..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

För två veckor sedan, den 19:e oktober, drog vi på kortsemester till Mijas/Fuengirola på spanska solkusten. Dagarna innan ägnade jag åt att försöka packa, störd av en viss liten Rex som tycker att resväskor är lite jobbiga och därför hittar på allsköns hyss för att han inbillar sig att man kommer att stanna hemma då.

På fredagen lämnade jag hemmet redan före lunch. Rex skulle lämnas av hos hundvakt på vägen och jag ville vara i Göteborg med god marginal. Vi flög från Säve (Göteborg City Airport), som visade sig vara pytteliten – ett skjul och en landningsbana – så incheckning och säkerhetskontroll gick jättefort och sedan satt vi i baren (som hade det mesta, trots sin ringa storlek) tills det var dags att gå ombord.

Nästan fem timmar senare, strax före midnatt och 45 minuter försenade, landade vi i Málaga. ”En ganska liten flygplats”, hade vår vän och värd UE sagt, men jag vet inte om jag vill hålla med. Det är sant att den är mindre trafikerad än de flesta andra flygplatser jag varit på, men till storleken är den verkligen inte liten. Vi möttes av UE och tog taxi till hans bostad i Mijas, ca. 2,5 mil från flygplatsen.

Det var en aning surrealistiskt att stiga på ett flyg i typiskt svenskt oktoberväder och sedan stiga av detsamma mitt i sommaren. Vi hade fint väder hela helgen, lite som svensk högsommarvärme men utan att det var tungt, fuktigt, klibbigt eller på andra sätt jobbigt så som det kan bli här. Inget pollen heller.

I Mijas, en kommun som är sammanbyggd med Fuengirola, finns ett nybyggt polishus och en gammal brandstation:

Dagarna – och kvällarna – ägnade vi åt att promenera i Fuengirola och slå oss ned lite där vi kände för det. Priserna är riktigt låga, varför vi fick anstränga oss för att göra av med vår reskassa, trots att vi hängde på caféer på dagarna och åt ute varje kväll.

Att titta på arkitekturen är halva nöjet. Här i Sverige söker vi enhetlighet, men i Spanien ser det ut lite hur som helst. Det här huset var väldigt trevligt:

Och det här huset var jag ju bara tvungen att föreviga:

Även på stranden byggs det. Fuengirolas långa strandpromenad pryds av storartade sandslott:

Naturligtvis letade jag reda på några bokhandlare också:

Bokhandlare var dock inte en fullt lika vanlig syn som den här typen av butiker:

En av dagarna träffade vi en hund utan ägare som målmedvetet styrde sina steg mot restaurangerna i Fuengirolas hamn. Antagligen finns det någon där som ger den mat, för den såg ut att vara vid god hälsa:

Därefter gick vi och svalkade vi oss med goda drinkar:

I turistkvarteren såg jag Spy Bar!

Min uppfattning är att svenskar är populära i största allmänhet, då vi betraktas som ärliga och arbetsamma. Min uppfattning är även att Spanien (eller i varje fall den del av Spanien vi befann oss i) skiljer sig en hel del från Sverige: Det är inte så viktigt att veta exakt när bussen kommer (vill man vara i tid kommer man till busshållplatsen tidigt; missar man bussen tar man bara nästa), vilket spår tåget kommer in på (det finns bara en linje) eller att husen står i identiska, spikraka rader. Inte en enda gång såg jag någon springa, stressa eller jaga. Inte heller såg jag någon som var märkbart berusad trots att alkohol säljs lite överallt och är extremt billigt.

Hit återvänder jag gärna!

- Hej, jag söker skosnören som är minst 120 cm. långa.
- Vi har 120 och 150.
- Ni har ingenting däremellan? 130 hade varit perfekt.
- Näe, tyvärr, vi har bara 120 och 150.
- Jaja, 120 får gå.
- Svarta, eller?
- Vad finns det att välja på?
- Svarta, vita, bruna.
- Vita.
- Oj, tyvärr, vita 120 är slut.
- Ajfan … Förresten, jag ser att ni har färgglada skosnören där, hur långa är de?
- Ja, de är 130!

Efter två veckors väntan utan någon leverans från Knappfabriken (de drog i alla fall inga pengar från mitt konto) beställde jag från Fat Statement i stället. En vecka senare – idag – landade fyra rosa knappar i min brevlåda, så nu har jag både knappar och visitkort. Och ett seminariekort som gäller alla fyra dagarna.

Nu ska jag bara få ihop schemat.

Boken inleds med att Fanny Ambjörnsson intervjuar småbarnsföräldrar och här framkommer en tydlig paradox: föräldrarna vill helst inte klä sina döttrar i rosa, och att klä sönerna i rosa är fullkomligt otänkbart, men vill ändå att barnen ska ha kläder som är könsmarkerande, så att man ser deras könstillhörighet. Rosa är en färg som, till skillnad från de flesta andra färger, är späckad med fördomar och föreställningar: på flickor är rosa en färg som vi förhåller oss till och pratar om, även om vi inte alltid är så positivt inställda, medan rosa på pojkar betraktas som i det närmaste onämnbart och i alla händelser är lite skrattretande. Föreställningen sträcker sig dessutom bortom den rosa färgen till symboler och accessoarer som kan förknippas med flickor och att vara flicka. En ”rosa fas” är något alla flickor har och att lämna den är att bli stor: stora flickor och vuxna kvinnor har inte rosa eftersom färgen associeras med barndom och naivitet. Därefter går Fanny över till att undersöka män som bär rosa och konstaterar att en man i rosa utstrålar självständighet, självförtroende och mod, men att färgen även kan användas för att framstå som lite mjuk och på så sätt kunna erövra anseende, utrymme – och makt. Avslutningsvis undersöker Fanny feministiska grupperingar som på olika sätt använder sig av färgen rosa, till exempel femme-inister som använder sig av feminina attribut som de blandar med en kaxig attityd för att på så sätt rubba föreställningar om hur kvinnor ”ska vara”. Fanny varvar sina observationer och intervjuer med vad andra forskare kommit fram till och flikar då och då in scener från filmer, TV-serier och litteratur. Hon konstaterar att rosa är en färg man ska undvika om man, som kvinna, vill uppfattas som seriös, eftersom färgen är förknippad med kvinnligt kodade egenskaper som uppfattas som negativa, till exempel svaghet och trivialitet. I förlängningen leder detta till återskapande och cementering av en maktordning där det som är manligt är överordnat det som är kvinnligt. Fanny menar även att jämställdhet främst resoneras kring som om det vore ett kvinnligt projekt: det är flickornas roll som problematiseras och ska förändras och det är kvinnorna som driver frågorna; det är kvinnorna som ska ta sig in på manliga arenor och pojkar och män antas klara sig på egen hand enkom för att de är män och därför antas ha förutsättningarna med sig från början. I boken avhandlas även rosa som klassmarkör, heterosexualiseringen av barn och bögskräck.

När jag var yngre var mina favoritfärger blått och svart, men de senaste tio åren har lila varit min favoritfärg. På andra plats kommer rosa. Jag har helst lila kläder, men kan lika gärna ha rosa och som ni kan se så är min blogg rosa. Jag bor i Lund och här ser man ibland datateknikerna på Lunds tekniska högskola (LTH) i sina rosa overaller, till synes obrydda om färgens ”laddning”, och samma dag som jag läste om Rosa – den farliga färgen i Ordfront gick jag på restaurang och satt i samma lokal som fyra män i varierande åldrar som alla hade minst ett rosa plagg på sig. Bortsett från att jag favoriserar rosa i egenskap av att den är min favoritfärg nummer två och gärna ser att alla barn får tillgång till alla färger och att fler människor bär rosa – oavsett ålder och kön – finner jag att rosa, för mig personligen, saknar den där laddningen som den, enligt Fanny Ambjörnsson, har. Från mitt perspektiv tycker jag att Fanny Ambjörnsson lägger väl mycket betydelse i en färg. En färg! Men med det sagt så vet jag mycket väl att mitt perspektiv kan vara i minoritet. Om inte annat så märker jag ju av det genom mitt jobb med barnböcker och den omvärldsbevakning jag ägnar mig åt där. Ur vetenskaplig synvinkel anser jag att Fanny Ambjörnsson är alltför selektiv i sitt urval och för ett lite väl tillspetsat resonemang: de tvärsäkra slutsatserna är många – trots det tunna materialet – och ”tolkningarna” är många, varför Rosa – den farliga färgen snarare bör ses som ett debattinlägg eller diskussionsunderlag.

Helt apropå människors färgpreferenser så har jag diskuterat saken med människor i min omgivning och misstänker att färgseendet kan påverka vilka preferenser man har. Människor är trikromater, vilket innebär att vi ser färger med tre olika sorters tappar (trefärgsseende). Färgblindhet beror på att vissa tappar inte fungerar som de ska; fler män än kvinnor är färgblinda (dikromater) eftersom anlaget är recessivt och sitter på X-kromosomen. Forskaren Gabriele Jordan konstaterat att en del kvinnor är tetrakromater – dessa har fyra olika sorters tappar i stället för tre – vilket innebär att de kan se 100 miljoner färger i stället för ”bara” en miljon som trikromaterna. Hon antar även att endast kvinnor kan vara tetrakromater, eftersom fyrfärgsseende beror på en mutation i en av X-kromosomerna, som ju kvinnor har två av – samma mutation som gör män färgblinda, eftersom de endast har en X-kromosom.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Favorit i repris: Berätta om boken/böckerna du läser just nu!

Jag läste alldeles nyss ut Naiv. Super. (Erlend Loe) som handlar om en ålderskrisande 25-åring som ifrågasätter hela sin existens, varför han säljer allt han äger och isolerar sig i en lånad lägenhet där han bankar på en bultbräda och funderar på tiden och universum. Trots att detta är en kultförklarad generationsroman blir jag bara frustrerad på snubbens ständiga ältande, å andra sidan har den några år på nacken, så det kanske förklarar en hel del. Boken kom 1996 och de som var 25 år då – och såldes är 40 år idag – hade och har ju upplevt flera viktiga historiska skeenden (Kalla kriget, Tjernobyl, Sovjetunionens fall) och tekniska framsteg (den digitala revolutionen) och det är inte svårt att föreställa sig att det kanske var lite svårt att finna sin plats då. Själv känner jag ju inte till något annat än ett öppet Europa (även om jag minns Berlinmurens och Sovjetunionens fall) och ständig teknisk utveckling, varför jag har lite svårt att identifiera mig med berättarjagets livskris, även om jag kan sympatisera med känslan av att inte veta vad man ska ”bli”.

Nu ska jag börja läsa Rosa – den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson, en socialantropologisk och kulturvetenskaplig studie av samtidens förhållningssätt till en färg som anses vara provokativ. Jag läste om boken i Ordfront tidigare i år (nr. 4, 2011) och provocerades av att Fanny använde en scen ur Våra vänners liv (en fiktiv TV-serie om människor ur den ironiska generationen) som utgångspunkt för sin diskussion om färgen rosas betydelse i dagens samhälle. Det ska bli intressant. I övrigt läser jag mest kurslitteratur om retorik och projektledning, vilket är intressant, men jag är alltid trögstartad i början av en delkurs så det går lite segt.

Naturligtvis ska jag till Bokmässan! På torsdag morgon bussas vi upp av skolan. Mitt mässprogram är fullbokat och dubbelbokat flera gånger om, så jag har fått sålla, men som synes nedan finns några schemakrockar fortarande kvar; jag får bestämma mig på plats vad jag känner för. Så här ser mina planer ut:

10:00-10:20 Genus i barnlitteraturen på Akademibokhandelns Unga Scen, Barnens Torg, A-hallen.

10:30-10:40 Folkbibliotekens framtid? på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

10:45-10:55 Bibliotekens tekniska infrastruktur på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

11:00-11:30 Litterär kvalitet i monter C03:02.

12:00-12:30 Var går gränsen mellan ungdoms- och vuxenlitteratur? i monter B07:74.

13:00-15:00 Inspelning av Babel i monter D01:24.

13:00-13:20 Litteraturutredningen i monter C03:02.

13:20-13:40 Vem får vara med? på Internationella Torgets scen, H-hallen.

13:25-13:40 Korruption som samhällsproblem på Forskartorgets scen, B05:72.

14:00-14:10 Utdelning Bengt Hjelmqvists pris, Greta Renborgs pris & Collijnpriset på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

14:45-14:55 Professionens död? Vad spelar bibliotekarien för roll? på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

15:05-15:35 Antiplugg-killar och rosa pedagogik på Forskartorgets scen, B05:72.

15:15-15:25 Skönlitteraturen – ett hot mot manligheten? på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

16:00-16:10 Biblioteksbloggar: Bibliotekariers förhållningssätt till användare på Svensk Biblioteksförenings scen, E-hallen.

Just antipluggkultur och män som (inte) läser tillhör ju det som jag tänkte ägna min framtida yrkesgärning åt, så olägligare schemakrock får man leta efter. Hur långt sade du att vetenskapen hade kommit med mänsklig kloning? Det är nästan tur att jag inte har något seminariekort.

Egentligen skulle jag bara byta några lampor …

De är rosa!!

Grimskaft fungerar utmärkt som koppel! Och Rex passar i rosa och lila – som ”råkar” vara mattes favoritfärger.