..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Jonas Gardell och hans nya bok Torka aldrig tårar utan handskar hade flera programpunkter under Bokmässan, bland annat ett framträdande på Litteraturscenen på fredagen och ett seminarium på lördagen. Jag närvarade vid båda dessa mycket starka framträdanden där Jonas öppenhjärtigt berättade om hur polis, journalister och hela samhället behandlade homosexuella och HIV-smittade på 1980-talet. Han inledde med att berätta att han inte grät en endaste liten tår under det flera år långa arbetet med romansviten, men desto mer när det var dags att börja prata om den. ”Som en dammlucka av sorg”, säger han och förvarnar om att han kommer att gråta under framträdandet också.

Och så berättade han om den där gången när han och Mark hade varit på IKEA och köpt en bokhylla, blev jagade med kniv och polisen tyckte att de skulle visa förståelse för att homosexuella par kunde uppfattas som ”provocerande”; om hantverkarna som sprejade ”bögjävlar” över en hel vägg i deras lägenhet och att de lät bli att anmäla för det var så det var och om den där gången när han var på restaurang och en annan besökare fimpade i hans mat.

Han berättade om den unge mannen som låg isolerad på infektionsavdelningen på Roslagstull sjukhus. På grund av skammen hade han dömt sig själv att dö i ensamhet och nu låg han apatisk i outhärdliga smärtor och grät. Ett ungt sjukvårdsbiträde – iklädd föreskriven skyddsutrustning: munskydd, handskar och skyddsrock – skulle byta handskar och utan att tänka sig för sträckte hon fram sin nakna hand och torkade bort tårar från den unge mannens kind. När hon kom ut från isoleringen fick hon en utskällning av den äldre sköterskan: ”Torka aldrig tårar utan handskar!”

Jonas grät, hela publiken grät. På lördagens seminarium grät och skrattade vi om vartannat.

Allt som står i böckerna är sant och ikväll kl. 21:00 på SVT1 sänds första delen av TV-serien.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Då förra veckans jerka krävde en viss tankeverksamhet kör vi med en extremt lätt fråga denna vecka: Vad läser du just nu?

Vid sidan av kurslitteraturen för första delkursen på masterprogrammets tredje termin (av fyra) så läser jag just nu Bakom den nakna huden av Annelie Babitz, en självbiografisk roman om livet på en strippklubb som jag hade jättehöga förväntningar på men som gör mig så besviken. Hon är pladdrig, deskriptiv och upprepar sig ofta (kukar, kokain, musik, kukar, kokain, musik o.s.v.) och läsningen går knackigt. Jag saknar ett djup som hade kunnat finnas där och jag funderar på vad det är hon egentligen vill ha sagt – och om hon ens vet själv vad hennes syfte var.

På Lyckostigen 3 i en liten, sliten landsortshåla bor Johanna med sina två tonårsdöttrar. Livet är ett slitgöra: hon jobbar som behandlingsassistent och sedan skilsmässan flera år tidigare är ekonomin ett stort gissel. Hon hankar sig fram och klarar sig nätt och jämnt tack vare extrapengar från barnens far, Kalle, som drog till Stockholm och skapade sig ett nytt liv. I Stockholm bytte han ut Kalle mot Calle (denna ändring från K till C är på något sätt hela grejen i ett nötskal) och träffade Fanny, som han precis blivit sambo med på en av stadens finare adresser. Sina barn träffar han var tredje helg, men relationen är ansträngd och han lär aldrig riktigt känna dem, något han kompenserar med att överösa dem med dyra märkeskläder. På grund av sin klassresa vill Calle inte längre kännas vid sin bakgrund överhuvudtaget: i hans nya liv, som till stor del definieras av dyra kläder och fina bilar, finns det inte plats för någon landsortshåla. Fanny, å andra sidan, är uppväxt i den övre medelklassen och rör sig vant i dessa miljöer. Hennes vänner märker att Calle inte riktigt hör hemma där och hon måste konstant försvara honom och deras relation, samtidigt som hon själv ifrågasätter den – hon vet ingenting om Calles liv före henne, vilket hon sörjer.

Nådastöten inträffar när Calle drar in de extrapengar som han sedan skilsmässan betalat ut till Johanna, men som en skänk från ovan vinner hon tjugo miljoner på Joker. Först har hon inte en tanke på att flytta, men yngsta dottern har det jobbigt i skolan och så hittar hon en vindsvåning i samma hus som Calle bor i – så varför inte? Så kan barnen få en nystart och träffa sin far lite oftare. Omställningen blir jobbig för Calle, som helst av allt vill att Johanna ska isolera sig i sin vindsvåning och inte prata med någon, och alla inblandade blir tvungna att fundera på sin syn på sig själva och andra.

Hur får man en bonusfamilj att fungera? Hur viktig är ens ursprung och bakgrund? Handlar samhällsklass bara om statusprylar? Kan man någonsin göra en klassresa och till fullo passa in i sitt nya sociala sammanhang? Anna Fredrikssons bladvändare väcker en mängd känslor och mycket intressanta frågeställningar. Hon skriver lättillgängligt och karaktärerna är trovärdiga: jag kan så väl identifiera mig med Sara, Johannas yngsta dotter; jag förstår att Fanny känner sig vilsen inför Calles bakgrund och jag förstår varför Calle så gärna vill glömma allt. Att varken Johanna eller Calle beter sig riktigt okej väcker ytterligare funderingar: det känns inte riktigt bra att Johanna flyttar in i samma fastighet som Calle – det hade ju fungerat alldeles utmärkt med ett boende en bit därifrån – men Calle försöker å andra sidan hantera situationen genom att förmana Johanna att hålla en låg profil och inte bli kompis med deras gemensamma grannar. Fanny hamnar lite i kläm men hanterar situationen med bravur – en så fin person med ett stort hjärta, en karaktär som bara växer i takt med läsningen. Det enda som skaver lite är att slutet inbjuder till en fortsättning!

Anna Fredriksson har varit verksam som manusförfattare sedan 1992 och på hennes meritlista finns bland annat TV-serierna Rederiet och OP7 (två av mina favoritserier när det begav sig) och filmen Sprängaren, baserad på Liza Marklunds roman med samma namn. 2011 debuterade hon som romanförfattare med Sommarhuset. Anna har en hemsida här men hon är främst aktiv på Twitter.

Diana är en ung, rik, snygg och mycket känd arvtagerska till en internationell hotellkedja och Rio de Janeiros mest prestigefyllda hotell. Hon är dyrkad för sin stil och beundrad av falska vänner som egentligen inte känner henne utan endast bryr sig om hennes frisyr, kläder och dyra bil. Dianas dröm var att bli författare, men eftersom endast det bästa är gott nog valde hon i stället att bli advokat – när boken börjar har hon precis erbjudits jobb på de två bästa advokatfirmorna i hela staden – i stället för att riskera att inte bli något mer än en högst medelmåttig författare. När hennes mor avlider får Diana reda på att hon har en tvillingsyster – Maria – som hennes far försvann med när Diana och Maria bara var ett år gamla. I hela sitt liv har Diana trott att hennes far var död – hennes mor hade till och med låtit resa en gravsten. Nu måste Diana ge sig ut på jakt efter Maria – och det är bråttom, eftersom Maria har hotat att begå självmord om hon inte får tag på sin mor, som nu alltså är död. I sitt sökande träffar hon en synsk tiggare och en pretentiös gatukonstnär innan hon hastar iväg till Istanbul där hon måste lära sig tala med rosor.

Bokens budskap är fint – man ska hitta sin identitet i sig själv, vara sann mot sig själv och inte förlita sig på dyra, ytliga prylar och falsk beundran från människor som lockas av sådant – men utförandet är det desto värre ställt med: karaktärerna är stereotypa, överdrivet dramatiska och saknar nyanser; språket är styltigt och klyschigt och författaren litar inte på sin läsare överhuvudtaget. Bortsett från Dianas snobbiga attityd och emotionella vågspel och den pretentiösa gatukonstnärens tendens att överanalysera allt så händer det inte särskilt mycket: det är först efter halva boken som Diana skrider till handling och inte ens då förflyttar sig dramatiken från Dianas tankevärld till verkligheten. Slöseri med tid i pappersform – tur att den i alla fall gick snabbt att läsa.

Serdar Özkan kommer från Istanbul i Turkiet men har pluggat företagsadministration och psykologi i USA. Han är författare på heltid sedan 2002 och skriver romaner som handlar om att finna meningen med livet. Debutromanen Rosens röst har översatts till 43 språk, hamnat på topplistor över hela världen och liknats vid Alkemisten av Paulo Coelho.

Ivan (som även kallas ”Van”) – mångsysslare, vagabond och erfaren bokhandlare – har till slut hamnat på skidorten Méribel, där han innehar en anställning som expedit och bokansvarig i en liten bok- och pappershandel. Där har han försökt göra verklighet av sin dröm om en bokhandel med goda romaner och hans initiativ uppskattas av en liten skara besökare, men hans chef upptäcker att försäljningen sjunker: på en liten semesterort söker folk i allmänhet efter annan läsning en den som Ivan vill erbjuda och Ivan förlorar det förtroende han haft i flera års tid. Dock finner han en själsfrände i Francesca, som har besökt bokhandeln några gånger och sett hur Ivans idéer går stick i stäv med hans chefs. Även hon när en dröm om en bokhandel med bara kvalitetslitteratur. Hon har startkapitalet och vet vad bokhandeln ska heta – nu fattas bara bokhandlaren: Ivan! På mindre än en vecka hinner Ivan och Francesca rita upp ramverket för sin bokhandel: Au Bon Roman ska öppnas i Paris och ska saluföra alla de romaner som ingen talar om och sortimentet utses av åtta hemliga lektörer, alla verksamma som författare.

Efter intensiva förberedelser slår Au Bon Roman upp portarna – och blir en succé! Men alla är inte glada. En del av de författare och förlag som inte ingår i Au Bon Romans sortiment blir vansinnigt provocerade – trots att specialbokhandlar med nischade sortiment inte är något nytt under solen – och snart angrips bokhandeln anonymt på internet och i dags-, kvälls- och veckopress. Angreppen eskalerar dessutom och kulminerar i hot, sabotage och potentiellt dödliga angrepp mot fyra av urvalskommitténs medlemmar.

Drömbokhandeln inleds med de tre allvarligaste angreppen mot kommittémedlemmar och utgörs därefter till större delen av det samtal som äger rum mellan Ivan, Francesca och Heffner, utredare vid polisen. Cossé växlar mellan olika tids- och berättarperspektiv: en episod återberättas, en annan får läsaren uppleva i nutid; vissa saker berättas av Van eller Francesca, andra av den berättarröst som då och då skymtar i berättelsen (och får sin förklaring i slutet, även om jag hade mina aningar ganska länge). I mitt tycke ett kreativt grepp som förstärker berättelsens liv och spänning.

Jag brukar försöka låta bli att ha alltför stora förväntningar på saker – man landar mjukare då – men när jag fick höra talas om Drömbokhandeln kunde jag inte låta bli: en bok om två bibliofiler och en bokhandel med goda romaner som affärsidé – kan man som bokbloggare, bibliofil etc. förhålla sig neutral till något sådant? Nej. Mina förväntningar var således skyhöga. När boken blev försenad stillade jag min nyfikenhet något med recensioner av amerikanska bokbloggare, varav vissa var svalt inställda – det var det icke-linjära upplägget som vållade bryderier – vilket inledningvis väckte en oro i mig som dock visade sig vara obefogad. Boken är helt enkelt underbar! De bibliofila karaktärerna ger en känsla av samhörighet, idén om en mysig bokhandel med goda romaner är inspirerande och intrigen är spännande. När slutet närmade sig uppstod en känsla av vemod: å ena sidan ville jag veta hur romanen slutade, å andra sidan ville jag att Drömbokhandeln aldrig skulle ta slut.

Jag har även recenserat Drömbokhandeln på LitteraturMagazinet.

Detta är en mycket konstig liten roman. Den är ett långt brev från det anonyma berättarjaget till den man hon just träffat samtidigt som hon egentligen var på väg att försöka försvinna; samtidigt är den också en rasande uppgörelse med kvinnligheten och barnnormen. Det förhåller sig nämligen så, att berättarjaget föddes utan äggstockar. Därför anser hon att hon inte är någon riktig kvinna, varför hon hela tiden ställer sig utanför – och medelst höga klackar rör sig ovanför – gruppen kvinnor. Hon är kall och arg och beter i största allmänhet på ett sådant sätt som kvinnor inte förväntas bete sig på. Hon hävdar själv att hennes sterilitet är en ”lycklig tilldragelse” – men varför är hon då så arg? Varför denna negativa identifikation? Jag tror att hon måste identifiera sig med det hon inte är, eftersom alla andra kräver att få definiera henne utifrån vad de tror att hon är. Ingen riktig kvinna är – sin lilla uppenbarelse till trots – onekligen ett mångfacetterat verk, där jag identifierar mig med en del facetter samtidigt som jag verkligen inte håller med vissa andra och jag är inte säker på att jag till fullo uppfattat dem allihop. En bra bok, om än något av det märkligaste jag läst – och modigt av Virginie att låta en kvinnlig karaktär göra precis tvärtom mot vad som förväntas av henne.

Hos Annika hittade jag en enkät om skrivande!

1. Hur gammal var du när du lärde dig att skriva? Enligt mitt minne var jag 3,5 år, eller möjligen fyra. Det var i alla fall långt innan både skolan och förskolan/sexårsverksamheten började. Jag minns hur det gick till: jag lyckades skriva ”boll” och fick konstaterat av min äldre syster att det var rätt, och efter det kunde jag inte sluta sätta samman bokstäver till ord.
2. Tyckte du om att skriva uppsats i skolan? Kommer du ihåg något du skrev under skoltiden t.ex. en uppsats eller berättelse. Vad handlade den om? Uppsatsskrivande existerade inte under min grundskoletid, med undantag från ett större projekt i nionde klass (jag skrev om HIV). Det var däremot ganska vanligt när jag pluggade på Komvux i Helsingborg för där avslutades varje kurs med en uppsats (bl.a. presterade jag en uppsats om psykopati som avslutning på B-kursen i psykologi). På universitetet har jag skrivit om stress och utbrändhet (A-uppsats i psykologi), mäns attityder till sin egen ingrupp (B-uppsats i psykologi), flickor med ADHD (litteraturstudie i psykologi), samt fanfiction och graderingar av Harry Potter-fanfiction (B-uppsats i min nuvarande utbildning).
3. Hur kommunicerar du bäst – muntligt eller skriftligt? I skrift, alla gånger!
4. Har du skrivit dagbok någon gång? Berätta någonting om ditt dagboksskrivande. I omgångar när jag var yngre, mer eller mindre seriöst. De senaste tio åren bara i bloggform. Finns inte så mycket mer att säga egentligen.
5. Har du en “skrivförebild”? Vem? Det där med förebilder är inte riktigt min grej …
6. Vänster- eller högerhänt? Högerhänt.
7. Vad karakteriserar dig som skribent? Styrkor och svagheter? Jag är absolut allergisk mot stavfel, slarvfel och andra tramsiga fel, så jag kollar gärna efter sådant under tiden jag skriver och flera gånger när jag är klar. Tyvärr blir man ju hemmablind, så ofta smyger sig ofta minst ett fel i varje längre text jag skriver och det är lika irriterande varje gång. Jag skriver fort och är bäst under press.
8. Vilken av dina texter som du har skrivit under årens lopp är du mest nöjd med? Min uppsats om psykopati, tror jag.
9. Har du upplevt ett riktigt skrivflow (dvs. när du har varit så inne i skrivandet att du glömt bort tid och rum) någon gång? Berätta! Nej, tyvärr inte.
10. Har du upplevt en rejäl skrivkramp? När? Hur kändes det? Ja, när jag läste litterärt skapande förra terminen fastnade jag totalt på en uppgift. Känslan är väl närmast jämförbar med förstoppning. Det löste sig den gången genom att jag helt enkelt skapade en karaktär med skrivkramp. Jag blev godkänd.
11. Har du någon gång läst en text som du önskar att du hade skrivit själv? Vilken? Varför? Ja, hela tiden! Allt från böcker till krönikor och debattinlägg.
12. Vilken typ av text tycker du bäst om att skriva (t.ex. novell, krönika, blogginlägg osv)? Blogg är verkligen min grej. Jag har annars svårt att upprätthålla någon sorts skrivande, men med bloggen ”måste” man liksom.
13. Minns du något som en responsgivare har tipsat dig om (vad gäller ditt skrivande). Har du fått respons som du aldrig kommer att glömma? Iaktta varsamhet i valet av tempus! Sen får jag ibland en del kritik för mitt bruk av annan interpunktion än punkt och komma, men det tar jag med ro eftersom jag har Svenska skrivregler på min sida.
14. Har du författardrömmar? Har du påbörjat (och kanske avslutat) en roman någon gång? Nu, i och med min utbildning, har jag börjat leka med tanken att kanske försöka ge ut en bok (före utbildningen hade jag inte en tanke på något dylikt). Någon roman blir det nog inte, men väl kanske en novellsamling eller något åt det självbiografiska hållet (ivrigt påhejad av min mor). Jag föredrar liksom att befinna mig bakom boken och författaren (på samma sätt som jag föredrar att befinna mig bakom kameran).
15. Har du varit med i en skrivtävling? Ja, faktiskt. I en poesitävling som jag tror att stadsbiblioteket höll i. Detta var i mitten av 90-talet.
16. Har du blivit publicerad? Räknas debattinlägg i tidningen? Annars nej.
17. Bloggar du? Vad tycker mest om att skriva om i din blogg – har du ett favorittema? Böcker naturligtvis! Och så skriver jag gärna om vår hund och så lite om heminredning.
18. Hur ser din handstil ut? Beskriv! Jag kan visa! Här!
19. Var hittar du inspiration till ditt skrivande? När blir du inspirerad att skriva? Pass. Viljan finns där, eller så gör den det inte. Finns den där så skriver jag, men ibland har jag ingen lust alls att ens befatta mig med det egna skrivandet så då låter jag bli och det är precis lika okej.
20. Vad tycker du är svårast med att skriva? Ingången. Och att bli nöjd.
21. Var sitter du helst när du skriver? Har du en favoritplats? Soffan, samma plats som jag läser på.
22. Har du några favoritord när du skriver, s.k. “darlings”? Allt som klingar akademiskt …
23. Är du en språkpolis? Brukar du reagera på andras skrivande? Har du några “allergier” när du läser andras texter? Vilka? Ja, verkligen! Jag är allergisk mot stavfel, faktafel, korrekturfel, syftningsfel, felaktig användning av ”fina ord”, etc. etc. etc.
24. Gemensamma skrivprojekt: är du duktig på att skriva tillsammans med andra, t.ex. grupparbeten, eller föredrar du att skriva själv? De flesta uppsatser på universitetet har jag ju skrivit i grupp och det har gått bra, nu senast var det riktigt trevligt, men jag föredrar nog att vara själv.
25. Vilket språk föredrar du att skriva på? Svenska. När jag var yngre föredrog jag engelska, men nyhetens behag, liksom.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vilken bok/vilka böcker som kommer att publiceras under 2011 ser du mest fram emot och varför?

Simona Ahrnstedt är ett namn jag aldrig hört förr. I alla händelser debuterar hon med romanen Överenskommelser som påstås ”sakna motsvarighet på den svenska marknaden”, så den måste man ju titta på. Den kommer nu i februari. I mars släpper David Eberhard sin tredje bok: Normalt? heter den (men jag kommer nog att vänta tills den kommer i pocket). Trots att han har en förkärlek för förenklingar så gillar jag hans jävlar anamma så det ska bli intressant att se vad han använder den till den här gången. I april kommer Hatet mot muslimer av Andreas Malm i pocket och den kommer definitivt att hamna i min bokhylla, den handlar om Europas främlingsfientliga partier och islamofobi och konsekvenserna därav, och till min stora glädje kommer även ett nytt seriealbum från Nina Hemmingsson: Mina vackra ögon släpps i maj. Och så vidare, och så vidare; jag hade nog kunnat rabbla titlar hela natten …

På kursen Litterärt skapande fick vi i uppgift att läsa om vår favoritroman och leta efter dramaturgiska vändpunkter, välfunna formuleringar och annat som gör att boken engagerar oss. Jag valde Pompeji av Maja Lundgren – inte min favorit när jag läste den, men jag har upptäckt att Maja och hennes böcker kräver eftertanke. För uppgiften hade vi bara 3000 tecken (inkl. mellanslag) på oss att tala för vår bok, och nedan följer resultatet av min omläsning.

Första gången jag läste Maja Lundgrens Pompeji tyckte jag att hon hade svårt att komma igång, att bestämma sig för vilken riktning hon ville att boken skulle ta. Nu förstår jag att så inte var fallet. Maja är helt på det klara vad hon sysslar med men medveten om att hennes förkunskaper är större än den genomsnittliga läsarens, varför boken måste inledas på det sätt som den gör: läsaren bör ju få ut mesta möjliga.

De första kapitlen – Övergångssten I-V samt Vesuvius kärleksbrev – handlar om livet och föreställningar i antikens Pompeji och om vulkanen Vesuvius, och Toleranströskel I-II behandlar under antiken vanligt förekommande företeelser som vi moderna människor kan ha lite svårt att smälta: grov könshumor och garum. Därefter börjar berättelsen om livet i Pompeji strax innan Vesuvius ödesdigra utbrott år 79 e. Kr.

Maja berättar i presens: naturligtvis medveten om att det som sker skedde i förfluten tid, men levandegjort som ett nu. Ibland betraktande och förklarande, ibland mer mitt i och närvarande om än fortfarande observerande. Omväxlande berättar hon om hur staden ser ut och vad hon förmodligen hade sett om hon hade promenerat där år 79, omväxlande använder hon dialogformen för att ge stadens folk liv. Dialogerna är för det mesta mycket enkla, så som människor pratar mest. Ett exempel från sidan 80; mimaren Methe samtalar med sin bästa vän, spinnerskan Amaryllis:

– Du Amaryllis.
– Ja.
– Jag är kär.
– Inget allvarligt?
– Jo.
– Jaha. Och vem är det då?
– Chrestus.
– Nä!
[…]
– Vad är det med Chrestus då?
– Jo kuken är hård, men hjärtat, det är mjukt.
– Trevligare än tvärtom, medges! Är det besvarat då?
– Inte ett skvatt. Men jag ger inte upp förrän jag vunnit hans kärlek! Han är så snäll!
– Snäll av svaghet, dumhet, feghet, skenhelighet, eller verkligt verkligt snäll?
– Verkligt verkligt snäll.
– Det där låter inte som en fututor, det låter som nåt du drömt ihop åt dig. Hittar du en till så dra dig inte för att tipsa din hulda väninna.

Genom att leka med ord tycker jag, som älskar ordlek, att hon skapar engagemang. På sidan 31 finns flera representativa exempel (min fetstil, Majas kursivering):

Bene felat betyder inte haltar, utan suger bra. […] Bortsett från detta har pompejanerna en väl upparbetad kiss- och bajshumor. Överhuvudtaget en väldigt kroppslig humor. Jag gillar det. Om ni inte gör det, så betänk åtminstone att det är historiskt korrekt. Eller stoppa upp huvet och läs något i edra egna annaler.

Miljöskildringar och personporträtt är enkla, det mesta beskrivs i stora drag. Författaren stannar ibland upp vid enstaka detaljer utan att ge dem onödigt mycket uppmärksamhet och hon blir aldrig pratig (jfr. Dennis Lehane), vilket inte heller behövs då historien talar för sig själv och ger en bild av pompejanerna och livet i staden utan att författaren måste gå in och detaljbeskriva för läsaren hur det var. Boken avslutas med dedikationer till folket i Pompeji och det framgår att boken har en verklighetsförankring.

Hon är finurlig, den där Maja.