..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

På Bokmässan erbjöds en kortprenumeration på det nya läsmagasinet Books & Dreams. Jag fick första numret med mig direkt och det recenserades här på bloggen i början av oktober. Recensionen avslutades med konstaterandet att det behövdes en rejäl uppryckning. Nummer två dök upp i förra veckan. Blev det någon uppryckning? Det korta svaret är ”nej”. Det långa svaret följer nedan.

Förordet består i princip av konstaterandet att tusen personer tecknade en prenumeration under Bokmässan (= en procent av Bokmässans besökare) samt tre citat från läsare. En av dem undrar varför tidningen heter Books & Dreams, ”måste verkligen allt heta något engelskt nuförtiden?” – en berättigad fråga, som besvaras med att tidningen ”är ett magasin och ett varumärke som vill sträcka sig utanför Sveriges gränser”. Inte för att leta problem, men resten av tidningen är på svenska? Förordet föregås av fyra helsidesannonser, efterföljs av sex sidor som på olika sätt handlar om Books & Dreams – prenumerationserbjudande, inbjudan till event samt fotokollage från Bokmässan och ett tidigare Books & Dreams-event – och därefter ytterligare en helsidesannons. Jag blir inte av med reklambladskänslan. Först på sidan 18 börjar tidningen ”på riktigt” med några korta notiser, varav en gör antagandet att succén för Femtio nyanser av honom (E. L. James) antas bero på ”discreetly digital-trenden, läsplattans förmåga att dölja pinsamma bokinköp …” Än en gång väcks misstanken att jag nog inte tillhör målgruppen. Dock vill jag ge ett litet pluspoäng för notisen på sidan 19: Mando Diao ska tonsätta Gustaf Fröding och denna notis gör i alla fall en ansats till att frångå det ytliga koketterande som jag kritiserar så hårt. Glädjen blir dock kortvarig. Jag vänder blad och möts av – koketterande: en notis om Karl Lagerfelds nya parfym Paper Passion. Den är ju i sig helt okontroversiell, men i den här kontexten – att litteratur är något som är ”lyx”, något att kokettera med – blir det något jag stör mig på. Irritationen förstärks av detta citat från notisen intill: ”Vem slog fast att kvinnor skulle älska omslag med treords-meningar (sic!) i blandade mjuka typsnitt och pastellfärger mot enkel vit bakgrund, helst tillsammans med någon form av grönsak?”

Apropå koketterande: Läs om ”snygg belysning” för lässtunden på sidan 57; på sidan 65 får jag veta att ”böcker som gör skillnad” är en ”växande trend i  bokhyllan” och så två sidor med coffeetable-böcker (det där med kontext – igen). Att ”Syrade grönsaker är det nya svarta” (citat, s. 61) har visserligen inget alls med böcker att göra, men mat äter man väl för att det är gott och inte för att vara trendig? På sidan 75 kan vi läsa om ”skräcktrenden”.

Att det går trender i både det ena och det andra är ett tämligen okontroversiellt påstående. Det som skaver är allting ska reduceras till något trendigt, en accessoar, något att bära som en snygg handväska, något att – förlåt upprepningen – kokettera med. Att äga vissa böcker är trendigt (läsa dem gör man i undantagsfall?), att läsa snuskiga böcker på läsplatta är trendigt, böcker är en inredningspryl; ät viss mat för att den är trendig. Vad hände med att göra något eget? Något meningsfullt?

Tidningens första intervju är den med Jojo Moyes och även om jag känner igen mig själv i henne så är intervjun spretig, hoppig, ytlig: elva rubriker avhandlas som hastigast. Mönstret upprepas sedan, mer eller mindre, i övriga intervjuer och formulär 1a-känslan kvarstår från förra numret. Louise Boije af Gennäs säger intressanta saker om föräldraskap och politik men får aldrig utveckla sina tankegångar och när jag läser intervjun med John Irving ekar den av frågorna som aldrig ställdes.

Trots att detta nummer av Books & Dreams kom ut ungefär samtidigt som boksmällan efter Bokmässan börjat släppa sitt grepp finns det inte ett endaste litet reportage om Bokmässan. Däremot ett om Frankfurtmässan, där Sofi Oksanens ”lilaslingade dreads lyser upp lokalen” där hon ”avspänd … står och snurrar ett drinkglas (whisky sour är favoritdrinken … tidigare var det cosmopolitan)”. Om hennes författarskap sägs endast att nya boken När duvorna försvann har sålts till 43 länder och att Sofi vill skriva tills hon dör.

Över en kopp ”stark cappuccino” pratar Books & Dreams representant på mässan med författaren Linda Olsson. Hon är besviken på Nya Zeelands mässprestation: ”De har tagit hit 70 nya zeeländska författare, men så får de knappt synas”, säger hon och tipsar om den mycket produktiva nya zeeländska författaren Janet Frame, utan att denne med ett ord presenteras för läsaren. Stolpe ut och snabbt vidare till nästa punkt. Detta är återkommande – fokus ligger på namedropping, försäljningssiffror och ett och annat snabbt citat.

Efter att ha läst förra numret undrade jag var läsaren fanns. Med undantag för citaten i förordet dröjer det till sidan 45 innan vi får en hastig skymt av den vanliga läsaren, i form av den bokcirkelpresentation som känns igen från första numret, och efter detta återkommer hen aldrig mer igen.

Jag får känslan att precis allt ska pressas in på strax under 100 sidor – bok-, mat- och resemagasin i ett – och därför blir resultatet snabbt, ytligt och rumphugget. Jag hade gärna sett att man valt ett – eller maximalt två – ämnesområden: böcker och resor eller böcker och mat. Helt plötsligt uppstår oanade möjligheter och utrymme till fördjupning.

Jag tror att Books & Dreams och jag har nått vägs ände.

För bara 30 år sedan var Kina ett slutet land, jämförbart med dagens Nordkorea och dessutom illa medfaret efter 27 år (1949-1976) i Maos våld. Hans efterträdare, Deng Xiaoping som i praktiken tillträdde som Kinas nya ledare 1978, var desto mer positivt inställd till reformer, välfärd och tillväxt och förde ”den öppna dörrens politik” vilken ledde till ökad ekonomisk tillväxt och ökad kontakt med omvärlden, men han anses även bära störst ansvar för massakern på Himmelska fridens torg 1989 (den korrekta översättningen av 天安門廣場 [Tiān'ānmén Guǎngchǎng] är i själva verket ”Torget vid Himmelska fridens port”). Demonstranterna, de flesta av dem studenter, krävde mer demokrati och mindre korruption, krav som kan ses i ljuset av att den öppna dörrens politik ökade människors politiska medvetenhet. Sedan dess har Kina tagit nya tag och fortsatt arbeta för öppenhet och välfärd, men de har långt kvar: Kina är fortfarande en diktatur med enorma sociala klyftor, men samtidigt har landet bara under min livstid gjort stora och snabba framsteg. Kina är idag mer lättillgängligt och transparent än det någonsin varit och är dessutom världens snabbast växande ekonomi. Kinesiska företag investerar i västvärlden och västvärlden investerar i Kina: skor, kläder, mobiltelefoner, datorer, TV-apparater, bilar – det mesta är helt eller delvis ”Made in China” men trots detta är kunskaperna om landet små och myterna frodas. Kina enligt Cho ger en introduktion till landet och slår hål på de vanligaste myterna.

Den här boken riktar sig kanske främst till den som gör eller är på väg att göra affärer med kinesiska företag, men även vi andra har definitivt nytta av den. På ett lättsamt, tillgängligt och begripligt sätt förklaras Kinas historia, politik, näringsliv och ekonomi och läsaren introduceras landets företagskultur och vad man som västerlänning bör tänka på i kontakten med kinesiska företag. Frédéric Cho avhandlar även de problem och utmaningar som Kina står inför och som kan göra västerlänningar tveksamma, till exempel sociala klyftor, brott mot mänskliga rättigheter, censur, miljöproblem och korruption. Hur förhåller man sig till en diktatur som torterar och avrättar meningsmotståndare? Cho menar, men understryker att det är hans högst personliga åsikt (men jag håller med), att det är bättre att vara delaktig och påverka inifrån än att bojkotta helt: Utveckling tar tid och det måste det få göra – det tog 200 år för västvärlden att komma dit vi är idag.

Det jag saknar är en förklaring av vissa begrepp. Att en konvertibel valuta är ”fullt växlingsbar [och] fritt [kan] användas för betalningar ställda i annan valuta” läste mig till hos Nationalencyklopedin på nätet men det hade lika gärna kunnat framgå i en fotnot eller ordlista. Denna synpunkt ska dock sättas i förhållande till att jag inte tillhör målgruppen. I alla händelser säger jag ”tummen upp!” då jag nu känner mig betydligt mer påläst än jag var tidigare!

Frédéric Cho – fransk mor och koreansk far som föddes i nordöstra Kina – är i grunden humanist: 1982 bosatte han sig i Beijing för att läsa språk och kulturhistoria och sedan dess har han aldrig riktigt lämnat landet. 1985 påbörjades en doktorandutbildning i sinologi som dock avbröts 1986 när han erbjöds jobb som tolk för Astra. Idag arbetar med utvecklingen av Handelsbankens affärer med Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. Allt han vet om ekonomi har han lärt sig genom sina arbetsgivare. Kerstin Danasten är ekonomijournalist och kommunikationkonsult.

Då var det dags för bokbloggsjerka igen!

1. Skriv in adressen till ditt inlägg om ”jerkan” i Annikas kommentarsfält som du finner här.
2. Besök andra bloggare som anmält sig genom att klicka på deras ”jerka”-inlägg i kommentarsfältet. Hitta nya bloggar att följa, skaffa vänner och prata om böcker; tipsa om din favoritförfattare; ha kul!
3. Sprid informationen om ”jerkan” så att fler hittar den och kan dela med sig. Ju fler vi blir desto fler nya bokbloggar kommer vi att hitta under resans gång.
4. Besvara följande fråga i ditt inlägg: Vad har du lärt dig av deckare (eller den genre du annars helst läser)?

Svaret pendlar mellan ”jag vet inte” och ”allt”. På rak arm kan jag inte nämna något specifikt som jag lärt mig av det jag läser, vilket främst är faktion och facklitteratur, men å andra sidan använder jag mig hela tiden av sådant jag läst mig till: jag diskuterar ekonomi och politik med herr Spetsig och lyfter fram sådant jag läst om i Mao och den stora svälten (Frank Dikötter); vi pratar om konvergenskultur och användargenererat innehåll på utbildningen och jag nickar igenkännande eftersom jag har skrivit två uppsatser i ämnet och därför läst både det ena och det andra; jag hamnar i en samhällsdebatt och refererar till David Eberhard och så vidare.

Vi befinner oss i ett högljutt mediebrus där det krävs en allt större chockeffekt för att sticka ut och synas och det vi serveras är inte sällan billigt, sjaskigt och lättuggat. Detta i ett land som gärna slår sig för bröstet och tycker sig vara lite finare, lite bättre, lite rättvisare och lite mer rättrådigt än alla andra. Och så finns Niklas Orrenius, journalisten som avskalat och nedtonat skildrar det som skulle kunna anses vara extremt och sensationellt, men utan att det blir lättuggat eller sensationslystet. I Här är allt så perfekt, som är hans debutbok, har Niklas samlat 23 reportage som tidigare publicerats i Sydsvenskan mellan åren 2002 och 2008. Vi får bland annat läsa om de fem barnen Gülec, mellan sex och 15 år gamla, som Migrationsverket ville utvisa till Tyskland – utan deras föräldrar; om MS-sjuka Birgitta som söker bot genom healing; om Richard Jomshof, läraren som gång på gång får sparken och har svårt att få jobb på grund av sitt engagemang i Sverigedemokraterna; om Faik Rustemi som förespråkar sharialagstiftning; om Erik, en homosexuell präst som förespråkar celibat och mycket mer.

Niklas styrka är hans objektivitet: Han presenterar argumenten men levererar inga färdiga svar och lyckas ofta utmana sin läsare. Påfallande ofta finns det inte ens ett rätt svar, eller ens något färdigt svar alls. Komplexa frågeställningar presenteras på ett lättillgängligt vis, utan att det blir banalt eller fördummat.

Niklas Orrenius var tidigare politisk reporter på Sydsvenskan och kollega med Olle Lönnaeus, men sedan i februari i år är han i stället verksam som reporter för Expressen där han förhoppningsvis når ut till fler läsare med sina starka reportage. Han har nominerats för flera journalistiska priser och twittrar sporadiskt om sitt arbete. Här är allt så perfekt följdes av Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. och förra året kom Sverige forever in my heart.

Sioma – eller Semyon som han heter egentligen – föddes 1926 i en cirkusfamilj. Hela världen var deras arbetsfält och det var en självklarhet att även barnen skulle läras upp och delta i föreställningarna. Enligt hans far, Boris, skulle Sioma bli akrobat – en rejäl missbedömning då Sioma var både ovig och höjdrädd, men däremot visade sig att han hade en dold talang som xylofonist och det var detta som kom att bli hans levebröd.  När de inte reste över hela världen bodde familjen i Berlin och ett tag såg det ut som om Sioma skulle få börja skolan trots allt – men så kom Hitler. Tyskland jäste, men Siomas familj undkom inledningsvis förföljelse: de såg inte ”judiska” ut (och var för den delen inte religiösa). För säkerhets skull lämnade de ändå Tyskland för Tjeckoslovakien 1933 och den blott åtta år unge Siomas karriär blomstrade, men snart fick de flytta igen: 1938 tecknades Münchenavtalet enligt vilket Tyskland kunde annektera Sudetenland, men ett halvår senare ockuperades hela Tjeckoslovakien i strid mot nämnda avtal. Endast en månad före ockupationen anlände familjen Zubicky till Schweiz där de fick arbetstillstånd, men endast sex månader senare flyttade de igen. Den här gången till Paris. Målet var USA – på grund av pappersarbete skulle de bli tvungna att stanna i Frankrike i en månad – men dagen efter deras ankomst gick Tyskland in i Polen och därmed blev den statslösa familjen fast i landet. I juni 1940 marscherade tyska soldater in i Paris. Inte heller den här gången förföljdes familjen: de passade inte in i mallen och nekade dessutom till att vara judar, men hölls under bevakning och kallades till ett flertal förhör. Trots detta fick de såväl uppehålls- som arbetstillstånd och anlitades till och med för att uppträda för soldaterna ute på fältet. Sioma och Boris gick med i den franska kommunistiska motståndsrörelsen (FTP) och det var den som blev deras fall. Sioma, hans mor Annie och hans lillebror Victor hämtades av Gestapo för ytterligare ett förhör och Annie, som inte kände till deras engagemang, försvarade dem enligt principen att erkänna ett mindre brott – att de var judar – för att undkomma straff för ett större: motståndsmän arkebuserades. Det hade hunnit bli juli 1943 och familjen, utom Boris som lyckats rymma från Gestapo dagen innan, fördes till det franska transitlägret Drancy för vidare transport till Auschwitz med fångtransport 59 som avgick från Paris i början av september. Drancy var knappast ett trevligt ställe – men ingenting mot det helvete på jorden som komma skulle. I drygt ett och ett halvt år fick nu Sioma, fånge 146021, genomlida förnedring, misshandel, svält och död – först i Auschwitz och sedan i Dachau.

Först och främst vill jag be om ursäkt ifall jag har avslöjat för mycket av handlingen, men å andra sidan så tänker jag att det här är en bok, en ungdomsbok som utkom första gången 1997 och nu har utgivits på nytt, att läsa för bildningen och inte för spänningen. Med ett rakt, ärligt och sakligt språk berättar Sioma om sina erfarenheter av Förintelsen i denna mycket korta men ändå så innehållsrika bok, men den är även ett debattinlägg: Frankrike kritiseras för sin flathet under kriget och den efterföljande myten om landets motstånd mot nazimen; Sverige kritiseras för att vi på olika sätt hjälpte Nazityskland, något som vi ännu inte har gjort upp med och Sioma säger ett sanningens ord om historierevisionism och uppmanar sina läsare att bli politiskt aktiva och kämpa för demokratin. Sioma engagerar och berör och det är nästan så att jag känner hans hungersmärtor och utmattning när han berättar om svälten, sömnbristen och det hårda arbete de utsattes för.

Sioma kom till Sverige 1947 och blev för första gången medborgare i ett land. Han träffade Nina, som han gifte sig med, men de upplevelser han hade i bagaget var alltför svåra att bära och de gick skilda vägar. En tid senare träffade han Inger, som han fortfarande lever med idag, och började läsa på Komvux för att därefter utbilda sig till journalist. Efter pensionen har han ägnat sig åt att resa runt i Sverige och berätta om sina upplevelser.

Venuspassager, när planeten Venus passerar mellan jorden och solen och Venus och jordens banplan skär varandra, inträffar alltid i par med åtta års mellanrum, men endast ungefär en gång varje århundrade. Nästa Venuspassage äger rum den sjätte juni i år, passagen innan den inträffade den åttonde juni 2004 – och de senaste passagerna dessförinnan syntes den sjätte december 1882 och den nionde december 1874. Efter den sjätte juni kommer det att dröja 105 år innan fenomenet kan ses igen. På 1700-talet trodde astronomerna att Venuspassagen kunde användas för att räkna ut hur stort solsystemet var och 1716 uppmanade astronomen Edmond Halley vetenskapsmän över hela världen att observera Venuspassagen 1761. Att bara observera passagen från Europa skulle inte vara tillräckligt, utan så många astronomer som möjligt skulle behöva observera passagen från så många olika platser på jorden som möjligt – endast så skulle man kunna räkna ut avståndet mellan jorden och solen och kanske lösa gåtan med solsystemets storlek.

Endast ett år före den första passagen anmodade den franska marinastronomen Joseph-Nicolas Delisle sina kollegor i den franska vetenskapsakademin att anta Halleys utmaning. Lite i senaste laget, skulle det visa sig, då flera resultat var oanvändbara: någon hann inte fram i tid, flera stördes av dåligt väder och de observationer som lyckats någorlunda komplicerades av den svarta droppfenomenet, en optisk effekt som förvränger planetens form och försvårar beräkningen av de exakta tidpunkterna för in- och utträde. Att de deltagande länderna dessutom befann sig i det Europeiska sjuårskriget var ytterligare en försvårande omständighet. Nu satte man sitt hopp till den Venuspassage som skulle inträffa åtta år senare, i juni år 1769. Med upplysningstidens ideal ökade makthavarnas vilja att gynna vetenskapen och när Sjuårskriget tog slut 1763 förändrades världskartan och det politiska klimatet, även om de tidigare stridande parterna fortfarande hade en ansträngd relation till varandra. Den här gången var det vetenskapliga samfundet ute i god tid och fast beslutet om att dra lärdom av de misstag som begåtts vid passagen 1761. De bästa instrumenten köptes in, observatorier byggdes och astronomer reste till jordens mest avlägsna platser. Några kom till och med att offra sina liv för vetenskapen.

Det är många namn och platser att hålla reda på, men Andrea Wulf har dykt djupt i arkiven och verkligen lyckats skriva en riktig spänningsroman – som dessutom är sann. Jakten på Venus är textintensiv men ändå pedagogiskt upplagd och berättelsen kompletteras med förklarande bilder varav flera av dem är samtida med 1700-talets Venuspassager. Som läsare får jag även en mycket intressant inblick i liv, politik och resande på 1700-talet. Drygt 90 sidor – lite mer än en fjärdedel av boken – utgörs av listor med namn på observatörer som deltog och på vilka platser de befann sig, källförteckningar och förslag på mer läsning. Här finns även en omfattande notapparat, men bortsett från några enstaka asterisker som får sin förklaring i fotnoter längst ned på sidorna, finns det inga noter utsatta i den löpande texten, vilket är lite synd.

Andrea Wulf föddes i Indien, växte upp i Tyskland och är idag bosatt i Storbritannien. Hon har en examen i designhistoria och är numera författare på heltid och verksam som föreläsare. Jakten på Venus är hennes fjärde bok, men den första som översatts till svenska (utgiven av Leopard förlag) och den har även översatts till flera andra språk inför 2012 års Venuspassage. På Andreas hemsida kan man följa hennes författarskap.

I flera dagar har en hiskelig snöstorm rasat över Österlen och den lilla orten Tomelilla har snöat igen helt och hållet – Joel kan inte minnas att han någonsin har varit med om något värre oväder. Efter tjugo års bortavaro har han nu flyttat tillbaka, men han har inga som helst avsikter att återuppta kontakten med sin far Mårten, en misslyckad konstnär som under Joels uppväxt söp och misshandlade sin familj. Mårtens konstnärsgärning består främst av att, inspirerad av Lars Vilks och Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten, ha målat sin egen uppsättning karikatyrer och därigenom väckt människors vrede, även om hans målningar inte väckt lika stor uppmärksamhet som hans föregångares verk. Joel har, kort sagt, sin enda sanning beträffande sin far klar för sig när telefonen ringer mitt i natten. Det är Mårten som befaller Joel att komma över: ”Jag har inte lång tid på mig”, säger han. Joel beväpnar sig med hagelbössa och yxa och ger sig ut i ovädret till fots. Mårten bor egentligen inte så långt bort, men på grund av vädret blir vandringen mödosam och Joel hinner inte fram i tid: han hittar sin far död, hängande i en tvättlina. Joel svimmar av och vaknar upp igen och överraskas av att polisen dundrar in genom ytterdörren med dragna vapen – de kommer med anledning av att en anonym uppringare ringt upp larmcentralen och talat om ”Allahs hämnd” och efter en stund på platsen upptäcker en av poliserna, Fatima al-Husseini, att någon har skrivit ”Ghadab Allah”, Guds vrede, på väggen. Säpo plockar in den starkt religiösa Osama al-Din – även han starkt övertygad om att han sitter på den enda sanningen – och Fatima får hålla i förhören.

En enda sanning är en deckare med ett intressant grepp – under läsningen fann jag att jag egentligen inte brydde mig om vem som gjort vad, men i stället intresserade mig för karaktärerna: Joel brottas med insikten om att hans sanning om Mårten kanske inte delas av alla; Osama al-Din är övertygad om att han sitter på Allahs sanning; Fatima brottas med sina sanningar och även Säpo tycker sig ha sin sanning klar för sig. I denna stundvis mycket brutala deckare träffar vi på många tragiska livsöden, struliga relationer och småstadskufar – för det är just livsödena, relationerna och människorna, snarare än mordet i sig, som är romanens stora behållning, även om jag vid något tillfälle tycker att det blir lite väl mycket avstickare. Eftersom jag tillbringat en del tid på Österlen känner jag igen miljöerna och att Lönnaeus knyter samman händelserna i boken med verkliga händelser – som till exempel händelserna kring Jyllandsposten – lägger ytterligare en dimension till läsningen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och bevakar bland annat svensk politik. Han är född i Tomelilla men numera bosatt i Lund. Debutromanen Det som ska sonas kom 2009 och belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris och i Italien kallas hans verk för country noir.

Petra var tidigare verksam som självförsvarsinstruktör och aktiv inom olika delar av kvinnorörelsen, till exempel kvinnojourerna. I och med sitt instruktörsuppdrag kom hon i kontakt med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och misshandel av andra kvinnor, något som gick stick i stäv med de föreställningar om våld, och då främst mäns våld mot kvinnor, som var allenarådande inom dessa miljöer. Till en början negligerade hon den skillnad mellan teori och praktik som hon uppmärksammat och ibland fick hon dåligt samvete, men till slut gick det inte längre. Petra försökte diskutera kvinnors våld och samkönat partnervåld med ledarna inom kvinnojourerna och på seminarier och hon ifrågasatte även andra föreställningar om våld och pornografi som florerade inom de miljöer hon befann sig i, men utan gehör. Hon tyckte även att det var konstigt att alla tyckte och visste så mycket om prostitution, men att sexsäljarna sjävla aldrig fick komma till tals. Hennes funderingar kulminerade i en artikel som kom till efter att hon ombetts recensera en bok om mäns våld mot kvinnor. Artikeln väckte ett väldigt rabalder och resulterade i att Petra uteslöts ur gemenskapen – det gick till och med så långt att bekanta, kollegor och tidigare uppdragsgivare kontaktades och uppmanades avsluta bekantskapen med henne. I artikeln hade hon uttryckt sitt missnöje med att det kommit ut ytterligare en bok som ensidigt beskrev mäns våld mot kvinnor, men hon undrade även varför kvinnor som säljer sex aldrig fick uttala sig och varför det alltid ansågs som kontroversiellt att ha andra sorters sex än de som ansågs vara fina, bra och korrekta. I brist på svar tänkte hon försöka besvara frågorna själv och så kom Porr, horor och feminister till. Boken är uppdelad i två delar – pornografi och prostitution – och bygger på gedigen forskning: Petra gick tillbaka till universitetet och studerade socialantropologi och sexologi; hon undersökte tidigare rörelsers arbete och argument mot porr och prostitution och läste feministiska och sexualpolitiska texter från andra länder, samt att hon även träffade en del av författarna bakom dessa texter; hon nätverkade med människor i Sverige som har kunskap om de frågor som diskuterades, samt att hon studerade mängder med pornografi och intervjuade kvinnor som var eller hade varit aktiva prostituerade. Syftet med boken är att skapa förutsättningar för en nyanserad och djuplodande debatt om pornografi och prostitution, en debatt som idag, enligt Petra, är alltför styrd av känsloargument och slagord i stället för fakta och logiska resonemang. Som exempel på sådana argument citerar hon ur en pamflett från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) som lånar argument från Andrea Dworkin; de menar att pornografi är:

kvinnor … hängda från taklampan, torterade, stympade, blödande, med uppskurna magar dödade [och] saxar som riktas mot vagina eller saker som stuckits in i vagina

Som den aktiva porrmotståndare Petra varit sedan tonåren var det således ganska skrämmande att, för forskningens skull, börja titta på porr. Hon upptäckte dock att det fanns en väldigt stor diskrepans mellan porrmotståndarnas argument och det hon själv såg i porrfilmerna, något som hon fann både överraskande och upprörande. Hon fortsatte att undersöka porr och fann att utbudet, tvärtemot vad hon hade trott, var mycket varierat.

Petra anknyter genomgående till relevant forskning, bland annat till socialantropologen Gayle Rubins sexaxiom: tankemönster som sätter käppar i hjulet för möjligheterna att utveckla nya teorier och föra öppna diskussioner kring sex. Det är omöjligt att i denna recension redogöra för all tidigare forskning, men just sexaxiomen vill jag ta upp, därför att de ständigt återkommer i debatter och diskussioner om sex:

1. Sexnegativitet: Sex uppfattas alltid som något farligt och destruktivt som därför behandlas med misstänksamhet och betraktas som något dåligt tills motsatsen bevisats, samt att sexuella handlingar alltid bedöms utifrån värsta möjliga uttryck.
2. Sexualitetens överdrivna betydelse: Eftersom sex betraktas som något farligt och destruktivt innebär detta att sex alltid betraktas som ett specialfall och bedöms på helt andra premisser än annat mänskligt handlande.
3. Sexhierarki: Sexuella handlingar som befinner sig högt upp i hierarkin och de människor som utövar dessa handlingar beskyddas; handlingar som befinner sig långt ned bestraffas och fördöms, liksom personerna som utövar dessa handlingar.
4. Sexuell essentialism: Sexualitet betraktas som en inneboende, oföränderlig naturkraft som inte kan påverkas av till exempel egna erfarenheter.
5. Dominoteorin: Även ofarliga saker måste ibland förbjudas eftersom de eventuellt, kanske, möjligen kan leda till något farligt.
6. Sexnormen: Sex antas vara samma sak för alla människor och det finns en sexuell standard som alla antas följa; de egna sexuella preferenserna antas vara något som gäller för alla andra alltid.

När Petra så övergår till att titta närmare på prostitution finner hon att dessa axiom är ständigt närvarande. Hon intervjuar flera kvinnor som säljer eller har sålt sexuella tjänster i varierande utsträckning och finner då att ingen har varit särskilt intresserad av att lyssna på vad sexsäljarna har att säga tidigare. Dessa vittnar bland annat om hur illa de behandlas av samhället i stort och om sexköpslagens konsekvenser: den lag som politikerna påstod skulle hjälpa dem, men som de själva inte blev tillfrågade om, har i stället försvårat för dem. ”Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det väl även gälla en kvinna som säljer sex?” anser Petra. Därmed inte sagt att pornografi och prostitution aldrig är problematiskt, men det är heller inte enbart negativt. I sin bok har Petra valt att lyfta fram de sexsäljare som har upplevt prostitutionen som något positivt, eftersom de får komma till tals så sällan. Negativa erfarenheter finns redan dokumenterade, menar hon.

Petra Östergren utmanar sig själv och de egna föreställningarna och lämnar inga lösa trådar efter sig. Resultatet är en mycket intressant och tänkvärd bok, i vilken hon utmanar många allmänt vedertagna och djupt rotade föreställningar och sanningar. Med stor noggrannhet lutar hon sig mot relevant forskning och hon uppvisar ett imponerande lugn i en diskussionsmiljö som annars tenderar att bli hetsig och överdriven. Vidare visar hon även på inkonsekvenser i hur pornografi och sexarbete betraktas och diskuteras. Kritiker hävdar att Petra saknar maktanalys, när en sådan i själva verket är närvarande hela tiden och anknyts till tidigare forskning – dock drar hon andra slutsatser än kritikerna. Läsningen går stundvis lite segt på grund av korrekturfel och misstag i sättningen, men boken är absolut läsvärd!

I mitten av 2000-talet blev ”apatiska flyktingbarn” en del av var mans vokabulär. Ryktet gick att barnen inte alls var apatiska utan att de simulerade eller blev drogade till apati av sina föräldrar och svårt sjuka barn utvisades ur Sverige på löpande band, ibland med brutala metoder. Detta är en berättelse om lögner och manipulation – men inte från flyktingar utan från högsta ort. En nationell samordnare som tillsattes för att objektivt och förutsättningslöst utreda och göra en översikt av asylsökande barn med uppgivenhetssymtom, hade redan från början sin uppfattning klar och blev i stället spindeln i det nät av anklagelser och falsarier som omgav hela debatten och riktades mot de asylsökande familjerna. Denna samordnare svarade under migrationsministern – som hade fullt förtroende för, och förde sin politik utifrån, sin utredares så kallade resultat. Samma utredare hade dessutom tät kontakt med en beslutsfattare på Migrationsverket; så småningom kom de att samarbeta kring ett antal polisanmälningar som på mycket vaga grunder gjordes mot familjer med barn som drabbats av uppgivenhetssymtom. Högst upp satt en statsminister som i rädsla för Sverigedemokraterna och andra högerextrema grupperingar förde sverigedemokratisk politik. Resultatet blev att försvarslösa barn som flytt från omänskliga förhållanden fortsatte att misshandlas, vanvårdas och torteras av det land de flytt till och hoppades skulle skydda dem – helt i strid mot såväl landets egen lagstiftning som internationella konventioner. De apatiska ger en god insyn i ett cyniskt och kallsinnigt maskineri, underblåst av vårdpersonal som säger sig ha sett både det ena och det andra (men som vid närmare undersökning inte har sett något alls utan bara agerar på hörsägen) och medier som inte behärskar grundläggande kunskaper i källkritik. Mycket bra, skrämmande och tragisk bok.

Jag tänkte skriva något om att vi måste börja prata om högerextremt våld, att Anders Behring Breivik delar idévärld med människor som idag rör sig i politikens finsalonger och att Breiviks terrordåd måste besvaras med mer öppenhet, mer demokrati, mer tolerans, mer av allting som är positivt och bra. Men så här nära inpå kändes det bara dumt. Det är en diskussion som är lämplig att ta först när Norge har återhämtat sig.