..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Karin är journalist i grunden men har sedan flera år tillbaka även föreläst och undervisat – fast enligt henne själv var hon inte så rolig då. Överlag var det inte särskilt mycket som var roligt den där sommaren för drygt fyra år sedan när behovet av egentid och förändring blev alarmerande, men den där akvarellkursen hon hade hoppats kunna fly till var fullbokad och i stället blev det en kurs i ståupp – något som skulle komma att förändra hennes liv. I Våga stå upp! berättar hon om sin väg till en ny och roligare karriär och ger handfasta råd kring hur vi vanliga dödliga blir bra på att tala inför andra (buzzword: förberedelse!) och kan pigga upp våra tal och föreläsningar med lite humor. Till sin hjälp har hon erfarna talare och ståupp-komiker: Babben Larsson, Gudrun Schyman, Göran Hägglund och Hasse Brontén är några av de som gästspelar och delar med sig av sina egna erfarenheter och goda råd i denna mycket handfasta och roliga bok som även illustreras av en och annan helgalen seriestripp.

En rolig bieffekt av att läsa en bok om roliga föreläsningar är att jag, som i egenskap av student springer på föreläsningar mest hela tiden, har börjat analysera de talare jag lyssnar på. Bara häromveckan närvarade jag vid en föreläsning som var enormt rolig (trots ”torrt” ämne) eftersom föreläsaren kunde sin sak, var väl förberedd och dessutom skämtade om sitt ämne och en och annan aktuell händelse – ett skolboksexempel på hur en bra föreläsning ska se ut enligt Adelsköld. Någon månad tidigare hade jag närvarat vid dess raka motsats: jag minns inte ens vad den handlade om eftersom den var så mördande tråkig. Själv är jag inte särskilt road av att prata inför folk. När jag var yngre gjorde jag det gärna, men då var jag ju inte särskilt medveten om min egen dödlighet heller. Inte är jag särskilt rolig heller, även om jag försöker. Efter att ha läst Våga stå upp! kan jag dock se var det brister och därmed försöka göra något åt saken. Först och främst måste jag börja förbereda mig bättre!

Det här är en lättsam, snabbläst och praktiskt orienterad bok. Karin bjuder på sig själv och ger handfasta råd och att även andra erfarna talare medverkar ger ytterligare tyngd, liksom de ofta förekommande referenserna till verkligheten, till exempel Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen 2010.

Karin Adelsköld är bland annat verksam som journalist, ståupp-komiker och föreläsare. Hon bloggar på tekniksajten Lilla gumman och har tillsammans med Johanna Ögren skrivit boken Lilla gummans gör-det-själv-guide. Karin har även medverkat i Parlamentet och förra året utsågs hon till Årets kvinnliga komiker. Hon har en hemsida här och är även aktiv på Twitter.

För snart två veckor sedan skrev Lisa Magnusson en krönika om Fråga Olle-dokumentären, i vilken hon menar att dokumentären är ”ett sorgligt sensationalistiskt sammelsurium av jagsvaga ungdomar och exhibitionistiska medelåldringar” och att ”det egentligen inte finns någon godtagbar ursäkt till varför det här programmet överhuvudtaget existerar”. Fråga Olle-dokumentären är ”på en och samma gång både privat och opersonligt” och när hon ville diskutera ”det sjuka i detta” på Twitter, menade folk att hon bara ”är pryd” och ”sjåpar” sig. Magnusson menar att Fråga Olle är sjukt därför att ”kommersialiseringen medför tillvänjning, det krävs hela tiden mer och mer för att skaka om oss” och som bevis anför hon bland annat det viktorianska England:

I de viktorianska kioskromanerna på 1800-talet hade blotta ögonkastet en oerhörd laddning, 1950-talets romantiska filmer kretsade kring en passionerad tungkyss. I 2010-talets popkultur betyder inte ens ett samlag särskilt mycket.

Jag menar alltså att det är bra att vi blir tillvanda. Det är bra att det blir alltmer accepterat att ha sex på olika sätt, det är bra att sex kan diskuteras på bra sändningstid och det är bra att vi i allmänhet (det finns ju undantag) inte längre blir omskakade för att någon väljer att knulla på något annat sätt än under täcket när lampan är släckt. När Lisa Magnusson romantiserar det viktorianska England eller det lite pryda 1950-talet glömmer hon bort de mindre trevliga sidorna, till exempel:

• 1800-talets tro att onani ledde till blindhet, epilepsi och sinnesslöhet, samt de många plågsamma anordningar som användes för att förhindra onani, erektion och nattliga utlösningar, till exempel den här, som ändå är ganska snäll jämfört med den här taggiga saken.
• 1895 års våg av antihomosexuella attityder i England med anledning av att Oscar Wilde dömts till straffarbete för homosexualitet.
• Att homosexualitet var kriminaliserat i Sverige fram till 1944 och att det därefter var sjukdomsklassat fram till 1979.

Det finns länder som fortfarande utdömer dödsstraff för homosexualitet (till exempel Iran, Saudiarabien och Jemen), kulturer i vilka det där ögonkastet eller den där tungkyssen kan kosta någon livet (nu senast Maria Baro; läs gärna Varför mördar man sin dotter? av Nima Dervish och Emre Güngör som intervjuat Pela Atroshis och Fadime Sahindals fäder) och så sent som i januari i år skrev jag, i recensionen av Female Chauvinist Pigs av Ariel Levy, om synen på sexualundervisning i USA. På samma ämne finns även The Abstinence Teacher av Tom Perrotta.

Tyvärr är det ju fortfarande så att många använder sina egna preferenser för att döma ut och klanka ner på andra människors val, till exempel Solveig i krönikans kommentarsfält:

Jag fick veta att det fanns för det var så obehagligt så jag tog ett djupt andetag och tittade. Om detta blir normaliserat eller kanske redan är så är vi illa ute. Det ”anonyma paret” med ”fist fucking–förtjusningen”. Vilken smärta har inte denna viljelösa kvinna utstått innan hennes kropp accepterat detta bara för hennes gubbe inte kan genomföra ett samlag till fullo. Att använda en knytnäve till att kontrollera den födande öppningen istället.

Jag har sett episoden med det anonyma paret minst tre gånger (femte säsongens tredje avsnitt av Fråga Olle-dokumentären) och kvinnan är allt annat än viljelös. Hon är den som pratar och förklarar mest och hon framstår i allra högsta grad som ett medvetet, villigt och agerande subjekt. Hon säger utryckligen att fisting är ”en liten krydda i vårat sexliv” (detta säger hon minst två gånger under reportaget), att ”det är skönt” och att det dessutom blir ännu skönare med tiden. Hon säger även att det inte gör ont, ”men, det kan göra ont om man inte gör det rikigt” – och detta är ju sant för i princip allt som på något sätt kan betraktas som sexuellt. Kvinnan har pratat och förklarat både länge och väl när hennes man kommer in i samtalet och påtalar vikten av ”rena, fina naglar och händer” och ”uppvärmning”, varpå kvinnan inflikar att man måste vara säker på och känna sin partner väldigt väl och ha en kommunikation. Vad gäller mannens påstådda oförmåga att genomföra ett samlag så berättar paret att de ofta har samlag efter fistingen, när hon har ”kommit ett par gånger”. Efter reklampausen, när paret förbereder sig för att visa hur fisting går till, talar kvinnan om att de kommer att använda ”mycket olja” och att det är ”glidmedel som gäller … och förspel” utöver ”bra hygien, bra nagelvård” och ”fina, rena  händer”. Under förspelet påtalar hon igen att man ”absolut inte [ska] snåla med glidmedel”. Paret kommunicerar under akten, de tar det väldigt lugnt och Malin Gramer, Olle Wallers reporter på fältet, förklarar hur mannen ”stegvis … mjukar upp … vulvan”. När de har kommit så långt att toppen på tummen är inne (den penetrerande parten håller handen som en anknäbb) styr kvinnan själv graden av penetration och såvitt jag kan höra tycker hon att det är skönt. Hon säger även just det, att det ”är skönt” och – igen – att ”man ska vara försiktig”. När de är klara konstaterar hon att ”ja, det var skönt” och att hon fick orgasm.

Vad folk gör i sina sovrum, eller huruvida Lisa Magnusson är pryd eller inte, ger jag ärligt talat blanka fan i, men kan vi snälla sluta använda våra egna preferenser som någon sorts allmängiltig måttstock och sluta betrakta andras preferenser genom starkt etnocentriska (van)föreställningar och filter?

Här vill jag även passa på att inflika att programledaren Olle Waller ofta, ofta i dokumentärerna påpekar vikten av försiktighet, kommunikation och samtycke.

Lisa Magnusson konstaterar att dokumentärerna inte är ”porr” men ”heller inte instruktionsfilmer” – och jag kan ju tycka att det är det som är grejen. Ja, att använda begreppet ”dokumentär” är kanske att ta i, men styrkan med Fråga Olle-dokumentären är just att tittaren får möta vanliga, mindre vanliga och ovanliga människor som ägnar sig åt vanligt, mindre vanligt och ovanligt sex – lite som en modern Kinseyrapport i visuellt format – utan att det blir alltför teoretiskt, akademiskt, djupanalyserat, moraliserande eller fnittrigt. Reportern Malin Gramer är visserligen lite fnittrig, men jag tycker att det är en av hennes styrkor – hon är vad amerikanarna skulle kalla the girl next door. Hon är naturlig, frågvis, lite lagom fnittrig och alldeles vanlig och lyckas på så vis förmedla programmets innehåll samtidigt som hon tillåter den likaledes vanliga tittaren att identifiera sig med henne, något som jag tror inte skulle vara lika möjligt om reportern i stället hade hetat till exempel Johanna Jussinniemi (mer känd under artistnamnet Puma Swede – vänligen notera att jag på intet sätt lägger någon värdering alls i Johannas utseende eller yrkesval utan bara konstaterar att gemene människa förmodligen kan identifiera sig lika lite med henne som med Carl XVI Gustaf).

Till syvende och sist tycker jag att allt som syftar till att neutralisera synen på sex och ta död på seglivade sexmyter är bra, vare sig det är akademiker eller ”kommersiella krafter” som ligger bakom.

Mina arbetskamrater har utsett mig till kommunikationsbärare (d.v.s. ansvarig för kallpratet under arbetstid). ”Prata”, säger de stup i ett. ”Vi har inte setts på två veckor, något måste du ha att prata om!” Här kan man ju tycka att arbetskamraterna borde initiera diskussion om de nu är så pratglada, men de gör de alltså inte. I alla fall inte med mig, men gärna med varandra.

Nu kan man ju tro att jag är ointresserad, snorkig, otrevlig, elitistisk eller kanske rentav autistisk. Jag är inget av det. Tvärtom, faktiskt. Jag är bara jättedåligt på kallprat (särskilt när jag jobbar så tidigt på helgmorgnarna att alla fortfarande sover när jag kommer hem). Jag förstår liksom inte riktigt vitsen. Att prata om vädret känns ju lika givande som ”dagens outfit”; det har knappast undgått mina arbetskamrater att det är vårvärme på dagen och minusgrader på natten eftersom vi bor i samma stad allihop, men jag försökte mig ändå på att påtala det fina vädret. Vidare förklarade jag att jag inte har gjort så jättemycket under de två veckor som har gått, att jag mest har korrekturläst och att jag nu ska skriva C-uppsats. Detta resulterade i – ingenting.

Här är mer bits and pieces från de gångna veckorna:

Jag träffade en läkare som menade att lite acne väl inte är så farligt. ”Det är en alldeles rimlig invändning – om patienten är 17 år!” sade jag. ”Du vet väl att Roaccutan har vissa biverkningar?”  förklarade han pedagogiskt. ”Ja”, sade jag. ”Jag har full koll och det mesta känns faktiskt mer lockande än acne vid nästan 30 års ålder.” Så är ju Roaccutan licensbelagt, så nu väntar jag på en remiss till hudkliniken.

Jag väntar även på en remiss till röntgen eftersom jag tänkte fixa mina tänder.

Apropå att fixa saker så är jag lite road av att det anses mer okej att fixa acne och sneda tänder än andra saker som kan vara kosmetiska men inte nödvändigtvis behöver vara enbart det – precis som acne och sneda tänder kan vara problematiskt ur en mer praktisk synvinkel.

I fredags satt jag och var snygg på Rauhrackel. Måste ju fira att det var löning. Jag åt ryggbiff och så såg vi Ted Mosbys doppelganger.

Jag bytte till sommardäck i förrgår, handbromsen måste justeras och jag har 200 mil kvar till kamremsbyte.

Gårdagens outfit: arbetskläder.

Senaste bokinköp: Undersökningen av Kristina Hultman.

Flygresor.ses kräkreklam är min favorit just nu, men den här reklamfilmen tycker jag inte alls om.

Jag upptäckte nyss att Rex har varit med på Cuteoverload.com. För jättelänge sedan. Enligt YouTube är klippet mer populärt i Norge och USA än i Sverige. Klippet har även lagts upp på Dogasaur och har till och med nått Japan. För två år sedan blev jag faktiskt kontaktad av produktionsbolaget Formulation Inc. som gör ett underhållningsprogram för Nippon Television Network (NTV) som heter Shimura Zoo. De ville visa videoklippet i programmet, vilket jag gav tillåtelse till.

Det är oroande, ur jämställd- och jämlikhetssynpunkt bland annat, att Rozas misshandel av Rodney (i Big Brother) försvaras, skämtas bort och slätas över av bland annat programledaren Gry Forssell.