..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Jessica har varit smygkär i Arvid ett tag och det verkar som om känslorna är besvarade. Ikväll är det fest och han kommer att vara där – han hoppar över fotbollsträningen för hennes skull, och det är stort för Arvid missar aldrig en träning. Jessicas förberedelser är minutiösa och hon får hjälp av bästa kompisen Louise – ingenting får gå fel och ingenting får bli pinsamt, därför gömmer Jessica kondomerna som mamma Siv ger henne i skrivbordslådan. När Jessica och Louise kommer till festen är Arvid och hans kompisar redan där, de hänger i ett hörn av rummet; tjejerna värmer upp med alkohol (trots att Louise avråder: Arvid gillar kanske inte tjejer som dricker) och dans innan de vågar visa att de är där. Och så händer det. Arvid kommer fram och allt känns så rätt! De dansar och dricker och hamnar så småningom i ett sovrum. De fnissar och fumlar men Jessica jublar inombords, även om hon hade velat vara lite mer nykter. Efteråt somnar hon och vaknar av att någon ropar på henne att hon måste hjälpa Louise, som har druckit alldeles för mycket och ligger och spyr ute i trädgården. De går hem tillsammans och då avslöjar Jessica vad som hänt under kvällen, men i stället för att bli glad blir Louise irriterad – alla vet ju att man inte ska släppa till första kvällen! – något som väcker tvivel hos Jessica, en oro som sitter i tills hon träffar Arvid i skolan efter helgen. Louises farhågor besannas inte, men snart får Jessica något annat att oroa sig för. Vem som helst kan väl bli vrålförkyld, men förkylningen följs raskt av ett illamående som inte vill släppa, en trötthet som bara blir värre och värre och visst är mensen sen? Hon vet inte säkert, men det är nog ingen fara. För säkerhets skull köper hon ändå ett graviditetstest, som hon är helt säker på ska visa att hon inte är med barn och därmed bekräfta att det bara är ett virus eller kanske möjligen resultatet av stress.

Testet visar ett plus nästan direkt. För mamma Siv och alla andra är det självklart att Jessica ska göra abort, men själv är Jessica inte lika säker. Hon tycker att det handlar om vem man vill vara. Vill man vara en sådan som dödar sitt eget barn? När jag ser vilken riktning berättelsen tar, i och med att Jessica funderar på hur hon vill vara, blir jag först lite orolig: Jessica är 15 år gammal, naturligtvis borde abort vara det rätta valet, men sedan inser jag att det är ju det här jag gillar med Katarina von Bredows böcker (i alla fall i de två jag hittills hunnit läsa): hennes unga karaktärer gör inte alltid de val som läsaren eller bokens vuxna tycker är korrekta, bra, konventionella och rationella – men de resonerar, funderar och problematiserar kring sina val. Jessica blir mycket hårt ansatt av såväl sin mor som Arvids föräldrar, och mer eller mindre alla vuxna i sin närhet, som talar om för henne vad som väntar och hur mycket hon förstör både sitt eget och Arvids liv, så det är verkligen inte fråga om någon romantisering av (ungdoms)graviditeter. Att Katarina vid ett tillfälle låter Jessica konstatera att hon ”plötsligt har blivit meningsfull” och ”finns till för [att] bära ett barn in i livet” (s. 154), ser jag snarare som en konsekvens av den osäkra 15-åriga karaktärens ganska begränsade världsbild och livserfarenhet snarare än den anti-abortpropaganda som von Bredow har anklagats för i andra recensioner.

Sammantaget är Som jag vill vara en välskriven bok som engagerar – flera gånger ville jag sitta kvar och läsa i stället för att stiga av bussen eller tåget – även om slutet är lite väl lyckligt och tillrättalagt.

Jag är numera en av profilerna på LitteraturMagazinet! Man hittar mig här! Mitt första riktiga inlägg handlar om bibliotekshistoria och giftskåp, och ja, jag medger att jag har plockat Unni Drougges uttalande en aning ur sin kontext, men det erbjöd en bra ingång till ett resonemang om folkbibliotekens uppgift.

Som varande kulturvetare/förlagsvetare tycker jag naturligtvis att även den smalaste litteraturen och kulturen har ett självklart existensberättigande (liksom den breda); Unnis inlägg om kulturens utarmning är himla fint, dock kan jag konstatera att man får tänka lite olika beroende på om man rör sig inom förlags- eller bibliotekssfären.

Spetsig.se kommer naturligtvis att finnas kvar. Jag får göra någon uppdelning, exakt hur den ska se ut bestämmer jag allteftersom.

Nu ska jag städa, fylla diskmaskinen och göra lite andra nyttiga saker som har blivit försummade medan jag har roat mig med böcker, bloggar och litteraturmagasin.

Margarethas tonårsrevolt bestod i att hon började gå i kyrkan, trots föräldrarnas ogillande, och fortsatte med det även efter att hon flyttat hemifrån. Hon läste på socialhögskolan i Lund, en plats som vid den tiden sjöd av vänsterradikala grupperingar, varför hon var ganska ensam om sin religionsutövning. Efter några år träffar hon Sven, en blivande civilingenjör från ett religiöst hem. De gifter sig och vill ge sina barn den trygga gudstro som Sven växte upp med och som Margaretha inte upplevde i sitt barndomshem; de vill ta sin tro på större allvar och därför går de med i en frikyrkoförsamling i Helsingborg. Efter en tid utvecklas församlingen åt ett håll som Margaretha och Sven inte riktigt tycker om, varför de bestämmer sig för att de ska gå ur om ingen förändring sker. Och förändringen kommer. Församlingen får kontakt med den Osbybaserade församlingen Sion och det bestäms att församlingarna ska gå samman och bilda Kristet Center Syd (numera Kingdom Center), med Sions pastor som ledare. Inledningsvis har församlingen över 300 medlemmar som jobbar hårt – ideellt – för att etablera sig i trakterna kring Höör, mitt i Skåne. Margaretha och Sven tycker att det är spännande att få vara med och skapa något nytt och de blir så uppslukade av arbetet att deras vänner utanför församlingen börjar fatta misstanke, vilket de slår i från sig.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Pastorn utger sig för att kunna se andar och demoner. Han bestämmer sig för att Margaretha är full av dem och att hon därför är ansvarig för allt som är dåligt och ont i församlingen, men ger inga svar på vad hon kan göra för att bli bättre. I stället utsätts hon för allt fler, allt längre och allt våldsammare demonutdrivningar. När som helst kan hon bli påhoppad och misshandlad och allt hon gör är fel. Hon beskriver hur hon hela tiden måste tänka på vad hon gör och säger, sin klädsel, var hon befinner sig o.s.v. för att inte anklagas för att försöka ta auktoriteten i församlingen. Till slut smyger hon längs väggarna och håller sig ur vägen så gott hon kan. Ingen får umgås eller samarbeta med henne heller, eftersom hon påstås vara full av demoner. Hennes man, Sven, arbetar borta i veckorna och vet inte vad som pågår. Margaretha berättar inte, för hon vill inte att Sven ska bli orolig eller att han ska försöka prata med pastorn, vilket ju kan leda till att Margaretha råkar ännu värre ut.

Sedan tidigare har Margaretha problem med ryggen och de våldsamma andeutdrivningarna – eller ”befrielseprocesser” som det heter i församlingen – gör bara saken värre. 2003 får hon en plats på ett smärtrehabiliteringsprogram där hon bland annat har kontakt med en kurator. Margaretha säger inget om hur hon har det utan försvarar församlingen och det jobb hon utför där, men kuratorn märker att Margaretha inte mår riktigt bra och erbjuder henne en fortsatt samtalskontakt även efter att rehabiliteringsprogrammet är slut. Det är kuratorn som ser till så att Margaretha kommer i kontakt med psykiatrin första gången och snart reagerar även hennes husläkare, men Margaretha berättar ingenting. I stället fortsätter hon att försvara församlingen och menar att det i själva verket är ryggsmärtorna som gör henne deprimerad. Margaretha mår så dåligt att hon flera gånger tillfogar sig själv allvarliga skador, med sjukhusvistelse som följd, och till slut ställer Sven ett ultimatum: Antingen lämnar Margaretha församlingen, eller så lämnar han henne. Det blir vändpunkten och början på den långa vägen tillbaka till ett normalt liv.

Ett och ett halvt år tillbringar Margaretha på en sluten psykiatrisk avdelning. I perioder bevakas hon överallt och dygnet runt för att hon är så självmords- och självskadebenägen. Hon lider av ständiga mardrömmar och flashbacks och är länge övertygad om att hon verkligen är full av demoner. Diagnosen blir posttraumatiskt stressyndrom. Att skriva Om det så skulle kosta mig livet är hennes sätt att bearbeta det hon varit med om. Kapitlen är korta, koncisa och mycket självutlämnande och Margaretha reflekterar över, resonerar kring och analyserar sina upplevelser och det märks på sättet att skriva hur förvirrad och slutkörd hon var.

Ariel Levy var i 20-årsåldern när Britney Spears slog igenom, Charlies änglar låg på biotoppen och herrmagasinen började dyka upp i tidningshyllorna. Vid samma tid började kvinnor i alla åldrar klä sig alltmer utmanande och då ofta i kombination med bröstförstoringar, strippklubbsbesök och porrkonsumtion – de blev kvinnochauvinister: kvinnor med en dålig kvinnosyn som ser sig själva och andra kvinnor som objekt. Detta nya klimat, som anhängarna sade var rebelliskt och frigörande, kolliderade fullständigt med den miljö Ariel växt upp i: modern hade varit aktiv i 1960-talets radikala studentrörelser och hennes far hade varit rådgivare åt diverse organisationer som verkade för kvinnors rättigheter och rätten till abort. Ännu mer förvånad blev hon när hon tittade bakom kulisserna och upptäckte att inte sällan var kvinnor som arbetade där – och att de påstod att oanständighetskulturen var ett bevis för att det feministiska projektet redan blivit uppnått. För bara några decennier sedan hade kvinnorörelsen demonstrerat mot Playboy – idag skaffar kvinnor silikonbröst och bär Playboy-kaninen som ett tecken på frigörelse. ”Hur kunde kulturen förändras så radikalt på så kort tid?” undrar Ariel Levy och beslutar sig för att ta reda på svaret. Hon reser runt i USA och träffar alla möjliga människor som hon diskuterar sex, sexighet och oanständighetskultur med, bland annat produktionsteamet bakom Girls Gone Wild – en videoserie där unga, ofta onyktra, tjejer strippar framför kameran – och Christie Hefner, (numera före detta) VD och styrelseordförande för Playboy och en av många kvinnor som vid den här tiden (boken kom ut 2005) hade tunga positioner i företaget. Ariel gör även en del historiska tillbakablickar: lanseringen av porrskådespelerskan Jenna Jamesons självbiografi Att älska som en porrstjärna, Paris Hiltons sexvideo som dök upp på nätet 2003 och kvinnorörelsens historia i USA är några av nedslagen.

En kvinnochauvinist är, enligt Levy, en kvinna som vill vara som en man; hon är ”en av killarna” och finns till på deras villkor – hon blir hedersmannen eller det kvinnliga alibit: att konsumera porr och gå på strippklubb är bara en skenbar frihet; att kvinnor anammar oanständighetskulturen visar bara hur långt vi har kvar till jämställdhet, eftersom kvinnorna i själva verket bara spelar på männens villkor. Levy konsterar även att det råder ett glapp mellan ”sexighet” och ”sex”. Sexighet, menar Levy, är en etikett som kan klistras på vad som helst; ett skådespel som saknar innehåll – och inget av det har något att göra med sex, eftersom sex är just den passion och det engagemang som saknas i det vi kallar ”sexigt”. Hon knyter ihop säcken genom att gå till en av rötterna till problemet – skolan. Så här såg det ut i USA när boken skrevs: 86 procent av de allmänna skoldistrikt som erbjöd sexualundervisning krävde att utbildningen skulle framhålla avhållsamhet; 35 procent krävde att endast avhållsamhet skulle läras ut. 2005 förnekades alla sexualundervisningsprogram i allmänna skolor statsbidrag, utom de som enbart förespråkade avhållsamhet – detta trots att all forskning visar att sanningsenlig och vetenskapligt förankrad sexualundervisning lönar sig, till skillnad från undervisning som endast förespråkar avhållsamhet. När boken skrevs var tonårsgraviditeter mer än dubbelt så vanliga i USA jämfört med större delen av västra Europa (mer än 80 graviditeter av 1000, mot mindre än 40 av 1000), trots att ungdomar i USA är lika sexuellt aktiva som sina jämnåriga kamrater på den här sidan Atlanten.

USA är ett extremt land. Det är å ena sidan extremt konservativt, å andra sidan väldigt sexfixerat. Den så kallade oanständighetskulturen kan ses som ett resultat av kollisionen mellan dessa två ytterligheter. Den kan även ses som en reaktion på att ingen pratar om det som alla gör och tänker på – det är svårt att få ett sunt förhållande till något som hela samhället har en osund syn på.

Ariel Levy har skrivit en mycket intressant och tänkvärd bok. En del av hennes resonemang känner jag igen från Varat och varan (Kajsa Ekis Ekman), även om Levy för det mesta är betydligt mer nyanserad, men den sarkastiska och raljanta attityden mot kvinnor som kan betraktas som ”fallna” eller ”dåliga” syns ibland i Female Chauvinist Pigs också, vilket gör mig beklämd. Hur ska det kvinnliga kollektivet någonsin kunna röra sig framåt när det inom kollektivet finns individer som anser sig ha rätt att peka finger åt sina medsystrar?

Boken inleds med att Fanny Ambjörnsson intervjuar småbarnsföräldrar och här framkommer en tydlig paradox: föräldrarna vill helst inte klä sina döttrar i rosa, och att klä sönerna i rosa är fullkomligt otänkbart, men vill ändå att barnen ska ha kläder som är könsmarkerande, så att man ser deras könstillhörighet. Rosa är en färg som, till skillnad från de flesta andra färger, är späckad med fördomar och föreställningar: på flickor är rosa en färg som vi förhåller oss till och pratar om, även om vi inte alltid är så positivt inställda, medan rosa på pojkar betraktas som i det närmaste onämnbart och i alla händelser är lite skrattretande. Föreställningen sträcker sig dessutom bortom den rosa färgen till symboler och accessoarer som kan förknippas med flickor och att vara flicka. En ”rosa fas” är något alla flickor har och att lämna den är att bli stor: stora flickor och vuxna kvinnor har inte rosa eftersom färgen associeras med barndom och naivitet. Därefter går Fanny över till att undersöka män som bär rosa och konstaterar att en man i rosa utstrålar självständighet, självförtroende och mod, men att färgen även kan användas för att framstå som lite mjuk och på så sätt kunna erövra anseende, utrymme – och makt. Avslutningsvis undersöker Fanny feministiska grupperingar som på olika sätt använder sig av färgen rosa, till exempel femme-inister som använder sig av feminina attribut som de blandar med en kaxig attityd för att på så sätt rubba föreställningar om hur kvinnor ”ska vara”. Fanny varvar sina observationer och intervjuer med vad andra forskare kommit fram till och flikar då och då in scener från filmer, TV-serier och litteratur. Hon konstaterar att rosa är en färg man ska undvika om man, som kvinna, vill uppfattas som seriös, eftersom färgen är förknippad med kvinnligt kodade egenskaper som uppfattas som negativa, till exempel svaghet och trivialitet. I förlängningen leder detta till återskapande och cementering av en maktordning där det som är manligt är överordnat det som är kvinnligt. Fanny menar även att jämställdhet främst resoneras kring som om det vore ett kvinnligt projekt: det är flickornas roll som problematiseras och ska förändras och det är kvinnorna som driver frågorna; det är kvinnorna som ska ta sig in på manliga arenor och pojkar och män antas klara sig på egen hand enkom för att de är män och därför antas ha förutsättningarna med sig från början. I boken avhandlas även rosa som klassmarkör, heterosexualiseringen av barn och bögskräck.

När jag var yngre var mina favoritfärger blått och svart, men de senaste tio åren har lila varit min favoritfärg. På andra plats kommer rosa. Jag har helst lila kläder, men kan lika gärna ha rosa och som ni kan se så är min blogg rosa. Jag bor i Lund och här ser man ibland datateknikerna på Lunds tekniska högskola (LTH) i sina rosa overaller, till synes obrydda om färgens ”laddning”, och samma dag som jag läste om Rosa – den farliga färgen i Ordfront gick jag på restaurang och satt i samma lokal som fyra män i varierande åldrar som alla hade minst ett rosa plagg på sig. Bortsett från att jag favoriserar rosa i egenskap av att den är min favoritfärg nummer två och gärna ser att alla barn får tillgång till alla färger och att fler människor bär rosa – oavsett ålder och kön – finner jag att rosa, för mig personligen, saknar den där laddningen som den, enligt Fanny Ambjörnsson, har. Från mitt perspektiv tycker jag att Fanny Ambjörnsson lägger väl mycket betydelse i en färg. En färg! Men med det sagt så vet jag mycket väl att mitt perspektiv kan vara i minoritet. Om inte annat så märker jag ju av det genom mitt jobb med barnböcker och den omvärldsbevakning jag ägnar mig åt där. Ur vetenskaplig synvinkel anser jag att Fanny Ambjörnsson är alltför selektiv i sitt urval och för ett lite väl tillspetsat resonemang: de tvärsäkra slutsatserna är många – trots det tunna materialet – och ”tolkningarna” är många, varför Rosa – den farliga färgen snarare bör ses som ett debattinlägg eller diskussionsunderlag.

Helt apropå människors färgpreferenser så har jag diskuterat saken med människor i min omgivning och misstänker att färgseendet kan påverka vilka preferenser man har. Människor är trikromater, vilket innebär att vi ser färger med tre olika sorters tappar (trefärgsseende). Färgblindhet beror på att vissa tappar inte fungerar som de ska; fler män än kvinnor är färgblinda (dikromater) eftersom anlaget är recessivt och sitter på X-kromosomen. Forskaren Gabriele Jordan konstaterat att en del kvinnor är tetrakromater – dessa har fyra olika sorters tappar i stället för tre – vilket innebär att de kan se 100 miljoner färger i stället för ”bara” en miljon som trikromaterna. Hon antar även att endast kvinnor kan vara tetrakromater, eftersom fyrfärgsseende beror på en mutation i en av X-kromosomerna, som ju kvinnor har två av – samma mutation som gör män färgblinda, eftersom de endast har en X-kromosom.

Petra var tidigare verksam som självförsvarsinstruktör och aktiv inom olika delar av kvinnorörelsen, till exempel kvinnojourerna. I och med sitt instruktörsuppdrag kom hon i kontakt med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och misshandel av andra kvinnor, något som gick stick i stäv med de föreställningar om våld, och då främst mäns våld mot kvinnor, som var allenarådande inom dessa miljöer. Till en början negligerade hon den skillnad mellan teori och praktik som hon uppmärksammat och ibland fick hon dåligt samvete, men till slut gick det inte längre. Petra försökte diskutera kvinnors våld och samkönat partnervåld med ledarna inom kvinnojourerna och på seminarier och hon ifrågasatte även andra föreställningar om våld och pornografi som florerade inom de miljöer hon befann sig i, men utan gehör. Hon tyckte även att det var konstigt att alla tyckte och visste så mycket om prostitution, men att sexsäljarna sjävla aldrig fick komma till tals. Hennes funderingar kulminerade i en artikel som kom till efter att hon ombetts recensera en bok om mäns våld mot kvinnor. Artikeln väckte ett väldigt rabalder och resulterade i att Petra uteslöts ur gemenskapen – det gick till och med så långt att bekanta, kollegor och tidigare uppdragsgivare kontaktades och uppmanades avsluta bekantskapen med henne. I artikeln hade hon uttryckt sitt missnöje med att det kommit ut ytterligare en bok som ensidigt beskrev mäns våld mot kvinnor, men hon undrade även varför kvinnor som säljer sex aldrig fick uttala sig och varför det alltid ansågs som kontroversiellt att ha andra sorters sex än de som ansågs vara fina, bra och korrekta. I brist på svar tänkte hon försöka besvara frågorna själv och så kom Porr, horor och feminister till. Boken är uppdelad i två delar – pornografi och prostitution – och bygger på gedigen forskning: Petra gick tillbaka till universitetet och studerade socialantropologi och sexologi; hon undersökte tidigare rörelsers arbete och argument mot porr och prostitution och läste feministiska och sexualpolitiska texter från andra länder, samt att hon även träffade en del av författarna bakom dessa texter; hon nätverkade med människor i Sverige som har kunskap om de frågor som diskuterades, samt att hon studerade mängder med pornografi och intervjuade kvinnor som var eller hade varit aktiva prostituerade. Syftet med boken är att skapa förutsättningar för en nyanserad och djuplodande debatt om pornografi och prostitution, en debatt som idag, enligt Petra, är alltför styrd av känsloargument och slagord i stället för fakta och logiska resonemang. Som exempel på sådana argument citerar hon ur en pamflett från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) som lånar argument från Andrea Dworkin; de menar att pornografi är:

kvinnor … hängda från taklampan, torterade, stympade, blödande, med uppskurna magar dödade [och] saxar som riktas mot vagina eller saker som stuckits in i vagina

Som den aktiva porrmotståndare Petra varit sedan tonåren var det således ganska skrämmande att, för forskningens skull, börja titta på porr. Hon upptäckte dock att det fanns en väldigt stor diskrepans mellan porrmotståndarnas argument och det hon själv såg i porrfilmerna, något som hon fann både överraskande och upprörande. Hon fortsatte att undersöka porr och fann att utbudet, tvärtemot vad hon hade trott, var mycket varierat.

Petra anknyter genomgående till relevant forskning, bland annat till socialantropologen Gayle Rubins sexaxiom: tankemönster som sätter käppar i hjulet för möjligheterna att utveckla nya teorier och föra öppna diskussioner kring sex. Det är omöjligt att i denna recension redogöra för all tidigare forskning, men just sexaxiomen vill jag ta upp, därför att de ständigt återkommer i debatter och diskussioner om sex:

1. Sexnegativitet: Sex uppfattas alltid som något farligt och destruktivt som därför behandlas med misstänksamhet och betraktas som något dåligt tills motsatsen bevisats, samt att sexuella handlingar alltid bedöms utifrån värsta möjliga uttryck.
2. Sexualitetens överdrivna betydelse: Eftersom sex betraktas som något farligt och destruktivt innebär detta att sex alltid betraktas som ett specialfall och bedöms på helt andra premisser än annat mänskligt handlande.
3. Sexhierarki: Sexuella handlingar som befinner sig högt upp i hierarkin och de människor som utövar dessa handlingar beskyddas; handlingar som befinner sig långt ned bestraffas och fördöms, liksom personerna som utövar dessa handlingar.
4. Sexuell essentialism: Sexualitet betraktas som en inneboende, oföränderlig naturkraft som inte kan påverkas av till exempel egna erfarenheter.
5. Dominoteorin: Även ofarliga saker måste ibland förbjudas eftersom de eventuellt, kanske, möjligen kan leda till något farligt.
6. Sexnormen: Sex antas vara samma sak för alla människor och det finns en sexuell standard som alla antas följa; de egna sexuella preferenserna antas vara något som gäller för alla andra alltid.

När Petra så övergår till att titta närmare på prostitution finner hon att dessa axiom är ständigt närvarande. Hon intervjuar flera kvinnor som säljer eller har sålt sexuella tjänster i varierande utsträckning och finner då att ingen har varit särskilt intresserad av att lyssna på vad sexsäljarna har att säga tidigare. Dessa vittnar bland annat om hur illa de behandlas av samhället i stort och om sexköpslagens konsekvenser: den lag som politikerna påstod skulle hjälpa dem, men som de själva inte blev tillfrågade om, har i stället försvårat för dem. ”Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det väl även gälla en kvinna som säljer sex?” anser Petra. Därmed inte sagt att pornografi och prostitution aldrig är problematiskt, men det är heller inte enbart negativt. I sin bok har Petra valt att lyfta fram de sexsäljare som har upplevt prostitutionen som något positivt, eftersom de får komma till tals så sällan. Negativa erfarenheter finns redan dokumenterade, menar hon.

Petra Östergren utmanar sig själv och de egna föreställningarna och lämnar inga lösa trådar efter sig. Resultatet är en mycket intressant och tänkvärd bok, i vilken hon utmanar många allmänt vedertagna och djupt rotade föreställningar och sanningar. Med stor noggrannhet lutar hon sig mot relevant forskning och hon uppvisar ett imponerande lugn i en diskussionsmiljö som annars tenderar att bli hetsig och överdriven. Vidare visar hon även på inkonsekvenser i hur pornografi och sexarbete betraktas och diskuteras. Kritiker hävdar att Petra saknar maktanalys, när en sådan i själva verket är närvarande hela tiden och anknyts till tidigare forskning – dock drar hon andra slutsatser än kritikerna. Läsningen går stundvis lite segt på grund av korrekturfel och misstag i sättningen, men boken är absolut läsvärd!

Jag har alltid hävdat att ett samhälles existens, vilket som helst, är beroende av att vissa befolkningsgrupper håller sig på mattan. Så ska det naturligtvis inte vara, men så är det. Som exempel brukar jag nämna studenter som ju, om de får studiemedel från CSN, bara får tjäna en viss summa pengar per termin (brutto, dessutom) och därmed måste hålla sig på mattan ekonomiskt. Som student får man inte ha det för bra – då blir man återbetalningsskyldig. Nu får jag medhåll av Mattias Svensson som kan sägas ta över stafettpinnen efter David Eberhards bok I trygghetsnarkomanernas land, men med ett annat perspektiv. Han använder inte studentexemplet men väl många andra liknande exempel. Han tar avstamp i ”dansbaneeländet” (uteställen måste fortfarande ha tillstånd för att deras gäster ska få dansa!) och visar på hur myndigheter, ”experter”, moralister och makarna Myrdal genom decennierna har försökt hålla vissa samhällsgrupper på mattan genom förbud och straffskatter. För enligt Mattias handlar det inte så mycket om det som förbjuds eller straffbeskattas som det handlar om vilka det är som brukar dessa varor och vanor: ungdomar (dans), arbetarklass (alkohol, TV, radio), kvinnor (cider, alkoläsk, lådvin). Syftet med och andemeningen är densamma i Glädjedödarna som i I trygghetsnarkomanernas land: Staten litar inte på befolkningens förmåga att fatta egna beslut utan tar till allsköns medel för att kontrollera och styra enskilda människor. Befolkningen ska skyddas mot minsta fara (Eberhard) och göra rätt val (Svensson), där rätt val inte sällan baseras på en enskild beslutsfattares eller experts uppfattning om rätt och fel och där det som ses som det enda rätta inte får kritiseras. Svensson visar att ofta förekommande medel för att styra befolkningen dit man vill är skräckpropaganda, ovanligt vida definitioner, fabricerade siffror och rena falsarier – som inte sällan är helt verkningslösa (exempel: under motbokstiden smugglades enorma mängder starksprit in i landet och alkoholförbud har visat sig leda till förhöjd alkoholdödlighet). Mattias Svensson lyfter även fram hur ”fritt val” ofta förväxlas med ”rätt val”. Han för intressanta resonemang underbyggda av noggranna källhänvisningar även om det här och var finns luckor och ett och annat tvärsäkert uttalande, men på det stora hela är det här en mycket bra liten bok som gör mig mycket arg.

I Tusen strålande solar var det Mariam som fick bära skammen för hennes fars utomäktenskapliga förbindelse. I äktenskapet med Rashid tvingades hon bära burqa och Rashid ansåg att den man vars fru inte bar burqa var slapp och hade tappat kontrollen över sin kvinna. De föreställningar som denna fiktiva roman tar upp resonerar Chahdortt Djavann kring, och bekräftar, i Ner med slöjan! Hon föddes i Iran 1967 och under tio år av sitt liv, efter den islamiska revolutionen 1979, tvingades hon bära slöja. Hon menar att mannens identitet och heder är mycket starkt förknippad med, rentav helt beroende av, kvinnans (moderns, systerns, fruns, dotterns) kropp och sexualitet som därför måste skyddas av slöjan, och ansvaret för mannens identitet och heder vilar helt och hållet på kvinnan. Detta faktum, menar Chahdortt, bekräftas och förstärks av att pojkar har alla rättigheter och friheter och kvinnor inte har vare sig friheter eller rättigheter. En pojke är allt. En flicka är en stor sorg för familjen – om hon inte är anständig och väldigt skamfylld, för då bekräftar hon männens heder. Chahdortt för en arg och tillspetsad argumentation och jämställer slöjan med sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och unga flickor. Absolut ett intressant perspektiv! Detta sägs vara den skrift som vände slöjdebatten i Frankrike, där det ju numera är förbjudet med religiösa symboler i offentliga skolor då sådana anses vara i strid med den i grundlagen fastslagna separationen mellan stat och kyrka.

På grund av min omtenta var jag tvungen att läsa A Better Pencil igen. Fördelen med att ha läst den en gång tidigare är att det går så mycket snabbare andra gången, utan att särskilt mycket information går förlorad; det är snarare så att förståelsen fördjupas. Den här gången upptäckte jag till exempel hur stor del av boken Baron verkligen ägnar åt att skriva om och resonera kring bloggar och vad man som bloggare kan skriva och konstaterar att en del företag och skolor (i USA) har antagit en ståndpunkt som, med svenska mått mätt, är minst sagt kontroversiell: totalförbud och nolltolerans. Andra företag är mer positiva, om än med reservationer. Inte ens Google, som äger bloggtjänsten Blogger, är odelat positiva till anställda som bloggar. Själv anser jag att man kan säga vad man vill på sin blogg lika lite som man kan göra det i verkliga livet och förvånas att bloggen som fenomen inte diskuteras mer och djupare.

Den ser inte mycket ut för världen, men innanför pärmarna gömmer sig en riktig liten guldgruva för den politik- och statistikintresserade: en djuplodande analys av Sverigedemokraternas politik. Bit för bit, i korta kapitel (uppdelade i genomgång, sammanfattning och kommentarer) och med noggranna referenser betar författarna av partiprogram, uttalanden och blogginlägg och svarar med verifierbara fakta. Genomgången visar inte bara att Sverigedemokraterna har fel – eller rentav sprider rena lögner – men avslöjar även partiets ovilja att föra djupare, mer underbyggda resonemang. Framför allt ses en oförmåga (ovilja?) att definiera de uttryck som används: SD slänger sig gärna med begrepp som ”nationalism”, ”svensk” och ”invandrare” men kan inte specificera närmare vad som konstituerar svenskhet; vad de menar med nationalism (som ju är ett väldigt luddigt begrepp); vem som är – och vem som inte är – att betrakta som invandrare o.s.v. Lodenius och Wingborg visar även hur SD:s resonemang dessutom haltar betänkligt och ofta går stick i stäv med andra uttalanden som de gjort. Det som skiljer den här boken från många andra böcker om SD är att författarna, mer än bara i förbigående, även tar upp och resonerar kring SD:s illasmakande kvinnosyn och vilja att odla skillnader mellan könen samt deras familjepolitik och HBT-motstånd. Även kulturpolitiken tas upp. Det som är mindre bra är att författarna inte alltid utvecklar sitt resonemang fullt ut, samt att det finns gott om korrekturfel – även en del ganska allvarliga sådana. Ibland kan språket bli väl banalt. Vidare har författarna en förkärlek för kursiv och det är inte alltid helt tydligt om ett kursiverat stycke är ett citat eller ”något annat”. Även tankstreck används för att visa på uttalanden och det enklaste hade naturligtvis varit att skippa både pratminus och kursiv till förmån för blockcitat (eller citationstecken för kortare citat). Boken gör inga anspråk på att leverera färdiga svar utan tanken är snarare att den ska vara en språngbräda för vidare diskussion.

Jag har under den gångna sommaren diskuterat med åtskilliga SD-anhängare. En sak som slår mig, vilket även kan anas i boken, är deras ovilja att diskutera sakfrågor. Partiledningen är, vilket är förståeligt men förmodligen mer taktiskt än något annat, ganska vårdade mot journalister, men gräsrötterna är det sämre ställt med, något som även bokens författare lagt märke till. Min egen erfarenhet är att sakliga, verifierbara argument mot deras påståenden, och frågor om vem som är svensk, vad som är svenskt och vad man ska göra med svenskar som begår brott resulterar inte sällan i en spärreld av personangrepp i stället för sakliga svar: bidragssnyltare, vänsterpack, obildad och åsiktsförtryckare är bara några av de saker jag har kallats för och gärna i kombinationer. Jag har anklagats för att vara politiskt korrekt, d.v.s. att jag inte tycker som jag gör egentligen utan bara för att det låter bra, och det finns de som anser att Efterlyst på TV3 och diverse tveksamma forum och bloggar på internet visar ”sanningen” bättre än Brottsförebyggande rådet, Statistiska centralbyrån m.fl. som antas ingå i den världsomspännande politiskt korrekta konspirationen. Man blir alldeles matt.