Brev från en bruten horisont – Calle Brunell
2012-05-19 kl. 14:22 i Böcker, Recensioner
Mika brukar tillbringa sin lunchrast på biblioteket och träffar där bibliotekarien Elli. Deras relation inleds trevande och något senare försöker Mika avsluta den lika trevande – Elli sörjer sin far, en sorg som Mika har lite svårt att hantera, kanske för att han också sörjer sin far – men det finns något som binder dem samman: en röd tråd som tar sin början i Långmyrliden i Västerbotten vintern 1942 eller kanske till och med ännu tidigare, långt innan Mika och Elli fanns till, och löper genom historien till gruvorten Blaenafon i Wales, vidare till seglaren William som är skeppsbruten utanför Irlands västra kust och nära galenskapen fäster sina sista tankar på papper som han kastar i havet i hopp om att de ska flyta till Portsmouth där hans familj väntar, men breven flyter i stället i land på en ö i Bohuslän – vars enfaldiga och trångsynta invånare betraktar breven som en Guds gåva och blir omvända och inleder något som närmast liknar en kärlekskult.
Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig när jag blev erbjuden att läsa Brev från en bruten horisont för att sedan bokcirkla om den – och jag vet inte alls vad jag ska tycka om den. Intrigen är fyndig, språket är fint och karaktärerna är intressanta – men boken lyfter inte. Först efter att ha läst ungefär halva boken fattade jag grejen – det är en del sidospår som stjäl onödigt mycket uppmärksamhet – och det var först framåt slutet som jag kände att detta var en historia jag eventuellt skulle vilja läsa en fortsättning av. Dock ser jag fram emot bokpratet (som kommer att äga rum på Boktipset), då sådana ofta har en tendens att vidga vyerna och tillföra ytterligare dimensioner till boken man läst.
