa i hur de ska hantera sina barn.

Daniel Åberg är kultur- och teknikjournalist samt författare med två romaner i bagaget. Han bloggar här och twittrar här och är gift med Johanna Ögren som är kommunikationskonsult och grundare av bokbloggen Bokhora, tekniksajten Lilla gumman, teknikmagazinet Gadgette samt en av författarna till Lilla gummans gör-det-själv-guide. Hon bloggar om teknik och hemmafix här och lite mer personligt här och är även mycket aktiv på Twitter. Tillsammans har de sonen Tage, född i mars 2010, som trots sin ringa ålder redan har en bildblogg och ett eget konto på Twitter.

Vi befinner oss i ett högljutt mediebrus där det krävs en allt större chockeffekt för att sticka ut och synas och det vi serveras är inte sällan billigt, sjaskigt och lättuggat. Detta i ett land som gärna slår sig för bröstet och tycker sig vara lite finare, lite bättre, lite rättvisare och lite mer rättrådigt än alla andra. Och så finns Niklas Orrenius, journalisten som avskalat och nedtonat skildrar det som skulle kunna anses vara extremt och sensationellt, men utan att det blir lättuggat eller sensationslystet. I Här är allt så perfekt, som är hans debutbok, har Niklas samlat 23 reportage som tidigare publicerats i Sydsvenskan mellan åren 2002 och 2008. Vi får bland annat läsa om de fem barnen Gülec, mellan sex och 15 år gamla, som Migrationsverket ville utvisa till Tyskland – utan deras föräldrar; om MS-sjuka Birgitta som söker bot genom healing; om Richard Jomshof, läraren som gång på gång får sparken och har svårt att få jobb på grund av sitt engagemang i Sverigedemokraterna; om Faik Rustemi som förespråkar sharialagstiftning; om Erik, en homosexuell präst som förespråkar celibat och mycket mer.

Niklas styrka är hans objektivitet: Han presenterar argumenten men levererar inga färdiga svar och lyckas ofta utmana sin läsare. Påfallande ofta finns det inte ens ett rätt svar, eller ens något färdigt svar alls. Komplexa frågeställningar presenteras på ett lättillgängligt vis, utan att det blir banalt eller fördummat.

Niklas Orrenius var tidigare politisk reporter på Sydsvenskan och kollega med Olle Lönnaeus, men sedan i februari i år är han i stället verksam som reporter för Expressen där han förhoppningsvis når ut till fler läsare med sina starka reportage. Han har nominerats för flera journalistiska priser och twittrar sporadiskt om sitt arbete. Här är allt så perfekt följdes av Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. och förra året kom Sverige forever in my heart.

I det slitna höghuskomplexet på Via Stalingrado i den italienska kuststaden Piombino är miljön är hård och patriarkal: männen sliter och riskerar livet på stålverket, förtrycker sina fruar och vaktar på sina systar och döttrar men är oförmögna att se hyckleriet i att de samtidigt spanar lystet efter minderåriga flickor och roar sig med strippor och prostituerade; flickorna testar ständigt gränser – många får barn tidigt och blir hemmafruar. Historien upprepar sig – för den som växer upp på Via Stalingrado finns inget att göra och ingen framtid att se fram emot och ungdomarna fördriver tiden med narkotika, kriminalitet, slagsmål och sex. Här bor Anna och Francesca som är 13 år gamla och bästa vänner. De är provokativa, de vet att de är snyggast och vet hur man utnyttjar det, men ingen får dem, inget och ingen får komma mellan dem. De drömmer om dagen då de kan fly från betonghelvetet och starta nya liv. Sommaren 2001 är de på toppen av sin popularitet, men innan sommaren är slut har vännerna glidit isär.

Stål är på samma gång väldigt händelserik och inte särskilt händelserik alls; den är fullständigt oförutsägbar – och upptrappningen till den enda händelse jag kan förutse är så ohygglig att den nästan är lika hemsk som händelsen i sig. Romanen handlar om det som sker under ytan och bakom fasaden, om människor som försöker bryta sig loss och om de som blir kvar och trots att intrigen är ganska enkel så fastnar jag direkt och har svårt att lägga ifrån mig boken. Inledningsvis tyckte jag att karaktärerna var en aning stereotypa, men de djupnar allteftersom berättelsen fortskrider och de stereotypa karaktärerna kan vara ett sätt att visa att människor inte växer om de inte får möjligheten och att det är svårt att frigöra sig från den världsbild och de föreställningar som ett helt samhälle delar och reproducerar.

Silvia Avallone är född i Biella i nordvästra Italien och bor idag i Bologna. Stål (på italienska: Acciaio) är hennes prisbelönade debutroman som även har filmatiserats och kommer att ha premiär i Italien senare i år. I hemlandet har hon även kommit ut med diktsamlingen Il libro dei vent’anni som kom 2007.

Den skulle ha kommit i mars, men blev fördröjd av orsaker som inte kunde förutses. Under tiden har bokhandlare nominerats, förlaget har jobbat hårt och bibliofiler och bokbloggare har otåligt väntat och längtat. Men nu är den äntligen här! Jag talar om Drömbokhandeln (på franska: Au bon roman) av Laurence Cossé som idag kommer ut på Sekwa.

Vagabonden Ivan och aristokraten Francesca träffas av en slump och öppnar en bokhandel för att ge drömmarna fritt spelrum och göra uppror mot kommersialismen och masslitteraturen. I deras bokhandel ska bara bra litteratur finnas – alla böcker som ingen pratar om – och sortimentet väljs ut av en hemlig kommitté. Bokhandeln visar sig bli en succé – och en provokation, bland annat för bästsäljande författare och deras förläggare. Ivan och Francesca blir hotade, elaka tungor sprider sitt hat på internet och medlemmar i den hemliga kommittén attackeras. Det visar sig att drömmar kan vara så provokativa att de inte bara bemöts med avundsjuka och småaktighet utan även med våld.

Nina Sankovitch recenserade Drömbokhandeln i Huffington Post:

A Novel Bookstore is a deeply satisfying manifesto of book love and a sharp indictment of those who would use such love for their own evil purposes (profit, fame, to beat out the competition). I’ve recently spotted a bumper sticker that read ”Fight Evil: Read”. I think Cossé and her brave booksellers would agree.

John Greenya har recenserat boken för The Washington Times:

What is so powerful, addictive almost, is the love of good fiction that permeates most of the pages, whether it’s in the exchanges between Francesca and Van about beloved authors, or the descriptions of the customers who are still avidly reading and almost have to be pushed out the door each night at closing time. And of course, it’s all set in Paris, where so many wonderful ghosts still fill the pages of our imaginations.

Laurence Cossé (född 1950) inledde, som så många andra författare, sin karriär som journalist. Först på dagstidningen Le Quotidien de Paris och senare för radiokanalen France Culture. Drömbokhandeln är hennes nionde roman, men hennes yrkesgärning inkluderar även noveller och teaterpjäser. I sitt författarskap undersöker hon samhället och makten – gärna med kritiska ögon och lite ironi. Mest känd är hon för den prisbelönade romanen Le Coin du voile (på engelska: A Corner of the Veil) som översatts till flera språk och handlar om vad som skulle hända om Gud slutgiltigt och tveklöst bevisades existera.

Ariel Levy var i 20-årsåldern när Britney Spears slog igenom, Charlies änglar låg på biotoppen och herrmagasinen började dyka upp i tidningshyllorna. Vid samma tid började kvinnor i alla åldrar klä sig alltmer utmanande och då ofta i kombination med bröstförstoringar, strippklubbsbesök och porrkonsumtion – de blev kvinnochauvinister: kvinnor med en dålig kvinnosyn som ser sig själva och andra kvinnor som objekt. Detta nya klimat, som anhängarna sade var rebelliskt och frigörande, kolliderade fullständigt med den miljö Ariel växt upp i: modern hade varit aktiv i 1960-talets radikala studentrörelser och hennes far hade varit rådgivare åt diverse organisationer som verkade för kvinnors rättigheter och rätten till abort. Ännu mer förvånad blev hon när hon tittade bakom kulisserna och upptäckte att inte sällan var kvinnor som arbetade där – och att de påstod att oanständighetskulturen var ett bevis för att det feministiska projektet redan blivit uppnått. För bara några decennier sedan hade kvinnorörelsen demonstrerat mot Playboy – idag skaffar kvinnor silikonbröst och bär Playboy-kaninen som ett tecken på frigörelse. ”Hur kunde kulturen förändras så radikalt på så kort tid?” undrar Ariel Levy och beslutar sig för att ta reda på svaret. Hon reser runt i USA och träffar alla möjliga människor som hon diskuterar sex, sexighet och oanständighetskultur med, bland annat produktionsteamet bakom Girls Gone Wild – en videoserie där unga, ofta onyktra, tjejer strippar framför kameran – och Christie Hefner, (numera före detta) VD och styrelseordförande för Playboy och en av många kvinnor som vid den här tiden (boken kom ut 2005) hade tunga positioner i företaget. Ariel gör även en del historiska tillbakablickar: lanseringen av porrskådespelerskan Jenna Jamesons självbiografi Att älska som en porrstjärna, Paris Hiltons sexvideo som dök upp på nätet 2003 och kvinnorörelsens historia i USA är några av nedslagen.

En kvinnochauvinist är, enligt Levy, en kvinna som vill vara som en man; hon är ”en av killarna” och finns till på deras villkor – hon blir hedersmannen eller det kvinnliga alibit: att konsumera porr och gå på strippklubb är bara en skenbar frihet; att kvinnor anammar oanständighetskulturen visar bara hur långt vi har kvar till jämställdhet, eftersom kvinnorna i själva verket bara spelar på männens villkor. Levy konsterar även att det råder ett glapp mellan ”sexighet” och ”sex”. Sexighet, menar Levy, är en etikett som kan klistras på vad som helst; ett skådespel som saknar innehåll – och inget av det har något att göra med sex, eftersom sex är just den passion och det engagemang som saknas i det vi kallar ”sexigt”. Hon knyter ihop säcken genom att gå till en av rötterna till problemet – skolan. Så här såg det ut i USA när boken skrevs: 86 procent av de allmänna skoldistrikt som erbjöd sexualundervisning krävde att utbildningen skulle framhålla avhållsamhet; 35 procent krävde att endast avhållsamhet skulle läras ut. 2005 förnekades alla sexualundervisningsprogram i allmänna skolor statsbidrag, utom de som enbart förespråkade avhållsamhet – detta trots att all forskning visar att sanningsenlig och vetenskapligt förankrad sexualundervisning lönar sig, till skillnad från undervisning som endast förespråkar avhållsamhet. När boken skrevs var tonårsgraviditeter mer än dubbelt så vanliga i USA jämfört med större delen av västra Europa (mer än 80 graviditeter av 1000, mot mindre än 40 av 1000), trots att ungdomar i USA är lika sexuellt aktiva som sina jämnåriga kamrater på den här sidan Atlanten.

USA är ett extremt land. Det är å ena sidan extremt konservativt, å andra sidan väldigt sexfixerat. Den så kallade oanständighetskulturen kan ses som ett resultat av kollisionen mellan dessa två ytterligheter. Den kan även ses som en reaktion på att ingen pratar om det som alla gör och tänker på – det är svårt att få ett sunt förhållande till något som hela samhället har en osund syn på.

Ariel Levy har skrivit en mycket intressant och tänkvärd bok. En del av hennes resonemang känner jag igen från Varat och varan (Kajsa Ekis Ekman), även om Levy för det mesta är betydligt mer nyanserad, men den sarkastiska och raljanta attityden mot kvinnor som kan betraktas som ”fallna” eller ”dåliga” syns ibland i Female Chauvinist Pigs också, vilket gör mig beklämd. Hur ska det kvinnliga kollektivet någonsin kunna röra sig framåt när det inom kollektivet finns individer som anser sig ha rätt att peka finger åt sina medsystrar?

Den andra mars 1998 ska den då tioåriga Natascha Kampusch för första gången få gå till skolan helt själv; tidigare har hon alltid blivit skjutsad dit. Den morgonen har hon vaknat på dåligt humör då hon kvällen innan fått en utskällning av sin mor som egentligen var ämnad för hennes far, varför hon, som hämnd, bryter mot den princip hennes mor alltid hållit hårt fast vid: att aldrig skiljas åt som ovänner – man vet ju aldrig om man ses igen. Men vad skulle kunna hända? Vägen till skolan är inte särskilt lång och de många flickor som vid den här tiden fallit offer för pedofiler och barnamördare – händelser som dominerade medierna – var blonda och spröda, till skillnad från Natascha som var mörkhårig och, på grund av sin familjs stora kärlek till mat och en tids tröstätande, en aning överviktig. Detta faktum och frågan ”vad skulle kunna hända?” blir hennes mantra för att bekämpa det dåliga samvetet, rädslan och otryggheten som tränger sig på när hon nu lämnar lägenheten.

Den tioåriga Natascha är otrygg och saknar självkänsla, ett resultat av konflikter inom familjen och mellan Natascha och hennes mor. I bokens inledning åteberättar hon en episod som förklarar situationen mycket målande: Under en lägervistelse med sin skolklass två år före kidnappningen ramlade Natascha ned från en klätterställning och bröt armen. Hon klarade inte av att ta sig upp och bad en kamrat att hämta fröken, men fröken ville inte bli störd och lät hälsa att Natascha skulle komma själv om hon ville något, varför Natascha blev liggande tills en lärarinna från en annan klass förbarmade sig över henne. ”Jag bet ihop tänderna, lät bli att gråta och klagade inte”, skriver hon. Trots att hennes fröken senare på dagen förstod att hon nog hade slagit sig illa, fick hon inte komma till läkare, och trots att hon under den följande natten genomled svåra smärtor, vågade Natascha inte be om hjälp. Först nästa dag fick hon, på frökens initiativ, komma hon till sjukhuset, men eländet slutade inte där: hon blev hämtad av sin mor och under hela den tre timmar långa resan till Wien satt moderns pojkvän och skällde ut Natascha för att hon, genom sin klumpighet, tvingat ut dem på en så lång bilfärd. ”Redan vid den här tiden litade jag så föga på mina egna sinnesintryck att jag inte ens med ena armen bruten ansåg mig ha rätt att kalla på hjälp”, konstaterar Natascha.

Det är alltså fullt förståeligt att Natascha redan vid tio års ålder räknar ned till sin 18-årsdag: dagen då hon blir myndig och själv får styra över sitt liv – en nedräkning som visar sig vara betydelsefull för hennes överlevnad efter det som nu sker. Hon har inte långt kvar till skolan när hon får syn på en vit skåpbil som står i en parkeringsficka längre fram längs vägen. Intill står en man. Natascha blir rädd, men lyder inte sin impuls att gå över till vägens motsatta sida: ”[O]m jag verkligen ville bli vuxen, så fick jag inte ge efter för sådana ingivelser. … Vad skulle kunna hända? Skolvägen var mitt test.” Just som Natascha passerade mannen – Wolfgang Priklopil – slet han in henne i skåpbilen och förde bort henne. Han kör till en tallskog utanför Wien och Wolfgang pratar om ”de andra”, de som han ska överlämna henne till, men ”de andra” – som Natascha antog var ett barnporrnätverk, eftersom detta var vad medierna dominerades av – dyker aldrig upp. Först långt senare insåg hon att det aldrig funnits några andra, att det var bara en dimridå. I stället förde Wolfgang henne till sin villa i förorten Strasshof, där han låste in henne i en mycket väl dold källarhåla under garaget. I 3096 dagar är hålan både hennes fängelse och hennes tillflyktsort. Sex månader efter kidnappningen fick hon börja vistas uppe i huset. Först bara för att, under sträng bevakning, duscha eller umgås med Wolfgang, men efter några år alltmer regelbundet, främst för att städa och laga mat åt sin sjukligt pedante kidnappare.

Det råder ingen som helst tvekan om att Wolfgang Priklopil var mycket svårt psykiskt sjuk. Han lider å ena sidan av svårartad paranoia med vanföreställningar och bakterieskräck, å andra sidan verkar kidnappningen, i alla fall i en viss utsträckning, så otroligt kall och utstuderad. Hans syfte är att fostra sitt kidnappningsoffer till att spela rollen som den perfekta frun i den idyll som Wolfgang så högt önskar men aldrig kan uppnå, eftersom han egentligen hatar kvinnor och på grund av det – och på grund av att han är en psykiskt sjuk enstöring – aldrig lyckas få och bibehålla kontakt med några andra kvinnor än sin egen mor. Och Natascha.

I början behandlade han henne relativt väl för att ge intrycket av att vara hennes beskyddare: han gav henne den mat hon bad om, spelade sällskapsspel med henne och hon fick en dator med tillhörande spel. Men snart kom han även att visa upp sina mörkare sidor: kort efter kidnappningen påstod han att Nataschas föräldrar är glada att slippa henne och att de inte vill ha henne tillbaka – något som naturligtvis verkar nedbrytande på en flicka som redan före kidnappningen har brottats med dåligt självförtroende och känslan av att inte vara älskad – och med åren trappades det fysiska våldet upp. I augusti 2005 misshandlas hon dagligen: knytnävsslag mot huvudet, sparkar och strypgrepp blir vardag. Från att ha gett henne den mat hon bett om övergår han snart till att ransonera maten och väga henne dagligen. Trots att hon vid 16 års ålder endast väger 38 kilo till sina 157 cm. tycker han att hon är för tjock.

Natascha förstår att mannen som kidnappat henne även är den man som hon måste förlita sig på för att överleva. I boken beskriver hon ingående de strategier hon använde sig av för att överleva och hantera vistelsen i källarhållan: det gällde att å ena sidan hålla sig väl med Wolfgang, å andra sidan inte låta sig knäckas helt. Sedan hon blev fri har hon läst in sig på forskning om det mänskliga psyket och statistik över brott mot barn och dessa resultat återknyter hon till i sin berättelse. För det mesta refererar hon till Wolfgang som ”gärningsmannen” – endast en handfull gånger omskrivs han vid namn – vilket kan ses som ett sätt att distansiera sig från honom, men som hon själv konstaterar, så är ingen endast ond eller god, ett faktum som vållat problem efter det att hon blev fri. På sidan 158-159 skriver hon:

Inget är enbart svart eller vitt. … Det vill man inte gärna höra från ett kidnappningsoffer. Då rubbas det klart definierade schema som ställer gott mot ont och som de flesta föredrar att hålla fast vid för att slippa gå vilse i en värld full av gråschatteringar. När jag hävdar min uppfattning märker jag ofta att utomstående med ens verkar irriterade eller oförstående. Empatin och deltagandet i mitt öde är som bortblåst och i stället värjer man sig. Människor som inte har den minsta aning om vad det innebär att leva i fångenskap nämner ett enda ord, som fråntar mig rätten att göra min egen bedömning av vad jag varit med om: Stockholmssyndromet. … Det är en kategorisk diagnos som jag bestämt tar avstånd ifrån. Den må ha tillkommit i ett nog så välmenande syfte, men följderna blir fasansfulla. Den utpekade görs till offer en andra gång, i och med att han nu inte heller tillåts tolka sin egen historia. De viktigaste erfarenheterna förvandlas till uttryck för ett syndom. Exakt det beteende som möjliggjorde att man överlevde framstår i en mer eller mindre tvivelaktig dager.

Hon fortsätter på sidan 175:

Brott av det slag som jag själv blev utsatt för bildar själva den svartvita stommen till begreppen gott och ont, som samhället stöttar sig på. Gärningsmannen måste vara ett vilddjur, för att man själv ska kunna bli kvar på den goda sidan. Man måste brodera ut hans brott med sadomasochistiska fantasier och vildsinta orgier, tills de har blivit så artfrämmande att de inte längre har något gemensamt med det liv man själv lever.

Offret måste i sin tur förbli knäckt, annars går det inte att hålla ondskan stången. Det offer som vägrar ta på sig den rollen visar hur motsägelsefullt vårt samhälle är. Det vill vi helst blunda för, annars skulle vår självbild råka i gungning.

Det får till följd att jag hos somliga människor uppväcker omedvetna aggressioner. Det kan tänkas att själva dådet och det som jag utsattser för helt enkelt utlöser aggressioner. I och med att jag efter gärningsmannens självmord är den enda inblandade riktas agressionerna mot mig, och extra häftigt när jag försöker övertyga omvärlden om att även han som rövade bort mig var en människa. … Via internet lastar man av sig sitt hat anonymt direkt på mig. … Dem som jag träffar i samband med intervjuer och offentliga framträdanden går mer subtilt till väga. Genom ett enda litet ord gör de mig – som ensam har upplevt fångenskapen – till offer för andra gången. De säger kort och gott ”Stockholmssyndromet”.

Under åren i fångenskap upplevde Natascha några potentiella flykttillfällen, men hindrades av det som hon kallar för sitt psykiska fängelse, en effekt av det fysiska fängelset och den behandling som Wolfgang utsatte henne för. Den 23:e augusti 2006 uppstod ytterligare ett flykttillfälle – Wolfgangs mobiltelefon ringde och han försjönk i ett telefonsamtal – och den här gången var hon redo. Hon beskriver på ett mycket medryckande sätt hur hon tänkte och kände, hur hon sprang och lyckades övertala en kvinna att ringa polisen och den olidliga väntan på att polisen skulle komma. Men att vara fri från Wolfgang innebar inte per automatik att hon blev en fri och självständig individ. Nu började i stället vägen tillbaka till ett normalt liv, en kamp som inleddes med att den polis hon anförtrott sig till svek henne och skvallrade i media. Medier över hela världen tog sig an fallet – och drog sina egna slutsatser som de sedan basunerade ut med svarta, snaskiga krigsrubriker. För att få slut på alla spekulationer och för att återta sin identitet som Natascha Kampusch – under åren i fångenskap fick hon inte ens behålla sitt namn – valde hon, trots att hon blivit rådd att gå under jorden och anta en ny identitet, att gå ut offentligt och under eget namn berätta sin historia, något som hon i efterhand har fått hård kritik för. Trots detta har sensationsjournalistiken fortsatt och hon har även mottagit stora mängder brev med minst sagt obehagliga innehåll. Det man vill se är ”en knäckt och bruten människa som aldrig någonsin kommer att resa sig” konstaterar Natascha i slutordet; att hon vägrar spela den rollen upplevs som oerhört provocerande. Till och med polisen har anklagat henne för att skydda medbrottslingar som inte finns, något som Natascha tolkar som en manöver för att skyla över det faktum att flera stora misstag begicks i den inledande polisutredningen. Med 3096 dagar berättar Natascha, utan att bli avbruten och utan sensationshets, sin historia för att äntligen, nästan fem år efter att hon blivit fri från Wolfgang, bli fri även från de bojor som medierna och samhällets attityder vill låsa fast henne i. Boken är skriven i samarbete med journalisterna Heike Gronemeier och Corinna Milborn.

När jag läser om Nataschas upplevelser efter att hon lämnat fångenskapen inser jag att hon, genom att berätta om och kräva rätten till sina egna upplevelser, direkt emotsäger Kajsa Ekis Ekmans påstående om att dagens samhälle hatar offer. På sidan 33 i Varat och varan skriver hon:

Den nyliberala ordningen hatar offer, liksom alla system som accepterar ojämlikheter. Att tala om den utsatta människan – den sårbara människan – pekar nämligen på behovet av ett rättvist samhälle och ett socialt skyddsnät. Att tabubelägga offret är ett led i legitimerandet av klassklyftor och könsojämlikheter. … Således svartmålas offret för att sedan avskaffas helt.

Det råder ingen som helst tvekan om att Natascha Kampusch har fallit offer för ett grovt brott. Det råder inte heller någon som helst tvekan om att hon, efter att hon blivit fri, även faller offer för sensationsjournalistik och samhällets föreställningar om hur hon ska vara och bör uppföra sig, något som hon ägnar ytterligare fem år åt att frigöra sig ifrån. Nataschas berättelse visar att vårt samhälle i själva verket älskar offer och inte klarar av att hantera människor som, trots svåra upplevelser, vill leva normala och självständiga liv.

Det finns bara en sak att säga om Natascha Kampusch och hennes bok: Imponerande!

För närvarande läser jag en delkurs om projektledning och arbete i projekt och i den ingick en föreläsning om och en praktisk övning i retorik. Övningen gick ut på att vi skulle hålla ett kort anförande, uppbyggt i enlighet med retoriska regler, och jag blev så nöjd med mitt tal att jag vill återge det i text.

Talet handlar om vikten av att vårda yttrandefriheten och är tänkt att hållas vid ett seminarum på Bokmässan av en bibliotekare, för bibliotekarier och andra intresserade. Syftet är att varande och blivande bibliotekarier ska fundera över sin roll. För argumentationens skull har vissa argument spetsats till något.

Hej och välkomna till detta seminarium! Det är så passande att jag ska prata om yttrandefrihet just idag, för på vägen upp hit gick jag förbi Jimmie Åkesson och igår ringde en god vän till mig. Hon har alldeles nyss fått sitt första jobb som bibliotekarie och under gårdagen hade hon strosat runt i biblioteket och då, i hyllorna, hittat några böcker som väckte hennes uppmärksamhet, bland annat Mein Kampf, Berättelsen om O och några verk av Markis de Sade.

Hon var en aning förfärad över att biblioteket hade sådana böcker i sitt bestånd och oroade sig för vad det kunde leda till, varför jag sade till henne att vi bibliotekarier måste fundera på vår roll.

Ska vi förbjuda eller tillgängliggöra? Fostra eller vägleda? Domdera eller diskutera?

Man skulle kunna likna yttrandefriheten vid en rosenbuske: den är mycket vacker, men den måste skötas om. För att vi ska kunna skydda och sköta vår rosenbuske på bästa sätt, måste vi veta vilka hot den står inför. På samma vis måste vi veta vad som hotar yttrandefriheten för att kunna skydda den.

Ibland ska vi bara hålla oss i bakgrunden och passivt bevaka vår rosenbuske, redo att gripa in om det behövs, liksom poliser bevakar demonstrationer, skyddar den mötes- och demonstrationsfrihet som utgör en viktig byggsten i yttrandefriheten och är beredda att ingripa vid oroligheter. Andra gånger måste vi mer aktivt sköta vår rosenbuske med ogräsmedel eller med beskärning, på samma sätt som det finns lagstiftning om förtal och hets mot folkgrupp som beskär yttrandefriheten.

Är vi slarviga i skötseln av vår rosenbuske kommer den att dö – och detsamma gäller yttrandefriheten. Vi får aldrig någonsin ta den för given!

Det är därför vi måste fria hellre än att fälla när vi gör våra inköp: när vi tar in böcker som kan uppfattas som kontroversiella, gör vi det för att våra användare ska kunna bilda sig en uppfattning om vad som hotar yttrandefriheten och för att biblioteken ska vara en arena för diskussion.

Om vi börjar rensa – censurera – och bara tillåta snäll litteratur, bidrar vi även till en ökad historielöshet och det obildningsideal som breder ut sig i vårt samhälle. Vi kan inte heller låta bli att ta in viss litteratur baserat enbart på föreställningar om den. Vi måste ta reda på fakta, för gör vi inte det så kommer vi alltid att ligga steget efter de element som vi verkligen borde oroa oss för.

Vår roll är att tillgängliggöra, vägleda och diskutera!

Petra var tidigare verksam som självförsvarsinstruktör och aktiv inom olika delar av kvinnorörelsen, till exempel kvinnojourerna. I och med sitt instruktörsuppdrag kom hon i kontakt med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och misshandel av andra kvinnor, något som gick stick i stäv med de föreställningar om våld, och då främst mäns våld mot kvinnor, som var allenarådande inom dessa miljöer. Till en början negligerade hon den skillnad mellan teori och praktik som hon uppmärksammat och ibland fick hon dåligt samvete, men till slut gick det inte längre. Petra försökte diskutera kvinnors våld och samkönat partnervåld med ledarna inom kvinnojourerna och på seminarier och hon ifrågasatte även andra föreställningar om våld och pornografi som florerade inom de miljöer hon befann sig i, men utan gehör. Hon tyckte även att det var konstigt att alla tyckte och visste så mycket om prostitution, men att sexsäljarna sjävla aldrig fick komma till tals. Hennes funderingar kulminerade i en artikel som kom till efter att hon ombetts recensera en bok om mäns våld mot kvinnor. Artikeln väckte ett väldigt rabalder och resulterade i att Petra uteslöts ur gemenskapen – det gick till och med så långt att bekanta, kollegor och tidigare uppdragsgivare kontaktades och uppmanades avsluta bekantskapen med henne. I artikeln hade hon uttryckt sitt missnöje med att det kommit ut ytterligare en bok som ensidigt beskrev mäns våld mot kvinnor, men hon undrade även varför kvinnor som säljer sex aldrig fick uttala sig och varför det alltid ansågs som kontroversiellt att ha andra sorters sex än de som ansågs vara fina, bra och korrekta. I brist på svar tänkte hon försöka besvara frågorna själv och så kom Porr, horor och feminister till. Boken är uppdelad i två delar – pornografi och prostitution – och bygger på gedigen forskning: Petra gick tillbaka till universitetet och studerade socialantropologi och sexologi; hon undersökte tidigare rörelsers arbete och argument mot porr och prostitution och läste feministiska och sexualpolitiska texter från andra länder, samt att hon även träffade en del av författarna bakom dessa texter; hon nätverkade med människor i Sverige som har kunskap om de frågor som diskuterades, samt att hon studerade mängder med pornografi och intervjuade kvinnor som var eller hade varit aktiva prostituerade. Syftet med boken är att skapa förutsättningar för en nyanserad och djuplodande debatt om pornografi och prostitution, en debatt som idag, enligt Petra, är alltför styrd av känsloargument och slagord i stället för fakta och logiska resonemang. Som exempel på sådana argument citerar hon ur en pamflett från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) som lånar argument från Andrea Dworkin; de menar att pornografi är:

kvinnor … hängda från taklampan, torterade, stympade, blödande, med uppskurna magar dödade [och] saxar som riktas mot vagina eller saker som stuckits in i vagina

Som den aktiva porrmotståndare Petra varit sedan tonåren var det således ganska skrämmande att, för forskningens skull, börja titta på porr. Hon upptäckte dock att det fanns en väldigt stor diskrepans mellan porrmotståndarnas argument och det hon själv såg i porrfilmerna, något som hon fann både överraskande och upprörande. Hon fortsatte att undersöka porr och fann att utbudet, tvärtemot vad hon hade trott, var mycket varierat.

Petra anknyter genomgående till relevant forskning, bland annat till socialantropologen Gayle Rubins sexaxiom: tankemönster som sätter käppar i hjulet för möjligheterna att utveckla nya teorier och föra öppna diskussioner kring sex. Det är omöjligt att i denna recension redogöra för all tidigare forskning, men just sexaxiomen vill jag ta upp, därför att de ständigt återkommer i debatter och diskussioner om sex:

1. Sexnegativitet: Sex uppfattas alltid som något farligt och destruktivt som därför behandlas med misstänksamhet och betraktas som något dåligt tills motsatsen bevisats, samt att sexuella handlingar alltid bedöms utifrån värsta möjliga uttryck.
2. Sexualitetens överdrivna betydelse: Eftersom sex betraktas som något farligt och destruktivt innebär detta att sex alltid betraktas som ett specialfall och bedöms på helt andra premisser än annat mänskligt handlande.
3. Sexhierarki: Sexuella handlingar som befinner sig högt upp i hierarkin och de människor som utövar dessa handlingar beskyddas; handlingar som befinner sig långt ned bestraffas och fördöms, liksom personerna som utövar dessa handlingar.
4. Sexuell essentialism: Sexualitet betraktas som en inneboende, oföränderlig naturkraft som inte kan påverkas av till exempel egna erfarenheter.
5. Dominoteorin: Även ofarliga saker måste ibland förbjudas eftersom de eventuellt, kanske, möjligen kan leda till något farligt.
6. Sexnormen: Sex antas vara samma sak för alla människor och det finns en sexuell standard som alla antas följa; de egna sexuella preferenserna antas vara något som gäller för alla andra alltid.

När Petra så övergår till att titta närmare på prostitution finner hon att dessa axiom är ständigt närvarande. Hon intervjuar flera kvinnor som säljer eller har sålt sexuella tjänster i varierande utsträckning och finner då att ingen har varit särskilt intresserad av att lyssna på vad sexsäljarna har att säga tidigare. Dessa vittnar bland annat om hur illa de behandlas av samhället i stort och om sexköpslagens konsekvenser: den lag som politikerna påstod skulle hjälpa dem, men som de själva inte blev tillfrågade om, har i stället försvårat för dem. ”Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det väl även gälla en kvinna som säljer sex?” anser Petra. Därmed inte sagt att pornografi och prostitution aldrig är problematiskt, men det är heller inte enbart negativt. I sin bok har Petra valt att lyfta fram de sexsäljare som har upplevt prostitutionen som något positivt, eftersom de får komma till tals så sällan. Negativa erfarenheter finns redan dokumenterade, menar hon.

Petra Östergren utmanar sig själv och de egna föreställningarna och lämnar inga lösa trådar efter sig. Resultatet är en mycket intressant och tänkvärd bok, i vilken hon utmanar många allmänt vedertagna och djupt rotade föreställningar och sanningar. Med stor noggrannhet lutar hon sig mot relevant forskning och hon uppvisar ett imponerande lugn i en diskussionsmiljö som annars tenderar att bli hetsig och överdriven. Vidare visar hon även på inkonsekvenser i hur pornografi och sexarbete betraktas och diskuteras. Kritiker hävdar att Petra saknar maktanalys, när en sådan i själva verket är närvarande hela tiden och anknyts till tidigare forskning – dock drar hon andra slutsatser än kritikerna. Läsningen går stundvis lite segt på grund av korrekturfel och misstag i sättningen, men boken är absolut läsvärd!

I detta seriealbum med en så härligt dubbeltydig titel ger sig Liv på alla möjliga företeelser i samhället, till exempel arbetslinjen och konsumtionshetsen, och hon driver verkligen med allt och alla. Ingen går säker! I Ja till liv! ligger fokus främst på samhällsklasser och moderater; albumet inleds med en historiekonferens på temat ”forntidens moderater” som äger rum ca. 1000 år fram i tiden. Vi får även stifta bekantskap med tolv tröttsamma typer och månadens manshora (som även har givits ut som kalendrar 2009 och 2010), och det hela är underbart uttrycksfullt illustrerat; ”som en LSD-karta” läste jag någonstans, och jo, kanske. En del rutor. Det finns liksom ingen som helst tvekan om hur arg Liv är och vad hon egentligen tycker om saker. Mycket befriande!

Denna skanderande kortroman inleds med att två leoparder på var sitt håll reser genom tid och rum och betraktar historiska skeenden och träffar allsköns mer eller mindre kända personer. Karaktärerna saknar personlighetsdrag och djup, vilket kan tolkas som en kritik mot ett allt ytligare samhälle. Början på slutet inleds någonstans strax efter mitten och utgör något som närmast kan beskrivas som litterärt splatter; tankarna går närmast till Peter Jacksons kultsplatterfilm Braindead. Tistedts språk är elastiskt, uppfinningsrikt och grovt. Boken börjar som en orgie i rikedom, överflöd och världsherravälde men övergår så småningom i ett vältrande i allt som är vidrigt; ett frosseri i misantropi. De sju dödssynderna möter samhällskritik, på ett mycket abstrakt sätt. Det är inte osannolikt att den här boken slår världsrekord i flest utropstecken (Elaine Benes hade älskat den!).