..:: Spetsig.se – en bokblogg ::..

Ivan (som även kallas ”Van”) – mångsysslare, vagabond och erfaren bokhandlare – har till slut hamnat på skidorten Méribel, där han innehar en anställning som expedit och bokansvarig i en liten bok- och pappershandel. Där har han försökt göra verklighet av sin dröm om en bokhandel med goda romaner och hans initiativ uppskattas av en liten skara besökare, men hans chef upptäcker att försäljningen sjunker: på en liten semesterort söker folk i allmänhet efter annan läsning en den som Ivan vill erbjuda och Ivan förlorar det förtroende han haft i flera års tid. Dock finner han en själsfrände i Francesca, som har besökt bokhandeln några gånger och sett hur Ivans idéer går stick i stäv med hans chefs. Även hon när en dröm om en bokhandel med bara kvalitetslitteratur. Hon har startkapitalet och vet vad bokhandeln ska heta – nu fattas bara bokhandlaren: Ivan! På mindre än en vecka hinner Ivan och Francesca rita upp ramverket för sin bokhandel: Au Bon Roman ska öppnas i Paris och ska saluföra alla de romaner som ingen talar om och sortimentet utses av åtta hemliga lektörer, alla verksamma som författare.

Efter intensiva förberedelser slår Au Bon Roman upp portarna – och blir en succé! Men alla är inte glada. En del av de författare och förlag som inte ingår i Au Bon Romans sortiment blir vansinnigt provocerade – trots att specialbokhandlar med nischade sortiment inte är något nytt under solen – och snart angrips bokhandeln anonymt på internet och i dags-, kvälls- och veckopress. Angreppen eskalerar dessutom och kulminerar i hot, sabotage och potentiellt dödliga angrepp mot fyra av urvalskommitténs medlemmar.

Drömbokhandeln inleds med de tre allvarligaste angreppen mot kommittémedlemmar och utgörs därefter till större delen av det samtal som äger rum mellan Ivan, Francesca och Heffner, utredare vid polisen. Cossé växlar mellan olika tids- och berättarperspektiv: en episod återberättas, en annan får läsaren uppleva i nutid; vissa saker berättas av Van eller Francesca, andra av den berättarröst som då och då skymtar i berättelsen (och får sin förklaring i slutet, även om jag hade mina aningar ganska länge). I mitt tycke ett kreativt grepp som förstärker berättelsens liv och spänning.

Jag brukar försöka låta bli att ha alltför stora förväntningar på saker – man landar mjukare då – men när jag fick höra talas om Drömbokhandeln kunde jag inte låta bli: en bok om två bibliofiler och en bokhandel med goda romaner som affärsidé – kan man som bokbloggare, bibliofil etc. förhålla sig neutral till något sådant? Nej. Mina förväntningar var således skyhöga. När boken blev försenad stillade jag min nyfikenhet något med recensioner av amerikanska bokbloggare, varav vissa var svalt inställda – det var det icke-linjära upplägget som vållade bryderier – vilket inledningvis väckte en oro i mig som dock visade sig vara obefogad. Boken är helt enkelt underbar! De bibliofila karaktärerna ger en känsla av samhörighet, idén om en mysig bokhandel med goda romaner är inspirerande och intrigen är spännande. När slutet närmade sig uppstod en känsla av vemod: å ena sidan ville jag veta hur romanen slutade, å andra sidan ville jag att Drömbokhandeln aldrig skulle ta slut.

Jag har även recenserat Drömbokhandeln på LitteraturMagazinet.

Jessica har varit smygkär i Arvid ett tag och det verkar som om känslorna är besvarade. Ikväll är det fest och han kommer att vara där – han hoppar över fotbollsträningen för hennes skull, och det är stort för Arvid missar aldrig en träning. Jessicas förberedelser är minutiösa och hon får hjälp av bästa kompisen Louise – ingenting får gå fel och ingenting får bli pinsamt, därför gömmer Jessica kondomerna som mamma Siv ger henne i skrivbordslådan. När Jessica och Louise kommer till festen är Arvid och hans kompisar redan där, de hänger i ett hörn av rummet; tjejerna värmer upp med alkohol (trots att Louise avråder: Arvid gillar kanske inte tjejer som dricker) och dans innan de vågar visa att de är där. Och så händer det. Arvid kommer fram och allt känns så rätt! De dansar och dricker och hamnar så småningom i ett sovrum. De fnissar och fumlar men Jessica jublar inombords, även om hon hade velat vara lite mer nykter. Efteråt somnar hon och vaknar av att någon ropar på henne att hon måste hjälpa Louise, som har druckit alldeles för mycket och ligger och spyr ute i trädgården. De går hem tillsammans och då avslöjar Jessica vad som hänt under kvällen, men i stället för att bli glad blir Louise irriterad – alla vet ju att man inte ska släppa till första kvällen! – något som väcker tvivel hos Jessica, en oro som sitter i tills hon träffar Arvid i skolan efter helgen. Louises farhågor besannas inte, men snart får Jessica något annat att oroa sig för. Vem som helst kan väl bli vrålförkyld, men förkylningen följs raskt av ett illamående som inte vill släppa, en trötthet som bara blir värre och värre och visst är mensen sen? Hon vet inte säkert, men det är nog ingen fara. För säkerhets skull köper hon ändå ett graviditetstest, som hon är helt säker på ska visa att hon inte är med barn och därmed bekräfta att det bara är ett virus eller kanske möjligen resultatet av stress.

Testet visar ett plus nästan direkt. För mamma Siv och alla andra är det självklart att Jessica ska göra abort, men själv är Jessica inte lika säker. Hon tycker att det handlar om vem man vill vara. Vill man vara en sådan som dödar sitt eget barn? När jag ser vilken riktning berättelsen tar, i och med att Jessica funderar på hur hon vill vara, blir jag först lite orolig: Jessica är 15 år gammal, naturligtvis borde abort vara det rätta valet, men sedan inser jag att det är ju det här jag gillar med Katarina von Bredows böcker (i alla fall i de två jag hittills hunnit läsa): hennes unga karaktärer gör inte alltid de val som läsaren eller bokens vuxna tycker är korrekta, bra, konventionella och rationella – men de resonerar, funderar och problematiserar kring sina val. Jessica blir mycket hårt ansatt av såväl sin mor som Arvids föräldrar, och mer eller mindre alla vuxna i sin närhet, som talar om för henne vad som väntar och hur mycket hon förstör både sitt eget och Arvids liv, så det är verkligen inte fråga om någon romantisering av (ungdoms)graviditeter. Att Katarina vid ett tillfälle låter Jessica konstatera att hon ”plötsligt har blivit meningsfull” och ”finns till för [att] bära ett barn in i livet” (s. 154), ser jag snarare som en konsekvens av den osäkra 15-åriga karaktärens ganska begränsade världsbild och livserfarenhet snarare än den anti-abortpropaganda som von Bredow har anklagats för i andra recensioner.

Sammantaget är Som jag vill vara en välskriven bok som engagerar – flera gånger ville jag sitta kvar och läsa i stället för att stiga av bussen eller tåget – även om slutet är lite väl lyckligt och tillrättalagt.

För närvarande läser jag en delkurs om projektledning och arbete i projekt och i den ingick en föreläsning om och en praktisk övning i retorik. Övningen gick ut på att vi skulle hålla ett kort anförande, uppbyggt i enlighet med retoriska regler, och jag blev så nöjd med mitt tal att jag vill återge det i text.

Talet handlar om vikten av att vårda yttrandefriheten och är tänkt att hållas vid ett seminarum på Bokmässan av en bibliotekare, för bibliotekarier och andra intresserade. Syftet är att varande och blivande bibliotekarier ska fundera över sin roll. För argumentationens skull har vissa argument spetsats till något.

Hej och välkomna till detta seminarium! Det är så passande att jag ska prata om yttrandefrihet just idag, för på vägen upp hit gick jag förbi Jimmie Åkesson och igår ringde en god vän till mig. Hon har alldeles nyss fått sitt första jobb som bibliotekarie och under gårdagen hade hon strosat runt i biblioteket och då, i hyllorna, hittat några böcker som väckte hennes uppmärksamhet, bland annat Mein Kampf, Berättelsen om O och några verk av Markis de Sade.

Hon var en aning förfärad över att biblioteket hade sådana böcker i sitt bestånd och oroade sig för vad det kunde leda till, varför jag sade till henne att vi bibliotekarier måste fundera på vår roll.

Ska vi förbjuda eller tillgängliggöra? Fostra eller vägleda? Domdera eller diskutera?

Man skulle kunna likna yttrandefriheten vid en rosenbuske: den är mycket vacker, men den måste skötas om. För att vi ska kunna skydda och sköta vår rosenbuske på bästa sätt, måste vi veta vilka hot den står inför. På samma vis måste vi veta vad som hotar yttrandefriheten för att kunna skydda den.

Ibland ska vi bara hålla oss i bakgrunden och passivt bevaka vår rosenbuske, redo att gripa in om det behövs, liksom poliser bevakar demonstrationer, skyddar den mötes- och demonstrationsfrihet som utgör en viktig byggsten i yttrandefriheten och är beredda att ingripa vid oroligheter. Andra gånger måste vi mer aktivt sköta vår rosenbuske med ogräsmedel eller med beskärning, på samma sätt som det finns lagstiftning om förtal och hets mot folkgrupp som beskär yttrandefriheten.

Är vi slarviga i skötseln av vår rosenbuske kommer den att dö – och detsamma gäller yttrandefriheten. Vi får aldrig någonsin ta den för given!

Det är därför vi måste fria hellre än att fälla när vi gör våra inköp: när vi tar in böcker som kan uppfattas som kontroversiella, gör vi det för att våra användare ska kunna bilda sig en uppfattning om vad som hotar yttrandefriheten och för att biblioteken ska vara en arena för diskussion.

Om vi börjar rensa – censurera – och bara tillåta snäll litteratur, bidrar vi även till en ökad historielöshet och det obildningsideal som breder ut sig i vårt samhälle. Vi kan inte heller låta bli att ta in viss litteratur baserat enbart på föreställningar om den. Vi måste ta reda på fakta, för gör vi inte det så kommer vi alltid att ligga steget efter de element som vi verkligen borde oroa oss för.

Vår roll är att tillgängliggöra, vägleda och diskutera!

Mina arbetskamrater har utsett mig till kommunikationsbärare (d.v.s. ansvarig för kallpratet under arbetstid). ”Prata”, säger de stup i ett. ”Vi har inte setts på två veckor, något måste du ha att prata om!” Här kan man ju tycka att arbetskamraterna borde initiera diskussion om de nu är så pratglada, men de gör de alltså inte. I alla fall inte med mig, men gärna med varandra.

Nu kan man ju tro att jag är ointresserad, snorkig, otrevlig, elitistisk eller kanske rentav autistisk. Jag är inget av det. Tvärtom, faktiskt. Jag är bara jättedåligt på kallprat (särskilt när jag jobbar så tidigt på helgmorgnarna att alla fortfarande sover när jag kommer hem). Jag förstår liksom inte riktigt vitsen. Att prata om vädret känns ju lika givande som ”dagens outfit”; det har knappast undgått mina arbetskamrater att det är vårvärme på dagen och minusgrader på natten eftersom vi bor i samma stad allihop, men jag försökte mig ändå på att påtala det fina vädret. Vidare förklarade jag att jag inte har gjort så jättemycket under de två veckor som har gått, att jag mest har korrekturläst och att jag nu ska skriva C-uppsats. Detta resulterade i – ingenting.

Här är mer bits and pieces från de gångna veckorna:

Jag träffade en läkare som menade att lite acne väl inte är så farligt. ”Det är en alldeles rimlig invändning – om patienten är 17 år!” sade jag. ”Du vet väl att Roaccutan har vissa biverkningar?”  förklarade han pedagogiskt. ”Ja”, sade jag. ”Jag har full koll och det mesta känns faktiskt mer lockande än acne vid nästan 30 års ålder.” Så är ju Roaccutan licensbelagt, så nu väntar jag på en remiss till hudkliniken.

Jag väntar även på en remiss till röntgen eftersom jag tänkte fixa mina tänder.

Apropå att fixa saker så är jag lite road av att det anses mer okej att fixa acne och sneda tänder än andra saker som kan vara kosmetiska men inte nödvändigtvis behöver vara enbart det – precis som acne och sneda tänder kan vara problematiskt ur en mer praktisk synvinkel.

I fredags satt jag och var snygg på Rauhrackel. Måste ju fira att det var löning. Jag åt ryggbiff och så såg vi Ted Mosbys doppelganger.

Jag bytte till sommardäck i förrgår, handbromsen måste justeras och jag har 200 mil kvar till kamremsbyte.

Gårdagens outfit: arbetskläder.

Senaste bokinköp: Undersökningen av Kristina Hultman.

Flygresor.ses kräkreklam är min favorit just nu, men den här reklamfilmen tycker jag inte alls om.

Jag upptäckte nyss att Rex har varit med på Cuteoverload.com. För jättelänge sedan. Enligt YouTube är klippet mer populärt i Norge och USA än i Sverige. Klippet har även lagts upp på Dogasaur och har till och med nått Japan. För två år sedan blev jag faktiskt kontaktad av produktionsbolaget Formulation Inc. som gör ett underhållningsprogram för Nippon Television Network (NTV) som heter Shimura Zoo. De ville visa videoklippet i programmet, vilket jag gav tillåtelse till.

Det är oroande, ur jämställd- och jämlikhetssynpunkt bland annat, att Rozas misshandel av Rodney (i Big Brother) försvaras, skämtas bort och slätas över av bland annat programledaren Gry Forssell.