..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Jonas Gardell och hans nya bok Torka aldrig tårar utan handskar hade flera programpunkter under Bokmässan, bland annat ett framträdande på Litteraturscenen på fredagen och ett seminarium på lördagen. Jag närvarade vid båda dessa mycket starka framträdanden där Jonas öppenhjärtigt berättade om hur polis, journalister och hela samhället behandlade homosexuella och HIV-smittade på 1980-talet. Han inledde med att berätta att han inte grät en endaste liten tår under det flera år långa arbetet med romansviten, men desto mer när det var dags att börja prata om den. ”Som en dammlucka av sorg”, säger han och förvarnar om att han kommer att gråta under framträdandet också.

Och så berättade han om den där gången när han och Mark hade varit på IKEA och köpt en bokhylla, blev jagade med kniv och polisen tyckte att de skulle visa förståelse för att homosexuella par kunde uppfattas som ”provocerande”; om hantverkarna som sprejade ”bögjävlar” över en hel vägg i deras lägenhet och att de lät bli att anmäla för det var så det var och om den där gången när han var på restaurang och en annan besökare fimpade i hans mat.

Han berättade om den unge mannen som låg isolerad på infektionsavdelningen på Roslagstull sjukhus. På grund av skammen hade han dömt sig själv att dö i ensamhet och nu låg han apatisk i outhärdliga smärtor och grät. Ett ungt sjukvårdsbiträde – iklädd föreskriven skyddsutrustning: munskydd, handskar och skyddsrock – skulle byta handskar och utan att tänka sig för sträckte hon fram sin nakna hand och torkade bort tårar från den unge mannens kind. När hon kom ut från isoleringen fick hon en utskällning av den äldre sköterskan: ”Torka aldrig tårar utan handskar!”

Jonas grät, hela publiken grät. På lördagens seminarium grät och skrattade vi om vartannat.

Allt som står i böckerna är sant och ikväll kl. 21:00 på SVT1 sänds första delen av TV-serien.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vad har du lärt dig av deckare (eller den genre du annars helst läser)?

Svaret pendlar mellan ”jag vet inte” och ”allt”. På rak arm kan jag inte nämna något specifikt som jag lärt mig av det jag läser, vilket främst är faktion och facklitteratur, men å andra sidan använder jag mig hela tiden av sådant jag läst mig till: jag diskuterar ekonomi och politik med herr Spetsig och lyfter fram sådant jag läst om i Mao och den stora svälten (Frank Dikötter); vi pratar om konvergenskultur och användargenererat innehåll på utbildningen och jag nickar igenkännande eftersom jag har skrivit två uppsatser i ämnet och därför läst både det ena och det andra; jag hamnar i en samhällsdebatt och refererar till David Eberhard och så vidare.

När Johanna och Daniel väntade sitt första barn så var ”vänta bara!” något de fick höra ofta och mycket. Alla var experter på föräldraskap och alla ansåg sig veta bäst – vad Johanna och Daniel själva tyckte och planerade var lite mindre viktigt, för, som de skriver i inledningen: ”Det mesta skulle vi vänta på och, det var underförstått, så småningom också ändra uppfattning om så att det stämde in med hur de själva såg på föräldrarollen.” Som om det bara finns ett sätt att vara förälder på. Så de gjorde på sitt eget sätt och så gott de kunde – och skrev en bok om sina upplevelser. Och det började inte alls som de hade tänkt sig: Johanna hade helt och hållet ställt in sig på att föda naturligt, men kroppen ville annorlunda och Tage föddes med kejsarsnitt fem veckor för tidigt. Och tro nu inte att bara ett barn räcker för att som förälder har något att säga till om. Alls icke. Minst två ska man ha. Flerbarnsföräldrarna vet bäst. Men Daniel och Johanna (och lille Tage) redde sig ganska bra ändå.

När 2 blev 3, i vilken Johanna och Daniel har turats om och skrivit vartannat kapitel, handlar inte så mycket om just barn, men desto mer om livet som förälder. Daniel tog all föräldraledighet och vittnar om omgivningens syn på honom som duktig men lite inkompetent – och Johanna berättar om de negativa attityder hon mötte i och med att hon inte var föräldraledig. Här avhandlas även lagens och de sociala myndigheternas syn på fäder, förhållandet till andras barn, umgänget med barnfria vänner, relationen till de egna föräldrarna och mycket mer.

Jag har inga barn, men uppskattar ändå När 2 blev 3 – flera av de frågor som tas upp i boken har jag själv funderat kring. Författarna är personliga och de delar med sig av både det positiva och det negativa och jag känner igen mig i en del trots att jag är barnfri. En varm bok, full av känslor, som jag tror att de allra flesta, med eller utan barn, kan hämta något ur och ta med sig. En passage jag uppskattade var den där Daniel sätter fingret på pedofilskräck och diskussionsklimat. Han inleder på sidan 115:

Jag läste nyligen att det finns pappor som helst inte byter blöja på sina döttrar, de har fått för sig att det inte är tillåtet för dem att röra vid döttrarnas könsorgan, något som är svårt att undvika när man ska avlägsna resterna av en riktigt smaskig bajsblöja. Jag vet inte om det verkligen stämmer och om det i sådant fall beror på genuin rädsla eller bara ett osmakligt sätt att slippa byta blöjor, men faktumet att det faktiskt inte låter helt osannolikt att det skulle kunna vara verklighet tycker jag räcker.

Jag säger bara ett ord: Familjeliv. Jag läser där ibland bara för att få förfasa mig lite. Nåväl, på sidan 116 sätter Daniel fingret på de funderingar kring diskussionsklimatet i stort som jag har haft länge:

Men min son sover inte ett dugg tryggare om natten bara för att vi driver samhällsklimatet i en riktning där vi moraliserar kring nakenhet, dömer översättare till fängelse för innehav av japanska mangaserier och misstänkliggör hipsterpappor på Södermalm som redan från början är ängsliga för sitt eget bästa i hur de ska hantera sina barn.

Daniel Åberg är kultur- och teknikjournalist samt författare med två romaner i bagaget. Han bloggar här och twittrar här och är gift med Johanna Ögren som är kommunikationskonsult och grundare av bokbloggen Bokhora, tekniksajten Lilla gumman, teknikmagazinet Gadgette samt en av författarna till Lilla gummans gör-det-själv-guide. Hon bloggar om teknik och hemmafix här och lite mer personligt här och är även mycket aktiv på Twitter. Tillsammans har de sonen Tage, född i mars 2010, som trots sin ringa ålder redan har en bildblogg och ett eget konto på Twitter.

I april gjorde det lilla bokförlaget Sekwa många bokbloggare, bibliofiler med flera mycket glada när de gav ut Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Redan då hörde jag skvaller om ”en bok om en bibliotekarie” – kan man som blivande dito göra annat än att vänta, längta och tugga på mattfransarna? Och nu är den här! En medelålders landsortsbibliotekarie kommer till jobbet och hittar där en besökare som varit inlåst över natten. I en monolog som osar av cynism, bitterhet och frustration mot såväl samhället som biblioteksledningen och bibliotekets besökare, riktar hon sig mot denna övernattare och berättar om allsköns grubblerier som hon bär på: det hela är egentligen en lång föreläsning om klassifikationssystemet Dewey (i vilken hon även problematiserar systemets etnocentrism) och när hon vandrar genom systemets vindlingar gör hon här och var avstickare och flikar in sina funderingar kring allehanda ämnen, till exempel franska revolutionen och betydelsefulla fransmän som, enligt bibliotekarien, inte får det erkännande de förtjänar. Särskilt upprörd blir hon när klass 400 kommer på tal: Dewey har tio huvudklasser, där 400 (till 499) inrymmer språk och språkvetenskap. I den Universella decimalklassifikationen (UDK), som bygger på Dewey, har klass 400 helt försvunnit och i stället inlemmats i klass 800 – något som retar denna bibliotekarie något otroligt! Men allt är inte hopplöst, för här och där finns även gnistor av hopp och framför allt hyser bibliotekarien en stor kärlek till böcker – och till en viss besökare som hon beundrar på avstånd.

Även om jag är både trevligare och gladare än Sophie Divrys landsortsbibliotekarie så finns det glimtar av igenkänning här och där, eller så är det bara lätt att tänka sig hur det hade kunnat vara – eller är det rentav så att detta är ett porträtt av en bibliotekarie så som hon uppfattas av utomstående? Jag börjar hur som helst att sympatisera med hennes frustration, trots att jag kanske inte vill. Bakom cynismen skymtar humor och hon är dessutom smart, fyndig och spetsig. Med huvudet på skaft. Och ibland säger hon emot sig själv. En helt underbar liten kortroman som jag redan tipsat alla mina kurskamrater om!

Sophie Divry är journalist, bor i Lyon och är verksam som redaktionssekreterare på månadsmagasinet La Décroissance. Debutromanen Kod 400 var först avsedd att bli teater, men det blev en bok som så småningom sattes upp som en teaterpjäs ändå.

Tidigare idag publicerade jag ett inlägg på LitteraturMagazinet som handlar om att språk och språkförståelse är en förutsättning för samhällsdeltagande och demokrati. Här hittar man det!

I det slitna höghuskomplexet på Via Stalingrado i den italienska kuststaden Piombino är miljön är hård och patriarkal: männen sliter och riskerar livet på stålverket, förtrycker sina fruar och vaktar på sina systar och döttrar men är oförmögna att se hyckleriet i att de samtidigt spanar lystet efter minderåriga flickor och roar sig med strippor och prostituerade; flickorna testar ständigt gränser – många får barn tidigt och blir hemmafruar. Historien upprepar sig – för den som växer upp på Via Stalingrado finns inget att göra och ingen framtid att se fram emot och ungdomarna fördriver tiden med narkotika, kriminalitet, slagsmål och sex. Här bor Anna och Francesca som är 13 år gamla och bästa vänner. De är provokativa, de vet att de är snyggast och vet hur man utnyttjar det, men ingen får dem, inget och ingen får komma mellan dem. De drömmer om dagen då de kan fly från betonghelvetet och starta nya liv. Sommaren 2001 är de på toppen av sin popularitet, men innan sommaren är slut har vännerna glidit isär.

Stål är på samma gång väldigt händelserik och inte särskilt händelserik alls; den är fullständigt oförutsägbar – och upptrappningen till den enda händelse jag kan förutse är så ohygglig att den nästan är lika hemsk som händelsen i sig. Romanen handlar om det som sker under ytan och bakom fasaden, om människor som försöker bryta sig loss och om de som blir kvar och trots att intrigen är ganska enkel så fastnar jag direkt och har svårt att lägga ifrån mig boken. Inledningsvis tyckte jag att karaktärerna var en aning stereotypa, men de djupnar allteftersom berättelsen fortskrider och de stereotypa karaktärerna kan vara ett sätt att visa att människor inte växer om de inte får möjligheten och att det är svårt att frigöra sig från den världsbild och de föreställningar som ett helt samhälle delar och reproducerar.

Silvia Avallone är född i Biella i nordvästra Italien och bor idag i Bologna. Stål (på italienska: Acciaio) är hennes prisbelönade debutroman som även har filmatiserats och kommer att ha premiär i Italien senare i år. I hemlandet har hon även kommit ut med diktsamlingen Il libro dei vent’anni som kom 2007.

Den skulle ha kommit i mars, men blev fördröjd av orsaker som inte kunde förutses. Under tiden har bokhandlare nominerats, förlaget har jobbat hårt och bibliofiler och bokbloggare har otåligt väntat och längtat. Men nu är den äntligen här! Jag talar om Drömbokhandeln (på franska: Au bon roman) av Laurence Cossé som idag kommer ut på Sekwa.

Vagabonden Ivan och aristokraten Francesca träffas av en slump och öppnar en bokhandel för att ge drömmarna fritt spelrum och göra uppror mot kommersialismen och masslitteraturen. I deras bokhandel ska bara bra litteratur finnas – alla böcker som ingen pratar om – och sortimentet väljs ut av en hemlig kommitté. Bokhandeln visar sig bli en succé – och en provokation, bland annat för bästsäljande författare och deras förläggare. Ivan och Francesca blir hotade, elaka tungor sprider sitt hat på internet och medlemmar i den hemliga kommittén attackeras. Det visar sig att drömmar kan vara så provokativa att de inte bara bemöts med avundsjuka och småaktighet utan även med våld.

Nina Sankovitch recenserade Drömbokhandeln i Huffington Post:

A Novel Bookstore is a deeply satisfying manifesto of book love and a sharp indictment of those who would use such love for their own evil purposes (profit, fame, to beat out the competition). I’ve recently spotted a bumper sticker that read ”Fight Evil: Read”. I think Cossé and her brave booksellers would agree.

John Greenya har recenserat boken för The Washington Times:

What is so powerful, addictive almost, is the love of good fiction that permeates most of the pages, whether it’s in the exchanges between Francesca and Van about beloved authors, or the descriptions of the customers who are still avidly reading and almost have to be pushed out the door each night at closing time. And of course, it’s all set in Paris, where so many wonderful ghosts still fill the pages of our imaginations.

Laurence Cossé (född 1950) inledde, som så många andra författare, sin karriär som journalist. Först på dagstidningen Le Quotidien de Paris och senare för radiokanalen France Culture. Drömbokhandeln är hennes nionde roman, men hennes yrkesgärning inkluderar även noveller och teaterpjäser. I sitt författarskap undersöker hon samhället och makten – gärna med kritiska ögon och lite ironi. Mest känd är hon för den prisbelönade romanen Le Coin du voile (på engelska: A Corner of the Veil) som översatts till flera språk och handlar om vad som skulle hända om Gud slutgiltigt och tveklöst bevisades existera.

I en tid som inte verkar alltför avlägsen vår, har samhället som vi känner det upphört att existera. Världens länder och gränserna mellan dem finns inte längre och världen befolkas av Levande, Döda och Benrangel. Zombien R bor på en övergiven flygplats tillsammans med otaliga andra zombier i varierande stadier av förruttnelse. R är välbevarad för att vara Död och dessutom hyfsat välklädd, men han minns inget från livet som Levande. Han tänker mycket och har ett brett ordförråd för att vara en zombie, men han kan inte läsa och pratar inte så bra även om viljan finns. Livet som Död är tråkigt och känslolöst – det går mest ut på att vandra omkring i korridorerna på flygplatsen och då och då ge sig av in mot stan för att hitta mat: Levande, det fåtal som fortfarande rör sig utanför de stora superarenor som har förvandlats till hårdbevakade miniatyrvärldar. Deras hjärnor erbjuder en högst tillfällig inblick i hur det var att vara människa och det är under en sådan jakt som R träffar Julie – och blir kär. Han har just spräckt skallen på hennes före detta pojkvän Perry, ätit upp delar av hans hjärna och via hans minnen lärt känna henne. Och R börjar förändras. Han smugglar in Julie på flygplatsen och så inleds något som påminner om Romeo och Julia – dock inte alls lika sötsliskigt – men som så småningom visar sig vara början på något nytt. R är trött på de Dödas meningslösa tillvaro och Julie är trött på de Levandes nästan lika meningslösa överlevnad och tillsammans beslutar de sig för att förändra världen.

Det här är den första zombieromanen jag läser och jo, jag medger att jag var skeptisk: jag funderade i en vecka innan jag tackade ja till erbjudandet om ett recensionsexemplar från Mix Förlag. Därför är jag glatt överraskad, även om jag kanske inte har fastnat för zombiegenren som sådan. Isaac Marion beskriver zombietillvarons känslo-, menings- och innehållslöshet utan att texten blir vare sig känslo-, menings- eller innehållslös. Isaacs humor och fyndigheter drar in mig i boken och får mig att fortsätta läsa: ”Jag är Död, men det är inte så farligt. Jag har lärt mig att leva med det.”

Isaac Marion är född 1981, har bott hela livet i och omkring Seattle och bloggar här. Varma kroppar är hans debutroman som även har filmatiseras och har premiär i början av nästa år.

Ariel Levy var i 20-årsåldern när Britney Spears slog igenom, Charlies änglar låg på biotoppen och herrmagasinen började dyka upp i tidningshyllorna. Vid samma tid började kvinnor i alla åldrar klä sig alltmer utmanande och då ofta i kombination med bröstförstoringar, strippklubbsbesök och porrkonsumtion – de blev kvinnochauvinister: kvinnor med en dålig kvinnosyn som ser sig själva och andra kvinnor som objekt. Detta nya klimat, som anhängarna sade var rebelliskt och frigörande, kolliderade fullständigt med den miljö Ariel växt upp i: modern hade varit aktiv i 1960-talets radikala studentrörelser och hennes far hade varit rådgivare åt diverse organisationer som verkade för kvinnors rättigheter och rätten till abort. Ännu mer förvånad blev hon när hon tittade bakom kulisserna och upptäckte att inte sällan var kvinnor som arbetade där – och att de påstod att oanständighetskulturen var ett bevis för att det feministiska projektet redan blivit uppnått. För bara några decennier sedan hade kvinnorörelsen demonstrerat mot Playboy – idag skaffar kvinnor silikonbröst och bär Playboy-kaninen som ett tecken på frigörelse. ”Hur kunde kulturen förändras så radikalt på så kort tid?” undrar Ariel Levy och beslutar sig för att ta reda på svaret. Hon reser runt i USA och träffar alla möjliga människor som hon diskuterar sex, sexighet och oanständighetskultur med, bland annat produktionsteamet bakom Girls Gone Wild – en videoserie där unga, ofta onyktra, tjejer strippar framför kameran – och Christie Hefner, (numera före detta) VD och styrelseordförande för Playboy och en av många kvinnor som vid den här tiden (boken kom ut 2005) hade tunga positioner i företaget. Ariel gör även en del historiska tillbakablickar: lanseringen av porrskådespelerskan Jenna Jamesons självbiografi Att älska som en porrstjärna, Paris Hiltons sexvideo som dök upp på nätet 2003 och kvinnorörelsens historia i USA är några av nedslagen.

En kvinnochauvinist är, enligt Levy, en kvinna som vill vara som en man; hon är ”en av killarna” och finns till på deras villkor – hon blir hedersmannen eller det kvinnliga alibit: att konsumera porr och gå på strippklubb är bara en skenbar frihet; att kvinnor anammar oanständighetskulturen visar bara hur långt vi har kvar till jämställdhet, eftersom kvinnorna i själva verket bara spelar på männens villkor. Levy konsterar även att det råder ett glapp mellan ”sexighet” och ”sex”. Sexighet, menar Levy, är en etikett som kan klistras på vad som helst; ett skådespel som saknar innehåll – och inget av det har något att göra med sex, eftersom sex är just den passion och det engagemang som saknas i det vi kallar ”sexigt”. Hon knyter ihop säcken genom att gå till en av rötterna till problemet – skolan. Så här såg det ut i USA när boken skrevs: 86 procent av de allmänna skoldistrikt som erbjöd sexualundervisning krävde att utbildningen skulle framhålla avhållsamhet; 35 procent krävde att endast avhållsamhet skulle läras ut. 2005 förnekades alla sexualundervisningsprogram i allmänna skolor statsbidrag, utom de som enbart förespråkade avhållsamhet – detta trots att all forskning visar att sanningsenlig och vetenskapligt förankrad sexualundervisning lönar sig, till skillnad från undervisning som endast förespråkar avhållsamhet. När boken skrevs var tonårsgraviditeter mer än dubbelt så vanliga i USA jämfört med större delen av västra Europa (mer än 80 graviditeter av 1000, mot mindre än 40 av 1000), trots att ungdomar i USA är lika sexuellt aktiva som sina jämnåriga kamrater på den här sidan Atlanten.

USA är ett extremt land. Det är å ena sidan extremt konservativt, å andra sidan väldigt sexfixerat. Den så kallade oanständighetskulturen kan ses som ett resultat av kollisionen mellan dessa två ytterligheter. Den kan även ses som en reaktion på att ingen pratar om det som alla gör och tänker på – det är svårt att få ett sunt förhållande till något som hela samhället har en osund syn på.

Ariel Levy har skrivit en mycket intressant och tänkvärd bok. En del av hennes resonemang känner jag igen från Varat och varan (Kajsa Ekis Ekman), även om Levy för det mesta är betydligt mer nyanserad, men den sarkastiska och raljanta attityden mot kvinnor som kan betraktas som ”fallna” eller ”dåliga” syns ibland i Female Chauvinist Pigs också, vilket gör mig beklämd. Hur ska det kvinnliga kollektivet någonsin kunna röra sig framåt när det inom kollektivet finns individer som anser sig ha rätt att peka finger åt sina medsystrar?

Den andra mars 1998 ska den då tioåriga Natascha Kampusch för första gången få gå till skolan helt själv; tidigare har hon alltid blivit skjutsad dit. Den morgonen har hon vaknat på dåligt humör då hon kvällen innan fått en utskällning av sin mor som egentligen var ämnad för hennes far, varför hon, som hämnd, bryter mot den princip hennes mor alltid hållit hårt fast vid: att aldrig skiljas åt som ovänner – man vet ju aldrig om man ses igen. Men vad skulle kunna hända? Vägen till skolan är inte särskilt lång och de många flickor som vid den här tiden fallit offer för pedofiler och barnamördare – händelser som dominerade medierna – var blonda och spröda, till skillnad från Natascha som var mörkhårig och, på grund av sin familjs stora kärlek till mat och en tids tröstätande, en aning överviktig. Detta faktum och frågan ”vad skulle kunna hända?” blir hennes mantra för att bekämpa det dåliga samvetet, rädslan och otryggheten som tränger sig på när hon nu lämnar lägenheten.

Den tioåriga Natascha är otrygg och saknar självkänsla, ett resultat av konflikter inom familjen och mellan Natascha och hennes mor. I bokens inledning åteberättar hon en episod som förklarar situationen mycket målande: Under en lägervistelse med sin skolklass två år före kidnappningen ramlade Natascha ned från en klätterställning och bröt armen. Hon klarade inte av att ta sig upp och bad en kamrat att hämta fröken, men fröken ville inte bli störd och lät hälsa att Natascha skulle komma själv om hon ville något, varför Natascha blev liggande tills en lärarinna från en annan klass förbarmade sig över henne. ”Jag bet ihop tänderna, lät bli att gråta och klagade inte”, skriver hon. Trots att hennes fröken senare på dagen förstod att hon nog hade slagit sig illa, fick hon inte komma till läkare, och trots att hon under den följande natten genomled svåra smärtor, vågade Natascha inte be om hjälp. Först nästa dag fick hon, på frökens initiativ, komma hon till sjukhuset, men eländet slutade inte där: hon blev hämtad av sin mor och under hela den tre timmar långa resan till Wien satt moderns pojkvän och skällde ut Natascha för att hon, genom sin klumpighet, tvingat ut dem på en så lång bilfärd. ”Redan vid den här tiden litade jag så föga på mina egna sinnesintryck att jag inte ens med ena armen bruten ansåg mig ha rätt att kalla på hjälp”, konstaterar Natascha.

Det är alltså fullt förståeligt att Natascha redan vid tio års ålder räknar ned till sin 18-årsdag: dagen då hon blir myndig och själv får styra över sitt liv – en nedräkning som visar sig vara betydelsefull för hennes överlevnad efter det som nu sker. Hon har inte långt kvar till skolan när hon får syn på en vit skåpbil som står i en parkeringsficka längre fram längs vägen. Intill står en man. Natascha blir rädd, men lyder inte sin impuls att gå över till vägens motsatta sida: ”[O]m jag verkligen ville bli vuxen, så fick jag inte ge efter för sådana ingivelser. … Vad skulle kunna hända? Skolvägen var mitt test.” Just som Natascha passerade mannen – Wolfgang Priklopil – slet han in henne i skåpbilen och förde bort henne. Han kör till en tallskog utanför Wien och Wolfgang pratar om ”de andra”, de som han ska överlämna henne till, men ”de andra” – som Natascha antog var ett barnporrnätverk, eftersom detta var vad medierna dominerades av – dyker aldrig upp. Först långt senare insåg hon att det aldrig funnits några andra, att det var bara en dimridå. I stället förde Wolfgang henne till sin villa i förorten Strasshof, där han låste in henne i en mycket väl dold källarhåla under garaget. I 3096 dagar är hålan både hennes fängelse och hennes tillflyktsort. Sex månader efter kidnappningen fick hon börja vistas uppe i huset. Först bara för att, under sträng bevakning, duscha eller umgås med Wolfgang, men efter några år alltmer regelbundet, främst för att städa och laga mat åt sin sjukligt pedante kidnappare.

Det råder ingen som helst tvekan om att Wolfgang Priklopil var mycket svårt psykiskt sjuk. Han lider å ena sidan av svårartad paranoia med vanföreställningar och bakterieskräck, å andra sidan verkar kidnappningen, i alla fall i en viss utsträckning, så otroligt kall och utstuderad. Hans syfte är att fostra sitt kidnappningsoffer till att spela rollen som den perfekta frun i den idyll som Wolfgang så högt önskar men aldrig kan uppnå, eftersom han egentligen hatar kvinnor och på grund av det – och på grund av att han är en psykiskt sjuk enstöring – aldrig lyckas få och bibehålla kontakt med några andra kvinnor än sin egen mor. Och Natascha.

I början behandlade han henne relativt väl för att ge intrycket av att vara hennes beskyddare: han gav henne den mat hon bad om, spelade sällskapsspel med henne och hon fick en dator med tillhörande spel. Men snart kom han även att visa upp sina mörkare sidor: kort efter kidnappningen påstod han att Nataschas föräldrar är glada att slippa henne och att de inte vill ha henne tillbaka – något som naturligtvis verkar nedbrytande på en flicka som redan före kidnappningen har brottats med dåligt självförtroende och känslan av att inte vara älskad – och med åren trappades det fysiska våldet upp. I augusti 2005 misshandlas hon dagligen: knytnävsslag mot huvudet, sparkar och strypgrepp blir vardag. Från att ha gett henne den mat hon bett om övergår han snart till att ransonera maten och väga henne dagligen. Trots att hon vid 16 års ålder endast väger 38 kilo till sina 157 cm. tycker han att hon är för tjock.

Natascha förstår att mannen som kidnappat henne även är den man som hon måste förlita sig på för att överleva. I boken beskriver hon ingående de strategier hon använde sig av för att överleva och hantera vistelsen i källarhållan: det gällde att å ena sidan hålla sig väl med Wolfgang, å andra sidan inte låta sig knäckas helt. Sedan hon blev fri har hon läst in sig på forskning om det mänskliga psyket och statistik över brott mot barn och dessa resultat återknyter hon till i sin berättelse. För det mesta refererar hon till Wolfgang som ”gärningsmannen” – endast en handfull gånger omskrivs han vid namn – vilket kan ses som ett sätt att distansiera sig från honom, men som hon själv konstaterar, så är ingen endast ond eller god, ett faktum som vållat problem efter det att hon blev fri. På sidan 158-159 skriver hon:

Inget är enbart svart eller vitt. … Det vill man inte gärna höra från ett kidnappningsoffer. Då rubbas det klart definierade schema som ställer gott mot ont och som de flesta föredrar att hålla fast vid för att slippa gå vilse i en värld full av gråschatteringar. När jag hävdar min uppfattning märker jag ofta att utomstående med ens verkar irriterade eller oförstående. Empatin och deltagandet i mitt öde är som bortblåst och i stället värjer man sig. Människor som inte har den minsta aning om vad det innebär att leva i fångenskap nämner ett enda ord, som fråntar mig rätten att göra min egen bedömning av vad jag varit med om: Stockholmssyndromet. … Det är en kategorisk diagnos som jag bestämt tar avstånd ifrån. Den må ha tillkommit i ett nog så välmenande syfte, men följderna blir fasansfulla. Den utpekade görs till offer en andra gång, i och med att han nu inte heller tillåts tolka sin egen historia. De viktigaste erfarenheterna förvandlas till uttryck för ett syndom. Exakt det beteende som möjliggjorde att man överlevde framstår i en mer eller mindre tvivelaktig dager.

Hon fortsätter på sidan 175:

Brott av det slag som jag själv blev utsatt för bildar själva den svartvita stommen till begreppen gott och ont, som samhället stöttar sig på. Gärningsmannen måste vara ett vilddjur, för att man själv ska kunna bli kvar på den goda sidan. Man måste brodera ut hans brott med sadomasochistiska fantasier och vildsinta orgier, tills de har blivit så artfrämmande att de inte längre har något gemensamt med det liv man själv lever.

Offret måste i sin tur förbli knäckt, annars går det inte att hålla ondskan stången. Det offer som vägrar ta på sig den rollen visar hur motsägelsefullt vårt samhälle är. Det vill vi helst blunda för, annars skulle vår självbild råka i gungning.

Det får till följd att jag hos somliga människor uppväcker omedvetna aggressioner. Det kan tänkas att själva dådet och det som jag utsattser för helt enkelt utlöser aggressioner. I och med att jag efter gärningsmannens självmord är den enda inblandade riktas agressionerna mot mig, och extra häftigt när jag försöker övertyga omvärlden om att även han som rövade bort mig var en människa. … Via internet lastar man av sig sitt hat anonymt direkt på mig. … Dem som jag träffar i samband med intervjuer och offentliga framträdanden går mer subtilt till väga. Genom ett enda litet ord gör de mig – som ensam har upplevt fångenskapen – till offer för andra gången. De säger kort och gott ”Stockholmssyndromet”.

Under åren i fångenskap upplevde Natascha några potentiella flykttillfällen, men hindrades av det som hon kallar för sitt psykiska fängelse, en effekt av det fysiska fängelset och den behandling som Wolfgang utsatte henne för. Den 23:e augusti 2006 uppstod ytterligare ett flykttillfälle – Wolfgangs mobiltelefon ringde och han försjönk i ett telefonsamtal – och den här gången var hon redo. Hon beskriver på ett mycket medryckande sätt hur hon tänkte och kände, hur hon sprang och lyckades övertala en kvinna att ringa polisen och den olidliga väntan på att polisen skulle komma. Men att vara fri från Wolfgang innebar inte per automatik att hon blev en fri och självständig individ. Nu började i stället vägen tillbaka till ett normalt liv, en kamp som inleddes med att den polis hon anförtrott sig till svek henne och skvallrade i media. Medier över hela världen tog sig an fallet – och drog sina egna slutsatser som de sedan basunerade ut med svarta, snaskiga krigsrubriker. För att få slut på alla spekulationer och för att återta sin identitet som Natascha Kampusch – under åren i fångenskap fick hon inte ens behålla sitt namn – valde hon, trots att hon blivit rådd att gå under jorden och anta en ny identitet, att gå ut offentligt och under eget namn berätta sin historia, något som hon i efterhand har fått hård kritik för. Trots detta har sensationsjournalistiken fortsatt och hon har även mottagit stora mängder brev med minst sagt obehagliga innehåll. Det man vill se är ”en knäckt och bruten människa som aldrig någonsin kommer att resa sig” konstaterar Natascha i slutordet; att hon vägrar spela den rollen upplevs som oerhört provocerande. Till och med polisen har anklagat henne för att skydda medbrottslingar som inte finns, något som Natascha tolkar som en manöver för att skyla över det faktum att flera stora misstag begicks i den inledande polisutredningen. Med 3096 dagar berättar Natascha, utan att bli avbruten och utan sensationshets, sin historia för att äntligen, nästan fem år efter att hon blivit fri från Wolfgang, bli fri även från de bojor som medierna och samhällets attityder vill låsa fast henne i. Boken är skriven i samarbete med journalisterna Heike Gronemeier och Corinna Milborn.

När jag läser om Nataschas upplevelser efter att hon lämnat fångenskapen inser jag att hon, genom att berätta om och kräva rätten till sina egna upplevelser, direkt emotsäger Kajsa Ekis Ekmans påstående om att dagens samhälle hatar offer. På sidan 33 i Varat och varan skriver hon:

Den nyliberala ordningen hatar offer, liksom alla system som accepterar ojämlikheter. Att tala om den utsatta människan – den sårbara människan – pekar nämligen på behovet av ett rättvist samhälle och ett socialt skyddsnät. Att tabubelägga offret är ett led i legitimerandet av klassklyftor och könsojämlikheter. … Således svartmålas offret för att sedan avskaffas helt.

Det råder ingen som helst tvekan om att Natascha Kampusch har fallit offer för ett grovt brott. Det råder inte heller någon som helst tvekan om att hon, efter att hon blivit fri, även faller offer för sensationsjournalistik och samhällets föreställningar om hur hon ska vara och bör uppföra sig, något som hon ägnar ytterligare fem år åt att frigöra sig ifrån. Nataschas berättelse visar att vårt samhälle i själva verket älskar offer och inte klarar av att hantera människor som, trots svåra upplevelser, vill leva normala och självständiga liv.

Det finns bara en sak att säga om Natascha Kampusch och hennes bok: Imponerande!