..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Julfirandet hos Paul har blivit en tradition. Paul, Seppo, Bengt och Lars-Åke är på sätt och vis Rasmus och Benjamins nya familj – deras biologiska familjer har antingen fallit sönder eller förvisat dem. Fast Reine finns inte längre med dem – för honom gick det fort. Den hemska sjukdomen är inte längre något som sker ”där borta i USA”. Den har kommit hit. Den är en del av vardagen och den har även tagit sig in i familjen kring Paul: Reine är död, Lars-Åke är svårt sjuk, alla är rädda och innan 80-talet övergår i 90-tal kommer flera män i gruppen att ha fått HIV.

När tar man livet av sig? När man får diagnosen, eller när de första symtomen på AIDS kommer? Eller väljer man i stället, som Reine, att att tyna bort i skam och svåra plågor, isolerad på sjukhusets infektionsavdelning? Mediedrevet och hatet mot homosexuella och HIV-smittade är enormt. Var och varannan dag möts vännerna av krigsrubriker och en retorik värdig Nazityskland: Homosexuella män riskerar att smitta ”oskyldiga”; det finns homosexuella män som av vrede och hat medvetet försöker sprida smittan vidare; HIV-smittade ska tatueras och helst isoleras i särskilda kolonier; HIV är Guds straff …

I recensionen av del ett (Kärleken) liknade jag boken vid känslan när man dras uppför branten i en berg- och dalbana och snart ska kastas utför stupet. Och sådan är del två. Det finns ingen återvändo. Läsaren tippas över krönet och faller handlöst ned i avgrunden: om det fanns hopp och framtidstro i del ett präglas del två i stället av sorg och vrede. Mest vrede. Jag sträckläste boken och blev så jävla arg. Mitt i natten satt jag i min läsfåtölj och var så jävla arg! På Reines mor och styvfar, på Rasmus och Benjamins föräldrar, på Benjamins jävla församling, på alla jävla journalister och alla jävla människor som ska föreställa vårdpersonal! Jag förstår rädslan, men vart fan tog medmänskligheten vägen?

Det blir ju inte bättre av att så få verkar ha lärt sig av historien heller. Dels fortsätter kvällstidningarna med sina krigsrubriker och faktaförvrängningar i största allmänhet, dels är okunskapen kring HIV i synnerhet fortfarande stor – trots att det gått 30 år! I Skånskan läser jag att 23 procent av deltagarna i en stor, ännu opublicerad, studie trodde att HIV smittades via myggbett. Även Sveriges Radio har samtalat med forskaren bakom studien och i den intervjun framgår det att nästan en av fem skulle undvika nära kontakt med människor som har HIV och att hela åtta procent skulle kräva att en smittad kollega fick tillgång till en egen toalett. Skämmes ta mig fan! 30 ÅR! Det finns mängder av artiklar, böcker, filmer och webbsidor på alla nivåer från relativt lättläst till valfri avancerad akademisk utrikiska – och noll ursäkter!

Jag är född i början av 1984 och minns delar av medierapporteringen kring HIV/AIDS från sista tertialen 1986 och framåt. För 13 år sedan skrev jag ett omfattande skolarbete om HIV. Torka aldrig tårar utan handskar återuppväcker den arga och rebelliska 16-åringen i mig och jag får lust att gå ut och slå trilogin i huvudet på folk. ”Läs den!” vill jag vråla. Tredje och sista delen (Döden) kommer i höst. Jag räknar ned. Hur ska jag stå ut?

Moderskapet är en helig ko och att kritisera detta heliga tillstånd är förbjudet, rentav tabu. Kvinnor som inte vill ha barn betraktas som lite konstiga och att tala illa om, eller rentav göra slut med, sin egen mor uppfattas som lite skamligt – bara dåliga barn gör så, för mödrar kan inte vara dåliga. Eller kan de det? Karyl kände att något saknades. Hon läste om bandet mellan mor och dotter och kände bara tomhet och sorg. Ingenstans kunde hon läsa om upplevelser som liknade hennes egna, men pusselbitarna föll på plats när hon hörde talas om narcissism och hur narcissistiska mödrar behandlar sina barn (och främst sina döttrar). Will I Ever Be Good Enough? kom till efter flera års efterforskningar och som ett led i hennes egen läkning. Boken är indelad i tre delar. Den första handlar om narcissistiska mödrar i allmänhet och hur deras narcissism ger sig uttryck; del två handlar om de konsekvenser som drabbar de narcissistiska mödrarnas döttrar och bokens sista del handlar om hur man, som dotter till en narcissistisk mor, frigör sig, sätter gränser och sätter stopp för det narcissistiska arvet.

Narcissism är ett komplext tillstånd, men kort sammanfattat innebär det att den narcissistiska föräldern uppfostrar sitt barn till att enbart vara en förlängning av föräldern själv: ord som ”gränser” och ”integritet” finns inte i den narcissistiske förälderns vokabulär och alla försök till frigörelse leder till konflikt. En välputsad fasad är viktigt och denna fasad upprätthålls genom att barnet värderas för vad det gör snarare än för vad det är och tvingas att undertrycka sina egna känslor, åsikter, intressen, upplevelser och allt annat som inte faller den narcissistiske föräldern i smaken. Narcissisten använder sig av en mängd olika metoder för att bryta ned sitt offer och drivs av avundsjuka och och rädsla – för egentligen är det små och svaga människor vi talar om, människor som har så låg självkänsla att de endast känner sig värda något om de trycker ner andra och helst av allt sina egna barn.

Karyl McBride, som sedan mer än 30 år är verksam som psykolog och familjerådgivare, presenterar pedagogiskt hur narcissism hos mödrar ger sig uttryck och följer upp sina teoretiska resonemang med konkreta exempel. Texten är formulerad som ett tilltal till läsaren och kompletteras ofta med frågor som läsaren kan ställa sig själv. Bokens första del, som handlar om narcissistiska mödrar i allmänhet, uppfattar jag som mest givande och genomarbetat; de efterföljande delarna uppfattar jag ofta som en aning förhastade, att författaren inte dröjer sig kvar och förklarar djupare. Hon återvänder ofta till sig själv och de egna upplevelserna och stundvis kan jag uppleva att det kanske hade gett mer om hon hade haft mer distans till sin egen uppväxt och mor, att hennes upplevelser kanske inte är helt färdigbearbetade. Med det sagt så är det ändå en bra bok som är lättbegriplig och lätt att hänga med i. Boken väcker även den viktiga frågan om förlåtelse. Måste man förlåta? McBride talar om vikten att förlåta och hur hon var tvungen att förlåta sin egen mor och mot slutet av boken kommer hon in på vad förlåtelse innebär för henne, men jag vet inte om jag vill hålla med. Jag tycker nog att man inte alls måste förlåta – varför skulle man ens vilja förlåta någon som gjort en så ont? En sådan person gör sig väl ändå bäst väl nedpackad i en väl försluten låda långt, långt inne i medvetandets vindsförråd? Är kanske vikten av förlåtelse kanske främst en kulturell grej?

Trots att Jesper Lissmark Hults resa genom Europa, i syfte att samla in pengar till Friends, egentligen ligger helt utanför min bloggenre, valde jag att ändå uppmärksamma hans resa, eftersom jag gärna puffar för roliga, goda och galna initiativ som enskilda människor gör. Jag kände inte till projektet sedan tidigare och det var Jesper själv som tog kontakt med mig. Hans e-post påminde mig dock om all den där andra e-posten jag får, från icke bokrelaterade företag …

Det här är en bokblogg. Jag bloggar om böcker och läsning och välkomnar verkligen de kontakter jag knyter med andra bokbloggare och med bokbranschen i stort. Jag vet att bokbloggarna utgör ett viktigt komplement till professionella recensenter och därför är viktiga för förlagen och läsarna – och förlagen och läsarna vet att de är viktiga för oss. Att byta recensionsexemplar mot recensioner är en rättvis transaktion som alla vinner på och vars villkor alla inblandade är överens om.

Bloggare har blivit den fjärde statsmakten och därmed något som företag naturligtvis vill använda sig av för att nå ut, något som märks på att jag tätt som oftast kontaktas av allsköns företag som inte har något med bokbranschen att göra alls: pokerföretag, vitvaruförsäljare och klädföretag bland andra. De vill att jag ska låta dem annonsera på min blogg, lotta ut presentkort eller – som det senaste företaget som kontaktade mig: låta varenda förekomst av ett visst ord länka till deras tjänster så att de därmed, helt gratis, kan ta åt sig äran för en vara som jag har köpt från ett annat företag. I nio fall av tio förväntar sig dessa företag att de ska få använda min blogg som gratis annonspelare utan någon som helst motprestation: att ”lotta ut ett presentkort” eller ”länka ord” är något jag ombeds göra utan att ens få så mycket som en liten rabatt på varorna jag förväntas göra reklam för – inte för att en sådan rabatt hade gjort mig mer benägen att tacka ja, för det hade den absolut inte gjort, men den hade i alla fall fått företagen i fråga att inte framstå som så desperata. Ibland försöker de blidka mig genom att ge intryck av att de har läst min blogg, till exempel när de hävdar att jag ”verkar ha ett ganska stort intresse för kläder och mode” (autentiskt exempel), vilket mest blir pinsamt.

Mitt intryck av att dessa företag är desperata förstärks av de dåliga betyg som en del av dem har fått på konsumentsajter på nätet. Företaget som ville ta åt sig äran för OptimalPrints visitkort – företagsnamnet börjar på ”Vista” – får på dessa webbplatser idel dåliga betyg och kommentarer som ”missvisande priser”, ”ser ut som skit”, ”lång leveranstid”, ”urdålig service” och ”svarar inte på kontaktförsök”. De måste tro att både jag och mina läsare är korkade!

Det händer att jag svarar på dessa kontaktförsök, men för det mesta låter jag bli – dygnet har bara 24 timmar. Om jag svarar är jag alltid trevlig, men egentligen tycker jag att det är ganska fräckt att dessa företag på fullaste allvar (?) tycker och tror att jag ska sätta min trovärdighet på spel för att de ska få nya kunder (utanför modebloggssfären?) och kunna sälja lite mer. Detta är alltså företag som jag aldrig har handlat av och förmodligen aldrig kommer att anlita – särskilt inte efter skamlösa försök att få gratis annonsplats (är traditionell reklam för dyrt?) på min blogg.

Jag menar alltså att den här desperata fulmarknadsföringen är något helt annat än den jag ägnar mig åt om jag lottar ut böcker, bloggar om en kampanj i en viss bokhandel eller bara i största allmänhet puffar för förlag, böcker och författare. Det här är en bokblogg, så sådana aktiviteter faller väl inom ramarna för bloggens genre; summan av delarna är bokbranschen där alla delar – författare, förlag, bokhandel, bokblogg – förutsätter varandra och slutligen så har jag ju – i egenskap av kund, förlagsvetare, förlagsarbetare, bokbloggare, blivande bibliotekarie, bokintresserad och så vidare – erfarenhet av och förståelse för dessa olika delar av bokbranschen, varför aktiviteter på bloggen kan förankras i min personliga erfarenhet och kunskap, något som inte vore möjligt om jag upplåtit min blogg till marknadsföring av pokersajter eller vitvaruföretag, eftersom jag varken spelar poker eller har någon särskild kunskap om vitvaror.

Min trovärdighet är viktig för mig och den trovärdigheten lånar jag ju ut varje gång jag puffar för något eller någon. Därför kan jag inte tänka mig att göra reklam för något jag inte tror på – inte ens om det hade varit fråga om betald marknadsföring. Det hade dessutom sett konstigt ut om jag mitt bland alla bokinlägg börjat göra reklam för vitvaror: jag vet ju själv – tyvärr – vad jag tänker när jag läser bloggar där bloggaren helt plötsligt och omotiverat skriver om ett företag eller en produkt som är odelat superduperjätteunderbartfantastisk! men, trots att den tydligen är ett sådant mirakel, aldrig har nämnts i bloggen tidigare och egentligen inte har något alls med bloggens genre att göra. Jag vill att mina läsare ska veta att jag står bakom varenda puff, rekommendation och recension jag gör och jag är övertygad om att bra företag kommer att bli omtalade utan att behöva tigga gratis annonsering utan motprestation – det är rentav ohederligt att en del företag inte drar sig för att försöka få bloggare att lura sina läsare, som fallet med företaget som ville ta åt sig äran för visitkorten. Faktum är att sådana fulfasoner spiller över på den mer uppriktiga djungeltelegrafen: för två år sedan debatterades graden av ärlighet i bokbloggarnas recensioner av recensionsexemplar; i mars i år bemöttes Flickan och kakorna med misstänksamhet efter att ha uttalat sig positivt om en tjänst hon var nöjd med (lustigt nog diskuterade vi – jag, hon och fem andra bokbloggare – just det där med ”köpta inlägg” på en bokbloggsträff i november förra året och jag vill minnas att vi var rörande överens om att det inte var något vi ville ägna oss åt) och nyligen puffade jag för en mycket efterlängtad bok – och höll sedan andan i några dagar i väntan på anstormningen av anklagelser om ”köpta inlägg” som tack och lov aldrig kom: bara det att man är rädd för att sådana anklagelser ska komma säger en del.

Så, kära bokbransch! Fortsätt låta era nyhetsbrev och erbjudanden landa i min inbox – jag blir lika glad varje gång! Men ni andra – spelföretag och allt vad ni sysslar med – borde kanske fundera på hur ni marknadsför er själva till de ni förväntar er ska marknadsföra er med sin egen trovärdighet som insats.

Den andra mars 1998 ska den då tioåriga Natascha Kampusch för första gången få gå till skolan helt själv; tidigare har hon alltid blivit skjutsad dit. Den morgonen har hon vaknat på dåligt humör då hon kvällen innan fått en utskällning av sin mor som egentligen var ämnad för hennes far, varför hon, som hämnd, bryter mot den princip hennes mor alltid hållit hårt fast vid: att aldrig skiljas åt som ovänner – man vet ju aldrig om man ses igen. Men vad skulle kunna hända? Vägen till skolan är inte särskilt lång och de många flickor som vid den här tiden fallit offer för pedofiler och barnamördare – händelser som dominerade medierna – var blonda och spröda, till skillnad från Natascha som var mörkhårig och, på grund av sin familjs stora kärlek till mat och en tids tröstätande, en aning överviktig. Detta faktum och frågan ”vad skulle kunna hända?” blir hennes mantra för att bekämpa det dåliga samvetet, rädslan och otryggheten som tränger sig på när hon nu lämnar lägenheten.

Den tioåriga Natascha är otrygg och saknar självkänsla, ett resultat av konflikter inom familjen och mellan Natascha och hennes mor. I bokens inledning åteberättar hon en episod som förklarar situationen mycket målande: Under en lägervistelse med sin skolklass två år före kidnappningen ramlade Natascha ned från en klätterställning och bröt armen. Hon klarade inte av att ta sig upp och bad en kamrat att hämta fröken, men fröken ville inte bli störd och lät hälsa att Natascha skulle komma själv om hon ville något, varför Natascha blev liggande tills en lärarinna från en annan klass förbarmade sig över henne. ”Jag bet ihop tänderna, lät bli att gråta och klagade inte”, skriver hon. Trots att hennes fröken senare på dagen förstod att hon nog hade slagit sig illa, fick hon inte komma till läkare, och trots att hon under den följande natten genomled svåra smärtor, vågade Natascha inte be om hjälp. Först nästa dag fick hon, på frökens initiativ, komma hon till sjukhuset, men eländet slutade inte där: hon blev hämtad av sin mor och under hela den tre timmar långa resan till Wien satt moderns pojkvän och skällde ut Natascha för att hon, genom sin klumpighet, tvingat ut dem på en så lång bilfärd. ”Redan vid den här tiden litade jag så föga på mina egna sinnesintryck att jag inte ens med ena armen bruten ansåg mig ha rätt att kalla på hjälp”, konstaterar Natascha.

Det är alltså fullt förståeligt att Natascha redan vid tio års ålder räknar ned till sin 18-årsdag: dagen då hon blir myndig och själv får styra över sitt liv – en nedräkning som visar sig vara betydelsefull för hennes överlevnad efter det som nu sker. Hon har inte långt kvar till skolan när hon får syn på en vit skåpbil som står i en parkeringsficka längre fram längs vägen. Intill står en man. Natascha blir rädd, men lyder inte sin impuls att gå över till vägens motsatta sida: ”[O]m jag verkligen ville bli vuxen, så fick jag inte ge efter för sådana ingivelser. … Vad skulle kunna hända? Skolvägen var mitt test.” Just som Natascha passerade mannen – Wolfgang Priklopil – slet han in henne i skåpbilen och förde bort henne. Han kör till en tallskog utanför Wien och Wolfgang pratar om ”de andra”, de som han ska överlämna henne till, men ”de andra” – som Natascha antog var ett barnporrnätverk, eftersom detta var vad medierna dominerades av – dyker aldrig upp. Först långt senare insåg hon att det aldrig funnits några andra, att det var bara en dimridå. I stället förde Wolfgang henne till sin villa i förorten Strasshof, där han låste in henne i en mycket väl dold källarhåla under garaget. I 3096 dagar är hålan både hennes fängelse och hennes tillflyktsort. Sex månader efter kidnappningen fick hon börja vistas uppe i huset. Först bara för att, under sträng bevakning, duscha eller umgås med Wolfgang, men efter några år alltmer regelbundet, främst för att städa och laga mat åt sin sjukligt pedante kidnappare.

Det råder ingen som helst tvekan om att Wolfgang Priklopil var mycket svårt psykiskt sjuk. Han lider å ena sidan av svårartad paranoia med vanföreställningar och bakterieskräck, å andra sidan verkar kidnappningen, i alla fall i en viss utsträckning, så otroligt kall och utstuderad. Hans syfte är att fostra sitt kidnappningsoffer till att spela rollen som den perfekta frun i den idyll som Wolfgang så högt önskar men aldrig kan uppnå, eftersom han egentligen hatar kvinnor och på grund av det – och på grund av att han är en psykiskt sjuk enstöring – aldrig lyckas få och bibehålla kontakt med några andra kvinnor än sin egen mor. Och Natascha.

I början behandlade han henne relativt väl för att ge intrycket av att vara hennes beskyddare: han gav henne den mat hon bad om, spelade sällskapsspel med henne och hon fick en dator med tillhörande spel. Men snart kom han även att visa upp sina mörkare sidor: kort efter kidnappningen påstod han att Nataschas föräldrar är glada att slippa henne och att de inte vill ha henne tillbaka – något som naturligtvis verkar nedbrytande på en flicka som redan före kidnappningen har brottats med dåligt självförtroende och känslan av att inte vara älskad – och med åren trappades det fysiska våldet upp. I augusti 2005 misshandlas hon dagligen: knytnävsslag mot huvudet, sparkar och strypgrepp blir vardag. Från att ha gett henne den mat hon bett om övergår han snart till att ransonera maten och väga henne dagligen. Trots att hon vid 16 års ålder endast väger 38 kilo till sina 157 cm. tycker han att hon är för tjock.

Natascha förstår att mannen som kidnappat henne även är den man som hon måste förlita sig på för att överleva. I boken beskriver hon ingående de strategier hon använde sig av för att överleva och hantera vistelsen i källarhållan: det gällde att å ena sidan hålla sig väl med Wolfgang, å andra sidan inte låta sig knäckas helt. Sedan hon blev fri har hon läst in sig på forskning om det mänskliga psyket och statistik över brott mot barn och dessa resultat återknyter hon till i sin berättelse. För det mesta refererar hon till Wolfgang som ”gärningsmannen” – endast en handfull gånger omskrivs han vid namn – vilket kan ses som ett sätt att distansiera sig från honom, men som hon själv konstaterar, så är ingen endast ond eller god, ett faktum som vållat problem efter det att hon blev fri. På sidan 158-159 skriver hon:

Inget är enbart svart eller vitt. … Det vill man inte gärna höra från ett kidnappningsoffer. Då rubbas det klart definierade schema som ställer gott mot ont och som de flesta föredrar att hålla fast vid för att slippa gå vilse i en värld full av gråschatteringar. När jag hävdar min uppfattning märker jag ofta att utomstående med ens verkar irriterade eller oförstående. Empatin och deltagandet i mitt öde är som bortblåst och i stället värjer man sig. Människor som inte har den minsta aning om vad det innebär att leva i fångenskap nämner ett enda ord, som fråntar mig rätten att göra min egen bedömning av vad jag varit med om: Stockholmssyndromet. … Det är en kategorisk diagnos som jag bestämt tar avstånd ifrån. Den må ha tillkommit i ett nog så välmenande syfte, men följderna blir fasansfulla. Den utpekade görs till offer en andra gång, i och med att han nu inte heller tillåts tolka sin egen historia. De viktigaste erfarenheterna förvandlas till uttryck för ett syndom. Exakt det beteende som möjliggjorde att man överlevde framstår i en mer eller mindre tvivelaktig dager.

Hon fortsätter på sidan 175:

Brott av det slag som jag själv blev utsatt för bildar själva den svartvita stommen till begreppen gott och ont, som samhället stöttar sig på. Gärningsmannen måste vara ett vilddjur, för att man själv ska kunna bli kvar på den goda sidan. Man måste brodera ut hans brott med sadomasochistiska fantasier och vildsinta orgier, tills de har blivit så artfrämmande att de inte längre har något gemensamt med det liv man själv lever.

Offret måste i sin tur förbli knäckt, annars går det inte att hålla ondskan stången. Det offer som vägrar ta på sig den rollen visar hur motsägelsefullt vårt samhälle är. Det vill vi helst blunda för, annars skulle vår självbild råka i gungning.

Det får till följd att jag hos somliga människor uppväcker omedvetna aggressioner. Det kan tänkas att själva dådet och det som jag utsattser för helt enkelt utlöser aggressioner. I och med att jag efter gärningsmannens självmord är den enda inblandade riktas agressionerna mot mig, och extra häftigt när jag försöker övertyga omvärlden om att även han som rövade bort mig var en människa. … Via internet lastar man av sig sitt hat anonymt direkt på mig. … Dem som jag träffar i samband med intervjuer och offentliga framträdanden går mer subtilt till väga. Genom ett enda litet ord gör de mig – som ensam har upplevt fångenskapen – till offer för andra gången. De säger kort och gott ”Stockholmssyndromet”.

Under åren i fångenskap upplevde Natascha några potentiella flykttillfällen, men hindrades av det som hon kallar för sitt psykiska fängelse, en effekt av det fysiska fängelset och den behandling som Wolfgang utsatte henne för. Den 23:e augusti 2006 uppstod ytterligare ett flykttillfälle – Wolfgangs mobiltelefon ringde och han försjönk i ett telefonsamtal – och den här gången var hon redo. Hon beskriver på ett mycket medryckande sätt hur hon tänkte och kände, hur hon sprang och lyckades övertala en kvinna att ringa polisen och den olidliga väntan på att polisen skulle komma. Men att vara fri från Wolfgang innebar inte per automatik att hon blev en fri och självständig individ. Nu började i stället vägen tillbaka till ett normalt liv, en kamp som inleddes med att den polis hon anförtrott sig till svek henne och skvallrade i media. Medier över hela världen tog sig an fallet – och drog sina egna slutsatser som de sedan basunerade ut med svarta, snaskiga krigsrubriker. För att få slut på alla spekulationer och för att återta sin identitet som Natascha Kampusch – under åren i fångenskap fick hon inte ens behålla sitt namn – valde hon, trots att hon blivit rådd att gå under jorden och anta en ny identitet, att gå ut offentligt och under eget namn berätta sin historia, något som hon i efterhand har fått hård kritik för. Trots detta har sensationsjournalistiken fortsatt och hon har även mottagit stora mängder brev med minst sagt obehagliga innehåll. Det man vill se är ”en knäckt och bruten människa som aldrig någonsin kommer att resa sig” konstaterar Natascha i slutordet; att hon vägrar spela den rollen upplevs som oerhört provocerande. Till och med polisen har anklagat henne för att skydda medbrottslingar som inte finns, något som Natascha tolkar som en manöver för att skyla över det faktum att flera stora misstag begicks i den inledande polisutredningen. Med 3096 dagar berättar Natascha, utan att bli avbruten och utan sensationshets, sin historia för att äntligen, nästan fem år efter att hon blivit fri från Wolfgang, bli fri även från de bojor som medierna och samhällets attityder vill låsa fast henne i. Boken är skriven i samarbete med journalisterna Heike Gronemeier och Corinna Milborn.

När jag läser om Nataschas upplevelser efter att hon lämnat fångenskapen inser jag att hon, genom att berätta om och kräva rätten till sina egna upplevelser, direkt emotsäger Kajsa Ekis Ekmans påstående om att dagens samhälle hatar offer. På sidan 33 i Varat och varan skriver hon:

Den nyliberala ordningen hatar offer, liksom alla system som accepterar ojämlikheter. Att tala om den utsatta människan – den sårbara människan – pekar nämligen på behovet av ett rättvist samhälle och ett socialt skyddsnät. Att tabubelägga offret är ett led i legitimerandet av klassklyftor och könsojämlikheter. … Således svartmålas offret för att sedan avskaffas helt.

Det råder ingen som helst tvekan om att Natascha Kampusch har fallit offer för ett grovt brott. Det råder inte heller någon som helst tvekan om att hon, efter att hon blivit fri, även faller offer för sensationsjournalistik och samhällets föreställningar om hur hon ska vara och bör uppföra sig, något som hon ägnar ytterligare fem år åt att frigöra sig ifrån. Nataschas berättelse visar att vårt samhälle i själva verket älskar offer och inte klarar av att hantera människor som, trots svåra upplevelser, vill leva normala och självständiga liv.

Det finns bara en sak att säga om Natascha Kampusch och hennes bok: Imponerande!

Jag hade tänkt börja läsa Auto da Fay, men så råkade jag ju ut för den där allergiska reaktionen. Jag börjar se nästan normal ut nu – men jag är torrare än ett sandpapper, varför jag måste smörja ansiktet flera gånger om dagen. Någon kanske minns att jag avskyr hatar feta fingeravtryck på bokpärmar (även skyddsomslag)? Alltså inget läsande. Det räcker inte med att tvätta händerna, för jag har dem ofta i ansiktet även när jag inte smörjer eftersom det kliar av och till. Bah. I gengäld har jag skrivit massor på C-uppsatsen.

Oleofobi betyder inte riktigt ”rädsla för fingeravtryck” utan snarare ”fettavvisande”, men det var det närmsta jag kom ”fobi för fingeravtryck på böcker”. Det är ett begrepp som används för medier och ytor som fett inte kan blanda sig med eller fastna på, till exempel vatten och skärmen på iPhone. Skulle jag ha haft en fobi (för det har jag inga) och jag hade fått välja själv så hade det varit ”fobi för fingeravtryck på böcker”.

Dennis Baron är professor i engelska och lingvistik vid University of Illinois. Mest skriver han om språk och utbildning, men i A Better Pencil utforskar utvecklingen från talspråk till skriftspråk, vilka verktyg människan har använt för att skriva och hur de har påverkat språket och samhället. Baron redogör för pennans (främst blyerts), skrivmaskinens och datorns utveckling, med tyngdpunkt på hur datorerna och internet har förändrat samhället. Även kritik mot och rädslor för ”ny teknologi” tas upp och diskuteras. Det är tydligt att lertavlan är hans favorit av de gamla teknologierna och han gör ofta jämförelser och drar paralleller mellan lertavlan och datorn. Dennis blir väl pratig ibland, men språket är lättsamt och trevligt; interpunktionen är så trevlig att den förtjänar att nämnas – på sina ställen är den att jämföra med en kopp varm choklad när det är riktigt kallt.

Med Pela Atroshi och Fadime Sahindal fick vi ett nytt ord i svenska språket: hedersmord. Efter morden (1999 och 2002) fanns många ”varför” som stod obesvarade, men för några år sedan sökte Nima och Emre upp mördarna (eller i Pelas fall; den som påstått sig ha mördat Pela, nämligen hennes far – hennes farbröder dömdes för mordet och hennes far gick fri och bor i Irak) samt även den man som 1996 mördade sin kusin Sara Abed Ali, innan svenskar i gemen var medvetna om hedersproblematik. Detta för att försöka räta ut frågetecknen och låta gärningsmännen ge sin syn på saken. Syftet med boken är att visa på att även män är offer i en hederskultur och att det är svårt att välja när man inte vet om vilka alternativ man har: en pojke som måste vakta på sin syster är lika ofri som henne, detsamma gäller den man vars heder står och faller med hans dotter. Författarna vill även belysa att heder i sig inte är något negativt: heder finns även i Sverige och grundas på samma uppfattningar och värderingar som på andra ställen i världen – en hederlig person är ärligt och gör rätt för sig. Hedersmord, däremot, är att anse som en sjuklig avart, och där är kultur en viktigare faktor än religion. I slutet av boken resonerar Nima och Emre kring synen på jämställdhet i Sverige och svenskars rädsla att uppfattas som rasistiska.