Rekordvinnaren – Pieter Tham (övergiven)
2013-02-06 kl. 11:15 i Böcker, Recensioner
Förtidspensionären och änkemannen Jacob Niller lever ett lugnt och välordnat liv. Han bor ensam i en trerummare i Gamla stan i Stockholm och utöver en golfresa då och då och den lottorad han lämnat in varje vecka i fem års tid gör han inga större utsvävningar. En vårmorgon ringer hans telefon och uppringaren presenterar sig som vinstambassadör på Svenska Spel: Jacob Niller har vunnit Drömvinsten! Den största någonsin – nästan en kvarts miljard kronor. Jacob är tydlig med att han vill förbli anonym, men han hinner knappt lägga på luren förrän kvällspressen och alla andra får nys om saken och Jacob får fullt sjå med att försöka hålla sig undan. Han beslutar sig tidigt för att skänka en större summa pengar, ett ”tionde”, till välgörenhetsorganisationen Vita Stjärnan, men alla andra som kontaktar honom och ber om ”ett litet bidrag” – och det är det en hel del som gör, både organisationer och privatpersoner – avfärdar han. Alla utom en. En viss Karl Elfenben dyker plötsligt upp och påstår sig vara Jacobs okände lillebror.
Jag blev kontaktad av en kommunikationsbyrå som undrade om jag ville läsa en bok där jag så att säga skulle få känslan av att vara huvudperson genom att jag skulle få en specialutgåva som var anpassad till mig. Jag tackade ja och boken landade i brevlådan inom kort med ett annat omslag än det som avbildas ovan (och mellan sidorna satt en Trisslott instucken – som det var en liten vinst på). På ”mitt” omslag finns, i stället för kollaget ovan, ett brev från Svenska Spels vinstambassadör där det meddelas att jag ”fått chansen att bli Sveriges nya Rekordvinnare”. Även i baksidestexten förekommer mitt namn. En tid senare fick jag även ett brev från ”Vita Stjärnan” i vilket de hoppas att jag ska göra en donation (detta brev var väntat – en och annan bokbloggare hade skvallrat). Då hade jag ännu inte börjat läsa boken än – jag har haft en del att stå i, så den har helt enkelt fått vänta till nu.
Så kände jag mig som huvudpersonen? Nej. Ärligt talat kändes det mest konstigt att se mitt namn i tryck så där – det står dessutom ”K. Olsen”, som jag i regel undertecknar e-post med, i stället för hela namnet – och det var svårt för mig att finna identifikation med Jacob Niller: han är 58 år, ensamstående och spelar golf och jag är exakt hälften så gammal, gift och totalt ointresserad av golf.
Efter att ha läst ungefär en tredjedel bestämmer jag mig för att lägga boken åt sidan. Den lyfter inte riktigt, det saknas spänning och driv, och det finns en del saker som bidrar till det: bokens fiktiva tidningstexter känns inte trovärdiga och det gör inte heller det faktum att Jacob helt plötsligt sänker garden så mycket som han gör när Karl Elfenben dyker upp, karaktärerna är ganska platta och stereotypa och även om boken är ganska snabbläst som sådan så är den inget litterärt under.
Pieter Tham är journalist, finansman och författare. Rekordvinnaren, som tog tre år att skriva, är hans andra roman.
I en tid som inte verkar alltför avlägsen vår, har samhället som vi känner det upphört att existera. Världens länder och gränserna mellan dem finns inte längre och världen befolkas av Levande, Döda och Benrangel. Zombien R bor på en övergiven flygplats tillsammans med otaliga andra zombier i varierande stadier av förruttnelse. R är välbevarad för att vara Död och dessutom hyfsat välklädd, men han minns inget från livet som Levande. Han tänker mycket och har ett brett ordförråd för att vara en zombie, men han kan inte läsa och pratar inte så bra även om viljan finns. Livet som Död är tråkigt och känslolöst – det går mest ut på att vandra omkring i korridorerna på flygplatsen och då och då ge sig av in mot stan för att hitta mat: Levande, det fåtal som fortfarande rör sig utanför de stora superarenor som har förvandlats till hårdbevakade miniatyrvärldar. Deras hjärnor erbjuder en högst tillfällig inblick i hur det var att vara människa och det är under en sådan jakt som R träffar Julie – och blir kär. Han har just spräckt skallen på hennes före detta pojkvän Perry, ätit upp delar av hans hjärna och via hans minnen lärt känna henne. Och R börjar förändras. Han smugglar in Julie på flygplatsen och så inleds något som påminner om Romeo och Julia – dock inte alls lika sötsliskigt – men som så småningom visar sig vara början på något nytt. R är trött på de Dödas meningslösa tillvaro och Julie är trött på de Levandes nästan lika meningslösa överlevnad och tillsammans beslutar de sig för att förändra världen.
Då skulle jag göra slag i saken och besöka några platser med anknytning till andra världskriget! Jag skulle åka till Warszawa för att se muren på Złota 62 och monumentet på Miła 18. Pianisten av Władyslaw Szpilman och Mila 18 av Leon Uris är två litterära verk som utspelar sig i denna stad. Därefter hade jag rest vidare till Kraków och Płaszów, sannolikt med mellanlandning i lägret Majdanek i Lublin – Norman G. Finkelsteins mor överlevde detta läger som är ett av de bäst bevarade. I Kraków och Płaszów utspelar sig Med barnets ögon av Stella Müller-Madej som jag läste 1995 – min första kontakt med Oskar Schindler som ju räddade människor från Płaszów. Mitt besök i Polen avslutas i Oświęcim. Denna lilla ort har fostrat idrottare och politiker men är mest känd under sitt tyska namn: Auschwitz. Åtskilliga böcker har skrivits om denna plats, till exempel Auschwitz: Den slutgiltiga lösningen av den brittiske historikern Laurence Rees, Pojken som överlevde Förintelsen av Thomas Buergenthal och Eldens barn av Lucette Matalon Lagnado och Sheila Cohn Dekel. Som sista destination hade jag rest till Anne Frank Huis på Prinsengracht 263-267 i Amsterdam (hon bodde på nummer 263, men även 265 och 267 ingår i museet).
Jag såg Shutter Island på bio för ett tag sedan och tyckte att jag måste läsa boken också, så den gav jag mig i kast med häromdagen. På originalspråket, jag föredrar att läsa engelskspråkiga författare så. Dennis Lehane är kritikerrosad och filmen var bra, så förväntningarna var ganska höga. På sidan 63 kände jag mig nödgad att ge upp. Berättelsen är inte alls dålig och boken är perfekt att bygga en film på: Dennis är detaljerad. Mycket detaljerad. Och filmen stämmer mycket väl överens med boken, det lilla jag hann läsa. Och det var just det som var problemet, själva orsaken till att jag lade ifrån mig Shutter Island: Dennis är alldeles för detaljerad! Boken är fruktansvärt pratig, långrandig till och med, och jag har så väldigt svårt för författare som inte vill lämna något alls åt läsarens egen fantasi. Det är en konst att på ett kärnfullt sätt beskriva en karaktär, en plats, eller en situation, och Dennis kan mycket väl besitta den konsten, men inte i den här boken. Tyvärr.
