..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Boken inleds med att Fanny Ambjörnsson intervjuar småbarnsföräldrar och här framkommer en tydlig paradox: föräldrarna vill helst inte klä sina döttrar i rosa, och att klä sönerna i rosa är fullkomligt otänkbart, men vill ändå att barnen ska ha kläder som är könsmarkerande, så att man ser deras könstillhörighet. Rosa är en färg som, till skillnad från de flesta andra färger, är späckad med fördomar och föreställningar: på flickor är rosa en färg som vi förhåller oss till och pratar om, även om vi inte alltid är så positivt inställda, medan rosa på pojkar betraktas som i det närmaste onämnbart och i alla händelser är lite skrattretande. Föreställningen sträcker sig dessutom bortom den rosa färgen till symboler och accessoarer som kan förknippas med flickor och att vara flicka. En ”rosa fas” är något alla flickor har och att lämna den är att bli stor: stora flickor och vuxna kvinnor har inte rosa eftersom färgen associeras med barndom och naivitet. Därefter går Fanny över till att undersöka män som bär rosa och konstaterar att en man i rosa utstrålar självständighet, självförtroende och mod, men att färgen även kan användas för att framstå som lite mjuk och på så sätt kunna erövra anseende, utrymme – och makt. Avslutningsvis undersöker Fanny feministiska grupperingar som på olika sätt använder sig av färgen rosa, till exempel femme-inister som använder sig av feminina attribut som de blandar med en kaxig attityd för att på så sätt rubba föreställningar om hur kvinnor ”ska vara”. Fanny varvar sina observationer och intervjuer med vad andra forskare kommit fram till och flikar då och då in scener från filmer, TV-serier och litteratur. Hon konstaterar att rosa är en färg man ska undvika om man, som kvinna, vill uppfattas som seriös, eftersom färgen är förknippad med kvinnligt kodade egenskaper som uppfattas som negativa, till exempel svaghet och trivialitet. I förlängningen leder detta till återskapande och cementering av en maktordning där det som är manligt är överordnat det som är kvinnligt. Fanny menar även att jämställdhet främst resoneras kring som om det vore ett kvinnligt projekt: det är flickornas roll som problematiseras och ska förändras och det är kvinnorna som driver frågorna; det är kvinnorna som ska ta sig in på manliga arenor och pojkar och män antas klara sig på egen hand enkom för att de är män och därför antas ha förutsättningarna med sig från början. I boken avhandlas även rosa som klassmarkör, heterosexualiseringen av barn och bögskräck.

När jag var yngre var mina favoritfärger blått och svart, men de senaste tio åren har lila varit min favoritfärg. På andra plats kommer rosa. Jag har helst lila kläder, men kan lika gärna ha rosa och som ni kan se så är min blogg rosa. Jag bor i Lund och här ser man ibland datateknikerna på Lunds tekniska högskola (LTH) i sina rosa overaller, till synes obrydda om färgens ”laddning”, och samma dag som jag läste om Rosa – den farliga färgen i Ordfront gick jag på restaurang och satt i samma lokal som fyra män i varierande åldrar som alla hade minst ett rosa plagg på sig. Bortsett från att jag favoriserar rosa i egenskap av att den är min favoritfärg nummer två och gärna ser att alla barn får tillgång till alla färger och att fler människor bär rosa – oavsett ålder och kön – finner jag att rosa, för mig personligen, saknar den där laddningen som den, enligt Fanny Ambjörnsson, har. Från mitt perspektiv tycker jag att Fanny Ambjörnsson lägger väl mycket betydelse i en färg. En färg! Men med det sagt så vet jag mycket väl att mitt perspektiv kan vara i minoritet. Om inte annat så märker jag ju av det genom mitt jobb med barnböcker och den omvärldsbevakning jag ägnar mig åt där. Ur vetenskaplig synvinkel anser jag att Fanny Ambjörnsson är alltför selektiv i sitt urval och för ett lite väl tillspetsat resonemang: de tvärsäkra slutsatserna är många – trots det tunna materialet – och ”tolkningarna” är många, varför Rosa – den farliga färgen snarare bör ses som ett debattinlägg eller diskussionsunderlag.

Helt apropå människors färgpreferenser så har jag diskuterat saken med människor i min omgivning och misstänker att färgseendet kan påverka vilka preferenser man har. Människor är trikromater, vilket innebär att vi ser färger med tre olika sorters tappar (trefärgsseende). Färgblindhet beror på att vissa tappar inte fungerar som de ska; fler män än kvinnor är färgblinda (dikromater) eftersom anlaget är recessivt och sitter på X-kromosomen. Forskaren Gabriele Jordan konstaterat att en del kvinnor är tetrakromater – dessa har fyra olika sorters tappar i stället för tre – vilket innebär att de kan se 100 miljoner färger i stället för ”bara” en miljon som trikromaterna. Hon antar även att endast kvinnor kan vara tetrakromater, eftersom fyrfärgsseende beror på en mutation i en av X-kromosomerna, som ju kvinnor har två av – samma mutation som gör män färgblinda, eftersom de endast har en X-kromosom.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Fyll i luckorna: Ponera att du befinner dig i ditt favoritland [...] där du sitter på en restaurang tillsammans med [...]. Ni äter [...] och dricker [...]. Helt plötsligt får du en ingivelse att vända blicken mot baren. Där står din favoritförfattare [...] som höjer glaset mot dig, ler spjuveraktigt och börjar vinka dig till sig med lillfingret. Vad händer sen?

Skitsvår jerka! Verkligen! Jag är dessutom inte särskilt berest och ibland ganska tafatt. För enkelhetens skull stannar jag i alla fall kvar i Sverige – kanske på min favoritrestaurang Rauhrackel i Lund, eller kanske någonstans i Stockholm – med maken och kanske JP och/eller VE eller varför inte en återträff med de kurskamrater jag nyss gick ut kandidatkursen med? Om vi befinner oss på Rauhrackel så äter jag i alla fall grillspett och dricker cider. I baren står … Fredrik Lindström? Maja Lundgren? Båda kan nog vara spjuveraktiga när de är på det humöret. Vad som händer sedan? Vi pratar böcker, såklart! Böcker och språk och bokmässa!

Mina arbetskamrater har utsett mig till kommunikationsbärare (d.v.s. ansvarig för kallpratet under arbetstid). ”Prata”, säger de stup i ett. ”Vi har inte setts på två veckor, något måste du ha att prata om!” Här kan man ju tycka att arbetskamraterna borde initiera diskussion om de nu är så pratglada, men de gör de alltså inte. I alla fall inte med mig, men gärna med varandra.

Nu kan man ju tro att jag är ointresserad, snorkig, otrevlig, elitistisk eller kanske rentav autistisk. Jag är inget av det. Tvärtom, faktiskt. Jag är bara jättedåligt på kallprat (särskilt när jag jobbar så tidigt på helgmorgnarna att alla fortfarande sover när jag kommer hem). Jag förstår liksom inte riktigt vitsen. Att prata om vädret känns ju lika givande som ”dagens outfit”; det har knappast undgått mina arbetskamrater att det är vårvärme på dagen och minusgrader på natten eftersom vi bor i samma stad allihop, men jag försökte mig ändå på att påtala det fina vädret. Vidare förklarade jag att jag inte har gjort så jättemycket under de två veckor som har gått, att jag mest har korrekturläst och att jag nu ska skriva C-uppsats. Detta resulterade i – ingenting.

Här är mer bits and pieces från de gångna veckorna:

Jag träffade en läkare som menade att lite acne väl inte är så farligt. ”Det är en alldeles rimlig invändning – om patienten är 17 år!” sade jag. ”Du vet väl att Roaccutan har vissa biverkningar?”  förklarade han pedagogiskt. ”Ja”, sade jag. ”Jag har full koll och det mesta känns faktiskt mer lockande än acne vid nästan 30 års ålder.” Så är ju Roaccutan licensbelagt, så nu väntar jag på en remiss till hudkliniken.

Jag väntar även på en remiss till röntgen eftersom jag tänkte fixa mina tänder.

Apropå att fixa saker så är jag lite road av att det anses mer okej att fixa acne och sneda tänder än andra saker som kan vara kosmetiska men inte nödvändigtvis behöver vara enbart det – precis som acne och sneda tänder kan vara problematiskt ur en mer praktisk synvinkel.

I fredags satt jag och var snygg på Rauhrackel. Måste ju fira att det var löning. Jag åt ryggbiff och så såg vi Ted Mosbys doppelganger.

Jag bytte till sommardäck i förrgår, handbromsen måste justeras och jag har 200 mil kvar till kamremsbyte.

Gårdagens outfit: arbetskläder.

Senaste bokinköp: Undersökningen av Kristina Hultman.

Flygresor.ses kräkreklam är min favorit just nu, men den här reklamfilmen tycker jag inte alls om.

Jag upptäckte nyss att Rex har varit med på Cuteoverload.com. För jättelänge sedan. Enligt YouTube är klippet mer populärt i Norge och USA än i Sverige. Klippet har även lagts upp på Dogasaur och har till och med nått Japan. För två år sedan blev jag faktiskt kontaktad av produktionsbolaget Formulation Inc. som gör ett underhållningsprogram för Nippon Television Network (NTV) som heter Shimura Zoo. De ville visa videoklippet i programmet, vilket jag gav tillåtelse till.

Det är oroande, ur jämställd- och jämlikhetssynpunkt bland annat, att Rozas misshandel av Rodney (i Big Brother) försvaras, skämtas bort och slätas över av bland annat programledaren Gry Forssell.

Dag 1: En nytagen bild på, och 15 intressanta fakta om, dig själv.

Inte precis nytagen, men jag fastnar sällan på bild så det fick bli den här!

1. Jag är yngst av tre syskon (f. -84; syster f. -79 och halvsyster f. -65). Yngstabarn blir ofta kreativa, rebelliska och streetsmarta individualister. Det kan jag väl gå med på.

2. Jag är född i Vattumannens tecken, vilket, för den som tror på astrologi, innebär att jag är en egensinnig nytänkare som är före min tid och väljer att gå min egen väg. Bestämd och rebellisk är karaktärsdrag som beskriver en vattuman. Jag kan gå med på den beskrivningen också.

3. Jag gick bara ett år på gymnasiet och läste in resten av gymnasiet på Komvux.

4. Jag svär lite för mycket, men tycker själv att det låter illa och försöker bättra mig. Det började (eller blev i alla fall värre) när jag tog ett studieuppehåll från universitetet, där jag lagt mig till med ett akademiskt språk, och började jobba som lokalvårdare.

5. Jag jobbar, som sagt, som lokalvårdare. Jag har varit anställd i 2,5 år (juni 2008) men är deltidstjänstledig sedan snart ett år tillbaka p.g.a. studier. Jag jobbar 2-3 helger i månaden och städar då en restaurang.

6. Jag är 176 cm. lång. Jag gillar att vara lång och har inget emot platåskor eller höga klackar.

7. Jag har skostorlek 39,5 i Converse; 40 i arbetsskor och 41-42 i alla andra skor. Jag gillar att ha stora fötter, trots att jag ibland har problem att hitta skor. En stor fördel är att jag kan handla på herravdelningen också.

8. Jag har, enligt optikern jag gick till när jag var 19, varje studentstads vanligaste synfel (hyperopi, d.v.s. översynthet, och lite svårt att ackommodera) och använder läsglasögon med styrkan +1,25 dioptrier. +1,0 fungerar också (i brist på +1,25 som bara går att få hos optiker), men +1,25 är naturligtvis bekvämast.

9. Från början var planen en kandidatexamen i psykologi. A-uppsatsen handlade om stress och utbrändhet, B-uppsatsen handlade om ingruppsattityder, och så hann jag med en litteraturstudie om flickor med ADHD också innan jag bytte spår.

9. Min favoriträtt är kycklingfilé på indiskt vis: masala, malai, sizlar eller karai – men det får gärna vara kryddat med hänsyn till att vi befinner oss i mellanmjölkens land (med andra ord: lagom).

10. Jag gillar inte ost på pizzan och jag äter inte fisk eller skaldjur.

11. … på pizzan vill jag däremot ha tomatsås, champinjoner, oliver och oregano (och tzatziki vid sidan av) eller tomatsås, champinjoner, ananas och jordnötter.

12. Jag vill lära mig tyska bara så att jag kan läsa Der Vorleser på originalspråket. Jag har inte läst den på svenska, men jag har sett filmen.

13. Jag är lätt ansiktsblind (prosopagnosi). Det innebär att jag har svårt att lägga ansikten på minnet, att känna igen vissa personer som dyker upp i ett annat sammanhang än där jag är van vid att se dem och att jag kan ha svårt att särskilja två personer som har liknande drag (där ”drag” kan vara något så enkelt som att båda har liknande frisyr och hårfärg). Jag har lite olika strategier för att minnas bättre – det är t.ex. lättare att minnas någons stil eller hårfärg. Ibland konstaterar jag att människan A är lik människan B och om sannolikheten för att de två ska befinna sig i samma rum samtidigt är icke-existerande går likheten att använda som minnesregel. En del människor minns jag, av någon konstig anledning, helt utan associationer eller minnesregler.

14. Jag är tämligen hopplös på att laga mat, men desto bättre på att baka.

15. Mitt specialintresse sedan barnsben är (vissa aspekter av) andra världskriget (nämligen nazism och Förintelsen).

I måndags åkte vi på kombinerad nytto- och semesterresa till Stockholm; vi kom hem i eftermiddags. Vi bodde på Scandic Park på Östermalm (Karlavägen) där personalen mest verkade tycka att det var jobbigt att deras fina hotell beboddes av studenter, så nästa gång blir det nog något annat hotell och boende till ordinarie pris; det var nog inte en tillfällighet att vi hade hotellets tak som enda utsikt – det är vissa bestämda rum som tilldelas studenter. Alla kan boka alla rum, men alla rum kan inte bokas av studenter. På måndagskvällen åt vi på Sjätte Tunnan (Stora Nygatan 43 i Gamla stan), en av våra favoritrestauranger. De ändrar sin meny varje år och det enda som återkommer är honungsglaserade revben. Förra året var menyn lite tråkig, men i år var det mycket bättre, bl.a. erbjöds älgfärs med rotmos och gräddsås. Mycket gott! På tisdagen, efter en förmiddag på Riksarkivet där jag assisterade som fotograf, besökte vi Historiska museet och tittade på utställningen om Sveriges historia. Tyvärr får den anses vara något av en besvikelse: vikingatiden har fått ett rejält utrymme, på bekostnad av senare epoker, liksom kyrkohistorien. Stormaktstiden, någon? Kalmarunionen? Svensk-norska unionen? Världskrigen? Nutidshistoria? Tur att vi fick gå in på studentbiljett, så känner man sig inte fullt så lurad. På vägen hem hittade vi en liten trevlig thailändsk restaurang på Nybrogatan 44 (Östermalm); Bangkok Cuisine. Fräscht och gott och inte alls dyrt. Därefter gick vi in på ICA Esplanad runt hörnet och köpte en flaska Coca Cola, så nu har jag handlat på rik-ICA också.

För den som är intresserad av kändisar så hamnade vi på samma flyg som Patrik i Boston Tea Party när vi skulle till Stockholm, och på när vi skulle ut på måndagskvällen mötte vi Zlatan utanför hotellet; han verkade trött och var inte alls intresserad av att skriva autografer åt två kids som klängde på honom – inte alls konstigt med tanke på att han var i Kina så sent som i söndags. Det visade sig att hela landslaget bodde på samma hotell som oss, så utöver Zlatan har vi siktat Christian ”Chippen” Wilhelmsson, Olof Mellberg, Mikael ”Micke” Lustig, Behrang Safari, Kim Källström, Daniel Majstorović, Marcus Berg, Marcus ”Mackan” Allbäck (spelaransvarig) och så naturligtvis Erik Hamrén (förbundskapten), samt en och annan inte så synlig och känd spelare och diverse runt-omkring-folk. Något som inte smäller lika högt är att vi såg Stakka Bo på Bromma medan vi väntade på att få checka in, dock fick jag inte helt och hållet klarhet i om han skulle med samma flyg som oss.

Jag har läst alldeles för lite under dagarna i Stockholm och inget alls i boken jag hade med mig. Dock hittade jag en intressant liten bok på Riksarkivet: En liten bok om boken. Den fick naturligtvis följa med hem!